I går skakade jag nytt liv i detta just nu något slumrande internetskrymsle. Troligen är det bara lite tillfälligt eftersom det jobb som håller mig borta från produktion av nytt bloggmaterial lär hålla i sig ett tag framöver.
Bådaviken blev hur som helst utflyktsmål i söndags.
Relativt hög luftfuktighet och någon minusgrad. Dimmigt på flera håll samt vacker frost på växtligheten.
Utanför viken doldes allt som där annars syns. Jämför med bilderna i det här inlägget från första maj i år.
Solen bröt genom och kom åt på sina håll.
Sångsvanar hörs trumpeta någonstans i närheten av åmynningen. Denna lilla grupp passerade på stort avstånd över Bådaviken.
Om ungefär fyra månader dyker de väl upp igen som vårtecken. Detta sagt ifall jag inte hör eller ser dem fler gånger denna senhöst.
Tänka sig att den här bloggen hittills inte inbegripit spillkråka Dryocopus martius!
Nu är detta genomdassiga fotografi visserligen knappt ens ett inbegripande av spillkråka det heller.
Jag klev länge omkring på den knastriga marken i hopp om att lyckas få klar sikt på lite närmare håll. Den höll sig dock ständigt högt uppe i lövträden och tillät mig inte komma ens halvnära.
Dessutom var det konstant flera lager av kvistar mitt i synfältet mellan mig och spetten.
Skärpan skulle ställas manuellt men inte ens med rätt ställd skärpa fanns chans att få vettig bild pga alla framförvarande kvistar.
Men här är den nu ändå... spillkråkan... art nr 1332 i bloggen.
Här (nedan) lastas och lossas Highlandkossorna som betar vass om somrarna.
Fågellivet var rent allmänt lågmält. Några blåmesar och talgoxar hördes. En större hackspett hördes och skymtades. Ett gäng domherrar var på knoppjakt blad virrvarret av småträd intill Djupstensvägen. De var inte heller pigga på att låta mig komma nära.
