2021

Vet inte exakt hur jag ska sammanfatta 2021 i detta numera traditionsenliga sista inlägg för året. Jag börjar bara och så ser jag vart det barkar. Tror det blir ett sammelsurium av dittan och dattan presenterat så som det för stunden faller mig in.

Då så...

Om jag kikar på antalet blogginlägg har jag väl hållit de senaste årens normala tempo vad utfärder och aktivitet beträffar. Året har varit hyfsat ordinärt på den punkten. Känner att jag borde ha åkt till Storsand några gånger extra. Söker där en specifik spindel jag hittills inte fått korn på. Bådaviken har jag som brukligt besökt relativt ofta. Det jag inte gjort - men som jag ständigt tänker att jag borde göra - är att åka till nya ställen. Vet faktiskt inte varför jag har så svårt för att då tummen ur ändan när det kommer till en så enkel grej.

Några av årets höjdpunkter nu när jag ser tillbaka är väl följande:

- Gråspett (och trädkrypare) i trädgården: Del 1 och del två.

- Alkfågelräkning på Valsörarna. Här länk till sista inlägget som i sin tur innehåller länkar till de övriga i "serien".

- Metoecus paradoxus... kanske inte så ovanlig, men ändå.

Inga champagnekorkspoppande observationer detta år alltså. Men rent upplevelsemässigt har det ändå varit till full belåtenhet. Dagarna på Valsörarna var t.ex. ett suveränt andningshål. Speciellt vistelsen ute på det spegelblanka havet i soluppgången.

En väsentlig skillnad från tidigare år är att jag nu jobbat på Artdatabanken (SLU) vilket innebär att natur och biologi fyllt tillvaron på helt andra sätt än tidigare. Mitt behov av att låta just natur och biologi vara mental avkoppling till jobbet i vardagen har således ändrats en smula. Men eftersom arbetet trots allt är skrivbordsjobb (främst illustration) har utevistelserna självfallet ändå varit av stor vikt. Avtalet med Artdatabanken sträcker sig till sista juli 2022.

Inventering av häckning - främst silltrut - i den lokala skärgården har jag fortsättningsvis varit delaktig i. Året var sisådär när det kommer till flygga ungar och silltrutens (nominatformen Larus fuscus fuscus) situation i Östersjön är fortfarande ett frågetecken. Det verkar som om de goda häckningsåren numera är undantag. Rapporten för 2021 är i skrivande stund ännu inte klar (tror jag).

En predator som återvänt ut till skärgården på senare tid är utter. Det är trevligt i sig att arten återhämtat sig. Den varvar samtidigt sin fiskdiet med fågelungar när den får chans och här ovan är [mobiltelefon]dokumentation av en av dess matplatser där ett antal silltrutsrester ligger utspridda. Dylik predation kan förstås kännas aningen knepigt med tanke på silltrutens generella problem vilka tenderar resultera i att varje flygg unge är av stort värde. Men vad gör man? 

På tal om skärgård besökte jag i somras Rönnskären och framförallt då Fäliskär med sin karakteristiska träbåk. Besöket var en ren familjeresa och jag hade inga avsikter att kolla djurlivet där ute. En sommar i början av 80-talet tillbringade jag mycket tid ute vid den då ännu ibrukvarande lotsstationen. Rönnskär har jag inte sett på annat än avstånd sedan 1983. Det var fantastiskt att åter igen beträda holmen och få väcka gamla minnen. Samtidigt var det också en smula ledsamt med tanke på lotsstationens bedrövliga skick och att den mänskliga "närvaron" i ytterskärgården numera helt bytt karaktär. Men det är en annan historia.

Alla som följt bloggen tidigare vet att jag brukar börja lyfta fram lite statistik när det drar ihop sig till sammanfattningar.

Som sista statistikförbättrande bloggnykomling för året plockar jag härmed fram Macrothylacia rubi, gräsulv, som dokumenterades med mobiltelefon då jag var ute och gick med jycken 8.9. Hade glömt bort dessa bilder fram tills nu. Den blir därmed 75:e nya arten på bloggen detta år. Totalt innehåller bloggen nu 972 arter.

Jag samlar förstås artkryss rent allmänt också, men trädgården är fortsättningsvis en "ruta" jag håller lite extra koll på. Antalet artkryss i trädgården är nu uppe i 690 vilket betyder att jag lagt 45 nya arter till listan 2021. Inte jättemånga, men som jag tidigare nämnt har jag heller inte riktigt ansträngt mig. Ökningen från tidigare år beror dock på en specifik "ansträngning"... nämligen att numera dokumentera levande insekter jag släpper ut ur trädgårdens växthus. Sedan är det förstås så att jag har en växande hög insamlade (från växthusen) döda insekter i lådorna också. Artbestämningen av dessa går långsamt och jag har kvar ogenomgånget material från 2020. En del av årets siffror är alltså artbestämningar av sådant som samlades in 2020.

Här följer statistiken som sådan:

Antal artkryss för trädgården:

2013: 142 st.

2014: + 33 = 175 st.

2015: + 213 = 388 st. (en hel hög äldre obestämda observationer som adderades)

2016: + 43 = 431 st.

2017: + 85 = 516 st.

2018: + 60 = 576 st.

2019: + 37 = 613 st.

2020: + 32 = 645 st.

2021: + 45 = 690 st.

Antal olika arter på denna blogg:

2013 -> 2015: 467 st.

2016: + 52 = 519 st.

2017: + 116 = 635 st.

2018: + 82 = 717 st.

2019: + 75 = 792 st.

2020: + 87 = 897 st.

2021: + 75 = 972 st.

Det ska dock sägas att jag de senaste dagarna sorterat mitt insamlade material lite mer systematiskt och att allt inte längre är så etikettlöst som det hittills varit.

Jag har en hel drös saker jag tänkt göra och skriva om men som jag aldrig kommit till skott med:

- Kontinuerligt plocka ut någon ekologiskt, biologiskt, miljömässigt eller klimatologiskt intressant nyhet ur peer review-pressen. Prenumerationerna på Science och Nature bjuder varje vecka på något man kunde orda en smula om. Men jag kommer mig bara inte för. Man kanske inte måste skriva så mycket... bara nämna och länka?

- Skriva en längre text angående pågående planer på bro över Kvarken. Den texten är primärt dock inte ett blogginlägg.

- Utföra vettiga tester på min makroutrustning och även nämna lite om utrustningen och resultaten på bloggen. Jag har liksom lovat att göra det i flera inlägg under årens lopp. Det verkar vara helt omöjligt att genomföra... uppenbarligen. Det är roligare att kasta en stekel framför kameran i makrostudion än att krångla med regelrätta tester av optik.

- Skriva inlägg om en hoper naturrelaterade böcker som rimligen kunde intressera läsarkretsen.

- Åka ut till nya platser och andra biotoper än de jag vanemässigt besöker. Hur svårt är det egentligen på en skala?

- Börja räkna in svamparna i statistiken över artkryss. Varför i hela fridens namn gör jag inte det? Jag har dem trots allt någorlunda registrerade. Växterna har jag heller inte berört det minsta.

- Vara lite mer systematisk när jag söker av en viss biotop. Kolla det undersökta materialet (typ förna) noggrannare efter de riktigt små krypen.

- Etikettera arterna (de artbestämda) i samlingen. Det verkar dock vara på gång om jag uppfattat mig själv korrekt.

Ger inga nyårslöften.

Som en klen kompensation för första punkten bland "saker jag borde göra" här ovan, kan jag i alla fall lyfta fram en artikel som kan symbolisera stora delar av vår kunskap om ekologiska förhållanden. Det handlar om en undersökning kring valarnas krillkonsumtion och krillens population. Studien lyfter fram att valarna konsumerar mycket större mängd krill än man tidigare beräknat. Samtidigt finns ett slags paradoxalt förhållande mellan valpopulationerna och krillförekomsten. Flera valar resulterar i mera krill och när valfångsten decimerade antalet valar in till absurdum sjönk även mängden krill i haven.

Orsakerna står att finna i omsättningen av näringsämnen. Valarnas rikliga krillkonsumtion och likaledes rikliga bajsande håller näringen i ett konstant kretslopp som krillen i slutandan gynnas av. När valarna försvann förlorades även närinsämnesomsättningen i ytvattnet (ämnena sjönk ner) varpå de gick förlorade även för krillen. Exempelvis järn är en bristvara i havet och just det är valarna bra på frigöra och hålla i ytvattenlagren där det är livsviktigt för drösvis av organismer i ekosystemet.

Att valarna - en del av dem i alla fall - delvis återhämtat sig innebär inte att krillen återhämtar sig hur raskt som helst. Ett numera näringsfattigare ytvatten i världshaven har helt enkelt inte kapacitet att livnära samma mängder organismer som förr och återhämtningen är oerhört långsam.

Studien tjänar som ett gott exempel på ytterligare ett konstaterande att vår mänskliga logik inte alltid drar rätt slutsatser när det kommer till ekosystemens mekanismer och kaskadeffekter. Färre krillslukande valar innebär alltså inte att krillpopulationerna blir större. Tvärtom. 

Motsvarande skeenden finns på många håll och i många ekosystem. När vi petar i en organism påverkar vi alla andra organismer i näringskedjan. Dagligen ser man i nyheter, notiser och sociala media självsäkra uttalanden från människor som har alldeles för lätt att se svartvitt på ekosystemen i vår närhet. Individuell slutledningsförmågan borde inte övertrumfa vetenskapliga observationer.

Jag hyser en ganska mörk syn på om och hur mänskligheten ska lyckas krångla sig ur det svåra grepp vi på något sätt har på oss själva. Båda skuldrorna är obehagligt nära mattan. COP24 var väl delvis aningen mer positivt än jag hade vågat tro. Samtidigt var det ändå allt annat än tillräckligt. Nu återstår att se om allt var enbart "blah, blah, blah" (för att citera en känd klimataktivist) eller om det faktiskt är verkstad bakom orden. 2022 är året då vi måste märka att ett tydligt skifte äger rum.

Samtidigt hörs stora protester kring bränslepriser och skatter förknippade med klimat och miljö. Risken är överhängande att kommande val enbart ger politiskt mandat till klimatförnekande kortsiktiga populister som bromsar all form av rörelse i rätt riktning. Dessa krafter är fortfarande på tok för starka i allt för många länder.

Samtidigt måste mänskligheten hejda biodiversitetskrisen, den fortlöpande utarmningen och fragmenteringen av olika habitat. Tycker mig se ytterst få strävanden i den riktningen. Varje politiskt beslut osm tas i varje liten kommun måste från och med nu ha såväl klimat som biodiversitetsaspekten med i beaktande. Vi kan inte längre ta beslut som på minsta sätt ignorerar dessa aspekter. Det finns inte längre någon kompromissmån.

Individen kan bara göra si och så mycket för att minska sitt eget klimatavtryck och nu är det upp till modiga politiker och företag att statuera exempel. Vi andra måste rösta fram de modiga beslutsfattarna och vi måste ge dem vårt stöd så att även obekväma beslut kan tas. Men allt är förstås inte "obekvämt". Klimatmål kan nås med bekväma beslut också. Dessutom är slutresultatet mycket mera bekvämt än om vi inte fattar rätt beslut nu... helst i går.

Jahapp...

Kan man önska gott nytt år efter de sista raderna?

Jovisst kan man det. Vi måste våga tro på ett systemskifte samtidigt som vi själva agerar för det på de sätt vi kan.

alltså...

Ett riktigt gott nytt år till alla!

(men först ska tungmetaller och andra miljögifter traditionsenligt spridas medelst fyrverkerier)

Pimpla flavicoxis

Varför inte köra på med ännu en representant för underfamiljen Pimplinae (fam. Ichneumonidae)? Hittills denna månad har jag postat ett inlägg med Pimpla turionellae, Apechthis quadridentata och här kommer nu Pimpla flavicoxis. Det här är det första insamlade exemplaret och det är första jag hittat/observerat i trädgården. Arten har jag dokumenterat tidigare ute vid Bådaviken.

Honan samlades in 2020 men jag går fortfarande igenom, granska och artbestämmer material från det året.

Ett par tydliga visuella skillnader jämfört med nämnda P. turionellae är bl.a. röd coxa (höft) på tredje benparet och tydligt gulrött på antennernas första tredjedel. P. turionellae har svart coxa och mörkare antenner som snarare kan vara något ljusare i yttre ändan. Sedan finns det förstås andra arter i släktet Pimpla också. I Finland är tio arter listade och sju stycken är någorlunda ofta rapporterade. Någon större förväxlingsrisk finns inte men det oaktat är stekeln ändå för säkerhets skullkontrollerad genom en artnyckel (se ref.).

Pimpla flavicoxis parasiterar puppor av lite olika småfjäriar i form av främst vecklare och mätare.

Bilden ovan kom till av misstag. Jag skulle fotografera andra benparets fot på Apechthis quadridentata och trodde att det var den som fanns i "makrostudion". Blev förbryllad när den förväntade tanden på klon saknades (se bild här) och det tog en stund innan jag fattade att jag i något skede hade bytt stekel framför kameran.

Referens:

M. G. Fitton et al.

Pimpline Ichneumon-flies. Hymenoptera, Ichneumonidae (Pimplinae).

Royal Entomological Society of London. 1988

ISBN 0 9+1546 72 0

Apechthis quadridentata

December är en månad då jag rent allmänt inte producerat så många inlägg under åren. Det här året är inget undantag. Här kommer hur som helst en till stekel tillhörande underfamiljen Pimplinae (fam. Ichneumonidae). "En till" har att göra med föregående inlägg.

Ovipositorn - äggläggningsröret - avslöjar omedelbums vilket släkte stekeln tillhör. Den nedåtböjda spetsen är nämligen typisk för släktet Apechthis.

Bland våra nordiska arter är det hyfsat lätt att avgöra art också. Fyra arter är listade i Finland. 

De synliga skillnaderna i färgteckning arterna emellan leder i det här fallet till Apechthis quadridentata. 

Vill man dubbelkolla sin artbestämning är bl.a. klorna bra att kika närmare på. Hos släktet finns på klorna en specifik tand som A. quadridentata saknar på tredje benparet.

Nedan en bild på andra benparets klor med den väl synliga tanden.

Nedan visas tredje benparets klor och som synes finns här ingen tand.

Släktets arter parasiterar mestadels puppor av olika fjärilar. Speciellt vecklare (fam. Tortricidae) angrips. Viss flexibilitet verkar finnas i valet av värddjur, men bl.a. Tortrix viridana (ekvecklare) och Archips rosanus (häcksommarvecklare) näms i samband med A. quadridentata. 

Ekvecklare har jag inte påträffat. Det är ändå fullt möjligt att den finns i trädgården eftersom vi har en stor och gammal ek. Häcksommarvecklare har jag inte heller sett. Arten är dock ofta rapporterad i Österbotten och finns garanterat i närheten.

Ovipositorspetsen med sin böj är anpassad för att tryckas in mellan puppornas segmentplåtar hos arter vars puppor är både rörliga och har ett svårpenetrerat skal. Ovipositorspetsen i sig måste ändå vara aningen flexibel. För att borrningsmekanismen ska fungera bör skenorna kunna skjutas i längsled oberoende av varandra och det kan omöjligt fungera med en böjd spets om flexibilitet saknas.

Stekeln insamlades från ett av trädgårdens växthus sommaren 2020. 

Nedan ett gäng närbilder ur lite olika perspektiv.

Referens:

M. G. Fitton et al.

Pimpline Ichneumon-flies. Hymenoptera, Ichneumonidae (Pimplinae).

Royal Entomological Society of London. 1988

ISBN 0 9+1546 72 0

Pimpla turionellae (igen)

Pimpla turionellae verkar 2020 ha varit en art som antingen lockats specifikt till trädgårdens växthus eller som förekommit i så pass stor omfattning att de rent statistiskt blev flertaliga i mitt insamlade material.

2020?

Ja, 2020!

Jag har fortfarande många ogenomgångna insekter från insamlingen det året. Hur det ser ut med förekomsten av denna art i årets insamling vet jag inte än. En levande P. turionellae släppte jag i alla fall ut ur växthuset 24.6.

I någon mån är dokumentationen av de tre nedanstående honorna överflödig. En artfrände insamlad samma år dokumenterades mer ingående redan tidigare och det känns väl onödigt att fylla världen och bloggen med nya likadana bilder. Samtidigt finner jag ett visst intresse av att faktiskt dokumentera alla krypen eftersom det finns viss individuella skillnader och eftersom det i flera fall är till hjälp för artbestämning. I det här fallet har jag dock inte tagit lika många fotografier av respektive individ då artbestämning inte ska vara ett bekymmer och detaljbilder inte behövs av den anledningen. 

Information om arten finns i inlägget jag länkade till ovan.

Hona 1.

Hona 2.

Hona 3.

Hona 1.

Hona 2.

Hona 1.

Hona 2.

Hona 1.

Hona 2.

Hona 3.

Resultat av insamlad "trivialitet"

26.7 satt jag i ett gömsle ute i skärgården och räknade silltrutungar som en del i uppföljning av några lokala koloniers häckningsframgång - eller snarare brist på framgång.

Från gömslets utsida kunde man börja ana ana ett allt kraftigare konstant prassel av små fladdriga, stela vingar. Ofta satt insekterna på själva gömslet och prasslade. När räknandet var överstökat och jag klev ut ur gömslet blev vingprasslet konkret i form av ett veritabelt moln av svärmande rödmyror. 

Jag kunde enbart notera hanar av vad jag misstänkte var högst ordinära trädgårdsrödmyror, Myrmica rubra. För ett par år sedan samlade jag nämligen på samma holme in några arbetarmyror ur ett silltrutsbo för artbestämning. Det visade sig vara nämnda art. Hanarna kommer ur boet först och väntar sedan på honorna. Parning sker vanligen mot kvällssidan och en bit in på natten. 

Egentligen hade jag väl ingen större fokus på de svärmande myrorna, men det slog mig att jag råkade ha några insamlingsrör i en ficka och att jag inte tidigare dokumenterat hanar. Således plockade jag spontant ner tre hanar i ett rör och tog hem dem.

Den ena av de tre är av ordinär storlek och färg för hanar av M. rubra. Längden är ca 5 mm. 

De två övriga är ca 4 mm långa och betydligt ljusare. Färgen fick mig att börja kolla huruvida det kan röra sig om en annan art som svärmade samtidigt, men så vitt jag kan tolka antennskaftets längd och utseende i kombination med behåring torde det ändå röra sig om M. rubra, men det bör tilläggas att hanarna i släktet Myrmica är trixiga att artbestämma. Helt säker är jag alltså inte.

I vanliga fall tar jag ganska många olika detaljbilder av insamlade småkryp. Men den här gången har jag besparat mig det arbetsdryga besväret. Detaljbilder tas främst som hjälp i artbestämningen och här torde jag rimligen ha den saken fixad - tror jag,

Den sista hanen (ovan och nedan) blev plötsligt långt mer intressant än vad jag hade föreställt mig av en trio triviala trädgårdsrödmyror.

Under vingarna på högra sidan har han nämligen tre små foretiska (liftande) kvalster. 

Deras storlek på ca 200 μm (0,2 mm) är av begränsande slag när det kommer till mina rådande möjligheter att fotografera dem. Ena kvalstret verkar sitta aningen löst och det är fullt möjligt att jag i något skede ser om jag kan pilla över det till ett ställe där jag har bättre chans att få aningen bättre resultat.

I bilden ovan är kvalstrets huvudända riktad neråt. Man skymtar de fyra korta benen. En karakteristisk detalj är fjärde benparets långa hår som sticker en bra bit ut från ryggskölden som i övrigt täcker kvalstret helt och hållet.

Personligen hade jag ingen riktig pejl på var jag skulle börja i sökandet efter taxonomisk hemvist för dessa kvalster. Men efter sökning på foresi kopplat till myror (släktet Myrmica) hittade jag ändå ganska snabbt bildmaterial av kvalster med motsvarande utseende. De kvalstren tillhörde familjen Scutacaridae vilket gjorde att det blev enkelt att gå vidare. Först måste man förstås dubbelkolla så att bilder (på internet) verkligen är kopplade till rätt namn. Det gör man lämpligen genom att gå åt andra hållet och hitta tillförlitliga källor där själva namnet är kopplat till bilder av liknande kvalster.

Första tillförlitliga källan jag konsulterade var A Manual of Acarology (Krantz, Evans 2009). Det är för övrigt en bok jag borde göra ett inlägg om. I den boken kunde "mina" små liftares familjetillhörighet bekräftas. Sedan hittade jag ett flertal artbeskrivningar i Mites of the family Scutacaridae or Eastern Palearctic (Khaustov. 2008).

Det fick mig att därefter skicka bilderna till Khaustov själv. Han svarade snabbt att det antagligen handlar om släktet Scutacarus men att bestämningsmöjligheterna inte sträcker sig längre utan ordentligt preparerat och mikroskoperat exemlar. Det var även något jag utgick från.

Familjen Scutacaridae innehåller flera släkten och oerhört många arter. Man får utgå från att väldans många existerande arter inte ens är beskrivna än. Bland marklevande småkryp i den här storleksklassen är de vita fläckarna på taxonomikartan stor.

Familjens arter lever av svamp och hittas bl.a. i förna, jord, mossa, förmultnande ved eller dynga. En del finns i bon hos marklevande insekter som t.ex. myror, humlor eller termiter. I släktet Imparipes hittas arter som lever i bon av vedlevande solitära steklar (rovsteklar, solitära getingar, solitära bin) och som i specifika fysiska strukturer transporterar sporer av de svampar de äter (Ebermann, Hall. 2003). Dessa kvalster, som också liftar med steklarna i fråga, har alltså med sig sporer när de anländer till ett nytt bobygge. Där kan kvslstren införa svampen till ihåligheterna i veden och sedan äta av den när den växt till sig. Motsvarande strategier är än så länge inte kända hos andra kvalstergrupper.

Normalt förknippar man i kvalstersammanhang foresi med deutonymfer - dvs. det utvecklingsstadium som hos en del grupper är specialanpassat för ändamålet. I familjen Scutacaridae är det vuxna honor som liftar. Faktum är att deutonymfstadiet hoppas över hos Scutacaridae. De hoppar dessutom över mer än så och har skippat alla nymfstadierna. Det betyder att kvalstren genomgår enbart stadierna ägg, larv och vuxen. Hanarna kläck uppenbariligen först och bär sedan omkring med honlärver tills dessa ömsat till vuxna honor varpå parningen äger rum (Khaustov. 2008).

Hos arterna som lever inneboende med insekter tycks foresin i en del fall vara förknippad med fenotypisk plasticitet beroende på mattillgången (Athias-Binche. 1995). Honor som börjar lida brist på föda får avkomma (honor) som har foretisk anpassning, medan honor som har god tillgång på föda har avkomma (honor) utan den anpassningen. De vuxna honorna kan alltså finnas i två olika versioner beroende på om det blir aktuellt med att flytta (lifta) till ny omgivning eller inte.

Arter som lever med t.ex. humlor har samma strategi som kvalstren i släktet Parasitellus (Parasitidae, Mesostigmata). Dvs. de liftar på sensommaren ut ur kolonin med nykläckta drottningar för att övervintra med dem inför nästa säsong.

Hur kopplingen och samlevnaden mellan myrorna och bildernas kvalster ser ut är ett frågetecken. Jag har heller inte fått något svar på vad de kan tänkas göra på han-myror. Det ter sig en aning vanskligt att lifta ut ur ett myrbo med hanar i stället för nykläckta svärmande drottningar. Hanarna parar sig (om de har tur) och dör sedan i stort sett var som helst. Kvalstrens möjlighet att komma till en ny myrkoloni måste alltså vara liten. Samtidigt är det också svårt att föreställa sig att kvalstren tagit fel. Man tycker ju - om man tillåter sig spekulera så som jag gör nu - att dylika kvalster torde ha koll på vilka de ska lifta med på basis av kemiska signaler kvalstren förmodligen måste kunna snappa upp.

Nåväl. Här ska verkligen inga slutsatser dras. Det är bäst att inte ens misstänka något. 

Däremot är det ständigt lika fascinerande att påminnas om hur komplexa ekosystemen är och hur oerhört många frågetecken som fortfarande existerar.

Det var alltså en högst spontan och lite slumpmässig insamling av tre triviala myr-hanar som resulterade i observationen av dessa små kvalster. Kvalstren borde som sagt prepareras för mer ingående mikroskopering och för fortsatt undersökning gällande arttillhörighet. Man vet ju aldrig om det är en ny och obeskriven art. Men man får väl hoppas?

Bilden nedan är tagen "genom" myrans vinge och därmed visas kvalstret underifrån. Det är dock en relativt intetsägande bild eftersom vingen bryter ljuset så att detaljerna i kvalstret suddas ut.

Ixodes ricinus. Vanlig fästing

Någon som råkat se det här inlägget publicerat i maj tidigare i år? Där finns lite information om infångandet av denna Ixodes ricinus - dvs. vanlig fästing. Bilderna i det inlägget är av den levande fästingen.

Ett frågetecken jag hade var om frysen faktiskt skulle döda den. Fästingar har, likt andra övervintrande småkryp, fysiologiska anpassningar för att klara minusgrader. Jag antog att den här eventuellt kunde ha sina antifrysmekanismer fullt fungerande och att den möjligen kunde tänkas klara av frysen. Fästingen hittades 1.5 och det brukar ju kunna vara kallt ännu den tiden.

Den överlevde dock inte och därmed behövdes inga andra avlivningsmetoder inför fotograferandet. Planerna var att försöka få några närbilder av ätapparaten.

Dylika bilder är förstås inget nytt och det finns gott om långt bättre fotografier av fästingarnas mundelar än vad jag lyckas åstadkomma med min förhållandevis billiga utrustning. Det oaktat är det förstås kul att dokumentera ett och annat själv. Det är ju min fästing.

Den hullingförsedda mojängen längst fram på huvudet är hypostoma. Ovanpå den ligger chelicererna (fästingens "munverktyg"). I bilderna syns chelicererna halvvägs ut på hypostoma.  Chelicerernas yttersta delar är som vassa rakblad försedda med bakåtriktade taggar på yttersidan. När fästingen ska ta sig genom huden på sitt offer skjuts chelicererna fram förbi spetsen på hypostoma varpå de skär ett snitt i huden och sedan vinklas ut åt vardera sidan så att deras taggar krokar fast. Därefter dras de bakåt med den påföljden att hypostoma trycks ner i huden. Eftersom hypostoma har bakåtriktade taggar även på undersidan förankras den. Chelicererna viks då åter in centralt mot mitten och trycks framåt för en ny skärande och fastkrokande rörelse. Man kunde jämföra chelicerernas mekanism med våra armrörelser vid bröstsim.

När hela hypostoma och alla mundelarna är väl förankrade nere i huden är det bara att inleda måltiden. Fästingen injicerar då sitt antikoagulerande saliv för att blodet ska vara lätt att sörpla i sig. Saliven innehåller även ämnen som motverkar offrets immunsystem vilket annars har möjlighet att skada eller t.o.m. döda fästingar.

Fotografierna ovan togs som bilsättningsalternativ till en artikel jag skrev för Sveriges entomologiska förenings tidskrift Yrfän (nr. 3.2021). De kom dock inte i användning i artikeln.

När jag 24.8 kom hem från ett av mina kontinuerliga besök ute vid Bådaviken kollade jag i vanlig ordning så att jag inte hade några ovälkomna småkryp med mig hem. Den gången var Bådaviken tillhåll för nervpåfrestande mängder hjortflugor och kläderna brukar innehålla en del sådana när man kommit hem.

Eftersom fästingar rimligen måste vara relativt vanliga i Bådaviken brukar jag självfallet spana efter dem också. Som jag tidigare nämnt har jag ändå av någon märklig anledning inte dragit på mig fästingar när jag varit där... fram tills 24.8 då den här honan sprang omkring på min tröja.

Att hon det skedet inte bitit sig fast var positivt av två anledningar. Den medicinska anledningen är självklar. Men den andra positiva grejen är att fastbitna fästingar nästan inte kan avlägsnas ur huden utan att mundelarna förstörs och/eller att de (mundelarna) är omgivna av en massa störande svårstädare hudceller. Fästingar i sådant skick är föga intressanta att fotografera.

Sedan kan man förstås fundera på det där med att ha "oönskade" småkryp med sig hem. Det är ju inte alls oönskat att få hem en intakt hjortfluga eller fästing. Önskad eller oönskad är alltså lite av en kontext och situationsrelaterad fråga.

Den "nya" honan åkte också in i frysen ett par dagar innan hon blev motiv i "makrostudion". Bilderna nedan är resultat av det.

Bilden underifrån (här ovan) visar att även det här är en vanlig fästing, I. ricinus. Jag väntar fortfarande på att få kryssa min första tajgafästing, I. persulcatus. 

Bilderna av denna hona togs som komplement till tidigare tagna fotografier och som en del av laborerandet med makroutrustningen.

Det jag fortsättningsvis bör försöka lyckas med är lite bättre och mer beskrivande ljussättning på själva chelicererna. De tenderar i sin tunnhet och genomskinlighet vara svåra att få "väldefinierade" i bild - åtminstone med det jag har till förfogande. Laborationerna fortsätter.

Mörk vårdyngbagge med Uropoda sp. (igen)

Återanvänder en gammal rubrik när jag här återvänder till Melinopterus punctatosulcatus, mörk vårdyngbagge, som bär på en foretisk deutonymf i form av Uropoda sp. (Mesostigmata). Är förresten nästan exakt ett år sedan jag skrev det inlägget.

Den något smutsiga och svårstädade skalbaggen hittades i ett av trädgårdens växthus någon gång i maj senste vår. Jag dokumenterade kvalstret av samma orsaker som kvalstren i föregående inlägg - dvs. för eventuell användning i en kvalsterartikel i Sveriges entomologiska förenings medlemstidning Yrfän.

Den här gången var deutonymfen lite mer lämpligt placerad för att jag skulle komma åt att dokumentera den ur aningen bättre vinklar (än kvalstret i det tidigare "Uropoda-inlägget"). Speciellt intresserad var jag av att få fotografi av undersidan. 

Riktigt rakt mot undersidan gick dock inte att komma utan att dyngbaggens välvda täckvingar började skymma sikten (det "dimmiga" i nedre tredjedelen av sista bilden). Undersidan är intressant ifall jag någon gång kommer åt en artnyckel för släktet Uropoda och/eller familjen Uropodidae (inkl. deutonymfer). Den enda nyckel jag känner till finns i en äldre bok (Karg (1989) Uropodina Kramer, Schildkrötenmilben), men den boken bör troligen sökas på något europeiskt bokantikvariat och kan eventuellt vara lite svår att få tag på. I somras hittade jag inga till salu och jag har inte kollat nu på senare tid. Man kan förstås också bryta av pedicelen (sekretstjälken) för att få "fri insyn" och kanske bättre bilder av kvalstrets mage. Det har jag dock inte varit intresserad av att göra (än).

Sedan är det förstås inte säkert att de bilder jag har kapacitet att ta är tillräckliga för artbestämning hur som helst. 

Jag upprepar inte den information om kvalstren jag skrev i det förra inlägget om dyngbaggen och Uropoda-kvalstret. Så kolla där om det låter intressant med kvalster som klämmer ut klister ur ändan. Där finns även referenser.