Senhöstsmörkersmåkryp 1

Det är sparsmakat med småttingarna där ute nu. Antalet Celsius ligger för tillfället kring noll och letar sig ner en aning på minussidan under nätterna. Men det finns några enstaka aktiva kräk som fortfarande kan ses utan att man behöver lyfta på löv eller stenar. Inväntade mörkret och gick ut med ficklampa.

Pityohyphantes phrygianus är en typisk vinterspindel som i bland påträffas på snö - där den i så fall ändå befinner sig av misstag. Det här är också en av de där arterna man kan få in med julgranen. De gillar nämligen i första hand att bo i granar och andra barrväxter. Hittar du en spindel i granen är det bäst att den (spindeln) får återvända ut.

De fotograferade exemplaren hade dock sina nät under taket i ett brunnshus. Deras kroppslängd är mellan fyra och fem millimeter. Arten kan bli ytterligare en millimeter på ett ungefär (honorna).

Spindelns svenska namn är granbaldakinspindel. Letar man bland täckvävarna i den här bloggens etiketter så hittas flera exemplar.

Taggplattfoting

Har under dagen ägnat mig åt en smula höststädning i trädgården. Det har varit en del grejande med allt möjligt under sommaren och stora prylar i stil med en kajak har legat ute och drällt den senaste tiden. Mellan kajaken och marken fanns ett slags vitt och kraftigt bubbelplast-förpackningsmaterial. När jag hade fått in kajaken under tak och blottade marken där den legat, blottades även en del småkryp. Mestadels var det förstås daggmaskar, men ett ca 15 mm litet långsmalt djur fångade mitt intresse.

Plockade upp djuret och sprang in med det till stereoluppen. Det visade sig vara precis vad mina numera skraltiga ögon fick mig att misstänka ute på gården - nämligen någon ur ordningen Polydesmida (banddubbelfotingar). 

Eftersom jag inte tidigare har tagit någon bild av kryp ur ordningen blev det förstås aktuellt att fylla det tomrummet. Här i Österbotten är det kanske inte helt helt vanligt att man påträffar dem heller. Vi har nämligen inte så många arter på våra breddgrader. Enligt Nationalnyckelns utbredningskartor har vi endast en.

Polydesmus denticulatus (taggplattfoting) blir inte mycket större än 15-17 mm. Det är den nordligaste representanten för familjen Polydesmidae (plattdubbelfotingar) här i Finland och dess norra utbredningsgräns går antagligen någonstans norr om Österbotten. Utbredningskartor är förstås baserade på observationer. Det är oerhört många småkryp som aldrig observeras eller än mindre rapporteras. Så det är skäl att inte riktigt lita på kartorna. Dessutom är många organismer stadda i vandring norrut och en observerad varelse behöver nödvändigtvis inte alls vara den som man normalt förväntar sig. Vi har t.ex. ytterligare två Polydesmus-arter i landet, så det kan alltid löna sig att kika lite noggrannare på de små kräken. Plötsligt en dag står man där med ett nordligt fynd av en sydligare art.

Mångfotingar (Myriapoda) är en stor understam. De djur vi till vardags kallar tusenfotingar, och i vissa fall kanske slarvigt "skolopendrar" (vi har egentligen inte riktigt skolopendrar i Finland), ingår i nämnda Myriapoda. Plattfotingar påminner en aning om våra vanliga små stenkrypare vid första anblicken. Kikar man närmare ser man ändå snabbt att de skiljer sig rejält från varandra. Kroppens tvärsnitt är runt och segmentens ryggsida har en platt sköld (Metazonit) som hos bl.a. Polydesmus-arterna är knölig. Dessa kryp hör som synes också till Myriapoda-förgreningen Diplopoda (dubbelfotingar), vilket avslöjas av två benpar per segment.

Småkrypssamlare som sållar förna och samlar in krypen, brukar få hålla koll på om det finns plattdubbelfotingar med i fångsten. De är nämligen utrustade med försvar i form av cyanid-utsöndrande körtlar och kan därmed döda de andra leddjuren. Nu glömde jag sätta näsan mot taggplattfotingen för att kolla om den klämde ur sig någon bittermandel-luktande blåsyra, men det får väl bli en annan gång. Plattdubbelfotingar är närmast allätare inom området nerbrytning. De kan också mumsa på svamp. Bildens taggplattfoting är en hane om jag räknat benparen korrekt. Hanar har 30 benpar och honor 31. 

Rött bland vita rönnbär

Under några dagar har domherrar hållit till bland de trädgårdsväxter som producerat ätbart. Först svajade de omkring bland fröställningarna på några höga aklejrutor (Thalictrum aquilegiifolium) och senare blev de förtjusta i pärlrönnens (Sorbus fruticosa - tidigare S. koehneana) frön.

Pärlrönnens bär är inte så sura. De är egentligen inte sura alls. Men domherrarna bryr sig inte i fruktköttet och eventuell surhet bryr de sig inte heller i. De sitter ju också i våra vanliga rönnar och plockar bär. Det är det som gömmer sig inne i bären domherrarna vill ha.

Att de går på vita bär är en intressant detalj som jag för tillfället inte rotat desto mera i. Vi har ju inte riktigt några naturligt förekommande växter som ståtar med vita bär i våra trakter. Däremot kan det säkerligen finnas enstaka förvildade prydnadsväxter i stil med t.ex. snöbär (Symphoricarpus albus) och Kornell (Cornus alba).

Med andra ord måste domherrarna någon gång avvikit från våra fåglars normala fokusering på röda eller mörka (blåa / svarta) bär, och vid tillfälle testat vita alternativ för att upptäcka att de fungerat prima de också.

Det är förstås en viss skillnad mellan domherre och trast. Trastarna suktar efter själva bären (fruktköttet) och fröna passerar oskadda. Det är ju t.o.m. många växters frön som faktiskt måste passera djurs matsmältningssystem för att överhuvudtaget kunna gro. Domherren däremot är ingen bra fröspridare eftersom den äter, söndrar och smälter själva fröet. Växterna är därigenom knappast pigga på att locka just domherrar - om jag nu tillåter mig att sätta någon slags mänsklig egenskap på växter. Det får jag. För precis som jag tidigare skrivit är det här min blogg.

Men även om domherren inte är ute efter själva fruktköttet, så måste den ändå vara någorlunda inriktad på mogna bär. Bärets omvandling till mogen status, är ju i första hand en påföljd av att fröet mognat klart. Jag utgår från att domherren också rimligtvis vill ha ett moget frö eftersom det är först då det packats klart med nyttigt innehåll.

Med dessa hemvävda spekulationer om att domherrarna tänkt utanför boxen och förnyat sig en smula, får jag utgå (eller hoppas) att någon eventuell läsare med insikter (eller tid att kolla fakta) hör av sig och berättar hur det ligger till. För precis som det redan varit en längre tid, har jag mestadels koncentrerat mina datorrelaterade göromål på annat än att procucera blogginlägg - och än mindre "pålästa" blogginlägg med referenser och sådant man egentligen borde plocka ihop. En vacker dag - förhoppningsvis inkommande år - får jag återkomma till vad jag pysslar med när jag inte tillverkar dessa blogginlägg.

Avslutningsvis bör jag tillägga att jag inte idkat könsdiskriminering genom att bara fotografera hanarna. Det var nämligen så att honorna faktiskt lyste med sin frånvaro medan jag hade kameran framme. Dagen före och dagen efter noterade jag några enstaka honor i flocken.

Bråda tider och oviss framtid

Av storleken att döma var det här en årsunge. Hen var ute på matjakt mitt under ljusa dagen och det tyder på en viss desperation från kottens sida. I kvarteret torde det finnas relativt gott om presumtiva övervintringsställen för igelkottar. Den bedömningen gör jag på basen av att det normalt brukar röra sig en hel del igelkottar i grannskapet samt att här finns flera gamla uthus med torra, skyddade krypin under golven.

Det finns dock inga garantier för lyckade övervintringar när man är igelkott - allra minst när man är en årsunge. Vintersvinnet är tyvärr ganska stort. Förra vintern verkade dessutom vara extra svår och alla jag hittills hört nämna igelkottar, har konstaterat att de verkat vara noterbart färre än vanligt den gångna sommaren. Vi har i alla fall haft en hona i trädgården. Förmodar att ungen på bilden är hennes avkomma.

Det var jycken som först hittade igelkotten och efter en stunds fräsande och puttrande bjöd vi på mat som kompensation.