Batterifiaskot på Storsand

I lördags blev det utflykt. Målet för dagen var Storsand i Monäs. Jag var i första hand intresserad av att se om några sandjägare skulle börja vara i farten. Dessa fantastiska skalbaggar har gäckat mig en längre tid och vägrat samarbeta när jag haft kameran till hands.

Veckans härliga värme började avta till helgen och ute vid Storsand blåste det förstås kallt från havet. Sandjägarna hittar man på de öppna ytorna en bit (ca 100 m) från stranden där även trädlinjen mot strandsidan skapar lä och lite extra värme. Några sandjägare kunde jag inte lokalisera och om de alls är i farten så hade de säkerligen sökt skydd mot snålblåsten. Får helt enkelt åka dit på nytt i ett senare skede.

De enda kryp jag fick ögonen på var myrorna, en ensam liten vargspindel-unge och myrlejonsländornas larver. De sist nämnda gör sig förstås påminda genom sina fångstgropar vilka är otaliga vid Storsand.

I en fångstgrop noterade jag en markskinnbagge (fam. Rhyparochromidae). Grävde fram kameran med påmonterat MPE-65-objektiv (tok-makro) och blixt för dokumentation av skinnbaggen. Men se det bidde inget av den dokumentationen. Blixtbatterierna hade nada att ge och därmed var all fotografering med det objektivet bara att glömma. Mina övriga batteriuppsättningar var glömda hemma. Kände mig oerhört amatörmässig. Kameraväskan full av fancy fotoutrustning men ingen ström för att driva nödvändiga funktioner.

På ett annat kamerahus hade jag ändå min gamla FD 200 Macro som skulle vara mitt kanske minst olämpliga alternativ i händelse av sandjägarupptäckt. Det är dock en glugg jag fortfarande inte är riktig vän med. Men en bild av markskinnbaggen och en myra tog jag i alla fall.

Skinnbaggen tillhör ett släkte som är aningen knepigt då det finns några enstaka arter som är väldans lika varandra (har vi hört det förr?). Det "samlade intrycket" - som det så fint heter - är att det här troligen är Trapezonotus desertus. Svenskt trivialnamn finns inte (än) men på finska heter den hiekkasamettilude. Platsen och biotopen är hyfsat typisk för arten och ljung (Calluna vulgaris) som den är förknippad med finns i området.

Edit 6.5: När jag sedan kollade minneskortet från kameran som hade MPE-65-objektivet monterat hittade jag en exponering jag inte trodde jag hade. Så här ser den ut.

Och nu över till resten...

En lustig detalj är att jag faktiskt aldrig riktigt koncentrerat mig på de där myrorna som finns i otaliga mängder vid Storsand. Deras vanlighet gör väl att man inte ägnar dem någon uppmärksamhet.

Storsandsmyrorna är inte vilka små "sketna svartmyror" som helst. De tillhör släktet Formica (stormyror) och är alltså släkt med vad vi till vardags benämner "stackmyror". Storsandsmyrorna har också ett litet exotiskt skimmer över sig - tycker jag. Likt många ökenlevande myror har de nämligen en tät behåring som gör att de är vackert gråskimrande. Det framkommer inte så bra i bilden dock. Jag ska försöka åstadkomma bättre dokumentation av dessa eleganta myror nästa gång jag åker ut till en plats där man kan konfronteras med dem. 

Fomica cinerea är en art som i stort sett helt lever i och på sand. Deras kolonier kan vara vansinningt stora och innehålla många drottningar. Några högar eller "stackar" byggs inte och ingångshålen har ofta inte heller ens några små sandhögar runt kanterna. Det är helt enkelt bara ett hål rätt ner i marken.

Dess svenska namn - gråmyra - är förstås en direkt hänvisning till utseendet. Arbetarna är mellan 4,5 och 6,5 mm långa och de är effektiva jägare som plockar med sig rejäla matbitar (större småkryp) till sina bohålor. Här i Finland förekommer de upp till Uleåborgstrakten. Med tanke på gråmyrornas numerär vid Storsand får man god förståelse för att myrlejonen gillar stället.

Åh... dessa variabla Lygusar

Det börjar vara flera år sedan jag tog någon bild av en ängsskinnbagge (fam. Miridae) i släktet Lygus. När jag nu ser tillbaka på de inläggen från bloggens barndomsår får jag också konstatera att jag högst troligen bör revidera artbestämningarna. 

Får se om jag blir tvungen att även revidera den här artningen? Vad jag kan se och förstå ska det ändå handla om Lygus rugulipennis. De fem Lygus-arterna vi har i Finland är nästan hopplösa då de är så variabla i utseende. I det här fallet torde hårigheten på vingarna ändå vara av den täta och fina pälskaraktär som just L. rugulipennis är begåvad med.

Svenskt trivialnamn har den inte. På finska heter den peltolude.

Längden är ungefär 5 mm. Arten finns i hela landet och lever på ett flertal olika växter.

Rynkad panna pga. kvalster

Rubriken gäller väl alla kvalster. Det blir brutalt många rynkade pannor med tiden.

Kvalster är antagligen den svåraste sporten som finns när det handlar om observation, artning och "kryss" av en viss utvald grupp djur.

- De är små.

- De finns i brutalt stor artrikedom.

- De finns på de mest märkliga ställen.

- Många är bristfälligt beskrivna.

Att bara ta några bilder av ett kvalster man hittat nere i förnan och sedan gå vidare med livet är gravt amatörmässig acarologi. Här skulle det verkligen krävas insamling och noggrann mikroskopi för att utröna det insamlade krypets taxonomiska hemvist.

Inledningsvis är det enkelt. Underordningen är Mesostigmata. Sedan inleds osäkerheten. Familjen Macrochelidae är mitt hetaste tips. Jag kan dock ha missat något och därmed halkat fel. Undersidans "sköldar" borde ge vissa indikationer men jag har hittills gått bet. Hittar helt enkelt inget som känns riktigt klockrent på släktesnivå.

Macrochelidae är hur som helst rovdjur vilka främst sägs angripa larver och äta ägg av diverse olika små insekter. Verkar som om vissa representanter för familjen används som ekologisk bekämpning mot diverse "skadedjur".

Det här kvalstret befann sig i gammal "kvisthack" som spridits på marken i trädgården.

Lövvargspindel

När snön har släppt greppet och marken fylls av värme och diverse småkräk drabbas man av sådan dokumenterarlust att det mest triviala blir en fröjd att fotografera.

Här är  lövvargspindel, Pardosa lugubris som tillsammans med prickvargspindel P. amentata är trädgårdens mångtaliga standardvargar.

Vårhoppklassiker enligt rutinbeskrivningen

I rutinbeskrivningen för bloggredaktionens vårrelaterade arbetsuppgifter ingår inspektion av laduhoppspindlarna på sydsidan av redaktionens fastighet.

Den här gången blev det enbart en dylik laterodorsal (eller dorsolateral) bild av arten i fråga. För mer klassiska hoppspindelbilder med laduhoppspindel (Sitticus terebratus) ombeds läsaren ta del av t.ex. detta inlägg från förra året eller kika på alla bloggens hoppspindelinlägg för att få med fler arter i bildflödet. 

Eventuellt går jag ut och tar ytterligare bilder av laduhoppspindlarna eftersom bloggens stadgar stipulerar att det omöjligt kan bli för många hoppspindelinlägg.

Edit 20.9.2020: Laduhoppspindel har numera bytt släktnamn och heter Attulus terebratus.

Snygg som rost

För att vara så återhållsamt färgad är väl ändå Gastrodes grossipes en väldans stilig markskinnbagge (fam. Rhyparochromidae). De rödbruna tonerna skiftar vackert och ytans relief kommer så fint i dagern.

Något svenskt trivialnamn har arten inte. På finska heter den ruostekäpylude vilket ju direkt översatt blir typ "rostkottskinnbagge". Rosten har förstås med färgen att göra.

Artens huvudsakliga föda är tallfrön. Det fotograferade exemplaret måste rimligen vara en övervintrare som nu ska hitta någon partner. Fotografiet är taget direkt under trädgårdens cembratall (Pinus cembra) vilket får mig att fundera på om denna fröskinnbagge också kan tänka sig cembrafrön. Här finns inga "vanliga" tallar (Pinus sylvestris) i närheten. Gjorde en snabb sökning på saken men hittade i hastigheten inga kopplingar mellan G. grossipes och P. cembra.

I Finland sträcker sig utbredningsområdet ungefär till Uleåborgstrakten. Längden är ca 6-7 mm.

Luftakrobatik à la havsörn

Gårdagens Bådavikenbesök beskrivs huvudsakligen här. I det här inlägget avhandlas en specifik episod som jag tyckte fick vara avskilt från resten. 

Innan jag åkte hem gick jag som hastigast ut till stranden där den numera relativt torra viken övergår i vad som uppenbarligen heter Bådabukten. Själva Bådaviken är alltså en gammal vik som numera snarast är en liten våtmark med vattenspeglar, vass och strandäng. Centralt rinner ett dike genom viken och ut till havs. 

Medan jag strosade ut mot stranden hade jag plötsligt en ung havsörn cirklande ovanför mig på förhållandevis låg höjd. Den spanade in mig märkvärdigt noggrant på något sätt. Vet inte vad som kunde ha intresserat den. 

Helt out of the blue dök en vuxen örn rätt ner mot ungörnen.

Sedan drog de båda igång sin repertoar av attacker och undanmanövrar.

Den vuxna var helt klart den mer irriterade av de två.

Havsörnar som pysslar med dylik akrobatik är en fröjd att få se. Det finns en slags kombination av elegans, klumpighet, fart och slow motion som är briljant. Man hinner ju uppfatta deras rörelser också. Annat är det med t.ex. hökar där det bara rasslar till en gång så har höken på något märkligt sätt krånglat sig genom ett virrvarr av grenar i hög fart och slagit något svårfångat. Ögonens grafikkort hinner inte med då. Men för den lite lägre processorkraft som min syncentral besitter utförs havsörnskrumbukter i perfekt tempo.

Havsörnar är onekligen skickliga flygare med tanke på de dörrstora vingytor de måste kunna kontrollera. Visst pratar man i bland om att de är något klumpiga jägare, men då beror det kanske också lite på vad man menar. Samtidigt är havsörnarna hyfsat benägna att ta till just akrobatiska konststycken i luften. Det gör de ju inte minst under spelflykten inför häckningen.

Här får man utgå från att den gamla örnen är någon av de som har revir i närheten och att ungörnen mest bara är en kringstrykande individ - precis så som ungörnar oftast är.

Ungörnens ringmärkning har jag i nuläget inte kollat närmare.

Efter kanske fem eller sex attacker tyckte den äldre uppenbarligen att luften kändes rensad. De särade på sig en smula och flög vidare bort över skogen. 

Vårens andra besök i Bådaviken

Blev lite halvspontant en ny vända ut till Bådaviken i går. Vädret var fint och jag hade ingen fantasi beträffande vart jag skulle styra cykeln.

I den lilla rapporten för första besöket senaste helg skrev jag att jag inte bemödade mig att ta några bilder av sångsvanar på åkrar. Så himla principfast är jag ändå inte och nu blev det alltså ytterligare några dussinfotografier.

Svanen ovan har en något deformerad näbb.

Ute vid själva viken var det ännu förstås ganska lugnt. Inte ens ängspiplärkorna var aktiva trots det fina vädret. En duvhök kom lågt över trädtopparna när jag letade mig ut mot fågeltornet. Fotografi av den hanns inte med..

Stannade inte kvar i fågeltornet utan gick längs skogsbrynet längre in i viken i stället. Tanken var att kika runt lite i "alskogen" som sträcker sig ut en bit i vikens strandäng. Highland-korna som brukar spendera somrarna i viken har skapat en vacker strandskog med relativt mycket död ved. 

Tranor brukar hålla till i vikens inre delar. Jag höll mig relativt nära deras vanliga flygstråk utifall att... och när ett par kom på inflygning till sin landningsplats passerade de på hyfsat prima avstånd.

De landade där de brukar landa varpå de letade mat och trumpetade i sedvanlig ordning.

Speciellt mycket ska det förstås trumpetas när andra tranor passerar ovanför.

För att inte störa de två tranorna inne i viken satte jag mig ner på en sten och bara njöt av vädret. Kunde ändå inte vandra vidare till den nämnda alskogen eftersom tranorna då skulle känna sig nödda att sticka.

Efter en stund drog de ändå iväg. Då strosade jag vidare.

Man borde ju ha något normalobjektiv med sig för att dokumentera miljön. Sådant görs inte så lätt med teleglugg och därmed brydde jag mig heller inte om att försöka. 

Talgmesar tjattrade runt i träden. Dels var de irriterade på min närvaro och dels sökte de mat. Även blåmesar frekventerade trädtopparna. Koltrasthanen skymtades på avstånd vid några tillfällen och hans (?) hona lapade sol i toppen av en al.

Förra året berörde jag de döda alarna i en serie inlägg om och med en del insekter som gillar just döda träd. Det här inlägget med kamelsteklarna är väl ett av de mer representativa inläggen.

Att hackspettar inte kan låta bli dessa alar är väl en självklarhet. Mycket av frammejslad död ved längs stammarna och träflisorna på marken ska säkerligen tillskrivas större hackspett. Men miljön är ju i teorin klockren för mindre hackspett och nu tänkte jag spendera lite extra tid bland träden i hopp om att slutligen få se någon av dem. 

Mindre hackspett har också vid enstaka tillfällen hörts i närheten.

Till slut dök den upp - om än på behörigt avstånd.

Försökte lugnt komma närmare men spetten drog snabbt vidare efter sina kvicka undersökningar av diverse döda grenar. Mission accomplished.

Slutligen gjorde jag en vända ut mot stranden utanför viken.

Högt ovanför krånglade en kråka med en sparvhök.

Inga prisvinnande bilder precis, men det här är ju snarast en slags öppen och illustrerad naturdagbok där högklassig fotokvalitet inte alltid är prioriterad.

Ytterligare ett rapporterbart möte hade jag. Det blir ett särskilt inlägg om det. 

Ko-ko-koo, kåå-kåå i trädgården

Ringduvor ser man inte varje dag i bloggredaktionens trädgård. Än mera sällan har besöken sammanfallit med fotograferingstillfälle. Det har de facto varit så sällan att det inte alls skett förrän i dag.

Ringduvorna kom i par men jag fick inte möjlighet att åstadkomma vettiga bilder där båda syns samtidigt. De hade också ett visst sällskap av "våra" turkduvor. Inte heller dem fick jag bild på den här gången.

Duvorna flanerade runt en stund och kikade efter godis på ställen där fågelmatningens gäster lämnat rester efter sig. Till slut blev de förstås störda av mitt fotograferande och fann för gott att söka sig till någon restaurang där de förhoppningsvis fick vara mer på tu man hand.

Först lyckat och sedan fiasko (kvalster)

Jo... det var ju de där grankottarna som nämndes i förra inlägget. Här kommer en liten förklaring om hur man kan gå tillväga ifall man vill sabotera för sig själv.

Först knackar man ur kottarna och ser vilka småkryp som landar på underlaget - i detta fall ett lock från en stor glassförpackning. Jag spanade noggrant med stereomikroskopet och hade ju flera olika kvalster framför korpgluggarna. Alla såg ut att tillhöra underordningen Oribatida (hornkvalster), men samtidigt vara representanter för olika familjer. 

När jag hade fotograferat kvalstret i föregående inlägg tog jag mig an det som syns här. Först ett par exponeringar via stereomikroskopet. Den som läst tidigare inlägg vet att det inte är någon fotografisk höjdare. Det här kvalstret är i storleksordningen 0,3 mm. 

Nu är ju jag av den där lite jättegravt tokblödiga typen och bemödar mig t.o.m. att släppa ut även dylika kvalster efter fullföljd dokumentation - om de lever vill säga. Det här kvalstret var vid liv. 

Kort därefter fyndade jag ytterligare två kvalster av den här modellen. Båda var avlidna och därmed högvilt för min samling. Jag applicerade en droppe lim ute på spetsen av en liten triangulär kartongbit av den traditionella modell som används vid nålning av insekter. Med en liten mjuk pensel kunde jag (med ett par penselhår) lyfta kvalstren på limdroppen. Det ena kvalstret placerades med buksidan mot limmet och det andra med ryggen mot limmet. På så sätt skulle jag kunna se både ovan och undersidan av arten i fråga. Proceduren krävde koncentration men resultatet var tillfredsställande. Med detta arrangemang skulle jag kunna flytta över kvalstren för fotografering med mikroskopobjektivet på kamerabälgen. Det ger mycket bättre resultat än bilder genom stereomikroskopet.

Men innan det gjordes kollade jag ett antal hornkvalster ur en annan familj och gick genom materialet  så att jag var säker på att ha sett alla exemplar. Därefter tog jag glassburkslocket och gick ut med alla levande kvalster som som jag sedan spred ut i förnan under en buske. När jag kom in slog det mig att jag även "spridit ut" kartongbiten med de två fastlimmade exemplaren. Den gick givetvis inte att hitta.

Jag får i nuläget hålla till godo med de här två bilderna. Lägger också upp dem här på bloggen för att påminna mig själv om hur lätt det är att sabba ett gott förarbete.

Jag får helt enkelt hitta likadana kvalster igen. Göra om och göra rätt.

Jämfört med övriga hornkvalster upplagda tidigare här på bloggen har det här förhållandevis platt kroppskonstitution. Möjligen är det en nymf, men det vågar jag inte säga med säkerhet. Ovansidan av "bakkroppen" - Notogaster - har en utstående platt "kant" nästan varvet runt. Långa hår (setae) finns över hela ryggsidan.

Liten lurvig Oribatid skräphög

Liv finns ju nästan överallt. För någon vecka sedan plockade jag med mig några grankottar hem. Det var kottar som ramlat från trädet i höstas och tillbringat vintern under snön.

Syftet var givetvis att se huruvida de innehöll några småkryp. 

Visst gjorde de det.

Först ut är detta kvalster på som inte är mer än max 0,4 - 0,5 mm. Tyvärr var enda dokumentationsmöjligheten att ta bilder genom stereomikroskopet och därmed är kvaliteten bristfällig (alltså, jag måste ju göra det där kamerautrustningsinlägget snart).

I dagsläget vet jag inte mer än att det med största sannolikhet tillhör familjen Damaeidae i underordningen Oribatida. Därmed är det bl.a. släkt med kvalstret i det här inlägget. Utgår från att jag ska hitta någorlunda rätt så småningom och då får jag uppdatera det här inlägget.

Jag vågar för närvarande inte heller uttala mig om huruvida det är en nymf eller en vuxen individ. Likt släktingen i det länkade inlägget samlar det här på sig diverse småpartiklar. En stor del av det som ser ut som skräp kan ändå möjligen vara lager av cerotegument.

Vårens första besök i Bådaviken

I medlet av april brukar jag börja leta mig ut till Bådaviken för att kolla hur våren framskridit vid fågeltornet. I går skedde årspremiären. Egentligen är förstås inte så mycket fågelliv att vänta ännu, men det är liksom ändå trevligt att besöka platsen ur ren traditions-synpunkt.

På väg ut dit passerade jag de typiska horderna av sångsvanar på åkrarna. Stannade inte - fastän jag cyklade - för att ta bilder av dem. Har ändå så många bilder av sångsvanar på åkrar. 

Framme vid Leppoåkern svepte en liten grupp över mig och då blev jag ändå tvungen att rikta kameran och trycka av. 

Ute vid Bådaviken gled en ormvråk fram på hög höjd. Färgformen fick mig att fundera på underarterna Buteo buteo buteo samt B. b. vulpinus (stäppvråk). Den senare är ju en östlig underart vilken också är den som häckar i Finland. Nominatformen häckar i Sverige. Vråken på bilden känns som en typisk färgform av B. b. buteo. Av ormvråkarna jag observerar upplever jag - nu när jag tänker på det - att många tycks ha typiskt "nominatformsutseende" snarare än att vara av stäppvråkskaraktär. Lägger inte ner tid på någon utläggning kring det just nu. Några referenser i ämnet finns ändå längst ner i inlägget.

Ängspiplärkorna var de dominerande karaktärerna i viken än så länge. Det var spelflykt och sång för hela slanten.

Referenser:

Molecular phylogeny of the genus Buteo (Aves: Accipitridae) based on mitochondrial marker sequences

Martin J. Riesing et al.

Molecular Phylogenetics and Evolution 27 (2003) 328-342

Genetic vs. morphological differentiation of Old World buzzards (genus Buteo, Accipitridae)

Luise Kruckenhauser et al.

Zoologica Scripta, 33, 3, May 2004. pp197-211