Honan här ovan borde jag ha placerat i arachnoskopet likt mosstäckvävaren i förra inlägget. Inte omöjligt att hon nått vuxen ålder och därmed har ett färdigt och synligt epigyn att utgå från. Det blev dock aldrig av och hon förblev en liten anonym Linyphiid.
Inte helt omöjligt att hon ändå kan vara av samma art som den här hanen. Båda skakades fram ur samma näve av blad och barr som plockats från marken under trädgårdens cembratall.
Många av de små täckvävarsläktena innehåller arter med diverse mer eller mindre absurda huvuden. Det är allt från runda knölar som på bildens spindel, till helknasiga långa utväxter och/eller borst och lustiga kalufser. Eftersom varje modell är artspecifik (och släktesspecifik) är det således möjligt att hitta rätt i artbestämningen. Ser man dessutom pedipalperna så ska saken vara klar.
I några tidigare täckvävar-anknutna inlägg har jag nämnt att det är en stor familj med många släkten och förstås ännu fler arter. Tror att det tål upprepas... det finns väldans många olika täckvävarspindlar. Ja t.o.m. av de sorter vars hanar har skojiga huvuden finns det många.
Den här 1,5 millimeters-killen kunde jag inte artbestämma. Förbisåg ett antal grejer och vips blev det omöjligt. Men jag fick hjälp på traven och svaret torde vara Pelecopsis mengei (strandbulspindel).
Nästa hane som dök upp framför objektivet har inte artbestämts. Lyckades inte heller få ordentliga bilder på honom.
Sista Linyphiid-hanen i årets påskspindelfotografering blev av någon lustig anledning endast fotograferad när han låg på det här sättet. Jag tappade koncentrationen pga. en kortvinge och vips var den lilla täckvävaren puts väck. Han har ett antal vita markeringar på bakkroppen och en kvalificerad gissning som jag fick, säger Microlinyphia pusilla (glansbaldakinspindel).
Nästan alla spindlarna som publicerats här de senaste dagarna är funna inom en radie av fem meter. Merparten av dem är i storleksordningen pyttesmå. Dvs. de är mellan en och tre millimeter. Listan över arter funna i trädgården blir bara längre.