Bekräftad morotsdvärg

Gongylidium rufipes (morotsdvärgspindel) har jag lagt upp ett flertal gånger tidigare. Den hör till de absolut vanligaste täckvävarna (Linyphiidae) i trädgården. Hennes kroppslängd är ca 3 mm

Här har jag använt mig av fjolårets påskpyssel för att få en bild av hennes epigyn. Plastfolien bör bytas ut innan jag nyttjar det igen. Som synes är det numera ganska dammigt. Detta "araknoskop" borde jag verkligen ha haft med mig ut när jag konfronterades med några andra täckvävare här om dagen. Men se det hade jag inte och inom kort kommer bloggen därmed att presentera en serie spindlar lika anonyma som skribenterna i kommentarsfälten under YLE:s artiklar.

Tack vare araknoskopet kunde jag bekräfta att det här faktiskt var en morotsdvärgspindel. När det kommer till Linyphiiderna finns det horder av arter som är störtomöjliga att få grepp om ifall man inte kommer åt att kika på deras privata delar.

Vad håller turkduvorna på med?

Gårdens turkduvor (Streptopelia decaocto) kuttrar på i vanlig ordning. I cembratallen har de en - åtminstone vad jag misstänkt - frekvent nyttjad nattkvist eftersom det ligger en koncentrerad dynghög under tallen.

Här om dagen låg äggskal på latrinen. Kan det vara så att honan av någon anledning klämt ur sig ett, eller har de påbörjat något av sina halvt golvlösa fuskbyggen någonstans där uppe bland kvistarna och kommit tidigt igång? Turkduvor kan ha flera kullar per år och där det är varmare kan de även häcka på vintern.

Barrsäck... igen...

Föga oväntat vaskar man fram barrsäckspindlar (Clubiona subsultans) från barren i förnan under cembratallen. Jag har gjort det förr (för ganska precis ett år sedan) och jag kommer att göra det igen. Denna hona var kring 6 mm. Hon växer sig typ 4 millimeter större.

Hovmästarn!...

... det blev soppa av min flugbild!

Men jag trycker en blyertspenna i ena spolen och roterar hela kassetten runt pennan så att bandet dras tillbaka. Alla som inte begagnat blyertspennor och kassettband ombeds nyttja sökmotor ifall beskrivningen av hur ett band kan backas inte blev begripligt.

För några dagar sedan var jag ute och kastade tallbarr mot ett uppsamlingskärl. Sedan städade jag bort barren och kontrollerade huruvida några smådjur eventuellt fanns att beskåda. Det fanns det.

Spindeln i förra inlägget är ett sådant exempel. Här följer två andra små varelser. 

Börjar med sudd-soppan som förrätt. Eftersom det är den första ur denna familj jag fotograferat, så får den vara med trots kvalitativa brister.

Den här 1,5 mm (kroppslängd) lilla flugan var en galet hoppande och skuttande rackare. Hade fullt sjå med att hitta den i sökaren och så fort jag skymtade henne (eller möjligen honom) var hon-han raskt försvunnen igen. Jag kämpade inte så värst länge och ägnade exponeringar och tid på mera fogliga kryp i stället.

Inledningsvis fick jag för mig att det skulle vara någon ur underfamiljen Chloropinae i familjen Chloropidae (fritflugor) men hittade inget som passade. Jag vände mig således till expertis och fick reda på att familjen är Sphaeroceridae och att underfamiljen är Limosininae. Längre än så kan man kanske inte gå. Vad heter Sphaeroceridae på svenska då? Jo hoppflugor. Tänka sig.

Den andra flugan - som egentligen är den första eftersom jag hittade den före den föregående - är i alla fall en fritfluga (Chloropidae). Den ingår i underfamiljen Oscinellinae och släktet är Elachiptera. Arten är vanskligare att spika eftersom det finns två snarlika - E. diastema och E. cornuta - vilka båda kan påträffas Österbotten. Tror den var uppemot 2,5 - 3 millimeter.

Vinkelmatt

Vaskade lite bland barren på marken under cembratallen här hemma i dag. En av de framvaskade var denna dryga 2 mm ståtliga vinkelmattvävar-hane. 

Hans vetenskapliga namn är Anguliphantes angulipalpis. Det finns många svårbestämbara små brunröda täckvävarspindlar av olika släkten och arter. Den här krabaten har tack och lov ett synnerligen karakteristiskt kännetecken i form av pedipalpernas patella (typ "knäleden" mellan femur och tibia... för övrigt samma indelning som på benen), som har en vinkelrät ovansida med ett stadigt hår mitt i "hörnet". Påträffar man denna och noterar dess vinklar, är det också lätt att komma ihåg såväl det vetenskapliga som det svenska namnet.

Edit (ifall någon undrar varför det nu är så lätt att komma ihåg): Anguli från angulus = vinkel (angle). Phantes tror jag härrör ur grekiskan och betyder ungefär "som visar" eller kanske "visande". Känner att jag borde ha lite mer tyngd bakom det "troendet", så antingen tar du det med sund skepsis eller så gör du en faktakoll. Palpis hänvisar till palpen. Spindeln heter alltså något i stil med vinkeluppvisande vinkelpalp om man skulle få för sig att översätta mer direkt. Att dra fram dylik info på valbara fester är förresten en genväg till succé ifall man ämnar bli partyts medelpunkt.

Jag störde honom mitt i maten, men vad han fångat kan jag inte utröna.

Under tallbarken

Knaprade fram gamla spindelbon under barkflagor på tallarna vid Storsand senaste helg. Tog hem några för närmare inspektion. I de flesta fallen är det förstås bara tomma rester av bon och gamla öms-rester från bosättarna. I det här fallet är det som synes någon hoppspindel. 

Att arta är givetvis närmast ogörligt, men tänkbara lågoddsare är t.ex. Pseudeuophrys erratica (hällhoppspindel) och Salticus cingulatus. Det finns säkert även andra alternativ och man bör väl åka dit på sommaren för att se dem in action.

I ett av bona finns inga öms-rester. Där finns i stället en tom kokong. I bilden har boet öppnats och kokongen vikts fram ur boet. Kokongen är givetvis tom och utgångshålet syns i ena änden.

Får se om det finns orsak till att återkomma i spekulationerna kring vem som huserat i kokongen. Spontana gissningar kan man ha, men de låter jag vara outskrivna än så länge.

Storsandspindlar

Den som läst gårdagens inlägg förstår att jag med detta spindelmarinerade innehåll håller mig kvar vid Storsand. Jag spenderade alltså en liten stund åt att söka småkryp. Skörden var väl inte överväldigande och jag orkade bära allting till bilen för transport hem där dokumentation och artbestämnning skulle få ta vid.

Spindelsmåttingar - ja de flesta spindlarna man hittar just nu är små barn - är inte helt lätta att arta alla gånger. Färgerna ändrar och mönstren framträder inte så tydligt. Några fortplantningsorgan att ty sig till finns inte heller.

Alla fyra fynden var dock hjulspindlar (Araneidae) och den familjen är inte så förtvivlat stor att jag känner mig som en totalt bortblåst Donald Trump inför tillgängliga faktakällor och alternativ.

De båda spindlarna på bilden ovan och bilden nedan är av samma modell. De är i alla fall av samma släkte - vilket är Araniella. Av våra fem finländska Araniella-arter får alla utom en grön bakkropp när de "mognat". Släktet behäftas med ändelsen gurkspindel i sina populärnamn. De två vanligaste är A. cucurbitina (gurkspindel) och A. proxima (nordlig gurkspindel). Arten som bibehåller röd-orange färg även i vuxen ålder heter A. displicata (brokig gurkspindel). De två övriga är i stort sett otänkbara fynd i Österbotten.

Spindeln ovan och nedan är samma individ. Den torde högst rimligen vara arten Araneus sturmi (ruterspindel). Den hör till de mindre Araneus-modellerna och maxar kring 5 mm. Bildens exemplar är exakt precis 1,5 mm.

Sist men störst har vi här den för alla så välkända Araneus diadematus - dvs. korsspindel. Att lirka loss en sådan är ingen överraskning. Den här är ca 3 mm just nu men ska förstås växa länge och mycket innan säsongen är över.

Efter tråkbilderna jag gör för att om möjligt utröna art, ordnade jag även med några andra bilder. Här är ena gurkspindeln i två versioner.

Därefter fick korsspindeln agera modell på den lilla ek-kvisten.

Storsand

Några timmar av lördagen spenderades vid Storsand. Inledde med den traditionsenliga bilden av Stubben. Isen har retirerat en del och man ser nu öppet vatten där ute nära horisonten. Tror dock det var mera is ännu längre ut.

Min plan var huvudsakligen att hålla mig vid träden en bit från själva stranden. Där skulle jag spana efter småfåglar och småkryp - främst den senare kategorin. En hel del av de låga tallar som växer i området har kapats ner och det är väl en del av den restaurering som är på gång vid Storsand. Vass och annan växtlighet ska också avlägsnas nere vid stranden. Jag gick omrkring bland de fällda tallarna och knaprade i barken. Där fanns ändå inte så mycket att hämta i nuläget. I grenverken fanns dock en del aktiva spindlar som jag plockade med mig för närmare koll. Ska återkomma till dem i ett annat inlägg.

Tippar att asparnas vägglav är den "vanliga" Xanthoria parietina. 

Lavarna är ju helt klart ett högst spännande "område" att röra sig i rent biologiskt. Det är ändå något jag hittills inte befattat mig med. För inte så länge sedan blev det klarlagt att lavarna inte bara består av en alg (eller cyanobakterie) i symbios med en svamp. Nej, det är två - eller kanske t.o.m. ibland fler svamparter i en och samma lavtyp. Flera olika organismer som tillsammans alltså lever i total symbios. Aspen, som denna vägglav växer på, är förstås också en enhet baserad på symbios olika organismer emellan. Allt avancerat liv på det här klotet är i stort sett resultat av intim samverkan mellan olika livsformer.

Havsörnen följde programmet plikttroget och kretsade omkring en stund över Lotan.

Sångsvanar har siktats lokalt i ungefär en vecka nu. Dessa två blev årets första för min del. De betade på en åker i Hirvlax. I Munsala syntes flera. Bland dem skymtades även mörka "fläckar" som eventuellt kunde ha varit gäss. Men den gruppen var för långt borta för att jag skulle kunna se ordentligt.

Kackurdunten

I östra utkanten av utgångspunkten finns en vandringsled. Vet inte när den har blivit officiell sådan, men delar av den har jag gått (och cyklat mtb) tidigare i olika repriser. Främst handlar det då om sträckan mellan Kovjokivägen och Kackurdunten. Kackurdunten är ett litet "berg" som länge varit ett utflyktsmål. På kartan här ovan syns det centralt i övre halvan som en liten brun fläck runt vilken spåret gör en liten krok. Kackurträsket är precis ovanför - eller med andra ord norr om Kackurdunten.

I går (söndag) släntrade jag iväg från Kovjokivägen och rakt mot den där dunten. I planerna ingick att bara gå den sträckan och inte resten av vandringsleden. Annat dagsprogram gjorde att tiden inte medgav ett helt varv. Dessutom vill jag ju gå sakta, kolla småsaker, stanna upp och dokumentera eventuella fynd. Med andra ord kan det ibland gå förtvivlat långsamt.

Jag har alltså aldrig gått hela vandringsleden och kan inte riktigt uttala mig om hur den är som sådan. Bra utmärkt tycks den dock vara. Gulmarkerade trädstammar och röda band finns det gott om. Det finns troligen ett antal ställen som kan vara relativt blöta vissa årstider. 

För denna lilla vända ut i de östliga vildmarkerna hade jag tagit med mig både kameran med långa objektivet och kameran med makrogluggen. Den först nämnda utrustningen nötte jag inte mycket på. En havsörn seglade omkring långt borta över skogen och jag slängde en exponering efter den, men det är ingen bild som behöver fläkas ut över internet via dessa sidor. Jag har - som synes nedan - ändå valt att presentera ett tillräckligt antal tokdassiga bilder och jag tycker att det räcker gott och väl med dem.

Nej du har inte plötsligt drabbats akut av dålig syn. Fotografierna ovan och nedan är behäftade med alldeles malplacerad skärpa. Jag kontrollerade inte resultaten tillräckligt väl ute i fält, och fick besviket konstatera att snösländan - släktet Boreus - inte fastnade på önskat sätt. Men eftersom jag inte har lagt ut dem på bloggen tidigare, så sväljer jag förtreten och presenterar dem trots allt. Jag får helt enkelt göra om och göra rätt vad kvaliteten beträffar.

Snösländor tillhör ordningen näbbsländor - Mecoptera. Det är en ganska gammal insektsgrupp och fossil från insekter med klara Mecoptera-drag har hittats i Perm-avlagringar. Man misstänker att tvåvingar (flugor & myggor) nattsländor och fjärilar härstammar från tidiga näbbsländeformer. Lopporna (Siphonaptera) är förövrigt en insekt-ordning med ännu närmare släktskap till näbbsländorna än de tidigare nämnda. Men fastän snöloppan har ordet loppa i namnet är den förstås i biologisk bemärkelse ingen riktig loppa - även om det finns undersökningar som tyder på att just Boreidae (snöloppor) dessutom faktiskt är närmare släkt med lopporna än med sina Mecoptera-kollegor skorpionsländorna. Det finns en del att reda ut i den här grenen på släktträdet. 

Tidiga näbbsländevarianter var högst antagligen pollinatörer med fokus på gymnospermer - nakenfröiga växter så som exempelvis barrträd, kottepalmer och ginkgo. Honan på bilden är en 4-5 mm liten krabat med knyckigt rörelsemönster (tell me about it). Blir hon oroad viker hon in benen, kastar sig på sidan och ser ut som skräp. Dessförinnan har hon antagligen hoppat ett antal centimeter.

Vingarna syns som små fjäll. Hanarna har fyra spetsiga (och även de rudimentära) vingar med vilka de håller fast honan på sin rygg under parningen. Jag vågar inte uttala mig om detta är arten Boreus westwoodi eller B. hyemalis. Det verkar dock som om den förstnämnda är den som är mest trolig. Osäker på om B. hyemalis (som verkar vara mer sydlig) ens påträffats i Finland.

Kackurdunten får inte plats i telefonkamerans bildsensor. Det säger väl något om storleken på berget.

Vyn mot väster. 

På väg hem träffade jag denna varelse som också var ute och vandrade på snön. Lurvlarven drog tyvärr ner huvudet en smula när jag närmade mig med kameran. Sedan visade larven ett långt bättre tålamod än fotografen och höll huvudet envist neråt utan minsta antydan att återuppta vandrandet trots lång väntan.

I "rak profil" fick den inte riktigt plats i sökaren (eller sensorn). MP-E65-objektivet och en APS-C-sensor har sin gräns där vid denna larvs längd. Arten i fråga är känd som en snölufsare. Dess vetenskapliga namn är Phragmatobia fuliginosa och populärnamnet är rostvinge. Vill du ha bild på en fullbildad individ får du googla, eller skrolla en bit ner i detta inlägg med nattflyn fotograferade i Italien.

Denna bladaktiga och vackert gröna lav med ljus undersida torde (enl. personer med bättre lavkunskap än jag) vara Tuckermanopsis chlorophylla - brämlav. Det fotograferade exemplaret växer på en tunn grankvist i lite djupare skog.

Tajgahjul

Man kommer inte ifrån att soliga mars-dagar är helt suveräna. Efter en mörk vinter blir det alldeles ljuvligt och friskt att ta del av högtrycken under senvintern. I dag bar det ut i skogen med småkryp i åtanke. Allra främst tänkte jag se om enstaka spindlar skulle börja röra på sig i finvädret. 

Det var väl ett par minusgrader. Men solen klättrar ju allt högre på himlen och där hon kommer åt att lysa blir det bara varmare för var vecka.

Några större förhoppningar om att hitta spännande grejer hade jag egentligen inte. Förväntade mig någon Pityohyphantes phrygianus eftersom de generellt är relativt vinteraktiva. Någon annan täckvävare eller kanske en snabblöpare skulle inte ha varit särskilt förvånande heller. Säkert fanns de överallt runtomkring mig, men jag var inte så aktiv med att skaka på grenar så de undgick upptäckt.

Från en torr kvist på en liten nödvuxen gran uppe på berghällarna utanför stan, hängde denna 5 mm (kroppslängd - alltid kroppslängd) långa spindelhona i sin tråd. Mina ögon är allt längre ifrån vad de en gång varit, så jag kunde notera att det var en hjulspindel men mer än så vågade jag inte riktigt gissa - även om jag kunde se att hon var närmast svartvit på bakkroppen vilket gav mig små spänningsladdade misstankar.

Det var således med stort intresse jag placerade henne framför kameran i akt och mening att försöka få ett artnamn adderat efter Araneus. 

Bingo!

Mönstret och knölarna på bakkroppen visade att det är fråga om A. nordmanni (tajgahjulspindel). 

Detta är nämligen min första. Har i och för sig inte letat efter dem mer än ett par enstaka gånger tidigare, men i dag råkar den enda påträffade spindeln vara just en sådan. Hade ju inte ens en tanke på att få se en A. nordmanni. Den fanns liksom inte i min mentala beredskapsplan. Inte illa. 

Tajgahjulspindeln påträffas inte överdrivet ofta. Vissa källor säger att den inte är så vanlig, men de är knappast egentligen så väldans ovanliga heller. De lever främst på ställen där folk kanske inte rör sig varje dag. Hjulnätet vävs på lämplig plats i barrträdens kronor (grenverk). Blir det högt upp i grenverket så missar man förstås spindeln ganska lätt. Granen som den här spindeln höll till i hade sin trädkrona i ögonhöjd. Utbredningsområdet (och habitatet) avslöjas av dess svenska namn. Norra halvklotets barrskogsbälte - tajgan - är var den håller till. Utöver det finns den även i mer höglänt och barrskogsdominerad terräng längre söderut.

Honorna ska växa till en storlek uppemot 13 mm enligt Michael J. Roberts (Spiders. Britain and Northern Europe). Andra källor säger drygt 10 mm (10,5 mm).

Laven på kvisten torde vara Hypogymnia physodes - blåslav

Om när löften bryts och cynismen slår till

Jag hade med bestämdhet lovat mig själv att aldrig börja kommentera under artiklar i nyhetsmedia. Det löftet bröt jag för några år sedan med kraft, varpå jag blev indragen i en hel del "diskussioner" av högst knasigt slag (oftast på Vbl/ÖT och Svenska YLE). Mitt "kommentars-område" gällde dock enbart miljö- och klimat-relaterade nyheter som efterföljdes av rent miljömotstånd, felaktiga fakta bland kommentarerna och allmänt trollande. Kommentarsdebatter kring andra brännande nyheter (flyktingar, politik, språk, osv.) höll jag mig dock borta från - och gör fortfarande. Miljöområdet fick bli mitt enda slagfält. En huvudorsak till att jag tog mig an den uppgiften var att jag upplevde miljöförsvaret så glest och sällsynt bland kommentarerna. Jag frågade mig själv om alla... "alla"... verkligen är så miljöfrånvända eller om de har oerhört dålig koll på miljöfrågor... eller om de rent av är totalt felinformerade. Jag har tidigare i bloggen gjort några enstaka inlägg om detta. Det här inlägget är väl det mest omfattande.

Att storskarven orsakar inflammerad debatt är i och för sig inget märkvärdigt. Att vargfrågan gör det, är heller inte konstigt. Eller?

Tja, i någon mån är det ändå allt lite lustigt. Med is i hatten och fakta på bordet, skulle det eventuellt var möjligt att faktiskt inte bli så förtvivlat upprörd över förekomsten av dessa två exempel i vår natur. Men det finns en hel del människor som blir helt till sig av ursinne och spyr ut allsköns oegentligheter så fort skarvar eller vargar ens nämns. Den här ilskan är sedan spridd till i stort sett allt naturrelaterat innehåll. Det är bara att räkna upp ord som exempelvis skydd, klimat, skrattmås, fiskmås, flygekorre, ja t.o.m. ordet havsörn kan få vissa individer att tappa fattningen och uppenbarligen även förmågan att resonera i enlighet med kända fakta.

Bilden ovan lånad (med tillstånd - jag tackar!) från den här sidan.

Visst kan man tidvis känna ett visst nöje - ett slags absurt nöje med stor trollvarning - i att kommentera. Men det överväger ytterst sällan det negativa man utsätter sig för. Jag har för övrigt vanan att alltid kommentera under eget namn och får således "stå emot" en hel del anonyma repliker.

Jag har på senare tid, dyrt och heligt, lovat mig själv att sluta med detta kommenterande. Man får väl nämligen anta att det inte leder någon vart. Man omvänder som bekant aldrig någon, men man lever på hoppet att de som inte bildat sig kassaskåpssäkra åsikter, ska kunna ta olika former av information till sig och analysera det som läggs fram. Men gång på gång lyckas jag bryta mina löften och kliva ner i kommentarssandlådan. Här om dagen fick jag plötsligt för mig att slänga mig in i en klimatförändringsdiskussion på Svenska YLE.  Den är måhända över nu och förhoppningsvis ska jag alltså lyckas klara av att hålla mig från framtida inblandning i dylik aktivitet. Vissa människor måste kanske helt enkelt tillåtas få gå omkring med sina konspirationsteorier och sin mumbojumbohittepåvetenskap framgrävd på diverse bloggar som med sitt namn lovar "riktig och sann fakta" i valfritt ämne. Vissa människor behöver kanske få fortsätta skrika "balkongbiolog" åt utbildade biologer och samtidigt skrika ut sin egen gravt defekta biologikunskap. Men allt sådant är förstås spridning av det nya svarta - alltså alternativa fakta. Det är ju det jag så innerligt velat motarbeta.

Nyligen hade Vbl en artikel om att ett antal österbottniska miljöorganisationer gemensamt önskar fredning av några skyddsvärda skogsplättar med biotoper av viktigt slag. Detta skulle vara som en "gåva" till 100-åringen Finland. 

- Vi vet att biodiversiteten är ordentligt naggad i kanten - ja rent av kraftigt kapad på oerhört många håll. 

- Vi vet att ekologisk mångfald är viktig även för oss människor. 

- Vi vet att helt orörd natur (i detta fall skog) är extraviktig för väl fungerande ekosystem och bibehållet frisk natur.

Under den nämnda artikeln följde kommentarerna som syns i bilden nedan. Jag hade tryckt fram svarsrutan och fladdrade med fingrarna ovanför tangentbordet, men den här gången backade jag tillbaka och klängde krampaktigt fast i mitt gamla slitna löfte. Antagligen kommer dessa fullständigt galna och snävt enkelspåriga kommentarer att stå oemotsagda. Men man kan förstås inte reagera så fort någon skrivit något galet på internet. Eller...?

Natur - den vi människor också ska leva i och av - är tydligen inte särskilt populär... trots att natur sägs vara något vi männsikor trivs i och av... Men den naturen ska uppenbarligen vara helt anpassad till vårt tycke och smak. Synd att tycke och smak inte inbegriper rim och reson.

Det finns förstås en uppenbar risk att jag med det här inlägget försöker bygga upp en föreställning om att jag anser mig utföra heroiska handlingar i naturens tjänst och att jag tycker synd om mig själv när de elaka fortsätter vara dumma. Buhuu, buhuu. Stackars mig!

Jo visst är jag en obeskrivligt stor hjälte. På alla sätt och vis...

Men kan det vara så att de där elaka egentligen är ytterst få till antalet? Kanske det bara råkar förhålla sig så att de hörs och syns eftersom de är skräniga och verksamma på många ställen - lite så där som olika typer av radikaliserade extremister? 

- Är det så att jag med mitt kommenterande bland miljönyheterna bara krånglat mot en liten skara antinaturextremister, vars agenda tillåter dem att fara fram med osakligheter? 

- Eller är det så att allt fler människor faktiskt får ett allt större avstånd mellan sig själva och någon slags bildning? 

- Är det coolt att vara ignorant?

- Är det inne med att tänka själv även i ämnen där det normalt krävs verklig expertkunskap?

- Är de som försökte rösta fram kufen Donald J. "Grab em" Trump till president bara en liten och ofarlig grupp? Eller har man all anledning att vara orolig? 

- Är det verkningsfullt att fortsätta försöka sprida existerande vetenskaplig fakta, eller ska man bara tyst glida med in i pågående trend och tidvis fälla diverse cynism-marinerade sarkasmer när andan faller på?

Såg inte fåglarna för alla träd

Det kunde vara en repris på detta två år gamla inlägg - men jag varierar innehållet en aning.

En orsak till den "variationen" är att jag inte kom hem med några bilder på duvhök. Deras läte spreds bland träden men snön är så förtvivlat höljudd att gå på just nu, så jag hade liksom ingen chans att vara tyst. När det gäller fåglar har man ju knappt ens en chans att närma sig trots att man är ljudlös och osynlig. Duvhökarna är just nu i färd med att börja fixa boet. Oftast bygger de på sitt gamla rede. "Mina" duvhökar har sin risboll i en stor gran och omgivningen är typisk duvhöksskog. Jag kunde höra enstaka kvistar brytas varpå deras karakteristiska stötvisa tjut hördes kort därefter. Äggen läggs antagligen först om en dryg månad. Fram tills dess är väl paret i bestyr med att upprätthålla relationen. 

Fåglar i häckningsbestyr ska tillåtas bestyra ostört. Antagligen störde jag dem ändå för en kort stund, men de har sitt bo på en plats där mänsklig aktivitet sker förhållandevis nära inpå, så de är troligen ganska vana med ett och annat.

Hackspettar av modell större, höll på med sina kottar. Betraktade dem enbart på avstånd. 

Jag stod stilla ganska länge på en plats där man brukar få sällskap av lite mesar - gärna någon tofsmes - men ingen sådan behagade ställa upp medan jag hade kvalitetstid i skogen. Enstaka flockar av siskor  och grönfinkar hördes här och var. Även en liten grupp stjärtmesar stannade upp i trädtopparna. Några bilder hade jag inte möjlighet att åstadkomma.

Förutom hackspetten är dagens fågelbilder tagna vid hemknuten. Det är trots allt i närheten av vintermatningarna som fågeltätheten fortfarande verkar vara högst. Turkduvorna besöker oss dagligen just nu.

Pilfinkarna kivas om holkarna. Även i kameraholken är det förberedelser på gång.

Grönfinkarna varvar ätandet vid matningen med cirkelsågning högt uppe i trädkronorna.