Gårdskrysset 2018

2014 var första året jag engagerade mig i gårdskrysset. Resultatet syns här.

2015 gick det så här.

2016 och 2017 var jag på resa under gårdskrysshelgerna.

I år hade jag vissa förhoppningar om en ganska bra helg rent kryssmässigt. Under jul och nyårshelgerna hade vi relativt gott om fåglar och det har hållit i sig rätt prima... fram till för två veckor sedan då det blev öde. Mest handlade det om att maten inte fylldes på under de kalla dygnen som då rådde. Men vi fick igång allt på nytt och fåglarna började återvända.

Min timme startade kl. 11 och mestadels var det spaning ut genom köksfönstret. Assistans blev det av familjemedlem som också gick ut och kunde notera några som jag missade vid fönstret.

Årets observationer blev följande:

Turkduva - 2 st. Vi har ett par som konstant håller sig i kvarteret.

Koltrast - 1 st. En hane (se bilder)

Björktrast - 1 st (troligen fler i närheten).

Talgmes - 4 st.

Blåmes - 4 st.

Skata - 1 st. Troligen den ena av "kvartersparet".

Kaja - 15 st. Kvartersgänget.

Kråka - 1 st. 

Pilfink - 5 st. 

Bofink - 2 st.

Gråsiska - 7 st.

Steglits - 1 st (se nedan).

Grönfink - 7 st.

Domherre 6 st.

Gulsparv - 2 st.

Inalles 15 arter. Det är jag riktigt nöjd med. Eventuellt var det en eller två snösiskor med i den lilla gråsiskgruppen, men flocken försvann i ett ganska tidigt skede och jag hann inte bekräfta dessa.

Det absolut mest fantastiska var ju att steglitsen passade på att visa sig. Det är ju fullt möjligt att fågeln vistats i närheten mest hela tiden sedan första observationen 30.12.2017, men att jag inte råkat återse den förrän i dag. Jag har i och för sig inte varit så intensiv i mitt observerande denna vinter. 

När observationstimmen var över tog jag kameran och gick ut för att i all enkelhet dokumentera några av dagens besökare. Bilderna är alltså bara dassiga avståndsdokument gjorda i illustrationssyfte för detta inlägg. Dessutom ville jag ha dokumentation av steglitsen utan någon 1800-tals fönsterruta mellan kameran och fågeln. Den verkar lite lättskrämd den där steglitsen, så jag utmanade inte ödet genom att försöka vara för närgången.

Pilfinkar är standard. Annat är det numera med gråsparv som jag inte sett på gården de senaste två åren - varken som häckfågel eller matgäst.

Resultatet av det finska gårdskryssandet ses här. 

Kan inte låta bli att lägga in ett antal trendkurvor för några utvalda fåglar. Procentsatsen gäller alltså andelen gårdar där arten observerats. Kurvorna torde således beskriva förekomsterna ganska väl. Kom ihåg att kurvorna handlar om observationer som gjorts under en timme en helg nu i slutet av januari. Därför blir det ju lite olika resultat beroende på om arten är stationär övervintrare eller om det är en art som stryker omkring eller flyttar.

Bergfink har vi (vad vi noterat) vintertid aldrig haft på gårdsmatningen förrän senare mot våren. I år tycks ändå exceptionellt många ha stannat kvar i landet vilket illustreras av diagrammet ovan. 

Samma gäller uppenbarligen bofinkarna. Dock inte fullt lika extremt som för bergfinken.

Gråsiska är ju en riktig strykare som ibland syns i mängder och ibland inte alls. Gråsiskans population (häckning) varierar bl.a. i enlighet med fjällbjörkmätare vars förekomst är cyklisk. 

Grönfink verkar ha en nedåtgående trend och har gått från ca 55% till 25% av observationsplatserna.

Gulsparvens nedåtgående kurva är intressant. Att gulsparvarna gått ner i antal är ingenting nytt. Visserligen är gulsparven kanske ingen notorisk vinterflyttare, men trots allt drar en hel del av dem söderut. Mildare vintrar torde ju kunna hålla kvar fler än normalt men det syns inte i statistiken. Så måntro populationsminskningen inte uppvägs av eventuellt fler kvardröjande övervintrare?

Har pilfinkarna stagnerat nu?.

Och slutligen steglits. Här kan man eventuellt hitta kopplingar till klimatförändringar. Blir intressant att följa utvecklingen framöver.

Gårdskrysset är förstås ett jippo i sig. Men samtidigt är det ett jippo som verkligen engagerar folk i att rapportera observationer och därmed bidra till verkligt bra material (data) för vetenskapen. Därför är det förstås viktigt att observationerna och antalen är någorlunda korrekta och att det utförs i enlighet med det uppsatta regelverket. Att det är en timmes tidsbegränsning minskar risken att samma fåglar räknas och rapporteras flera gånger om - vilket blir lätt hänt i bostadsområden där flera grannar har matningar och där fåglarna högst antagligen byter plats lite nu som då. Dessutom kan ju den där timmen vara en trevlig familjeaktivitet också.

Gråbruna siskor del 1 - Gråsiskor

För en tid sedan ramlade jag in i blodigt allvarlig polemik beträffande artbestämningen av en fågel på ett gravt underexponerat mobilkamerafotografi. Min fågelkunnige kontrahent menade att det rörde sig om grönsiska och jag hävdade med bestämdhet gråsiska. Efter ett antal noggrant utförda undersökningar av det fotografiska materialet kunde jag slutligen gå segrande ur den häftiga och högst angelägna bataljen. Vad är väl mera manligt - eller typiskt manligt - än att besserwissra om sådana saker?

Nä men skämt åsido... är väl bäst att tillägga.

I samband med den debatten - som nog egentligen var allra mest besläktad med den där virala klänningen 2015 snarare än ornitologi - dök det på en fb-sida upp förfrågningar på bilder av en annan gråsiska. Då handlade frågan om ifall det var gråsiska eller snösiska. 

Ibland har jag själv drabbats av tvivel i mina artningsförsök när jag observerat siskor som kan ha drag av både gråsiska och snösiska. 

2013 hade jag vid vintermatningen gråsiskor som konstaterades vara av den kontinentala formen cabaret - brunsiska kallas den på svenska. Att skilja den från unga och mörka exemplar av gråsiska (flammea) kan ibland också vara vanskligt.

Tanken på att samla bilder av många olika individer har jag haft hyfsat länge och de ovan nämnda frågeställningarna (grönsiskan & snösiskan) gjorde mig mer hugad att komma igång. Det blir således en serie inlägg där jag försöker kika närmare på dessa siskor. Det blir gråsiskor, brunsiskor, snösiskor, taxonomin (eller fylogenin om man så vill) och antagligen även en del annat.

Dylika sisk-betraktelser är ingalunda unika och det finns därmed en hel del undersökningar att kika närmare på - samt referera till vartefter. 

Först kommer här ett inlägg bestående av fotografier jag tog den 5.1.2018 då en flock på ca 30 gråsiskor (Acanthis flammea) besökte vintermatningen. Ljussituationen var bedrövlig och här finns flera bilder som lider av en del oskärpa. Färgtemperaturen skiljer sig en aning mellan vissa bilder, men i stora drag torde fåglarna i alla fall representeras på något så när konsekvent sätt och därmed vara jämförbara med varandra.

I första hand är det här bara en samling bilder av typiska flammea-siskor och det ger möjlighet att jämföra individernas utseende. När det handlar om proportioner (näbbstorlek o dyl.) finns här förstås inga uppmätta mått.

Ovan en adult hane. Vinterblek rodnad på bröstet och i övrigt karakteristisk med mörkröd hjässfläck, typisk näbb och allmänt "normal" i färgsättning och mönster.

Ovan: Hane som känns något blekare än den första. Hjässfläcken är ljusare och ansiktsmasken känns mera grå än svart. Han vänder dock bort ansiktet en smula så merparten av masken/haklappen syns inte så bra. Troligen gör det också att näbben eventuellt ser klenare ut än vad den egentligen är.

Ovan: En fågel med ganska mycket ljust på huvudet. Vitheten överdrivs dock nere vid "haklappen" pga. en snöflinga någonstans mellan kameran och fågeln. Det torde ev. vara en adult hona men min osäkerhetsfaktor är hög. Relativt "liten" fågel.

Ovan: Adult hane. Påminner (kanske för att han burrar upp hjässfjädrarna) om hanen på första bilden men är inte samma. Ljusare/mer kontrastlösa flankstrimmor och aningen blekare rygg. Blekare och mer utspridd rosa teckning på bröstet.

Ovan: Tippar på en 2K-fågel till vänster. 2K = andra kalenderåret och därmed första levnadsåret. Hade jag fotograferat dessa i december hade det varit 1K. Gråsiskor kan bli uppemot 10 år gamla. Sannolikt är det dock ovanligt med så gamla individer. Fjäderdräkten ändrar en aning vartefter de blir äldre och jag har inte koll på nyansskillnaderna - eller om det ens är möjligt att åldersbestämma med exakthet. Dessutom byter fåglarna fjäderdräkt under året och har lite olika färgtoner och mönsterkaraktär mellan årstiderna.

Gråsiska har ofta en aningen konvex övre näbbprofil. Den kan dock i bland vara nästan helt rak.

Ovan: Hane med kraftig näbb, utbredd flankteckning oh ganska jämnbrett vingband. Huvudet ganska kontrastrikt och ryggen med relativt stora svarta teckningar. Intrycket av näbbens storlek är imånga fall beroende på näbborstens omfattning. Hos vissa fåglar är borsten yvigare och täcker in näbbroten i högre grad. I det här fallet är dock näbben tydligt kraftigare jämfört med de andra fåglarna i det här inlägget.

Ett fotografi kan också luras. I oskärpan på fågeln till vänster ser näbben klenare än ut vad den är.

Ovan och nedan: Ganska liten adult hane. I bilden ovan syns näbben dorsalt och uppvisar de "konkava" sidorna som oftast är förknippat med gråsiska (flammea) i aningen högre grad än släktingarna. Den här individen har ganska tunn näbb i profil (lateralt).

Ovan: Fågel med ganska mycket ljust på huvudet men utbredda ljusbruna fält längs flanker och bröst.

Ovan och nedan: Tippar på att detta kan vara en adult (eller nästan adult) hona. Lång näbb. Ganska "ren" bröstkorg.

Ovan: Adult hane.

Ovan: Aningen kontrastlös och mörk till sin karaktär. Smalt vingband. Antagligen 2K.

Ovan: Adult hane.

Ovan och nedan: Antagligen en gammal hona. Ganska storvuxen med en hel del ljusa partier. Brett vingband. Typiskt tecknad övergump.

Ovan: Troligen 2K.

Ovan och nedan: En ordentligt liten individ med relativt klen näbb, förhållandevis stort huvud och utbredd svart teckning på flankerna.

Ovan: En ringmärkt fågel. Hade inga bilder där man kunde skymta några tecken på ringen.

Det blev grönt igen

Nästa helg är det dags för gårdskryss. 

Som jag skrev i förra inlägget (det med sidensvansar) hade Utgångspunktens gårdsmatning tidigare i veckan drabbats av skötselbrist och utebliven påfyllning. Fåglarna fann för gott att söka sig till andra matställen. 

Samma dag som jag skrev inlägget såg jag till att åtgärda saken. Nu har en del av de tidigare gästerna hittat tillbaka. Förutom stationära mesar är det främst domherrarna och grönfinkarna som nu återvänt. Får försöka hålla matningen tiptop under kommande vecka så att gårdskryss-listan blir längre än tre rader.

Jo-nä, jag vet. Det är inte därför man matar fåglar på vintrarna och det är ingen tävling.

Grönfinken på bilden fotograferades 5.1. En gråmulen och ljusfattig dag då jag försökte dokumentera gråsiskor. Ska återkomma till dem i ett senare inlägg.

Sidensvansar anno 2018

Lite bloggstiltje har det åter blivit här på Utgångspunkten. Jag har väl en del inlägg på G men de kräver en hel del förarbete som inte blivit av. Här kommer ändå en liten enkel uppdatering för att visa att bloggen lever.

Några dagar efter nyår försökte jag trotsa grådasket och ljusbristen i samband med lite dokumentation av gråsiskor vid gårdsmatningen.

Jag har väl anledning att återkomma till de där gråsiskorna, men först några sidensvansar som också ville vara med på banan. 

Tycker det är ganska sällan man ser dessa fåglar landa vid matningen. Det var också bara två individer som lösgjorde sig ur sidensvans-flocken och inspekterade matplatsen. De testade äta en del och jag misstänker att de främst tog små bitar av nötter.

Särskilt långvariga var sidensvansarna inte. När flocken drog vidare hängde förstås matgästerna också med.

Snart är det gårdskryss-dags. Vår gårdsmatning är numera öde och listan riskerar bli kort. Någon har i veckan glömt ladda fröautomaten och då har förstås fåglarna tappat förtroende för oss. I det kalla vädret har de garanterat förflyttat sig till mera pålitliga matleverantörer.

Astatinae - en ur arkivet

Överfulla hårdskivor har tvingat mig till genomgång av mitt bildmaterial. Jag har nämligen oftast bara kopierat rubbet från kamerornas minneskort och mina bildmappar innehåller därför gigantiska drivor av fullständiga töntbilder. Typ ett helblått fotografi som dokumenterar det luftrum genom vilket tornseglaren hade susat en bråkdelssekund tidigare. Nu är det dags att slänga allt sådant men det är ett långsamt arbete. Tusentals och åter tusentals bilder ska passera näthinnorna, bedömning och korrekt fingerkombination på tangentbordet - dvs "cmd+delete" eller "nedåtpil" för nästa bild.

Samtidig är det en smula kul. Jag återser ju bilder jag kanske inte ens återser - eftersom det finns en del bilder jag knappt kommer ihåg att skulle ha sett tidigare. Dessa halvsuddiga fotografier hittade jag i en mapp med fotografier tagna 3.8.2012. Det var någon av de första gångerna jag var ute med kameran och hade bälg och mörkrumsobjektiv monterade. Utrustningskombinationen är inte helt oäven när man ska fixa bilder av småkryp. Men det är en tung och bökig kombo. 

Stekeln på bilden var förstås extremlivlig och under den korta stund jag hade förmånen att försöka fotografera henne rörde hon sig aldrig långsamt. Än mindre stod hon still. Det blev totalt fyra exponeringar och ingen med skärpan på rätta stället. Det direkta solljuset var också alldeles för hårt.

Men här är hon ändå - rovstekeln med ett av de absolut snyggaste vetenskapliga namnen i hela djurriket.

När jag någon gång får en ålderskris och bildar rockband ska bandet heta Astata boops.

Och här ställer jag mig direkt på artbestämmarbromsen. För egentligen vågar jag inte artspika. Orsaken varför jag skrev ut det där namnet handlar bara om att det är så tjusigt.

I Finland har vi två arter i släktet Astata. De är den nämnda A. boops och dess marginellt mindre släkting A. minor. Dessutom finns ytterligare två arter i det närstående släktet Dryudella. De heter D. pinguis och D. stigma. 

Bilderna på själva stekeln hjälper inte eftersom de fyra arternas honor är så svåra att skilja i fält.

Lite spekulation kan jag ändå tillåta mig. 

Astata boops har påträffats så långt norrut som till Karleby (åtminstone). De utnyttjar bärfisar i familjen Pentatomidae som värddjur till sina larver. Det är ju aktern (undersidan) av någon sådan som skymtar i boets ingång (bilden nedan).

Astata minor tycks vara en mer sydlig art och det verkar vara riktigt klent med observationer på Utgångspunktens breddgrad. Dessutom torde den gå andra - mer småvuxna - familjer av skinnbaggar än den Pentatomid (bärfis) som syns i bohålet.

Dryudella pinguis har påträffats bl.a. på Storsand och på olika orter hela vägen upp till Torneå. 

Dryudella stigma är även den observerad i trakten (Jakobstad, Kronoby/Karleby och vidare upp till Uleåborg). Steklar i släktet Dryudella sägs gå på flera olika familjer bland skinnbaggarna (Heteroptera) och bl.a. då delvis även bärfisar (Pentatomidae) - om än till synes inte i samma specialiceringsgrad som A. boops. 

Så nej! Artningen får vara.