Den obligatoriska sammanfattningen

Det är i dessa dagar tätt mellan listorna och sammanfattningarna. Året ska få en konklusion - en överskådlig och lättbegriplig slutsats - något som gör att vi kan katalogisera och etikettera 2014. 

Givetvis ska Utgångspunkten också falla in i detta obligatorium. 

För exakt ett år sedan gjorde jag nämligen ingen motsvarande djup årsanalys och det berodde mest på att bloggen då inte hade existerat ett helt år. Nu ska jag bättra mig. Jag gör om och jag gör rätt.

Det blir dock ingen "bästa fågelmötet-lista" och det blir inga "de bästa observationerna" eller "bästa fyndet". Nej här konstateras allt bara genom alldeles kalla siffror. Men för att ställa till det för mig själv är jag faktiskt inte klar med alla listor. Det kommer jag inte att vara senare idag heller... inte imorgon och inte under den närmaste veckan. Mer om detta nedan.

Alltså...

Vissa utgångspunktsbesökare har antagligen en smula koll på att trädgården är föremål för lite extra fokus vad naturinventering beträffar. Det är en långsam process och just nu har jag en hel hoper observationer som väntar på att få räknas in i listan över de organismer som påträffats inom trädgårdens gränser. Den listan är alltså i nuläget fullständigt ofullständig.

En del av listan är ändå ständigt uppdaterad. Fåglarna är så pass få att registreringen inte blir så tidskrävande.

33 st olika arter observerades (bekräftade observationer) 2014. För att de skall räknas krävs det att fågeln landat i trädgården. Det räcker alltså inte med att bara flyga över. Av dessa 33 lyckades jag också dokumentera allihop. Totalt (sedan 1996) är siffran i nuläget 42 olika arter.

Det är när vi kommer till småkrypen som siffrorna är bristfälliga. Uppdateringen av min lista över alla observerade djur sladdar för närvarande rejält. Jag har drivor (digitala drivor) med dokumentationer av djur som ännu inte förts in i registret, eller som fortfarande väntar på artbestämning (eller släkte ifall arten inte kan fastställas genom fotografi). 

I detta nu har jag bekräftat 175 olika arter i trädgården. I den siffran ingår också fåglar och däggdjur. Jag gissar att jag har ytterligare 200 observationer som ännu inte registrerats i den där listan. Om jag slänger ur mig en gissning så kan jag ju påstå att jag hittills påträffat totalt 350 olika arter inom trädgårdens gränser... så kan jag samtidigt konstatera att det med säkerhet är en ynkligt liten del av de arter som faktiskt finns och lever i en trädgård som denna (ca 2000kvm i centrum av en liten österbottnisk stad).

Med det vill jag än en gång poängtera att naturen är en outtömlig källa av nya upptäckter, äventyr och erfarenheter. Också i den absoluta närheten hittar vi ständigt något nytt att ta del av - hur vardagligt, grått och trist det än kan verka vid första anblicken.

Många olika intresseorganisationer - bl.a. GIVaASHiT  (Gislaveds Intresseförening Vännerna av Arter Som Hittas i trädgården) - firar min storslagna rapport med höjda glas och glada tillrop.

Härmed passar jag på att tacka läsarna för det gångna året och hoppas ni hittar hit även 2015.

Gott nytt år!

PS. Ifall någon funderar över bilderna i det här inlägget så kan jag ju tillägga att det bara är några bilder som togs idag. De två första är från Bådan, den tredje från kraftverket och den fjärde togs vid hemknuten. 

Allmän gårdsmatningsrelaterad fågelrapport

De två senaste inläggen har handlat om fåglar vid gårdsmatningen. Tematiken fortsätter här och nu med den rådande fågelsituationen... i slutet av december... i en trädgård... i centrum av en liten österbottnisk stad.

Arten med flest besökare är hittills grönfinkarna. De har varit på plats sedan matningen startades och de är trogna stamkunder. Någonstans kring 14-20 stycken är de.

Andraplatsen tas överraskande av gråsparvarna. Denna en gång så vanliga fågel minskade ju drastiskt i antal för flera år sedan, men har de två senaste åren ökat - i alla fall i vår omedelbara närhet. Från att ha varit fyra stycken gråsparvar i trädgården har de plötsligt ökat till ca 12-14 stycken vid matningen. Om häckningen varit extra lyckosam eller om resten av stan dränerats på gråsparvar vet jag inte.

Talg och blåmesar är pålitliga gäster.

Närvaro av gulsparvar kan däremot inte garanteras varje dag. småflockar dyker upp med jämna mellanrum och hittills i år har det handlat om gäng på ca 10 stycken fåglar. 

Domherrarna (föregående inlägg) har samma strategi som gulsparvarna.

Kajorna är alltid och kollar läget. Den här vintern har de hittills inte kommit i så fruktansvärt stora horder som vi sett tidigare vintrar. Mellan 6 och 10 kajor huserar i den omedelbara närheten och de gör flera dagliga nedslag vid matningen.

Kvarterets skat-par är kungar när de studsar in på scenen. Alla andra drar sig undan och låter skatorna vara ifred.

Turkduvorna är på kort visit nästan varje dag. De syns inte alltid nere vid matningen men hörs ofta ur träden i närheten.

En hackspett har kommit förbi ett par gånger.

Gårdsrönnarna fortsätter locka björktrastar och sidensvansar.

Två koltrastar (hane och hona) har skymtats några gånger. Björktrastarna är inte så förtjusta i koltrastarna.

Svarthättehonan från inlägget 26.12 har inte setts till igen. Hanen har däremot varit framme och senast idag gjorde han tappra försök på äppelhalvorna men de är stelfrusna och han gav upp. Sedan hoppade han omkring och sökte annat ätbart innan han också flög upp och undersökte fettkorven (eller vad den nu heter). Den gjorde honom inte heller gladare och därefter försvann han. 

Fåglar som hittills lyst med sin frånvaro:

Nötkråkorna. Var är nötkråkorna?

Sparvhöken. Var är sparvhöken?

Gråsiskorna.

Bloggpremiär för domherren

När jag här om dagen stod och försökte få en bild av svarthätte-hanen (se föregående inlägg) passade jag förstås samtidigt på att knäppa ett och annat fotografi av övriga matgäster.

Domherrar - Pyrrhula pyrrhula - kommer och går... njä... de flyger och flyger. Alltså... de hör inte till de fåglar man kan förvänta sig vid matningen varje dag. Inte ens varje vecka eller månad. Faktum är att de vissa vintrar bara dykt upp vid några enstaka tillfällen - och knappt ens det.

Den har matningssäsongen har vi haft besök av dem ovanligt ofta och det är härmed bloggpremiär för arten i fråga.

I snart flera år har jag funderat på att ordna ett riktigt bra och praktiskt gömsle intill matningen. I lika många år har det inte blivit av. Föra året riggade jag upp ett provisoriskt gömsle och i år har jag inte gjort något alls. Mitt gömsle för dagen var källartrappan. Den är ca 10 meter bort från matningen och sikten är begränsad. Diverse växtlighet gör att jag bara har några enstaka små "hål" med fri sikt till matningen.

En annan plan är att ordna matning på ytterligare ett ställe i trädgården - ett ställe i närheten av uthuset där jag i princip har färdigt gömsle. Vi får se hur det blir.

Ljussituationen gjorde "som vanligt" att bilderna (originalfilerna) är behäftade med brus och oskärpa relaterade till höga ISO-tal, långa slutartider och stora bländare.

Är det inte typiskt? Andelen bilder på hanar är långt större än bilder på honor. Man (läs jag) attraheras tydligen helt klart lite extra av hanarnas röda blingbling.

Svarthätta

Husets fönsterglas är av ålderstigen modell och flera av dem kan säkerligen vara 1800-tal. Det gör att man inte alltid kan avgöra vilka fåglar som rör sig ute vid gårdsmatningen. Igår (på juldagen) togs i alla fall kikaren till köksbordet och med den är det ändå möjligt att se hyfsat bra - om man väljer rätt glasruta.

Genom kikaren kunde jag notera att vi hade rart besök - hyfsat rart i alla fall. Svarthättor - Sylvia atricapilla - dyker sällsynt upp vid vintermatningar men det är första gången jag har observerat en här hos oss.

Den här honan hade helt klart bekymmer av något slag. Hon hoppade mestadels omkring på ett ben och såg allmänt bedrövlig ut. Humör hade hon. Andra fåglar jagades obönhörligen iväg medelst låg och bred kroppshållning samt hätska små attacker.

Plötsligt dök även även en svarthättad hane upp och hackade i ett av äpplena. Han såg ut att vara i betydligt bättre kondition. Jag tog kameran och letade mig ut.

Honan höll sig framme medan jag gömde mig ca 10 meter från matningen. Hanen syntes inte till... inte förrän jag hade gett upp och gått in. Då satt han igen vid äpplena.

Idag på förmiddagen satt hanen på nytt och åt äpplen. När jag igen gick till mitt gömsle och tänkte att jag skulle få en bild av honom, höll han sig åter borta. Efter en timme gick jag in och då dök han minsann fram igen. Han driver med mig. 

Honan har inte visat sig idag.

Svarthättor flyttar egentligen ner mot Medelhavet men av någon anledning finns det individer som dröjer kvar. 

I akt och mening att ta reda på svarthättornas migrationsmönster - samt indikationer på allt nordligare övervintringsområden - har man genomfört studier genom ringmärkning (referens nedan). Det tycks dock vara så att övervintringsförsöken här uppe i norr är mer eller mindre dömda att misslyckas. Framtiden för "våra" två svarthättor ser med andra ord synnerligen mörk ut.

Wintering Range of the Blackcap (Sylvia atricapilla) in Europe - Stabilized or Changing?

Katarzyna Mokwa

Museum and Institute of Zoology, Wilcza 64, PL-00-679 Warszawa, Poland

Björktrastar, sol och röda bär

Julhelgen kom med finväder. Björktrastar har dragit omkring i stan och igår (julafton) fick jag tillfälle att rikta kameran mot dem medan de plockade i sig av bären ur en av gårdens rönnar.

Alla röda bär är inte rönnbär. Klängväxten Celastrus orbiculatus (Japansk träddödare) sträcker sig högt upp i vår stora gårdsrönn. Trastarna väljer rönnbären och det gör de kanske rätt i. Klängväxten lär ska vara en smula giftig.

Lucka nr 24

Kring tjugonde december kan man se en tydlig nedgång i besökarstatistiken. Trenden kulminerar 24.12. Jag kunde konstatera det förra året och jag har noterat motsvarande fenomen i andra bloggsammanhang. Vad månde detta kan bero på? Någon hugad kan kanske forska i saken.

Hur som helst... oberoende besökaraktivitet... julkalendern kan inte trassla in sig i målsnöret. Rätt in i kaklet nu bara!

Lucka nr 24 är innehållsmässigt en kullerbytta. Förutom en ett register finns här inte en bok i sikte. Däremot finns här ca 113 timmar av och med David Attenborough. Några är dubletter pga. två olika inköpta boxar - men dosen är förstås påtagligt hög.

Dessa serier och boxar går att köpa från BBC's webshop (kanske från annat håll också). Finns förstås ingen översättning men så får man istället fokusera helt och hållet på Attenboroughs dundersköna berättarförmåga... Indeed.

För att hålla julkalendern tematiskt enhetlig kunde jag förstås ha valt bokversionerna som getts ut i samband med flera av de serier han gjort. Ja... eller nej... det kunde jag inte. Jag äger nämligen ingen av dessa böcker. Jag har faktiskt aldrig ens lånat dem från biblioteket. För mig är tv-serierna omöjliga att ersätta med ett boksurrogat.

Han hade redan hade gjort naturdokumentation i många år men med makalösa Life on Earth (1979) var succén givetvis ett faktum. 

Min hjärna hängde på och sedan dess har jag aldrig släppt de produktioner han varit med om att göra. Det var med stor salighet jag, för ett par år sedan, startade upp dvd'n med första avsnittet av Life on Earth och på nytt fick ta del av vinjetten - den vinjett som i min barndom betydde en timme av ren naturvetenskapsfest.

Härmed är denna kalender till ända och jag får önska en riktigt god julhelg.

PS. Mata fåglarna. Det har blivit kallt.

Lucka nr 23

Början som bara blev början. Ett hyper-ambitiöst projekt vars resultat skulle utmynna i ett sagolikt bokverk. Det bidde inte ens en väst. 

Vad vi har här är väl några enstaka maskor av en stickad tröja.

Edit: Alltså, det är bokutgivningen som stannat upp. Projektet fortsätter.

Jag har inte alla banden som kommit ut. Här saknas t.ex. lite mossa, några maskar och ett gäng stövsländor. Artprojektet och bokverket Nationalnyckeln har jag nämnt i tidigare blogginlägg men insåg att det trots detta har sin självskrivna plats i julkalendern... och det fick bli i lucka nr 23

Debatten om bokverkets framtid fortsätter. Just nu är utgivningen av nya band lagd på is och den framtida publikationen kan kanske bli nätbaserad. Fint så... kanske.

Digitalt lagrad information kan lätt uppdateras vartefter nya uppgifter kommer in, digitalt lagrad information är billigare, digitalt lagrad information kräver inte hyllmetrar och väger inte, digitalt lagrad information kan vara tillgänglig via en surfplatta ute i skogen.

Men digitalt lagrad information är inte lika vacker, digitalt lagrad information har ingen materialkänsla, digitalt lagrad information är inte lika skön att ha med sig i soffan, digitalt lagrad information ger mig inte samma lugn och ro med att ta del av innehållet.

Men bokens eventuella fördelar är mina subjektiva uppfattningar.

Underbara böcker!

Dan före dopparedan... En lucka kvar. 

Lucka nr 22

Midvintersolstånd råder. Visserligen var väl vändpunkten kl 23:03 igår, så egentligen har vi passerat årets kortaste dag - något som gör dagens bokval en aning försenat.

I den här julkalendern har det blivit en hel del svenska produktioner. Böcker av finländska författare och fotografer existerar ju faktiskt också. Det finns en hel del att välja på och många av dem är riktigt fina - Inte helt sällan lite "annorlunda", lite mer mot det fria konstnärliga, filosofiska hållet. Tyvärr har jag inte så många finländska böcker i bokhyllan men Musta lintu av Eero Murtomäki är en av dem.

104 sidor svartvitt korpkalas. Magnifikt i sin drivna stilism. Boken kom ut 1978 så det är via antikvariat du behöver söka upp den - ifall den inte redan pryder sin rättmätiga plats i bokhyllans natursektion.

Lucka nr 21

I något tidigare skede (inlägg) skrev jag att historiska, numera utdöda djur har sin del i hur vår nuvarande fauna ser ut. Dagens djurvärld är ett smalt utsnitt ur en dynamisk och ständigt föränderlig process. Under de senaste 30 åren har kunskapen om tidigare årmiljoners organismer verkligen breddats, fördjupats och förändrats.

Mark P. Witton (verksam vid universitetet i Portsmouth) är en av de unga paleontologer som starkt bidragit till ökad förståelse för gårdagens livsformer. Inledningsvis förmedlade han sig via internet, samt genom ett flertal tillgängliga texter kring nya fynd och teorier. 2013 kom han ut med en bok - och det är verkligen inte vilken bok som helst.

Wittons specialområde är Pterosaurier - de där urtida flygande reptilerna. I hans Pterosaurs får man nörda ner sig i allt vi idag känner till om dessa djur, i en hel hoper teorier och funderingar, i skrotandet av flera gamla uppfattningar, i helt obegripligt rik information samt i bild efter bild efter bild - rubbet gjorda av honom själv. Texten är författad med en svårslagen kombination av elegans och ett visst mått humor. Språket är samtida, fräscht och alldeles härligt brittiskt. Genom Pterosaurs ges läsaren verkligt stor möjlighet till en fantastisk inblick i dessa djurs liv och leverne.

Jag vet att jag lyfter upp den här boken på piedestal - annat kan jag bara inte göra. Men så är hela den här julkalendern också något av en liten bokpiedestal.

Lucka nr 20

Cycads of the world - en bok av David L. Jones, utgiven 1993 av Reed Books Australia.

Cycadéerna kallar vi i normalt tal kottepalmer. Det är en ålderdomlig grupp och av alla nutida fröbärande växter är kottepalmerna de äldsta. 

Enligt boken finns idag (eller 1993) 185 arter fördelade på elva släkten. Andra källor hävdar att artantalet är något större. För många år sedan nördade jag ner mig totalt i kottepalmerna och jag är fortfarande lite extraförtjust i dessa växter. Kottepalmerna må likna riktiga palmer men är inte alls släkt med dessa. De är helt unika. 

Många av arterna är förtvivlat sällsynta och är faktiskt föremål för "tjuvjakt". Visserligen är väl ingen ute och skjuter ihjäl kottepalmer men de grävs upp och flyttas till privata parker och trädgårdar. Ofta är det förknippat med plantans död eftersom deras miljökrav kan vara svåra att uppfylla.

Kottepalmer växer långsamt och de två arter som varit relativt vanliga i handeln är därför ganska dyra när de har börjat nå lite storlek. Cycas revoluta är den ena arten och Zamia furfuracea är den andra.

Cycads of the world presenterar grundligt alla 183 arterna. Bildmaterialet är både rikligt och varierat. Fotografier varvas med olika former av illustrationer. 

Lucka nr 19

Antikvariatfynd någon gång i början av 90-talet. 

Naturens liv i ord och bild, strövtåg och upptäckter inom växt- och djurvärlden i alla länder. Bokförlaget natur och kultur (...Hur tjusigt är inte det förlagsnamnet på en skala?).

Tryckt i Kungliga hovbokstryckeriet Iduns tryckeri 1930.

Sammanlagt 880 sidor proppfulla med naturmarinerad text, skriven av dåtidens svenska (och en dansk) höjdare inom de många olika områden boken omfattar. Bildrikedomen är häpnadsväckande och bokverket måste ha varit ett rejält påkostat tilltag då när det begav sig. 

Lavar, mossor, kärlväxter, svamp, ryggradslösa djur, ryggradsdjur, resor, you name it. Bokens fullständiga namn beskriver bra vad man hittar mellan pärmarna. Härmed är det nog nämnt om detta verk. Jag får liksom inte riktigt till ett blogginlägg som i korthet kan beskriva hela lyxbuffén.

Lucka nr 18

Trippel-lucka! Är du en sk. hund- eller katt-människa? Du kanske t.o.m. är nimravid-typen och letar efter faktalitteratur som matchar din personlighet? Lugn! 

I den här samlingen böcker finns något för var och en av nämnda karaktärer.

För bara två dagar sedan var samma illustratör inblandad i den här julkalendern. Mauricio Antón står nämligen även bakom bilderna i dessa små mästerverk.

Äldst av böckerna är den som syns i mitten. The Big Cats and their fossil relatives är gjord tillsammans med Alan Turner (som också var författare i lucka sextons Afrika-bok).

Kattboken utgavs 1997 av Columbia University Press. 234 sidor och den absoluta merparten av dessa är fyllda av Antóns suveräna blyertsteckningar, där de många olika utdöda kattdjuren rekonstrueras på ett synnerligen trovärdigt sätt. I mitten av boken finns ett antal sidor med färgmålningar tryckta på lite bättre papper. Mauricio Antón kan mer än teckna med blyerts. Stora kattdjur - både sabeltandade som "normala" varianter behandlas, men vissa andra katt-lika djur nämns också i korthet. Bl.a. en numera utdöd grupp djur som kallas nimravider och som även de utvecklade sabeltandade modeller.

2008 gav Columbia University Press ut Dogs, their fossil relatives & evolutionary history. Den är skriven av Xiaoming Wang och Richard H. Tedford. Upplägget är ytterst lika den föregående boken. Alltså en bok för de som föredrar jyckar framom katter.

Längst till höger (i första bilden) ser ni en bok som heter Sabertooth. 2013 kom detta verk ut. Boken är till sin helhet producerad av Antón och resultatet är häpnadsväckande vackert - och informativt. Han har fokuserat helt på de djurgrupper som i något skede kom att utveckla släkten och arter utrustade med extremt långa hörn-/huggtänder. Det är med andra ord inte bara kattdjur (även om de är i majoritet) som lyfts fram. 

Varför utvecklades rovdjur med dylika tänder - samt en rad övriga morfologiska anpassningar som skiljer sig från de hos dagens stora rovdjur?

Vilka var dessa djur och var levde de?

Varför finns inga sabeltandade djur idag? 

Vill du känna till svaren - eller i alla fall de plausibla svaren - så rekommenderas detta stycke bladguld. Ett fyrverkeri av högklassiga illustrationer blåser dig av stolen när du bläddrar i Sabertooth, så sätt dig i en bekväm soffa. En del bilder känner man igen från The Big Cats men flera av dessa har piffats till lite extra inför utgivningen. Boken är utgiven av Indiana University Press och precis som i en tidigare lucka har jag den här gången valt att inte utmana kontobalansen med någon bild från insidan. Förlaget har så övertydlig uppmaning om att inte på något endaste, minstaste lilla vis kopiera ens ett litet tomt hörn av deras utgåvor. Man får för sig att de skickar en hel hord blodtörstiga, sabeltandade advokater så fort lukten av kamera närmar sig deras bok. Men vacker är den alltså - den där boken de tryckt.

The Big Cats inleds med "For our families and in memory of Björn Kurtén"

Sabertooth inleds med "For my family and in memory of Alan Turner"

Lucka nr 17

Med sina 24 cm tvärsöver har Europas rovfåglar ett vingspann på 50 cm (2 cm rygg inräknad). Höjden är 30,5 cm och vikten är antagligen ganska typisk för en bok med det formatet plus 170 sidor.

Gunnar Pettersson är ännu en i den långa raden av svenska djurmålare (typ Wiberg, Brusewitz, Jonsson, Ullström osv, osv.). 1984 publicerades det här verket och mitt exemplar är nog köpt direkt efter utgivningen. Jag fick boken som födelsedagspresent. 

Pettersson går igenom rovfåglarna som grupp, deras anatomi och särprägel. Därefter presenteras art efter art - oftast med text över ena sidan och färgplansch på andra. Många av rovfåglarna presenteras med flera målningar.

Pettersson har en detaljrik illustrationsteknik med akvarellfärg. Omgivning/bakgrund lättas upp i både valör och kulör. Detalrikedomen gör att fåglarna blir ganska stela - även i rena actionscener. Men målningarna är ändå ögongodis och det är en bok man gärna bläddrar i bara för att syna målningarna.

Därmed har vi avverkat lucka nr 17: Europas Rovfåglar av Gunnar Pettersson. 

Bra Böcker, 1984. 

Orwells år.

Lucka nr 16

Utgångspunktens julkalender rullar på och idag är det ytterligare en dubbellucka. Den här gången är det däremot inte en utgåva uppdelad i två band, utan helt enkelt två olika böcker som påminner starkt om varandra och som har väldigt närbesläktat innehåll - i flera bemärkelser.

Så vad har de då gemensamt? Jo:

1. Däggdjurens utveckling inom en enskild kontinent.

2. Samma briljanta illustratör - Mauricio Antón.

3. Formatet. 26 x 18,5 cm.

4. Samma förlag. Columbia University Press

Vad skiljer dem åt? Jo:

Evolving Eden / Mammoths, Sabertooths and Hominids:

1. Utkom 2004 / 2002.

2. Behandlar däggdjurens utveckling i Afrika / Europa.

3. Har olika författare. Alan Turner / Jordi Agustí

4. Däggdjurens utveckling under 35 / 65 miljoner år.

5. Sidantal. 269 / 313 (register inräknat)

Evolving Eden behandlar alltså de senaste 35 miljoner åren av däggdjursfauna i Afrika. Fokus är huvudsakligen på de större djuren men även ett antal mindre modeller presenteras. Mauricio Antóns superba teckningar återfinns på sida efter sida. Rekonstruktionerna från skelett via muskel och fettvävnad till skinn och pälsbeklädda djur är utförda med all tänkbar vetenskaplig ackuratess. Boken berättar om miljöer och om de förändringar kontinenten genomgått - samt hur detta med tiden påverkat djurens betingelser och utvecklingshistoria.

Mammoths, Sabertooths and Hominids - 65 Million Years of Mammalian Evolution in Europe motsvarar i stort sett den tidigare boken vad upplägget beträffar. Skillnaden är förstås att spelplanen är Europa och att faunan således ser  något annorlunda ut. Den här boken lyfter dessutom fram en del av de små däggdjuren och deras utveckling (typ fladdermöss, insektätare och gnagare).

Lider man av minsta lilla måste-ha-böcker-tvångstankar och samtidigt har ett intresse för däggdjur (eller djur i allmänhet), är dessa två verkligen att rekommendera.

Lucka nr 15

Livet och Naturen av Karl-Erich Graebner. Det här verket i två delar gavs ut i Tyskland 1971. En svensk översättning och utgåva genom Bra Böcker, gjordes 1975.

Böckerna är av det pedagogiska slaget och är väl ungefär som grundskolans biologiböcker på anabola steroider. Vardera boken är på ca 230 sidor och fylld av de där olika företeelserna, biotoperna, näringskedjorna, mekanismerna och allt möjligt annat som naturen bjuder på.

Livet och Naturen var inte de första böckerna jag bläddrade i när farmor och farfars bokhylla skulle varvas för miljonte gången (tror det var lucka nr 9 som kom ut ur hyllan först) men till slut fanns de ändå i famnen och lästes lika noggrant som alla andra.

Fotografier, teckningar, målningar och text informerar sakligt, effektivt och vackert.

Böckerna kan säkert hittas begagnade för några futtiga eurosar.