Bådaviken 6.9. Del 2 - Tickfluga

Torde vara någon art i familjen Odiniidae (tickflugor). Möjligen släktet Odinia och i så fall kanske O. ornata eller O. czernyi.

Eller...?

Flugan bjöd inte på poser och positioner som medgav bilder ur andra perspektiv. 

Edit 1.10.2019: Släkte Odinia är bekräftat. Artningen lär dock vara toksvår eftersom beskrivningar (nycklar) sägs gå "i kors". Det innebär alltså att det kan finnas motstridiga uppgifter angående vad som gäller för en viss art.

Bådaviken 6.9. Del 1 - korsspindlar

Från trädgårdskorsspindel i förra inlägget till artfränder i Bådaviken.

När jag 28.8 var ute vid Bådaviken sökte jag främst steklar och hade inte mycket fokus på hjulspindlarna. Det blev ändå dokumentation av ett par korsspindlar och marmorspindlar.

Så när jag 6.9 åter hade möjlighet att åka dit var det med en idé om att dokumentera olika färgvariationer hos de båda arterna. Men det visade sig att farhågan om att det skulle vara lite för sent på säsongen var befogad. Att hitta de stora hjulspindlarna var plötsligt mycket svårare än veckan innan och det var endast några enstaka korsspindlar som dök upp. De många stora fångstnäten var borta och honor som ännu var vid liv hade sökt skydd i skrymslen och vrår för äggläggning vakthållning.

Inne i den lite högre skogen ovanför alarna i strandskogen satt fortfarande någon enstaka korsspindel i fångstnät. Spindeln i fotografiet nedan var dock så liten att hon sannolikt ska övervintra och föröka sig först nästa år.

Jag får helt enkelt spara detta lilla "projekt" till augusti 2020. Man blir aldrig utan att göra i den här dokumentera-småkrypsbranschen.

Bloggens tjugoandra korsspindel

Korsspindlar har som vanligt funnits lite här och var i trädgården under sommaren. I Från juli och fram till början av september kunde man lätt hitta en del nät av större individer såväl i vegetation som på och i byggnader.

Fotografiet är taget 1.9 och honan hade sitt nät i uthuset. Hon är lite mera grafiskt tecknad med sina mörkare bruna toner än många övriga som vanligen syns i trädgården. Orange-färgtoner  - som den här - verkar annars vara typiska på bloggredaktionens ägor.

Skåpmat ur källaren

Är man nere i husets jordkällare eller i bloggens källare (gamla inlägg långt ner i flödet) hittas bryggspindlar. 

Hade inte kollat jordkällarens bryggspindel-status på två år. 

1.9 tog jag några bilder och spindlarna finns kvar. Allt annat hade i och för sig varit förvånande.

De ser ut som de brukar.

Ovan syns en hona och nedan en hane. 

Lite om bihotellet anno 2019

I våras togs ett nytt stekelhotell i bruk. Det är ett litet hotell som dock visat sig vara omtyckt redan från början. Placeringen på en varm södervägg har säkert också sin betydelse.

En intressant detalj är att hotellet lockat till sig väggsidenbin (Colletes daviesanus). Dessa föredrar egentligen bohålor byggda i sten och murbruk, men kan ibland nyttja hål även i trä. Övriga Colletes-arter är enligt vad jag lyckats notera inte lika flexibla i sina val av boplats.

Väggsidenbinas valda bohålor har en diameter på ca 6 millimeter.

Chrysis angustula är ju en slags sekundär gäst i stekelhotell. Här är mera bilder och information om den.

Små rovsteklar i släktet Passaloecus är typiska hyresgäster. Här springer en hona omkring på fasaden med ett bladlöss i käkarna. Bladlusen ska bli mat till hennes larver. Troligen är det P. monilicornis baserat på vad jag lyckas skymta. Det är dock ingen säker bestämning.

Det här är ju en liten stekel på ca 6 millimeter och hon vill inte ha några stora hål.

Övriga bobyggare i hotellet är väggbin. Inga fotografier av dem i det här inlägget, men här är ett par bilder tagna lite tidigare i somras. Deras favoritdiameter på hålen har varit 4-5 mm.

Solitära getingar har jag inte noterat i det här hotellet. Har faktiskt sett extremt få solitära getingar överhuvudtaget den här sommaren. Om det är brist på observationsförmåga eller getingar vet jag inte. Samma gäller rovsteklar i släktet Ectemnius som jag inte sett en enda av under hela sommaren.

Myrmus miriformis - en hane den här gången

12.8 lade jag upp några honor av Myrmus miriformis på bloggen.

Så här kan den ena färgformen av hanarna se ut. Det finns en grön modell också. 

Bilden tagen 27.8.

Dussin-Lygus nummer två

Man borde ju skärpa till sig och faktiskt fotografera dessa så att man kommer åt att se punkturen och behåringen på vettigt sätt. Dylika bilder gör föga nytta ifall man vill arta representanter för släktet Lygus. Det borde jag veta - eller det vet jag egentligen. Ändå slänger jag bara lättjefullt och slentrianmässigt iväg en exponering varpå irritationen sedan uppstår när bilderna kollas.

Chansgissningen på den här är Lygus punctatus. Men det är ingen artning och i egentlig mening får den stanna på Lygus sp.

Dussin-Lygus

Mera skinnbagge från bilder tagna 27.8. En av de fem hopplösa arterna i släktet Lygus. Tycker mig skymta tillräcklig mängd päls för att chansgissa på L. rugulipennis.

Arterna i släktet är möjliga att påträffa året runt. På vintern måste man förstås leta väldigt noggrant eftersom de övervintrar på skyddad plats. Men det rör sig om vanliga ängsskinnbaggar (fam. Miridae) och någon rationell tanke med att leta efter dem på vintrarna känns avlägsen.

Stictopleurus punctatonervosus

Ur artningssynpunkt ingen höjdarbild. Dessutom är det inte heller någon ny art för vare sig trädgård eller blogg. Men den får komma med ändå.

Namnet är Stictopleurus punctatonervosus om jag tolkar punkturen på pronotum (halsskölden) korrekt.

Samma art fotograferad i oktober 2017.

Chrysis angustula

Jag har hittills den här säsongen inte rapporterat något från gårdens stekelhotell. Gamla hotellet behöver restaureras (få nya klabbar med fräscha hål) och i det har inga gäster checkat in.

Ett litet nytt hotell kom upp i våras och där har det tagit fart i sommar. Bland annat väggsidenbi och väggbi har fattat tycke för det nya boendet. Jag ha dock inte varit så lyckosam med fotograferandet av bina tidigare i somras, men för några veckor sedan blev en del av dem dokumenterade vid själva hotellet. Jag återvänder till dem i kommande inlägg.

Kikar man på inläggen kopplade till etiketten "Insekter - Stekelhotell" noterar man att det förstås är annat än bara bin som bor i dylika hål. Faktum är att vi först i somras hade några egentliga mängder bin i trädgårdens hotell.

Här har vi en av dessa "andra" hotellgäster. Jag är glad att jag lyckats få bilder av gästen i fråga. Normalt beter de sig nämligen som om de druckit en handfull koppar espresso spetsat med kokain. Att följa dem med kameran och tro att man ska få dem på sensorn är förenat med stor fantasi.

Men plötsligt händer det - som någon reklam brukar hävda.

Blingblinget - eller guldstekeln - heter Chrysis angustula. Det är en representant för en grupp till utseendet liknande guldsteklar (inom släktet Chrysis) som går under namnet "ignita-komplexet" vilka kan vara svåra att särskilja utgående från enbart fotografier.

I någon slags fördoms-utlöst uppgivenhet kollade jag inte ens om det var möjligt att se om den här guldstekeln skulle vara möjlig att vaska fram ur den där soppan av väldans likadana arter. Men när bilderna gått en vända på en svensk fb-grupp kunde en av Nordens absoluta guldstekelexperter konstatera vilken art jag dokumenterat. När jag sedan kollade arten kunde jag ju snopet notera att det borde ha varit möjligt om jag bara lagt manken till. Men, men...

C. angustula känns kanske främst igen på kombinationen av relativt slank kropp och tergiternas (speciellt tergit 2) punktur i kombination med en del andra artkaraktärer. Skillnaderna är dock relativt små gentemot ett antal andra Chrysis-arter, och alla syns inte alltid på bilder som dessa. 

Orsaken till besöket vid stekelhotellet är deras parasitoida leverne. Primärt söker de efter bon av Symmorphus bifasciatus (husvedgeting) som ju gillar dylika hotell. Men även bon (larver) av andra Symmorphus-arter samt Ancistrocerus trifasciatus (trebandad murargeting) kan bli angripna. 

Jag har dock inte noterat några solitära getingar (underfam. Eumeninae) vid det här stekelhotellet. Tippar dock att guldstekeln har aningen bättre koll på sådant än vad jag har. Jag har ju inte spenderat tokmånga timmar spanandes mot hålen.

Bilderna togs 27.8 och jag matar på med onödigt många bara för att stekeln är så prålig.

Tack till Alexander Berg för artbestämning!

Hårig sommar

Tidigt i somras blev internätets österbottniska flöden fulla av håriga bärfisar - Dolycoris baccarum. Folk postade drösvis med bilder av allehanda buskar fulla av dessa skinnbaggar som sökte växtsafter och eventuellt tidiga bladlöss i den första grönskan.

Nu mot slutet av sommaren har en ny generation frekventerat blommor och frön av allehanda växter.

Att hårig bärfis dyker upp i stort antal är inte något ovanligt. Det är en vanlig art som vissa år blir vanligare än vanligen vanligt. 2019 har uppenbarligen varit ett sådant år. 

Hårig bärfis gillar frön. Här syns de vuxna på gråbo (Artemisia vulgaris) och renfana (Tanacetum vulgare) medan nymfen undersöker en röllika (Achillea millefolium). Arten är ändå hyfsat mångsidig i sitt födosök och varvar de vegetariska valen med exempelvis bladlöss som ju redan nämndes.

Bärfisens hårighet syns inte alltid på alla bilder. Här blev luggen dock ganska tydlig på sina ställen.

Vuxna individer söker så småningom någon skyddad plats nere i förnan där de övervintrar.

Kärrspindel och regenerering av ben

En ung kärrspindel - Dolomedes fimbriatus - har bosatt sig i trädgårdens plommonträd.

På något sätt känns det aningen otippat med tanke på att trädet inte precis står i det habitat som känns mest naturligt för arten i fråga. Å andra sidan är det heller inte extremt ovanligt att individer av kärrspindlar hittas utanför artens mest typiska tillhåll

Första bilden (ovan) är tagen 1.9. De två nedanstående bilderna togs 17.8.

Spindeln var en gnutta nervös och kilade allt som oftast runt på undersidan av et blad eller något plommon. Mycket mer än att bara dokumentera henne funderade jag inte på i samband med den fotosessionen.

25.8 hade jag åter med mig kameran till plommonträdet. Bilderna nedan är tagna vid det tillfället.

Vad jag då kunde notera var att andra benparets vänstra ben var proportionerligt litet... eller oproportionerligt litet.

Det är ju inget konstigt i sig. Spindlar förlorar av olika anledningar ibland något ben och kan i samband med ömsningar regenerera dem. De benen blir dock inte fullstora omedelbart. Enligt uppgift tar det åtminstone två ömsningar innan benet är någorlunda normalstort. Bryter en spindel benet just före sista ömset återbildas det aldrig fullt ut. 

Men i det här fallet verkade det lite lurigt. 17.8 hade den ju normala ben. Det betyder att den skulle ha förlorat sitt ben någon gång mellan de båda fotograferingstillfällena. 

En ömsning hade dock skett. Det skvallrade ett tomt skinn om. Men jag var lite förbryllad över att ett tappat ben så nära inpå en förestående ömsning skulle ha regenererats så pass mycket. Det skulle i så fall tyda på oerhört snabb regenerering - dvs. fysiska förberedelser inför och i samband med öms.

Så jag studerade bildmaterialet från 17.8 lite mer ingående och noterade att det här benet faktiskt redan då var mindre än vad det borde vara. Det tydde alltså på att benet tappats medan spindeln var yngre. Det gav ju ett visst svar på min tidigare fråga. Men samtidigt verkade benet heller inte ha växt i samband med den nyligen överstökade ömsningen och var plötsligt märkvärdigt litet i jämförelse med vad det borde vara. Ett nytt förbryllande frågetecken alltså.

Några dagar senare - närmare bestämt 31.8 - blev det ny dokumentation av spindeln.

Då hade benet uppnått närapå "originalstorlek". Slutsatsen är således att jag 25.8 förmodligen dokumenterat spindeln ganska omedelbart efter ömsningen. Det kan kanske förklara hennes något mörkare färgton också. Min hypotes är att det regenererande benet hållits mjukt längre än de övriga och att tillväxten hinner ske över lite större tidspann innan exoskelettet hårdnar i ett regenererande ben. Jag har dock än så länge inte hittat, sett eller fått någon bekräftelse på att hypotesen har stöd i gjorda studier (finns säkert).

1.9 tog jag ytterligare några bilder (inläggets första och sista). Här ser man att benet nu enbart är marginellt mindre än ditot på höger sida. Hon kommer att ömsa flera gånger än och ska som vuxen få en kroppslängd drygt 20 mm vilket innebär att hon då är en av landets största naturligt förekommande spindlar. I dag är hon kring 11-12 mm. 

Hur länge man får se henne uppe i plommonträdet är dock ytterligare en fråga. Hon lär inte försöka sig på att övervintra där - får jag utgå från.

Bådaviken 24.8. Del 8 - Vasshjulspindel

Avslutar min lilla serie av den här omgångens Bådaviken-inlägg med en vasshjulspindel-hane. Det är en vanlig art ute vid Bådaviken. Vasshjulspindeln är vanlig i stort sett längs alla stränder här i trakten. 

Min båt, som finns vid en hamn inte långt från Bådaviken, är så belamrad med vasshjulspindlar att man har svårt att röra sig både på och i båten. Vill ju inte störa dem alldeles för mycket. De hänger på ratten, i fönstren, finns i kapellet, på gösstaken, i signalhornet, runt lanternorna, i tamparna, i taket... ja alltså... de är överallt. De är också i olika åldrar. Redan i juni fanns fullstora exemplar på båten.

I Bådaviken håller de sig till de buskagen som är längst ut på strandängen samt i vassen där de väver sina bon (äggsamlingar) i blomvipporna.

Bådaviken 24.8. Del 7 - Tipula sp.

Tipula sp. 

Mer än så har jag egentligen inte att orda om denna harkrank. Vet alltså inte vilken art det rör sig om. Har lagt ut bilderna på forum där expertis rör sig men hittills inte fått något napp. De kan vara knepiga de här harkrankarna.

Bådaviken 24.8. Del 6 - Marmorspindlar

Ser man ett nät, eller rester av ett, lönar det sig att följa någon av de mer högt belägna stödtrådarna (ramverket) så har man ganska goda chanser att fynda något tjusigt.

Den här marmorspindeln - Araneus marmoreus - är ju verkligen en fantastiskt vacker representant för sin art. Tja... marmorspindlar är väl kanske alltid vackra hur de än ser ut. Men den här är allt lite extra... eller så är alla marmorspindlar lite extra... eller så... äh. Snygg är den i alla fall. Skulle man vara lite religiöst lagd så kunde man tänka sig att någon skapare inspirerats av 50-talets abstrakta expressionism - eller kanske snarare närbesläktade varianter av informalismen.

Jag tillbringade aningen mycket tid åt att söka andra kryp än spindlar. Men egentligen borde... ja detta eviga "borde"... jag ju faktiskt ha varit mera aktiv i jakt på just korsspindlar (förra inlägget) och marmorspindlar. Det vore ju nämligen intressant att ta reda på vilka färgformer man hittar mest av just i Bådaviken.

Speciellt marmorspindel är en rackare på att dyka upp i olika färger. Vad sägs om följande?

Araneus marmoreus var. pyramidatus. 

De allra flesta marmorspindlarna jag påträffat är av formen A. marmoreus var. marmoreus (dvs. föregående färgvariant). De dyker upp i allehanda olika färger. De kan väldigt ljusa, bedrägligt korsspindel-liknande eller bjuda på alldeles underbart detaljerad marmorering likt inläggets första exemplar. Allt däremellan ingår förstås också.

Varianten pyramidatus är en egen färgform med egen inbördes variation. Det verkar liksom inte finnas något "mellanting" mellan de två färgformerna. Tidigare trodde man de var två olika arter.

Jag har sett uppgifter om att de sällan återfinns på samma lokal. Det gör att jag verkligen måste tillbaka till Bådaviken för att försöka hitta fler och se vilken av dessa som är "undantaget"... alltså vilken av färgformerna som är vanligare - om nu någon av dem är det.

Fenotypisk plasticitet - dvs. förmåga att justera sin uppenbarelse (oftast färgtoner) beroende på omgivningens beskaffenheter - förekommer bl.a. hos marmorspindel och korsspindel. Mörkare omgivning resulterar inte sällan i generellt mörkare spindlar. Stimulans för bildande av mörka pigment för mörkare grundfärg eller mörkare mönster vara relaterat till spindelns synintryck av omvärlden (1). Spindlarna verkar ha lättare att bilda mörka pigment än att göra sig av med dem vilket innebär att de bli mörka snabbare än vad de kan bli ljusa. Den spindel som hos oss är mest känd för dylika färganpassningar är blomkrabbspindel (Misumena vatia). Men korsspindel och marmorspindel är alltså också två arter som är variabla på det här sättet.

Färgvarianten var. pyramidatus är troligen en annan form av färgvariation än strikt fenotypisk plasticitet. Dels är färgvariationen genetisk och det sker ingen förvandling från en variant till en annan. Däremot kan även var. pyramidatus vara ljusare eller mörkare än den på bilden och har alltså också den sin egen grad av fenotypisk plasticitet. Sedan är det förstås en följdfråga huruvida var. pyramidatus kan tänkas vara ett resultat av tidigare långt gången fenotypisk plasticitet som lett till fortsatt genetisk påverkan. Men då är det hypotetiserande.

Vad som kan tilläggas är att undersökningar (1) pekat på att var. pyramidatus verkar ha större tolerans för sol och värme än var. marmoreus. Troligen har detta med de större ljusa ytorna och deras förmåga att reflektera bort värmeinstrålning.

Medan ämnet "spindlars färg" ändå är på tapeten passar det bra att prata guanin också (2). Man kunde nästan säga "prata skit" eftersom ordet guanin kommer från ordet guano. Det har med vit färg att göra.

Guanin är en kvävebas som bildas när spindlar bryter ner protein. Guaninet är vitt - ibland reflekterande - och lagras hos många spindlar under kutikulan ("huden"). Hos t.ex. Araneus-spindlarna syns detta som vita markeringar vilka bl.a. bildar korset hos korsspindeln. 

Även marmorspindeln högst upp i det här inlägget har lagrat guanin under bakkroppens kutikula. Att dess fläckar inte är vita beror på kutikulans egen transparenta färg som alltså ger gula och röda toner åt de ljusa (vita) fläckarna. På spindlar med klart vita markeringar är kutikulan således i stort sett helt transparent.

Referenser:

1.

Die Variabilität von Zeichnungsmuster und Helligkeit des Abdomens bei Araneus diadematus Clerck und Araneus marmoreus Clerck (Arachnida: Araneae)

R. Blanke & F. Merklinger

Journal of Zoological Systematics and Evolutionary Research. 1983

2.

Guanine as a colorant in spiders: development, genetics, phylogenetics and ecology

G. S. Oxford

Department of Biology, University of York

1998. Proceedings of the 17th European Collocuium of Arachnology, Edinburgh 1997

p. 121-131