Besvärande vingoreda

Ibland går det fel. Den här lilla flugbaggen av arten Malthodes marginatus hade vingbekymmer. Det såg allt annat än lyckat ut medan den vandrade omkring bland bladen i undervegetationen. 

Här finns ett tidigare inlägg om och med samma art. Där ser man "hur den borde se ut"

Ung gurkdam

På en lilja i en rabatt huserar en gurkspindel. Exakt vilken art hon tillhör får vara osagt eftersom det är ett par-tre arter av "Araniellorna" som är närmast störtomöjliga att sära på bara genom att se på dem på det här sättet.

Finns hon kvar (och/eller om jag hittar henne) när hon växt sig stor, får jag väl lov att försöka kolla lite närmare. Än så länge går hon alltså bara under namnet Araniella sp.

Jag är allt lite svag för dessa hjulspindlar. Att hon satt chelicererna i en stickmygga förändrar inte min inställning nämnvärt.

Vitt nässlemott

En centimeter större vingbredd än det vitfläckiga ängsmottet jag lade upp här om dagen, har släktingen och det likaledes omisskännliga Anania hortulata - vitt nässlemott. Måste tillstå att det ibland är skönt med småkryp som är identifierbara utan att man tvingas syna svårnoterade detaljer genom mikroskop.

I likhet med släktingen i det länkade inlägget hade nässlemottet "fastnat" innanför fönstren i farstukvisten. Först en bild med MP-E65 och sedan en bild med ett ickemakro-objektiv för att få hela fjärilen på bild.

Larverna kan hittas på en mängd olika växter - bl.a. på brännässlor vilket även antyds av trivialnamnet. Flyger främst mellan medlet av maj och fram till slutet av juli - men kan även skymtas tidigare och senare.

Vår största nyckelpiga

Har för andra gången påträffat ögonfläckig nyckelpiga - Anatis ocellata - i trädgården. 

Första (och senaste) gången var i september förra året. Mer info om nyckelpigan i länken.

Gamla källarkompisar

Fick här om dagen för mig att kika lite närmare på årets upplaga av våra Metellina merianae (bryggspindel) som huserar nere i källartrappan. Förra året tror jag inte det blev någon kontroll, men i övrigt brukar jag hälsa på dem lite nu som då.

Visst finns de kvar och konstigt vore väl annars. De har säkerligen gott om mat som flyger in i deras hjulnät och klimatet torde vara perfekt.

De två honor jag kom åt att fotografera är ännu inte fullvuxna. Hon på spiken är ganska stor och har kanske ett öms kvar. 

I väntan på honor?

Under en dryg vecka har dessa svarta, ca 5 mm små steklar hållit sig vid bi-hotellet.

Steklarna har drag av underfamiljen Doryctinae (fam. Braconidae - bracksteklar) och personer med bättre kunskap i dessa steklar har också bekräftat detta.

Avsaknaden av ovipositor tyder på att det här är hanar. Några honor har jag inte sett. Jag får ju för mig att dessa hanar lockas till bi-hotellet av någon orsak. Mestadels är de runt/på de granklabbar jag borrat hål i. Om det kan vara någon ledtråd vet jag inte, men jag gissar ju att hanarna borde lockas till samma platser som honorna och att det är någon doft de i så fall går på.

Parasitoider är de ju. Underfamiljen Doryctinae verkar dock vara inriktade på ganska olika värddjur och därför kunde man ju tänka sig att dessa steklars värddjur eventuellt också dras till typ granklabbarna (eller något annat material i bihotellet). Följande tanke är att det kan vara någon vedlevande skalbagge som de vill åt. Men alla dessa gissningar baseras på lösa spekulationer som absolut inte ens duger till att skrivas ner i lös sand.

Vitfläckigt ängsmott

Så fort det blir fjäril på bloggen kommer jag på mig själv med att det de facto är förhållandevis få fjärilar jag fotograferat och presenterat. Det är ju onekligen lite lustigt med tanke på hur många fjärilar det finns. 

Men här kommer ett lättigenkännligt litet mott med en vingbredd på ca 21 mm. Vingmönstret är hyfsat unikt för våra breddgrader (finns ett likartat mott som knappast påträffas här) och om inte fläckarna övertygar en, så ska de gula axelklaffarna göra det.

Fjärilen heter Anania funebris och vitfläckigt ängsmott. Larven lever på gullris mot slutet av sommaren. Bilden är lite knasig pga. att mottet fotograferats mot den glasruta det satt på. Efter fotograferingen släpptes fjärilen ut.

Att kånka på en presumtiv gordisk knut

En högst ordinär Lasius niger - trädgårdsmyra - bär på en stympad artfrände. Det var ingen lätt uppgift eftersom det spretiga "bytet" dessutom har sina käkar låsta runt bärarens vänstra framben. Färden var vinglig och någon specifik riktning var svår att uppfatta. Man kan även notera att den levande myran saknar vänstra mellanbenet.

Vad som utspelat sig före den här scenen är höljt i dunkel.

Tallsektor

Glöm Stroemiellus. Tallsektorspindeln hänförs inte till det släktet längre. De ska numera heta Leviellus stroemi. 

Är du tillräckligt gammal har du kanske inte ens vant dig av med Zygiella, som var dess släktnamn före Stroemiellus.

Arten finns sedan tidigare här på bloggen, men någon hane hade jag inte fotograferat. I mittenbilden syns pedipalperna ganska bra. Där skymtar man även det artspecifika utseendet med de arttypiska spretiga "delarna" av palpens skleriter (skleriterna är de bitar som utgör formen för cymbium - den tjocka "boxhandsken"). Hanarnas palper är deras sekundära parningsorgan och de används till att överföra sperma till honans epigyn. En spindelhane kan endast föra över sin sperma till en hona av samma art. Palperna och epigynen är nämligen utformade så att de passar ihop endast inom den egna arten. Därför används de förstås också vid artbestämning när färg och form hos resten av djuret inte tillåter säker artning.

Den här hanen är väl ca 3,5 mm (kroppslängd).

Älvbrantsromantik

Bloggen börjar få en samling flugbaggar och här kompletteras kollektionen med ytterligare en art.

På starrvipporna nere vi älvkanten i centrum av Nykarleby ägnade sig dessa två Cantharis figurata åt att föröka sig.

Guldrörbock

När jag den 14.6 var nere vid åkanten intill Floraparken (centrala Nykarleby) var det till stora delar för att se vilka bladbockar som kunde tänkas börja synas i växtligheten ovanför vattenytan. Svenska artdatabanken-projektet har nyligen inlett publicerandet av olika artnycklar, bland vilka just bladbockarna nu finns. 

Trots nyckeln blev jag ändå tvungen att kolla med expertis på annat håll. Artnyckeln inbegriper förvisso fantastiska bilder och bra information, men icke desto mindre drabbas man ju ibland av tvivel.

Bladbockar är undantagslöst alldeles förtjusande snygga skalbaggar. Det är nästan så att de är för pråliga i sin glans. Den här modellen heter guldrörbock på svenska. Vetenskapliga namnet är Donacia bicolora. Enligt Artfakta/Artdatabanken lever larverna på olika arter av igelknopp (Sparangium spp). Noterade inga sådana växter på platsen men de hade kanske inte tagit sig ovan vattenytan än. 

Typiskt för arten är de buckliga täckvingarna och den gröna nyansen som kan skymta på sina ställen i all guldglans.

Tror det är Carex aquatilis (Norrlandsstarr) som de vuxna baggarna valt att sitta på.

Stilig harkrankherre

Hane av harkranken Tanyptera nigricornis. Att det är en hane syns på bakkroppens form (med könsorganen) samt de fjäderformade antennerna. Stilig harkrank som jag inte hann få mer än denna bild av. Dessutom är den förstås för stor för MP-E65-objektivet och får inte riktigt plats på sensorn.

Huvudet ner i förgätmigej-skålen

Mellan julen 2014 och februari 2017 kom den här bloggen in i en period av lite lägre aktivitet - åtminstone om man jämför med den smått hysteriska inläggsfrekvensen de två första åren. Jag har vid ett flertal tillfällen påpekat att diverse projekt slukade tid från den verksamhet som genererar material till mitt hörn av bloggosfären. Så är det ju ibland. Tid för än det ena eller det andra kommer och går. Just nu sitter jag med en hel massa grejer som väntar på publicering. Den senaste veckan har jag i och för sig inte gjort några inlägg men det berodde på en liten arbetsresa. Den resan har i sin tur bidragit med en del material. Tids nog ska det få sin plats på utgångspunkten. Men nu matar jag ännu på med diverse möten från safariexpeditioner gjorda 14:de och 17:de juni.

Alla som någon gång böjt sig ner och spanat runt i undervegetationen på växtrika och lite skuggiga platser, har säkerligen sett dessa små spensliga och svarta flugor med nästan lysande röda ögon som täcker största delen av huvudet. På bilderna är ögonen visserligen inte så klart röda som de upplevs när man ser flugorna live.

Nu finns det ju i och för sig ett antal olika svarta små rackare med röda ögon. Det handlar då om små representanter får två ganska liknande familjer (Empididae/

dansflugor och Hybotidae/puckeldansflugor). Först trodde jag den här tillhör den senare familjen men det är enligt bättre vetande en dansfluga i släktet Empis.

Passade på att dokumentera dem i färd med att förse sig från det godis förgätmigej bjuder på. 

Flugor är lite lustiga. Vi känner dem som snabba och svårfångade. Samtidigt är de i mitt tycke mycket lättare att fotografera jämfört med steklar som ju tenderar ha myror i byxorna (hahahahahahaaaa... förlåt). Rör man sig bara långsamt så håller sig flugor - eller tvåvingar i allmänhet - mycket mera coola.

Att skrida på äppelblom

Gick ut för att försöka dokumentera de bin som surrar i äppelträden. Men med ett manuellt makro-objektiv som har ett fast arbetsavstånd på 10 cm vid lägsta förstoringen 1:1, så är det ruggigt knepigt att hinna med de snabba bina. Så jag riktade mig mot en del andra småkryp i stället. 

Bl.a. fick den här tjusiga flugan finna sig i att bli beblixtad. Det är Calobata petronella ur familjen skridflugor (Micropezidae) som sakta flanerar på äppelblommorna.

Sprickhugg

Plötsligt sprang denna stora spindelhane omkring i huset för några dagar sedan. Han mäter 13 mm i kroppslängd och gör man det som spindelhane är man en ganska stor typ. Däremot är han en smula mager.

Med MP-E65-objektivet är det omöjligt att få med hela spindeln. Det objektivet är ju inte som andra makrogluggar. Finns ingen fokusring att vrida på och skärpan ställs alltså genom att man håller kameran si eller så långt från motivet. Fokus är beroende på förstoringsgrad alltid på ett bestämt avstånd. I grova drag är avståndet mellan lins och motiv 10 cm vid 1:1 (motivet 1:1 på sensorn) och 4 cm vid maximala 5:1 (förstoring). Spindeln är fotograferad i  1:1 och de millimetrar den fyller upp på kamerasensorn är lika med dess längd i millimeter. Sensorn är 22,5 millimeter bred och i den obeskurna bilden ovan tar spindeln drygt halva bildbredden. Så i stort sett är det enkelt att mäta och räkna ut kroppslängden på spindeln. Begränsningen är alltså den att jag inte kan fotografera djur som är större än 15 x 22,5 mm utan att de beskärs.

Stjälpte ner honom i en kopp jag tidvis använder när spindlar ska fotograferas. Tog bara några enstaka bilder innan han släpptes. De två första bjuder på en smula motljus och han verkar lite mörkare i färgen än han egentligen är.

Storleken och formen på palperna - samt kanske främst taggen längst ner på palpens tibia - är det som avslöjar att han ska hänföras till arten Drassodes villosus (sprickhuggspindel). Här på bloggen finns en tidigare bild av arten i fråga, men den var plockad på Jöusan i samband med en liten spindelrelaterad dagsutfärd dit.

Att hitta en hane inomhus var förvånande. Detta ska enligt uppgift dessutom vara Finlands nordligaste fynd av sprickhuggspindel. Det tidigare mest nordliga var just Jöusan-spindlarna. Eventuella läsare norr om Nykarleby kan absolut gå ut och leta, för chanserna är goda att ni kan "slå rekordet". Allt handlar ju bara om att upptäcka de små krypen.

Näckrosbagge

Chrysomelidae (Bladbaggar) är en artrik familj. I Finland ska vi ha en bra bit mer än 200 arter. Hittills återspeglas den artrikedomen inte särskilt bra på den här bloggen (5 st olika än så länge), men det får väl förbättras i sakta mak. 

Med 0,64 som osäkerhetsfaktor på en ickelinjär skala, slänger jag ur mig att den här bladbaggen är arten Galerucella nymphaeae. Den hittades i växtligheten närmast gränsen mellan land och älv-vatten nedan om Floraparken i centrala Nykarleby. På svenskspråkiga orter lystrar den till namnet näckrosbagge - om det nu är den då alltså. Den har ett antal närstående och delvis liknande släktingar, men jag har inte så stor koll på om någon av dem är vanliga i Österbotten eller i vilka habitat de normalt hittas.

Sorgsen vivel?

Limnobaris dolorosa är ett vackert vetenskapligt namn. Varför den fått artnamnet dolorosa har jag inte koll på. Det är ju ett ord förknippat med sorg och lidande. Men måhända prästen och naturforskaren Johann August Ephraim Goeze tyckte viveln såg bedrövad eller plågad ut när han år 1777 gav skalbaggen dess namn.

Jag hittade den på ett starr-strå nere vid älven intill Floraparken.

Vasshjul

Om jag inte gör bort mig totalt, så är ju det här Larinioides cornutus. De förekommer i riklig mängd längs älvkanten här i centrala Nykarleby. En vuxen vasshjulspindelhona blir närmare en centimeter lång och de har den där relativt fylliga hjulspindel-rondören som gör att de kan upplevas som ganska stora. Honan i första och näst sista bilden är i det närmaste så stor som de blir. De övriga är ungefär hälften så långa.

I den låga "häcken" utefter Floraparkens älvkant väver de sina hjulnät. Vissa syns även i gräset längre ner mot vattnet.

Precis som många andra spindlar är de variabla vad färger och kontraster beträffar. Grundmönstret är dock alltid det samma.

I Finland har tre Larinioides-arter påträffats. Två av dem finns i Österbotten är båda vanliga samt ofta påträffade. Den andra heter L. patagiatus.

En av stritsäcksteklarna

Stritsäcksteklar är det svenska namnet på släktet Dryinidae.

Det är en utseendemässigt ganska variabel familj som bl.a. innehåller ett antal släkten/arter vars vinglösa honor påminner om spensliga myror. 

Stritsäcksteklar är parasitoider på - håll i hatten - stritar (Auchenorrhyncha). Angripna stritar kan lätt pekas ut eftersom stekellarven (när den nått viss storlek) i de flesta fallen delvis syns på utsidan av striten - inte helt olikt de Ichneumonider som är ektoparasitoida på spindlar. Stritsäcksteklarnas larver kan dock sägas vara endo-ektoparasitoida eftersom framändan/huvudet av larven är beläget inne i striten.

I första bilden kan man skymta det lite speciella framben som stritsäckstekelhonor besitter. De har nämligen en slags omvänd gripklo med vilken de håller fast sitt offer i samband med äggläggningen.

Den fotograferade stekeln är inte artbestämd. Jag vet inte heller vilket släkte hon tillhör. En förfrågan är ute på en för ändamålet bra www-sida. Uppdaterar här om ett svar eventuellt lossnar.

Hon är ca 3,5 mm lång och hon uppehöll sig på bladet av en björnloka.

Dryinidae (Hymenoptera Chrysidoidea) an interesting group among the natural enemies of the Auchenorrhyncha (Hemiptera)

Adalgisa Guglielmino

Universitá della Tuscia

Biologizentrum Linz/Austria. Neue Folge 176 (2002), 549-556

Traditions-Dalopius

Den lilla knäpparen Dalopius marginatus brukar ha sin absoluta högtid i slutet av maj. Åtminstone är det då jag tycker de varit som absolut vanligast. I år verkar de vara något sena, men det är väl i och för sig inte så märkvärdigt med tanke på våren som var så kall.

Det må vara en liten, oansenlig och alldeles trivial knäppare. Av någon anledning har jag årligen ändå dokumenterat dem. Snart blir det säkert så att jag känner ett slags traditionsrelaterat tvång att fotografera dem då när de dräller överallt i början av sommaren.

Pilfink

Gårdens pilfinkar är för närvarande i full färd med att mata avkommorna. Det tjittras på pilfink-språk i varannan holk och föräldrarna rusar som besatta mellan butikshyllorna.