Gårdsfåglar i april. 3. Domherre

Öppen fråga: Är det ovanligt många domherrar i farten i år?

Går man ut till skogs hörs de överallt. Är man hemma ser man dem fortfarande runt gårdsmatningen undersökandes de sista fröna.

Under de år vi ägnat oss åt gårdsmatning på den här adressen har det aldrig varit så många domherrar som den här vintern. De kom tidigt och de syns fortfarande.

Men jag ska väl inte klaga. Har ju absolut inget emot deras närvaro.

Hade vi använt oss av dess engelska namn (Bullfinch) skulle fågeln heta tjurfink. Verkar vara en aning oklart exakt varför den fått det namnet, men högst antagligen är det för dess kraftiga konstitution runt näbb, huvud och nacke. Namnet kunde även vara blodfink - så som  den har som "andra" namn i Tyskland. Kopplingen till domherre finns också i andra språk. Domherrar (el. korherre, kanik) var medlemmar av medeltida katolska domkapitel.

Domherrens (alltså fågelns) färgteckning påminner i någon mån om domherrarnas (alltså domherrarnas) utstyrsel.

Gårdsfåglar i april. 2. Bergfink

Bergfinkar - Fringilla montifringilla - är opålitliga. Man kan nämligen inte alls sätta huvudet i pant på att de ska synas vid fågelbrädet medan de letar sig norrut under vårvintrarna. Vissa år dräller de in med besked och andra år existerar de antagligen endast i något slags osynligt parallell-universum.

2012 gästades vi av synnerligen många bergfinkar. 2013 lyste de helt och hållet med sin frånvaro. Förra året var de precis så många att man kunde börja kalla det en mindre flock och i år är de väl ungefär i samma mängd. Typ 12 - 20 stycken är de väl... typ.

Bergfinken (tydligast hos hanen) har en lite lustig och ganska "egen" färgfördelning med tanke på att bröstets orange färg sträcker sig in på överarmen. Hos den absoluta merparten av våra fåglar (förutom givetvis de mer enfärgade eller helspräckliga) är det typiskt med en relativt tydlig färggräns mellan buksida och ryggsida. Det är nästan så att jag ibland upplever bergfinkens färgteckning som smått stökig eller oplanerad. Stökigheten förstärks kanske av brämfällningen som ju ofta har nått olika långt hos olika individer. Men snygga är de - bergfinkarna.

De flesta bergfinkarna letar sig sannolikt längre norrut. Taiga och fjällskogar är deras naturliga hemvist.

Vid gårdsmatningen verkar de föredra frön som hittas på marken och som antagligen påbörjat sin groningsprocess. Den kemiska sammansättningen i ett sådant frö förändras och kan bjuda fåglarna på en hel del nyttigheter.

Gårdsfåglar i april. 1. Grönsiskor

De senaste dagarna har jag gjort några korta små sessioner då kameran riktats mot de fåglar som just nu hänger kvar runt gårdsmatningen.

Grönsiskor - Carduelis spinus - petade jag in här på utgångspunkten för en dryg vecka sedan. De håller fortfarande konsert och det är ett oavbrutet grönsiske-sirr från soluppgång till solnedgång.

Precis när som helst drar grönsiskorna vidare till en lämplig granskog där bobygge och häckning tar vid. Egentligen borde de nästan redan vara på god väg.

Trädgårdsmatningen har vi inte i gång så värst många dagar till. Snart tar frölagret slut och nu köps det inte hem mer mat.

Gröngul juvel. När siskorna håller sig bland barr och löv är de inte fullt så enkla att få syn på. Då är det enklast att lyssna sig fram till deras position.

Huggorm

Jag är antingen blind, på fel ställen eller både och... men jag har faktiskt inte sett en huggorm på flera somrar. Tror dock det handlar om att vara på fel ställen på fel tid. Av olika anledningar har det bara råkat sig så... antar jag.

Men på sydsidan bland ett antal stenar i en sluttning låg detta lilla exemplar och lapade sol förra tisdagen. Dokumentationen gjordes med ett 400mm-objektiv så jag blev tvungen att söka mig bort från ormen. Möjligheterna att fotografera ur flera olika riktningar decimerades till ett enda alternativ.

Fotograferat nära en strand i Öja.

Gråhakedopping

Nästa Öja-möte var gråhakedoppingen - Podiceps grisegena. Doppingparet höll sig i närheten av en skyddad vik där de höll viss distans till varandra och lät det typiska stuckna-grisen-grymt-skorr-harrandet ljuda.

... Och inte bara det. De höll sig även i en knepig position gentemot solen. Fotograferandet behäftades med vissa bekymmer. Det blev således mera av "titta vad jag sett-karaktär" över resultatet.

Gråhakedoppingar tillhör de arter som generellt sett ökat från 90-talet och fram tills idag. Verkligt talrika är de i och för sig inte men beståndet ser i dagsläget ganska stabilt ut.

Nymphalis antiopa

En övervintrare har vaknat. Sorgmanteln har antagligen gått och lagt sig någon gång i september eller oktober. 
Nu, ett halvt år senare, har solen och värmen fått väckarklockan att larma.

Värme och värme... tja. Tillräckligt i alla fall. Fjärilen var ändå synnerligen angelägen om att sitta och sola i söderläge. Så småningom ska sorgmanteln hitta en partner och påbörja tillverkningen av en ny generation. Larverna lever ofta i sälg, vide, björk eller asp.

Jag hade egentligen inte utrustat mig för fotografering av småkryp men fjärilar är i den bemärkelsen inte riktigt samma sak som småkryp. Ett teleobjektiv visar sig ibland vara till fördel - lättskrämda som dessa fjärilar kan vara.

Fotograferat vid en strand i Öja.

Knölsvan

Jobbet tog mig i tisdags ut till gränsen mellan land och hav. Utgångspunkt Nykarleby kommer följaktligen att presentera ett antal bilder från den platsen. För som av en händelse hade jag kameran med mig på jobbet den dagen. Orten är förresten Öja.

Inleder med denna knölsvan.

Kvällstranor i Bådaviken

Fortsättning från föregående inlägg.

När solen var på väg ner bakom björkarna på andra sidan viken samlades tranorna till natten. De var en smula rastlösa och ägnade sig åt ständiga små flygturer samt en hel del trumpetande.

Söndagskväll vid Bådaviken

Mina besök till Bådaviken har varit ovanligt få med tanke på årstiden. Senaste vändan dit gjorde jag andra april. Då var det fortfarande mest bara is överallt.

På söndagskvällen (19.4) styrdes kosan äntligen åter mot fågeltornet. På väg ut från Nykarleby blev det några obligatoriska dokumentationer av fåglar på Mossahagen. En sådan bild är t.ex. den av de två tranorna här ovan.

På åkrarna vid Leppon (precis "innanför" Bådaviken) betade en samling grågäss.

Väl uppe på fågeltornet riggade jag upp det gamla FD 150-600-objektivet och jobbade resten av aftonen med knepigheten att hitta fokus... bl.a. på flygande fåglar som gråtruten t.ex. Alla bilderna härifrån och ner är tagna med det objektivet på kameran. Avståndet till de simmande bläsänderna är trots allt mellan 150 och 200 meter.

Ute i vattnet kunde jag räkna till tre olika arter andfåglar. Bläsänderna var talrikast. Hade förväntat mig krickor men sådana fanns inte närvarande.

Havsörnspassage är kutym. Tyvärr kommer de sällan särskilt nära. Det är ungefär som om de har ett specifikt stråk som de följer. Örnen på bilden ser ut att vara ett eller två år gammal.

Havsörnar är inte alls särskilt skojiga - ifall man är and alltså. Siluetten av rovfågel driver fram stressat cirkulerande över viken.

Då gäller det att hänga med ifall objektivet råkar ha manuell fokusering. Med det allt mer ljusfattigare skymningsljuset blir saken inte lättare. Men samtidigt får man börja laborera med rörelseoskärpa, som ibland kan vara hur kul som helst. Det är i lägen som dessa jag åter hyllar den digitala tekniken och dess gåva att låta oss ohejdat smattra på utan ångest över kommande framkallningskostnader. Man kan misslyckas hur ofta som helst.

Även bläsänderna kände att det var bäst att få flyga runt, runt, runt.

Totalt såg jag 14 st bläsänder i sju par.

Kvällstid är det motljus som gäller - om man står i fågeltornet och spanar ut över vattnet. Ko-betet senaste sommar (i kombination med vinterns is) har reducerat mängden vass mellan tornet och vattenspeglarna. Den här våren är det således riktigt bra sikt över viken.

Tre par gräsänder kunde jag räkna till. Den tredje andfågelsorten i viken var ett par knipor.

Små grupper grågäss flög med jämna mellanrum antingen hit eller dit över viken.

Längre in i viken står vassen tät. Där bor ett par tranor och ett par sångsvanar.

... Och gässen flög som sagt hit och dit.

Så småningom dök även en äldre havsörn upp. Hen flög på typiskt manér i nästan exakt samma luftspår som den tidigare.

Det blir ytterligare ett inlägg med bilder från söndagskvällen. Då presenteras en uppsjö av skymnings-tran-sudd-solnedgångs-motljus-blurr-bilder. Men det inlägget laddas upp en annan dag. 

I en cembratall

Högt där uppe i trädgårdens stora cembratall söker en blåmes efter ätbara småkryp.

Cembratallen är ett omtyckt tillhåll för allehanda fåglar. Just nu sjunger grönsiskorna som besatta bland barren. En koltrast brukar ibland hålla konsert någonstans nära toppen. Mesfåglarna hittar massor med mat. Nötkråkorna länsar kottarna på sensommaren/hösten, övriga kråkfåglar har tallen som spaningscentral och allehanda andra fågelmodeller stannar ofta upp i det skyddande grenverket. 

För ett par veckor sedan inledde "våra" turkduvor bobygge någonstans i tallen. Kvistar transporterades in bland grenarna. Kort därefter blev det blåsväder och sedan dess har vi inte noterat någon fortsatt aktivitet. Risk att deras nybygge inte höll för påfrestningarna. Turkduvor är ju dessutom kända för att bygga rent av bedrövliga reden. Egentligen vore deras bon ett klart fall för TV4's "Fuskbyggarna" eller Kanal 5's "Arga snickaren".

Bilden är fotograferad i lördags (18.4). Program hela helgen gjorde att jag inte letade mig längre bort än trädgården...

...förrän på söndagskvällen. Det återkommer jag till.

Sisksymfoni

Trädgården är fylld av grönsiskornas intensiva sirrande tjitter. Det är riktigt livat i trädkronorna.

Några enstaka bofinkar skymtar man ibland. De dök upp för en dryg vecka sedan.