Bådaviken 18.5. Del 1 - Barrpuckelspindel

Under de två senaste besöken vid Bådaviken (1.5 och 4.5) var fåglar i fokus.

18.5 var det åter dags för småkrypskoncentration.

Ganska omgående efter att cykeln lutades mot sitt träd intill stigen mellan Djupstensvägen och fågeltornet fångade ögonen två spindlar hängandes från en grankvist. Båda spindlarna var små. Ca 3 mm (kroppslängd). Den ena såg ut att vara en korsspindelunge och den andra hade lite annan karaktär över sig... även om den också var korsspindelaktig. 

Lirkade ner den vars utseende såg intressant ut i min medhavda gamla iPhone-plastask. Första bilden (nedan) missade målet... fokus då alltså. Dessutom satt den endast ihopkrupen.

Därefter fick jag för mig att det kunde vara lika så bra att placera spindeln på en omkullfallen trädstam precis intill och mot den ha bättre möjligheter att få trevligare fotografier (bilden ovan). Siktade in mig medan spindelungen satt ihopkrupen. 

Därefter vet jag inte vad jag fumlade med. Spindeln började röra på sig och jag skulle förhindra att den smet för långt från min tilltänkta fotograferingsplats. Effekten av mitt fumlande var att spindeln lyckades smita ner på marken där dess 3 millimetrar och lämpliga kamouflagefärg givetvis fick den att försvinna.

Efter hemkomst och granskning av det pinsamt skrala bildmaterialet kunde jag konstatera att det rör sig om barrpuckelspindel Gibbaranea omoeda. Ett trevligt fynd. Jag får väl framöver försöka leta större individer i området.

Meiosimyza decempunctata

Från vinterns genomgång, artbestämning och dokumentation av insekter insamlade döda i trädgårdens växthus 2020.

Familjen lövflugor (Lauxaniidae) inbegriper totalt 51 arter på finländska artlistan.

Med sina fem mörka fläckar på respektive vinge bjuder den här lövflugan inte på några större bekymmer när det kommer till artbestämning. Räknar man fläckarna rätt blir det Meiosimyza decempunctata och exempelvis inte den i övrigt tämligen snarlika Homoneura lamellata vars vingfläckar är 6-7 st (beroende på om en av dem är tillräckligt tydlig eller inte) och bildar lite annat mönster.

Larverna lever av förmultnande växtmaterial och då primärt löv från träd.

Artnamnet decempunctata härrör ur totala antalet fläckar (eller prickar) - dvs. tio.

Trädgården 17.5. Fläcklundsnäcka

Testade tidigare ej använd kamerautrustning och första motivet råkade bli denna fläcklundsnäcka Arianta arbustorum.

Vad det är för fibertråd som ligger på skalet vet jag inte. Naturligt eller ett exempel på den enorma mängd mikroplaster vi människor forslar ut i spenaten?

Noterade inte tråden förrän efter ett antal tagna bilder. Jag kunde väl för fotografiets skull redigera bort skräpet men den som följt med bloggen har kanske noterat att jag ytterst sällan ägnar mig åt sådant. Dokumentationen får för min del gärna vara osminkad.

Bildernas snäcka är ett ungt exemplar som rimligen uppnår slutgiltig storlek och ålder kommande sommar. På huvudets vänstra sida syns en fläck utan kroppsåsar. Det är könsöppningen som skymtas.

Frill 11.5. Del 8 - Myrbaggelarv

I en liten vedklabb på en sten mitt ute på en av Frills ängar hittades denna skalbaggslarv. 

Kroppslängden är 4,5 - 5 mm.

Att det är någon av brokbaggarna (fam. Cleridae) stod klart, men längre än så vågade jag inte gå och postade således bilderna i en skalbaggsgrupp. 

Tack till Hans-Erik Wanntorp som svarade att det är myrbagge Thanasimus formicarius!

Artnamnet passerade redan i ett tidigt skede genom huvudet men den har så pass mycket teckning att jag inte fastnade vid den som ett alternativ. Det här är dock ett "ungt" exemplar som ska växa en del än. Uppenbarligen försvinner mönstret vartefter och larven blir mer enfärgad.

Här en tidigare dokumenterad myrbaggelarv. och här är en vuxen.

Frill 11.5. Del 7 - Fläcklundsnäcka

Skal av två fläcklundsnäckor Arianta arbustorum som senaste höst uppenbarligen nådde sin maximala ålder. 

Det var gott om tomma skal i gräset och snäckorna verkar trivas i utkanten av ena ängen på Frill.

För levande individer hänvisar jag till det här inlägget.

Frill 11.5. Del 6 - Mindre gräsbärfis

Ur ett torrt fjolårsblad av rabarber skakades denna mindre gräsbärfis Neottiglossa pusilla fram. Den hade sannolikt övervintrat i bladet.

Arten är bara kring 5 mm lång som vuxen och därmed en av de mer småväxta bärfisarna.

Födan är gräs och ängarna på Frill passar rimligen perfekt både vad habitat och mat beträffar.

Frill 11.5. Del 5 - Medetera sp. ?

Tråkbild med oskärpa vilket resulterar i ett tråkinlägg med motsvarande oskärpa. 

Det blev endast denna bild eftersom motivet inte ville stanna kvar för ytterligare fotografering.

Flugan tillhör hur som helst familjen styltflugor (Dolichopodidae) och om jag inte missar mig är det någon av de tusenta... 44 arterna i släktet Medetera. 

Jag har förutfattad mening angående möjligheten till artbestämning. Det oaktat kastade jag in bilden i en tvåvingegrupp men där har inga repliker erhållits. Mina förutfattade meningar tycks vara pålitliga.

 

Frill 11.5. Del 4 - Erigone sp.

Blev för få och intetsägande bilder av denna hane i släktet Erigone (fam. täckvävarspindlar, Linyphiidae). Han rusade omkring och stannade inte upp tillräckligt länge för någon mer ingående fotosession. Brydde mig heller inte om att jobba med tålamodet.

Hanarna i släktet kan ibland, om fotografiet är tillräckligt skarpt och taget i rätt vinkel av rätt detaljer, artbestämmas på basis av fältfotografier. Det är palperna man behöver se.

Det lilla jag kan skymta (även i några här icke publicerade suddiga bider) gör att svart tandspindel E. atra är huvudmisstänkt. Det är den oftast rapporterade arten.

Kroppslängden är ca 2-2,5 mm.

 

Frill 11.5. Del 3 - Tidiglocke

I det här inlägget från senaste höst antydde jag viss önskan om egen skärpning beträffande aningen bättre uppmärksamhet på lockespindlar. Listade fyra arter vars kryssruta då ännu var vit trots att det i flera fall inte handlar om några rariteter.

Tidiglocke Rilaena triangularis var en av dessa och den är härmed avklarad.

Bildernas exemplar är en hane. 

Det svenska trivialnamnet baserar sig på att vuxna individer förekommer under sen vår och försommar.

Frill 11.5. Del 2 - Orchesella flavescens

Orchesella flavescens hittar man lite här och var. Det här är sjätte fotografiet av arten på den här bloggen. Vacker art med viss individuell variation i mönstrets kontraster. 

Som ett av många "borden" borde jag förstås också hålla ögonen öppna för någon av släktets två andra arter potentiellt möjliga att hitta häromkring. Speciellt O. cincta torde gå att fynda.

Frill 11.5. Del 1 - Brokparasitstekel

Nytt besök på Frill 11.5.

Nästan en månad senare än föregående gång 14.4 men mera kylslaget i luften och ytterst få synligt aktiva småkryp.

Här är i alla fall en brokparasitstekel (Ichneumonidae) som torde tillhöra någondera familj Cryptinae eller Phygadeuontinae. Längd ca 5-6 mm.

Utöver det ser det ut att vara en hane (det finns andra suddiga bilder på stekeln).

Anthomyia procellaris

Från vinterns genomgång, artbestämning och dokumentation av insekter insamlade döda i trädgårdens växthus 2020.

Anthomyia procellaris har dokumenterats i trädgården tidigare.

Hona 2013 och hane 2017.

De mörka fläckarnas storlek är variabla individer emellan. 

Närmaste förväxlingsart är A. pluvialis vars svarta fläck vid vingbasen inte är fusionerad med mellankroppens laterala mörka fläck så som på honan i inläggets fem första bilder. 

Hos hanarna (de fem följande bilderna) är det en del andra diagnostiska karaktärer som bör följas.

Hos en del flugor tenderar huvudet vridas rejält. Ibland helt upp och ner. Här är det 90° som gäller.

Referens:

Verner Michelsen, 1980

The Anthomyia pluvialis complex in Europe (Diptera, Anthomyiidae).

Systematic Entomology (1980) 5, 281 - 290

Igelkottsåterseende?

9.5 dök denna lilla igelkott-unge upp i trädgården.

Nu kvarstår frågan om det är samma individ vi hade bekymmer om i oktober och november.

Det kan man med säkerhet aldrig veta.

Igelkotten var inte i bra skick. Rörelserna var vingliga och "klena" men den piggnade till efter en laddning kattmat. Dagarna därpå höll den sig också i trädgården och erhöll mat när den noterades. Efter ett antal dagar visade den sig ha stötvis och rosslig andning. Inget bra tecken. Därefter försvann den och vi förmodade den hade dött.

Trädgårdsdammen "startades upp" i dag (19.5) och plötsligt befann sig en liten igelkott i vattenrännan som är en del av dammens vattensystem. Där försökte den dricka. Andningen stötvis och rosslande. Bakbenen veka. Bekant tillstånd.

Är det samma unge eller en ny med problem? Inte heller det kan man veta.

Men nu såg skicket ut att vara riktigt uselt. Pälsen rödfärgad och vid närmare undersökning visade sig svansen vara skalad och även nosen har smärre skador. Benen är hela.

På ena sidan är en del taggar avbrutna och det troliga är att igelkotten råkat ut för någon igelkott-ilsken (mindre) hund.

Den egna hunden är det tack och lov inte. Hon (syns i två av bilderna i det ovan länkade inlägget) är inte intresserad av igelkottar eftersom hon från valpåldern tränades genom belöning när hon ignorerade dem. Det har fungerat lysande.

Frågan är alltid vad man ska göra i dylika fall. 

Jag ringde i alla fall jourhavande veterinär vilken denna helg råkade vara på stort avstånd från Nykarleby. Veterinären gav rådet att antingen låta naturen ha sin gång eller att "aktivt" ha ihjäl igelkotten. 

Sedan tänkte jag konsultera Nordic Wildlife Care som är en organisation vilken tar hand om vilda djur i behov av hjälp. Inget svar. 

Skadornas egentliga omfattning är förstås svårt att avgöra. Igelkotten tas i alla fall inte av daga. Då får det bli klyschan "naturens gång" i stället även om man mycket väl kan argumentera för att det kan vara plågsamt. Hur som helst har nu igelkotten placerats i anslutning till den "lya" vi byggde i höstas och där förses den med tillgång till mat och vatten som den lätt kan hitta. När igelkottar visar tecken på problem är oddsen tokdåliga. Det känns ändå som om det inte är bortkastat att i alla fall försöka ge den en andra chans... eller tredje... eller fjärde, om det är samma igelkott som sprang omkring i snön på senhösten.

Calobata petronella

Från vinterns genomgång, artbestämning och dokumentation av insekter insamlade döda i trädgårdens växthus 2020.

Här är en hona av Calobata petronella (fam. skridflugor, Micropezidae).

Arten är inte ny för trädgården Den brukar vanligen ses i undervegetationen bland örter och gräs. Alla observationerna gjorda i juni.

Förväxlingsrisk finns med arter i släktet Neria men de har mer enfärgad mellankropp och inte gulröd postpronotum ("axlarna") som hos Calobata.

Tornens kamp. Bådaviken 4.5

I år var det få dagar mellan första maj och tornens kamp lördagen 4.5.

Två toktidiga morgnar i tät följd för en som är svårartat trögstartad den tiden på dygnet. Dessutom hade jag varit i Helsingors 2.5 vilket också krävde tidigt uppvaknande för morgontåget söderut. På lördagen började dygnet därmed nästan vara så pass "svängt" att den arla morgonstunden inte längre tedde sig okristligt tidig. Det går tydligen att justera sig.

Gamla FD 150-600 f5.6 L fick komma med ut denna dag. Objektivet nyttjas bl.a. som tubkikarsurrogat. Orsaken till varför jag inte har en tubkikare kunde få ett alldeles eget inlägg. Men det skulle bli långt, nördigt och genomsyrat av alldeles för många "om", "men", motstridiga argument om vilken tubkikare som är det optimala valet och därefter något slags flummigt resonemang om varför ingen tubkikare är bättre än det icke optimala tubkikarvalet.

600 mm brännvidd hjälper lite extra eftersom avstånden till fåglarna vanligen är giganormt ur fotografihänseende. Fotograferandet är dokumentation och "bevis" snarare än strävan efter fotografiska mästerverk.

All packning (tungt objektiv & tungt stativ + termos, mellanmål och vinterkläder) dumpades i lådcykeln. Sedan gällde det att orka trampa lugnt och metodiskt längs 5,5 km av ställvis lerig och hopplöst hjulsugande väg utan att bli svettig. 

5:30 var jag framme. En halvtimme senare började resterande lagmedlemmar droppa in. Den första tornens kamp-timmen (kl. 5 - 6) brukar inte bjuda på arter som inte syns följande timmar.

Mellan kamerahus och veteranoptiken har jag en Canon Lens Converter FD-EOS. På konvertern kan man aktivera och deaktivera objektivets bländare. Tror det är meningen att det ska vara i deaktiverat läge när man kopplar ihop kamera, konverter och objektiv. Därefter vrider man konverterns ring till aktiverat läge.

Det sista momentet glömde jag. Eller så vreds ringen i misstag tillbaka. Då hjälper det inte hur man än ställer in bländaren på objektivet. Den stannar i "mer än" vidöppet läge.

"Mer än" vidöppen"?

Största bländare är 5.6. Men när konvertern är ställd så att objektivets bländare är deaktiverad blir bländaren på något sätt ännu större vilket resulterar i oskärpa hur väl man än ställer in fokus.

Objektivet har bra optik. Men vad hjälper det när man missar sig med ett litet vred på en konverter. Inläggets fyra första bilder är således starkt påverkade av denna fåniga lilla fadäs.

Brun kärrhök (första avståndsdokumentationen ovan) ser ut att börja häcka i Bådaviken i år. De häckade i viken under många år fram till 2013. Därefter bytte de plats och byggde då troligen bo på annat håll nära älvmynningen. Trevligt att de är tillbaka.

Jämfört med första maj var grönbenorna nu i större antal. Totalt rörde det sig om kanske 150 grönbenor.

Korp är ingen självklar observation i Bådaviken. Fint att den ställde upp och kunde bli ett artkryss under tornens kamp!

Svartsnäppor landar ganska sällan i Bådaviken men kan tidvis ses flyga förbi. 

En ung havsörn kom lågt rakt över tornet och tog ett halvt varv över viken. Runt ena foten hade den en plastpåse som tack och lov lossnade till slut. Här fick jag inte styr på objektivets manuella fokus och oskärpa råder.

Kort därefter svävade en äldre havsörn förbi på stort avstånd. 

Därefter bytte jag objektiv till EF 400 5.6 L och tappade brännvidd men fick snabb autofokus. 

Lämpligare ifall man vill fånga flygande fåglar.

Det var som sagt en hel del grönbenor. 

Gluttsnäppor fanns också här och var. Av någon anledning kom jag inte hem med bilder... eller rättare sagt avståndsdokumentation... på dem.

Fiskgjuse skannade efter fisk ett par gånger. Den brukar nästan lite traditionsenligt dyka upp mitt på dagen i samband med tornens kamp. Inte sällan blir det mitt första årskryss av arten.

Här blev det lite extra fart på synapserna. En spenslig och blek "kärrhök" fladdrade fram på låg höjd. När den drog förbi tornet befann den sig bakom raden av björkar som bildar den glesa strandskogens yttre gräns mot viken. På grund av dessa björkar hann varken fotograf eller autofokus göra rätt.

Men stäpphök är det hur som helst. Dagens roligaste artkryss.

I övrigt var det standardfåglar.

Brushanar är som svartsnäpporna med det där att ibland flyga förbi men sällan landa.

När grönbenorna tar till vingarna får man försöka spana efter rovfågel.

Då kan det till exempel vara duvhök som är i farten. 

Övriga rovfåglar, förutom tidigare nämnda, var sparvhök och tornfalk. 

Inalles sju rovfågelarter således. Ganska bra saldo.

Nämnde jag att det var en hel del grönbenor?

Innan hemfärd blev det kryss på älg också.

Totalt kunde 57 arter rapporteras till BirdLife. Det är bättre än medeltalet 52,3 för åren efter 2013 (då jag var med för första gången). Rekordet under samma tidsperiod är 58 (2017). 

Här är länk till inlägget om fjolårets Tornens kamp. Där finns lite statistik också.

Några arter som vanligtvis brukar synas vid Bådaviken den här tiden på på året men som varken visade sig eller hördes denna dag:

Bläsand, skedand, blå kärrhök, rödbena och gulsparv. 

Rördrommen som efter några års frånvaro åter tutade i vassen på första maj hade antingen dragit sin kos eller höll tyst för att inte registreras.

Jakobstadsnejdens Natur r.f. ordnade via Nykarleby Arbis under våren en fågelkurs. Tornens kamp ingick som programpunkt i kursen och därmed var det tidvis riktigt gott om människor i tornet. Tummen upp för det! Många fågelspanande ögon och trevlig samvaro.