Gråtrut, gråtrut och gråtrut

Ytterligare några bilder från det där gömsletillfället (se föregående inlägg).

Gåtrutar dräller överallt. De är fåglar de också. De måhända vara opportunistiska och framgångsrika, vilket gör att de lätt tränger bort vissa andra arter samt dessutom i enskilda fall blir rena rama rovfåglarna. För t.ex. silltrut och andra skärgårdsfåglar kan den predationen bli synnerligen svår.

Men eftersom de är många frekventerade de förstås även omgivningen runt gömslet. Givetvis var jag tvungen att ta några bilder av dem också.

Och är det inte en magnifikt tjock fyrbent unge så säg? Unikt!

Tillbaka till silltrutarna

I uppföljningen av fågel- och i första hand silltruts-inventeringen jag varit med om, ingick observationer från gömslen.

Huvudsyftet är att spana efter de kvarvarande juvenila silltrutarna och läsa av deras ringar om det bara är möjligt. Då får man en inblick i hur många av de kläckta ungarna som tagit sig så här långt i livet. Man ser även vilka av kolonierna som gått bra och vilka som gått sämre.

Den nationella ungproduktionen av silltrutar har generellt varit ganska dålig och den finländska populationen är inte i någon gynnsam situation. I de aktuella (lokala) kolonierna verkar det ändå vara sisådär OK. Hittills tycks uppemot 0,4 ungar per häckning vara vid liv för den här säsongen. Det är en siffra som gör att lokal-populationen eventuellt kan hållas någorlunda konstant - förutsatt att överlevnadsandelen håller sig på minst den nivån.

Från gömsle har man ju chans att ta en hel del fotografier, men jag ägnade mig i stort sett nästan inte alls åt sådant. Fokus låg ju trots allt på att med kikare försöka hitta och identifiera ungfåglarna. Många adulta fåglar - par - är fortfarande kvar i närheten av sitt bo även om alla deras ungar har dött.

Några bilder tog jag ju till slut ändå under de många timmarna man kurade och spanade. Fokus var som sagt ungfåglar men av dem tog jag nästan inga bilder alls. 

Ofta var det ändå också något grässtrå i vägen.

Förbrukade humlor

Här i trakten har humlorna under de senaste veckorna synts döda och döende i ganska stort antal. Jag tippar dock att de är de första generationerna arbetarhumlor som nu är förbrukade. En arbetarhumla lever uppemot fyra veckor. Vissa källor säger två till tre veckor och några säger att en arbetare kan bli hela två månader gammal. Livslängden lär väl dock vara beroende av väder och temperatur, samt tillgång på föda. Samhällets storlek kan kanske också spela roll. Eventuellt har de olika humlearterna också en viss skillnad i medellivslängd. Drottningarna däremot lever ungefär ett år - eller lite drygt ett år.

Här är det Bombus lucorum (ljus jordhumla) och B. hypnorum (hushumla) som gjort sitt för den här sommaren.

"Staten tar inte ansvar"

I Vasabladet och i Österbottens tidning ingick här om dagen artikeln man hittar bakom länkarna i respektive tidnings namn.

Artikeln är antagligen endast tillgänglig för tidningarnas prenumeranter. Så jag försöker mig på en riktigt kortfattad sammanställning av innehållet.

Tre sommarstugegrannar vid en strand i Vexala är upprörda över att staten inte ser till att forsla bort döda djur. Det som föranlett irritationen är ett strandat sälkadaver. Döda djur är enligt lagen markägarens bekymmer och inga myndigheter har intresse av att hantera sådana. De tre männen  i artikeln menar att staten har skyldighet att forsla bort djur när de dött - detta eftersom de ägs av staten. I det här fallet har markägaren haft problem med att själv klara av bortforslandet av den stora ruttna sälen. Han fick dock hjälp av yngre krafter och kadavret kunde grävas ner på annan plats.

I herremännens argument, samt i ett antal nät-diskussioner återkommer debattörerna till det där att staten äger djuren. En av huvudpoängerna i fortsatta debatter handlar bl.a. om att det t.ex. är belagt med avgift ifall man vill jaga. Dvs, staten tar betalt när vi vill ha åtkomst till djuren men när djuren dött vill staten inte veta av dem.

Förvisso är det på ett ungefär just så. Licenser och sådant kostar. Skulle man tjuvjaga kostar det riktigt mycket. Men staten äger inte djuren. Det tycks råda ett visst mått av missförstånd kring den saken. Nu är jag i och för sig inte så oerhört bevandrad i de exakta juridiska formuleringarna och regelverken kring just detta. Men statens omsorg över levande djur torde kunna förklaras i form av miljöskydd. Organismerna som bör stå under kontrollerat skydd är ju centrala endast i levande tillstånd. Skyddet gäller deras liv och miljö. Staten äger så att säga rätten att kontrollera dessa djurs tillvaro. Men staten äger som sagt inte djuren som sådana. Det är den omsorgen och kontrollen i sig som kostar - och vars kostnader staten förstås behöver täcka upp med t.ex. avgifter.

Jag måste tillstå att jag är en smula konfunderad över artikeln. Har vi människor faktiskt ramlat ner i ett sådant hål av självpåtagen hjälplöshet närd av misstro gentemot myndigheter, att vi inte utan gnäll och tidningsskriverier lyckas få bort de enstaka döda djur som någon gång kan drabba våra ägor? Älgar och sälar är av naturliga skäl oerhört bökiga och sådana liktransporter sker förstås inte under en kafferast eller utan större hjälpmedel.

Som på beställning hade jag själv fotograferat en död säl för någon vecka sedan. Så jag får ändå tacka de tre sommarstugeägarna för orsaken att publicera bilden här på bloggen. Tror det är en gråsäl (och markerar den som sådan) men det kan vara ack så fel.

Bara några tiotal metrar från den döda sälen låg dessa juvenila gråtrut-döingar. Det är som sagt ett hårt liv att vara fågelunge - även om man är gråtrut. Både sälen och trutarna låg dock på platser där de fick ligga kvar. Kadaver försvinner dessutom förvånansvärt snabbt om de får ligga där asätarna tillåts arbeta ostört.

Sadellocke

Vi har ett antal olika locke-spindlar här i landet. Jag har inte läst in mig på hur många och jag har än mindre koll på hur många av dessa som kan påträffas i Österbotten.

Det enda jag vet är att den här bloggen hittills innehåller två olika arter - och två olika släkten fördelade i varsin locke-familj. 

Bildens locke heter Mitopus morio (sadellocke) och det är en representant i familjen Phalangiidae (långbenslockar). Detta inlägg ändrar inte bloggens locke-statisik eftersom arten redan finns här sedan tidigare.

Vid en första anblick är M. morio gruvligt knepig att skilja från Phalangium opilio (hornlocke). Kommer man åt att se locken ur samma vinkel som på bilden torde man dock få relativt goda chanser att göra korrekt bestämning. Längst framme, i mitten, precis under framkanten på carapax, ska det hos P. opilio finnas två tydliga små taggar. Dessa får hornlocken att påminna vagt om Max Schrecks sminkning som greve Orlock i den klassiska skräckfilmen Nosferatu.

Jag försäkrar dock att hornlocken absolut inte suktar efter ditt blod. Däremot får förstås lockespindlarna (och flera andra småkryp) finna sig i att drabbas av kroppsvätskesugande kvalster. Tror det är Leptus beroni eller åtminstone något närbesläktat som sadellocken här ovan får dras med.

Edit: Jag har i flera fall benämnt M. morio hedlocke på svenska - bl.a tidigare i det här numera editerade inlägget. Hedlocke är en synonym och det officiella svenska namnet är alltså sadellocke. 

Höstmal

Mina inlägg böljar av och an rent tematiskt. Vissa perioder blir det övervägande det ena och andra perioder något annat. Ibland är det veckor med spindlar, ibland vissa typer av fåglar och så kommer bloggen antagligen att fortsätta se ut även framöver. Allt har förstås att göra med hur, var och när jag har möjlighet att ta del av vad det än månde vara.

Det har ju av förekommen anledning varit stor övervikt på skärgårdsfåglar den senaste tiden. De ersatte de myckna spindelinläggen på våren. Jag lär fortsätta med lite skärgårdsfåglar ännu, men ska passa på att slänga in några småkryp för att luckra upp den periodiska ensidigheten.

Här kommer således en mal. Bilden är manipulerad. Malen sitter nämligen på en husvägg och jag har bryskt svängt fotografiet 90°. Det här är en relativt stor mal. Sittande är den ungefär en centimeter lång (utan antenner) och vingspannet således knappa två. Larven har levt i något lövträd och antagligen är bildens mal relativt ny ut ur puppan/kokongen. Dessa malar flyger nattetid mellan slutet av juni och långt in på hösten. Bildens höstmal är en alldeles vardaglig och allmänt förekommande art som går under namnet vitstreckad höstmal - Ypsolopha parenthesella. Arten förekommer över hela Norden. De kan variera i färgsättning och allt från riktigt ljusa - nästan vita - till ordentligt mörka varianter kan hittas. Vanligast är ändå den färgform som syns på bilden.

Jakt på dvärgmås i skymningen - del II

Fortsättning från föregående inlägg.

Jag var så småningom på väg att ge upp och leta mig hemåt. Men så lutade jag mig bakåt i kajaksätet och tänkte som så att jag ju egentligen inte alls hade bråttom. Vädret var perfekt, det var oerhört skönt att bara sitta och driva i ultrarapid samtidigt som tärnorna fångade sin mat till tonerna av försiktiga små läten. Varför skulle jag skynda iväg från en alldeles fantastisk sommarafton på vattnet?

Det är precis då som den dyker upp - dvärgmåsen (Hydrocoloeus minutus)

Nu är ju dvärgmåsarna inga dussinfåglar i likhet med t.ex. skrattmås. Men speciellt ovanliga är de ju inte heller om man bara har lite pejl på var man kan få syn på dem. Det är ju trots allt någonting speciellt med dessa fåglar. Hur vanligt på en skala är det egentligen med så mörka vingundersidor och ljusa ovansidor. Det är ju lite som om vingarna är färgmässigt upp och ner. Jag har själv ännu inte rotat bland några eventuella spekulationer eller eventuella förklaringar på varför de kan tänkas ha denna färgsättning. Kommentarsfältet är öppet för diskussion och/eller svar ifall någon läsare vet eller har tagit del av relevant information.

Dvärgmåsens lite "egna" utseende och karaktär gjorde sig ju verkligen inte sämre i skymningsljuset där ute på vattnet. Jag använder mig sällan av uttryck eller ord som "magiskt" eftersom jag anser att verkligheten i sig är så genomfantastisk och spännande att man närmast banaliserar den genom att nyttja ord med anknytning till övernaturlighet. Det blir liksom som om man då inte bryr sig om att gå längre i sin förståelse för hur naturen i sig ser ut och fungerar.

Men det är jag det.

Men visst fanns det absolut ett inslag av något magiskt eller övernaturligt i situationen där och då. Denna säregna fågel i absolut närhet under en sen afton vars vädermässiga omständigheter inte uppstår särskilt många gånger per sommar. Magin ligger givetvis i blandningen av de intryck man får och hur de etsar sig fast i minnet. Situationen inbegrep dramaturgi och inramning som förstärkte upplevelsen radikalt.

Magiskt ja - men även oerhört verkligt.

Endast en enda dvärgmås uppenbarade sig - något som egentligen inte gjorde upplevelsen sämre. Tvärtom kanske.

Den flög runt med konstanta täta och snabba girar mot allehanda småkryp som frekventerade luftrummet de två-tre metrarna närmast vattenytan.

Allt fotograferande av fågeln var behäftat med knepigheter. Skymningen i sig gjorde förstås att kamerainställningarna behövde skruvas till ordentligt. Måsens instabila fladdrighet krävde blixtsnabba reflexer och exakthet för att hålla autofokusen på motivet. Det lyckades sisådär - för att beskriva det med lite understatement. Att den ibland flög förbi på bara några meters avstånd var ingen större hjälp i sammanhanget.

Det blev en lång och tjusig afton tillsammans med dvärgmåsen. Därmed kan jag med bestämdhet säga att jag numera äntligen sett dvärgmås både ordentligt och på riktigt - även om det allt var en smula magiskt.

Jakt på dvärgmås i skymningen

För någon vecka sedan fick jag hem en länge efterlängtad mojäng - nämligen en kajak. Det är fråga om en något specialiserad kajak, vilken kan framdrivas med benen via ett slags pedalsystem kopplat till två fenor undertill. Några ord, några bilder och lite "film" finns via länken här ovan.

Första vändan gick norrut från Andra sjön (Nykarleby) och till det sk. älvdeltat utanför mynningen. På vägen tillbaka till andra sjön körde jag in bland en liten grupp dvärgmåsar som jagade insekter vid (och en bit ovanför) vattenytan. Det var en del dagsländor som fladdrade omkring. Kamera hade jag inte med. Hela rundan handlade främst om att bekanta mig med kajaken.

På onsdagskvällen packade jag ner en del kameror och begav mig åter ut. Den här gången var det i första hand för ägna mig åt ett arbetsrelaterat projekt. När skymningen stoppade det arbetet letade jag mig vidare till den där platsen var jag tidigare påträffade dvärgmåsarna.

På avstånd såg jag en grupp på ca 20 vita fåglar som var i full färd med aftonjakt. Men jag noterade också snabbt att allihopa var tärnor. Nåväl. Silvertärnor jagade också tillsammans med dvärgmåsarna vid det första tillfället, så jag trampade - "peddlade" - i riktning mot fåglarna. Det kunde ju trots allt dyka upp några måsar.

Silvertärnorna jagade småfisk vid ytan och de snappade efter dagsländor samt eventuella andra insekter en bit upp i luften. Några dvärgmåsar syntes inte.

Vinden var närmast obefintlig och vattenytan i stort sett blank mitt ute på fjärden. Jag peddlade upp mot det ynkliga lilla vinddraget som ändå kunde skönjas och hade tärnorna på läsidan varpå jag lät kajaken driva sakta - alltså oerhört sakta - genom gruppen av jagande fåglar. De brydde sig inte nämnvärt i min närvaro och jagade oförtrutet vidare.

Mest spanade jag efter de fladdriga och riktnings-instabila dvärgmåsarna. Ingen dvärgmås så långt ögat nådde. Små grupper av gråtrutar och skrattmåsar kom flygande från fastlandet och ut mot Storgrundet. I övrigt var det mest bara lugnt.

Vid några tillfällen har jag här på bloggen låtit meddela att jag inte riktigt hör till dem som aktivt samlar fågelobservationer - dvs. "bongar" (finlandism för kryssa). Jag är alltså ytterst sällan ute för att se något specifikt eller för att komplettera en krysslista. Därför har jag också ett antal lokalt förekommande fåglar som de facto fastnat på min näthinna relativt sällan. Dvärgmås hör till de fåglarna. Jag har visserligen sett dvärgmås men bara vid ett fåtal enstaka tillfällen. De finns helt enkelt inte på de platser jag normalt har rört mig och jag åker ju ytterst sällan till en specifik plats bara för att se en specifik fågel.

Nu tänkte jag att det passade ypperligt att få sitta på vattenytan i kajaken och sakteliga driva fram över det spegelblanka vattnet samtidigt som jag skulle få betrakta de vackra måsarna på nära håll och under en längre stund.

Jag gjorde vissa delar av det tänkta - drev sakta och betraktade. Men det var bara silvertärnorna som spänstade runt i solnedgångsfärgerna. 

Gott så - i och för sig. För det var onekligen njutbart på alla sätt.

Dvärgmåsarna jagade tydligen på annat håll den här kvällen.

Stamhopp

Plats för en ny bekantskap på bloggen - samt i trädgården. 

Här har vi nämligen den tjusiga lilla Salticus cingulatus. Hoppspindlar (Salticidae) är än stor grupp och näst efter täckvävarna (Linyphiidae) den artrikaste spindelfamiljen på jorden. Här i trädgården har hittills bara hittats en art, nämligen den på sydväggen vanliga Sitticus terebratus. En Evarcha falcata hittade jag inomhus men den hade hängt med hit tillsammans med plockade blåbär. Av dem är det således bara den förstnämnda - laduhoppspindeln - som jag kan anse "bor" här. Brokhoppspindeln (E. falcata) släpptes förvisso ut i trädgården men det räknas inte förrän jag hittar ett antal nya exemplar.

Men idag var det alltså dags för en ny. Salticus cingulatus är en av två riktigt vackert tecknade Salticus-arter här i landet. Denna stamhoppspindelhona (svenska namnet är alltså stamhoppspindel) hade som synes nedlagt byte när hon påträffades. Passligt nog fick jag henne serverad på en spade av en som jobbade ute i trädgården och som drog alldeles korrekta slutsatser angående mitt intresse av att se härligheten.

Insekten hon mumsar på är en fönstermygga - Sylvicola fenestralis. Här syns en levande sådan.

I statistikens ljus innebär fyndet just nu att:

- Vi har hittat 51 olika spindelarter i trädgården.

- Jag har lagt upp 55 olika spindelarter här på bloggen

- Hon är bloggens 490:de djurart.

- Det inte är så långt kvar till 500.

I diverse gölar

Besökte några vattenfyllda sandtag för någon vecka sedan och i dessa har man möjlighet att se bl.a. svarthakedopping. Mitt ärende till dessa sandtag var inte fåglar, men man kan ju inte låta bli att rikta linsen i fågelriktning ifall sådana finns i närheten - även om de nu råkar hålla sig på behörigt avstånd.