Kardinalbarn

Tyvärr har jag ingen bild på någon fullbildad Schizotus pectinicornis. Vid första anblicken kan en sådan förväxlas med Lilioceris lilii, så det gäller att vara en smula uppmärksam ifall man tänkt skydda sina Liliaceae med mordisk attityd i sinnet. Man bör ju inte ha ihjäl fel.

Här i Österbotten torde vi bara ha en art av kardinalbaggarna, men eftersom småkrypen generellt är stadda i "vandring" norrut är det alltid skäl att kolla lite extra. Djur med sydligare utbredning blir allt oftare påträffade norr om sina gamla utbredningsområden. Sedan kan man även tillägga att utbredningskartor för småkryp är något ungefärliga eftersom flera av dem kan existera oupptäckta av oss människor under lång tid. Men det gäller ändå sällan skalbaggar av det här formatet.

Att detta är Schizotus pectinicornis syns på de två taggarna i bakändan. Andra arter har lite annan utformning på dessa utväxter. Larven på bilden är ca 15 mm.

Den - och ett syskon(?) - påträffades 17.2 under barken på en gammal björkklabb som ligger ute på gården. Det är en okluven och ganska stor klabb. Jag brukar lämna en del dött trä här och var just för ändamålet att dylika djur ska hitta barnkammare till sina larver. Annars är det ju tämligen ont om lämpligt dött trävirke för den stora mängd organismer som för sin utveckling behöver olika former av träslag och grad av förmultning. Dessa småkryp är trots allt en väsentlig del av ekosystemet. Den ställvis stora "bortstädningen" av gammalt och dött i våra redan gravt fragmentiserade marker är ett bekymmersamt fenomen.

Snabblöparbarn

Bland barren på marken under cembratallen hittades (17.2) denna lilla Philodromus-unge på ca 1 mm. Art ids jag inte befatta mig med, men det skulle ju eventuellt kunna vara samma som denna vuxna (eller möjligen subadulta) snabblöpare.

Skarvdebatten. Del 8 - OA griper in

Ostrobothnia Australis r.f. (OA) kan sägas vara den "övergripande" svenskösterbottniska natur-/miljö-föreningen. OA bedriver aktiv verksamhet på flera plan och genom flera olika metoder. Mer om verksamheten och allt annat inom OA finns förstås att läsa på deras hemsida.

Nyligen kom 2017-numret av deras tidskrift OA-Natur ut. Artikelmaterialet är alltid högst intressant och innehåller allt från mer allmänna betraktelser till riktigt ingående undersökningar gjorda av sakkunniga inom respektive områden. En del av de senare artiklarna finns som länkar på OA's hemsida (under OA-Natur). Rekommenderas!

Det finns som sagt många intressanta artiklar att ta del av. Men eftersom jag i den här bloggen ägnat ett försvarligt antal inlägg och tecken åt den ständiga skarvdebatten, ska jag här ta mig friheten att specifikt lyfta fram artikeln Inte från Mittens rike: mellanskarvens europeiska historia, skriven av Henry Pihlström (filosofie doktor i fysiologi och neurovetenskap vid Helsingfors universitet) och Niclas Fritzén filosofie magister (morfologisk-ekologisk zoologi, Helsingfors universitet, samt doktorandstuderande vid Åbo universitet inom ämnet Spindelparasit- steklarnas mångfald, biologi och fylogeni). 

Länk till artikeln.

Den som läst mina tidigare skarvinlägg har säkerligen noterat att den där evinnerliga Kina-frågan varit ett ständigt återkommande ämne i debatterna. Samma gäller artfrågan som ju blev lite extra-aktuell när Eirik Granqvist för ett år sedan publicerade sin utläggning angående underarternas (Phalacrocorax carbo carbo / P. c. sinensis) släktskapsförhållande, morfologi och utbredningshistoria.

Hur som helst...

Pihlströms och Fritzéns artikel är baserad på en mycket diger undersökning gjord på basen av tillgängliga dokument. Artikeln tar inte ställning till debatten i sig, till stor(mellan)skarvens vara eller icke vara i ett samtida Östersjön, eller till fågelns betydelse för miljö eller fiske. Artikelns huvudsakliga syfte är att sakligt och vetenskapligt kväsa den desinformation och mytbildning som till stora delar tycks vara återkommande ammunition i debatterna - och som primärt används som starka argument till att fågeln inte hör hemma här.

Puppglans

Årets första observerade stekel är denna vackert blänkande plutt, som är en representant ur familjen puppglanssteklar. 

Familjens vetenskapliga namn är Pteromalidae. Familjen ingår i överfamiljen Chalcidoidea (glanssteklar) av vilka merparten är parasitoida.

Den här dryga millimetern lilla stekeln skulle eventuellt kunna vara arten Cyrtogaster vulgaris - men jag är synnerligen osäker. Oberoende om bildens stekel är den eller inte, så parasiterar just C. vulgaris på vissa arter bland minerarflugorna (Agromyzidae). Precis som namnet puppglanssteklar antyder, lägger de sina ägg på värddjuret medan det är i puppstadiet.

Stekeln skakades i går fram ur en rododendron-buske jag ofta kollar genom när det söks småkryp. Det är en lågt växande och relativt tät rododendron som tycks vara favorittillhåll för en hel hop med olika kräk. Jag brukar hitta mer i den busken än i flera andra tillsammans. Puppglansstekeln (och övriga småkryp som hittades) återbördades till samma plats.

Vårdag mitt i februari

Väder och temperatur förmedlar slutet av mars eller början av april, men vi är fortfarande i mitten av den statistiskt kallaste månaden på året.

Driven av tvångstankar vandrade jag ut med kameran och kollade livet i ett par buskar. Särskilt mycket annat än de vanligen vanliga hoppstjärtarna (Entomobrya nivalis) skakades inte fram, men jag ska ta och presentera resultaten även om det inte handlar om fynd man kommer att prata om i framtiden.

Den här täckvävarhanen torde vara en Bathyphantes nigrinus (skogsmattvävare) och han är synbarligen subadult med tanke på att pedipalperna inte ser ut att ha antagit den slutgiltiga form de bör ha.

Det har hittats många skogsmattvävare på samma plats. Flera av dem har letat sig in på bloggen tidigare. Så även om jag inte är säker på den här hanen, är gissningen inte alldeles crazy.

Med nära 0°C var det redan ganska bra fart på spindlarna som hittades. Förutom den här skogsmattvävaren (och ett par artfränder) noterades också Gongylidium rufipes (morotsdvärgspindel) som antagligen är en av trädgårdens mest numerära spindelarter.

Fågeldöd

På fredagsförmiddagen kunde jag notera en kaja med bekymmer ute på gatan. Den satt stilla en kort bit utanför trottoaren. Det stod helt klart att något var fel. Innan jag var ute  hade den flyttat sig några meter, och låg i en märklig ställning. 

Fågeln verkade hel. Inget brutet och inga synliga skador. Då kvarstod någon annan typ av skada eller möjligen sjukdom. Kajan hade dock inte heller synliga tecken på sjukdom, ögonen var klara och normala, den verkade ha fettlagret i skick och fjäderdräkten var ren och vårdad.

Någon styrsel på sin kropp hade den inte. Benen spretade framåt, huvudet drogs bakåt och vingarna var allmänt bångstyriga. Den andades tungt. 

Men fåglar har en alldeles otrolig förmåga att "hålla stilen" in i det sista. Det hör till deras överlevnadsinstinkt. Att se frisk och stark ut, är förstås en viktig egenskap för att inte fånga rovdjurens uppmärksamhet.

I dylika lägen funderar man givetvis över smittsamma sjukdomar. Fågelinfluensan har ju t.ex. varit på tapeten - och lär förbli på samma tapet fram över våren. Men i rimlighetens namn torde det för närvarande inte vara någon större risk för just den sjukdomen på en kaja här i Nykarleby. En eventuell spridning norrut borde ske - om den sker - senare i samband med vårflyttningen. En fågelinfluensa-epidemi torde i någon mån även vara synlig hos fler än en fågel. Icke desto mindre håller man förstås en viss grad av försiktighet när man hanterar fåglar - speciellt sådana som är i bedrövligt skick. Dels handlar det om att inte själv dra på sig något litet knepigt virus (eller bakterie) och dels handlar det om att isolera sådana individer som eventuellt kan sprida någonting till andra fåglar.

Det var förstås kört för den här kajan. jag kollade i all enkelhet om vatten och mat kunde intressera men fågeln hade inte längre kontroll över kroppen. Den lilla mängd vatten jag pressade in (med en spruta) fick kajan ner utan större mankemang, men i övrigt var det inga riktiga reaktioner på någonting. Kort därefter kastades veven och därmed var den lilla episoden över.

Antennlös övervintring

På fönsterglaset ovanför ytterdörren har en guldögonslända (Chrysoperla sp.) parkerat sig för vintern.

Bilderna är en aning manipulerade eftersom sländan sitter med huvudet uppåt. 

Dessa guldögonsländor - eller stinksländor - letar sig till skyddade platser inför övervintringen. Det är därför inte ovanligt att de hittas inomhus. Till vintrarna förlorar de (mer eller mindre) sin friskt gröna färg och får istället en del gula och ljusbruna toner. Det här exemplaret har som synes trots allt en del grönt kvar.

Frågan är om den fortfarande lever. Övervintringen är farlig för dessa små nätvingar och dödligheten är generellt ganska hög. Ett frågetecken jag har angående dess hälsa har bl.a. att göra med antennerna. De saknas liksom.

Den ena antennen ligger draperad över vingarna, men där gör den förstås ingen nytta. Har för mig att ögonen egentligen borde fortsätta lysa i sina starka röda, gula och gröna toner även under vintrarna. Sländan får ändå sitta kvar tills våren så får vi se vad som händer - om någonting händer. Har något gått snett så är det sannolikt på grund av att sländan haft för varmt och torrt snarare än för kallt.

Edit 12.1.2019: Vad jag kan se torde detta enligt Suomen Verkkosiipiset vara Chrysoperla carnea.

Titta, titta! Jag har fotograferat fåglar!

Det är bäst att du, kära bloggläsare, sätter dig ner och håller i hatten... Utgångspunkten ber nämligen härmed om att få presentera två stycken bilder på fåglar. Senaste gång var sjätte november och jag blev tvungen att spreja rostlösningsmedel på objektivet innan fokus-ringen gick att vrida runt.

Artrikedomen vid gårdsmatningen är just nu sju på en skala - en sifferskala där man alltså räknar arter.

Kajor, skator, talgmesar, pilfinkar, turkduvor, grönfinkar och gråsiskor är de fåglar som räknas in i den siffran. Kvarterets blåmesar tycks i dessa dagar ty sig till någondera grannes fågelmatning. De - blåmesarna - har liksom lyst med sin frånvaro. I normala fall är de stamkunder.

Men det där med gråsiskor skall förresten tas med en nypa salt. Den grupp som just nu befinner sig här vill jag kalla snösiskor (Carduelis hornemanni). Exemplaret på bilden är något mörkt, men den hade ljusare kompanjoner med sig och de uppvisade den där typiskt  vita osträckade övergumpen. Dessutom är ju näbben så där puttinuttigt snösisk-liten och med rak övre näbbhalva. Förhållandet mellan snösiska och gråsiska är annars en smula intressant. Vissa färgformer är i stort sett omöjliga att skilja åt. Det debatteras även huruvida de ska anses vara en art eller olika. En eventuell hybrid-avkomma har heller inte påträffats trots att de ofta blandar sig med varandra i flockarna - speciellt kanske vintertid. Men hur ser en hybrid ut - en snögråsiska? Vem lyckas urskilja en sådan och artbest... nej... hybridbestämma den?

Tyvärr blev bilderna av en mera typiskt färgad (ljus) snösiska lite för suddiga för publikation. Det var ju det där med rostig fokusring... Jag får försöka en annan dag.

Edit 1.1.2018: Relativt nytt är att vissa auktoriteter numera placerar gråsiskorna under släktnamnet Acanthis. Med "gråsiskorna" menar jag gråsiska (flammea), snösiska (hornemanni) och brunsiska (cabaret). Följande fråga är huruvida de ska behandlas som underarter eller enskilda arter.

Damm på både päls och sensor

Bloggens namn borde i nuläget ändras till Centralpunkt 63° 31,4' N - 22° 31,7' O.

Min akter sitter nämligen hyfsat fastgjuten i diverse arbetsstolar - främst vid datorn belägen på nämnda koordinat. Visserligen sker det en hel del utflykter och småresor, men i stort sett alla dessa är av sådan art att jag inte samlar material för den här bloggen.

Senaste helg var det dags för den där timmen av gårdskryss som BirdLife intitierar och använder för sitt samlande av statistik. För nästan precis ett år sedan var jag i Umeå under den helgen. Det var jag även i år. Det blev med andra ord inget gårdskryssande av fåglarna på den här gårdsplanen i år heller. Men jag håller förstås ändå viss koll över vilka som besöker matningen trots allt.

Under söndagen var det ganska frisk sydlig vind och vattnet ute i Kvarken fick möjlighet att skaka om Wasa Express på ett sådant sätt att någon enstaka passagerare valde att pendla mellan soldäckets friska luft och närmaste toalett. 

Mitt ute på Kvarken och tätt över vågorna fladdrade fiskmåsar omkring. De var i stort sett de enda fåglar jag lagt korpgluggarna på den senaste tiden. I övrigt håller jag mig till hemmets fauna för tillfället. Enstaka honor av husspindlar joggar omkring i diverse hörn, en guldögonslända övervintrar på ett fönster och en pälsänger-hane (Attagenus pellio) kastade veven när jag hade glömt honom i en plastkopp efter okulärbesiktning i mikroskopet.

I dag tog jag en liten paus i illustrationsarbetet och placerade den där pälsängern framför kameran. Han hade legat framme en tid och således samlat en del damm. På tal om damm. Kamerans sensor (el. eg. filtret framför sensorn) börjar verkligen bli rena damm-katastrofen. Måste sannerligen inleda planerna på storstädning. Kamerahuset har nämligen varit monterad ganska länge på bälg och har fått jobba en del. När bälgen dras ut och pressas ihop blir det förstås luftdrag där inne. Luftdrag förflyttar damm. Som det är nu måste jag städa bort damm i Photoshop. Så ska det inte vara.

Att detta är en hane syns på antennerna som längst ut har ett förstorat segment. Hanarna är något mindre än honorna och den här ängern är ca te millimeter. Honorna är i trakterna kring fem millimeter.