söndag 19 augusti 2018

Getingar - så förvirrat!

"Inte våra getingar gör det (nytta). Dom bygger bara bon av cellulosa som dom tar från trä".

10.8 publicerade Vasabladet ett litet "upprop" med fråga till läsarna hur man blir av med getingar. Den inköpta artikelbilden visar en pappersgeting i släktet Polistes. Geting som geting kan man kanske säga. Men jag utgår från att tidningen i någon kommande artikel om Juha Sipilä illustrerar texten med en bild av Rebecca Harms. Politiker som politiker liksom.

Folk har ju allehanda finurliga lösningar på getingproblem. Många lockar fram sin inre Ernst Kirchsteiger och kockar ihop något oemotståndligt av läcker jungfruhonung från en sydsluttning i Sarek blandat med muscovadosocker och hemgjord jäst. Detta serveras i en fiffigt tillskuren BP-oljekanister av 50-talsmodell fyndad på kallvinden hos en äldre släkting.

Andra bröstar sig testosterontufft med Raid (typ Radar i Sverige), ihoprullade biltillbehörskataloger och eld. Är man mera intresserad av husrestaurering än att faktiskt jaga bort ett oönskat djur kan bensin vara den givna lösningen.

På Vasabladets fb-sida dyker det som vanligt upp guldkorn bland kommentarerna. Där får man bland annat lära sig att våra getingar inte gör någon nytta och att deras enda syssla är att bygga bon av cellulosa. Utöver getingar med sådan meningslös tillvaro invaderas vi nu dessutom av mördargetingar.

Visst är det ju så att bålgetingar tenderar gå åt bisamhällen, men det råder nog en viss förvirring och sammanblandning med en längre söderut levande bålgetingsläkting (Vespa velutina - sammetsgeting) som av misstag introducerats i Frankrike.

Bakom vissa profiler döljer sig figurer som gallskriker "alarmism" innan man kommit halvvägs i ordet klimatförändring samtidigt som de för fulla halsar alarmerar om tillvarons totala undergång så snart vilda djur glömt hålla sig i den där orörda naturen långt borta. Kommentarer i den stilen brukar backas upp med hänvisning till sunt förnuft.

Jag ville också utföra några empiriska undersökningar kring vilka ämnen som eventuellt kan verka avstötande på getingar utifall jag själv skulle lämna in något tips till tidningen. Testade bland annat sirap. Helt klart verkade getingarna inte hysa någon större aversion mot just sirap på vit assiett. 
Jag avvaktar med tipsen än så länge.

Samtidigt har jag observerat ett flertal getingar som upprepat fångat och styckat flugor på löpande band. En geting gav sig t.o.m. på ett gammafly här om dagen, men efter en stunds brottningsmatch uppe på en träbalk ramlade de till marken varpå getingen tappade greppet om det vilt fladdrande flyet.

Nu trodde jag ju att detta utfördes av arbetare hörandes till arten vanlig geting (Vespula vulgaris) som ju ska höra till "våra getingar" så vitt jag kan förstå på basen av alla observationer och litteratur. Men enligt det sunda förnuftet i kommentarerna jagar "våra getingar" inga andra insekter. Därmed blir jag förvirrad.

Det börjar bli för sent för att testa getingfrånstötande anläggningar och metoder. Getingarna har de senaste dagarna börjat självdö i allt större omfattning eftersom säsongen lider mot sitt slut. Nästa år ska jag kanske experimentera med annat än sirap. Det viktiga är i alla fall att vi får bort getingarna för att skydda våra flugor.

Nä... vänta lite... var det så att getingarna inte äter flugor? Jo så var det väl. 
Eller vem bryr sig om fakta egentligen?



lördag 18 augusti 2018

Sirap är gott

För några dagar sedan hade jag ut en liten klick sirap på ett fat. Handlade mest om att se vem som råkade känna doften av sockret och låta sig smaka av det som bjöds - samt givetvis ett tillfälle att dokumentera matgästerna. De kryp jag främst hade i åtanke var getingar men hoppstjärtarna var först på plats.

Entomobrya nivalis är en art som förekommer överallt där det inte är för fuktigt. Man hittar dem ofta uppe i buskar, träd och på våra konstruktioner.

E. nivalis blir kring två millimeter lång och det är även precis exakt ungefär den längden på de fotograferade exemplaren.



fredag 17 augusti 2018

Gammafly

Årets nattfly alla kategorier måste väl ha varit Autographa gamma? Vart man än vänt sig har ett gammafly kurat halvt undanskymt rakt framför. De har suttit i buskar, i träd, på byggnader, i byggnader, i gräset, bland blommorna i rabatterna, bland allt ogräs, på varandra samt på alla andra platser.

Gammaflyet har i år förekommit i sådana mängder att nyhetsredaktionerna nämnt "invasionen" samt förstås de (för oss negativa) effekter larvernas ätande har på vissa odlade grödor. Larverna är inte så kräsna och kan livnära sig på allehanda olika växter.

"Invasion" är i någon mån en fungerande benämning eftersom gammafly inte riktigt klarar vintrarna här i Norden. De fjärilar  (och larver) vi hittar här om somrarna härstammar från söderifrån inflygande individer. Därför varierar också förekomsten av gammafly från år till år beroende på hur gynnsam väderleken varit för både deras förökning och migrationer.



Myxomycet

Slemsvampar (Myxomycota) hör till de där spännande grejerna man borde rota mera i. Just nu har jag bara basala insikter i deras liv och leverne. Men det är förstås en innerlig lycka att världen är full av ny kunskap tillgänglig att inhämta närhelst man så önskar.

Inga riktiga svampar i biologiskt hänseende. Bildens slemsvamp klättrade från en kort gammal stockstump över på ett strutbräkenblad. Efter några dagar blev den brun av sporer. Eller?

Edit: Släktet är sannolikt Fuligo, arten möjligen septica och i så fall troligen varianten rufa. Svenska trivialnamnet är trollsmör, men det namnet förknippas främst med den gula varianten F. septica var. septica.



tisdag 14 augusti 2018

Åh dessa "sammetskvalster"!

Aj det bränner en smula där inne på näthinnan. Intensiteten i dessa kvalsters röda våglängder är något för självaste Anish Kapoor att jobba med.

Till vardags kallas dylika rödingar sammetskvalster. Men den benämningen gäller väl alla "håriga" kvalster med den djupa färgmättnad som följer på sådan textur. Kvalster med sådana visuella egenskaper återfinns i några olika fylogenetiska grupper och därmed blir ett gemensamt svenskt trivialnamn något missvisande. Det är väl i och för sig inte heller ett officiellt trivialnamn.

Kladistiken då?
Jag blir inte helt klok på indelningarna och det kan förstås bero på att indelningarna tycks vara aningen olika beroende på vem som förespråkar vad inom kvalsterindelningarna. 

Bildernas kvalster kan placeras inom Trombidiae - vilket är en indelning som på engelska kallas subcohort. Exakt vilket svenskt namn det har vet jag inte just nu. Subcohort ligger under Cohort (i det här fallet Parasitengonina eller Parasitengona) som i sin tur är ordnad under Supercohort (Anystides) under underordning Prostigmata. Men då blir jag konfys eftersom jag tycker mig se att indelningen i "kohorter" egentligen borde ligga över ordningarna (alltså exempelvis överordning, ordning och underordning för att nu nämna några) medan de i detta träd ligger under ordningarna.
Varför ser jag inte infraordning (eng. infraorder) och parvordning (eng. parvorder) bland kvalstersläktträden?

Under ovannämnda oreda - som säkert är oredigt endast i min skalle - kommer överfamiljen Trombidioidea som troligen är rätt plats för detta kvalster. Sedan kommer familj och (eventuellt i detta fall) Trombidiidae vilket ju är de som på engelska kallas velvet mites och på svenska sammetskvalster. Problematiken med namnet sammetskvalster är att det finns en del sammetsaktiga kvalster i familjen Erythraeidae också. T.ex. fullbildade arter inom släktet Leptus har ungefär motsvarande röda "behåring" och benämns därmed felaktigt också med sammetsepitetet. 

Hänger ni med?
Om svaret är nej räcker det med att se på bilderna och sedan surfa ut på internätet med frid i sinnet.
Om svaret är ja är det väl bara att läsa vidare.



Det "riktiga" sammetskvalstret med stort S ingår i släktet Trombidium. De har ganska långa hår och hela kvalstret inklusive benen är intensivt rött. Tyvärr har jag inga vettiga bilder på sådana, men en vacker dag ska jag leta rätt på ett sådant och fixa några fotografier.

Det här kvalstret däremot har jag inte hittat motsvarigheter till bland de bildbanker och någorlunda tillförlitliga sidor jag besökt. Jämfört med kvalstren i familjen Trombidiidae upplever jag att detta kvalster har annan karaktär på huvud, ögon och palper. Men jag har inte heller koll på om det finns tydligt synliga skillnader på könen och/eller om det kan vara en deutonymf. Jag har heller inte koll på alla släkten inom Trombidiidae. 

Det är fullt möjligt att jag borde "backa tillbaka" till överfamiljen Trombidioidea och i nuläget inte alls artbestämma det mer detaljerat än så. Har nu heller inte hittat några forum där kvalsternördarna sitter och sprider sina insikter. Det tycker jag är en stor brist med internet och det borde omgående åtgärdas. 

Här sitter folk och dryftar varg och skarv när det egentligen borde skrikas efter kvalitativa internetforum för kvalsterkunskap. Vart är samhället på väg egentligen?

Edit 8.2.2020: Det torde eventuellt röra sig om någon representant för familjen Microtrombidiidae. Vad jag kan se tyder det mesta på det. Men några små frågetecken finns kvar.


söndag 12 augusti 2018

Ljus smålocke

Inte ny art på bloggen. Men är kommer ändå trenne bilder på en subadult ljus smålocke - Oligolophus tridens.

Allmän i undervegetationen och förnan. Lövskog är favoritbiotopen men de är inte överdrivet tokpetiga med miljön och kan återfinnas även på en del andra ställen. Någorlunda mycket fukt behöver de i alla fall. Snart är de vuxna och kommer förstås då att föröka sig. Äggen läggs något senare mot hösten och de kläcks nästa vår.



lördag 11 augusti 2018

Tistelfjäril - exceptionell migrant

Tistelfäril - Vanessa cardui - är en tillfällig besökare i Finland. 
Den är påträffad i alla världsdelar utom Sydamerika och Antarktis och arten kan därför sägas vara kosmopolitisk. 
I USA kallas tistelfjärilen också the Cosmopolitan men dess engelska trivialnamn är annars the Painted Lady Butterfly.

Tistelfjärilen är rent av enastående i sin årliga migration. Deras huvudsakliga hemvist är subtropiska och tropiska områden. De exemplar vi påträffar härrör troligen mestadels från norra Afrika och möjligen Mellanöstern (1). Förmodligen finns det även tisteljfjärilar som migrerar till Europa ända över Sahara (se mer nedan). 

Efter vinterregnen i Nordafrika är det full fart på fjärilarnas förökning och delar av den nya generationen påbörjar migrationen norrut (2, 3). Till Västeuropa flyger de upp från Marocko via Spanien varpå en stor del stannar och förökar sig i Katalonien. En del individer flyger vidare norrut efter kort energipåfyllning och kan påträffas i norra Europa under våren. Det finns med andra ord enstaka exemplar som flugit hela vägen från Marocko och närmare 4000 kilometer norrut.

Populationen som årligen flyttar norrut verkar vara flexibel i sin spridning. Alla fjärilar flyttar inte hur långt som helst och många stannar för att föröka sig på lämpliga platser runt om i Europa. De fjärilar som kommer till Norden är kanske främst exemplar som kläckts i Mellaneuropa. Det är också den generationen som kommer i sådan numerär att de själva reproducerar sig på våra breddgrader om väder och omständigheter medger. Men beroende på väder och vind kan våra sommarbesökande tistelfjärilar också ha migrerat från Mellanöstern eller Centralasien.

Höstflyttningen söderut är mindre känd. Exakt hur det går för tistelfjärilar som kläckts i Norden och om de är lyckosamma i sin höstflyttning verkar vara dåligt utrett. Vår och höstflyttningarna ser olika ut och det är helt enkelt mycket svårare att övervaka och observera den senare på tillförlitligt sätt. 

I mitt gamla tryck av Lilla Fjärilboken (C. B. Gaunitz. AB Lindqvists förlag, Stockholm) sägs att fjärilen övervintrar som "puppa och fjäril". Sannolikt är det extremt tidiga exemplar som observerats och som man trodde var övervintrare. Någon flyttning nämns inte i häftet. Inte heller hittar jag något årtal på trycket men det allvetande internätet indikerar att 1947 skulle kunna tänkas gälla.

Det finns undersökningar som tyder på att fjärilar från Europa inte bara passerar Medelhavet, utan att en del också korsar Sahara för vintervisten närmare tropiska Afrika (4). En sådan resa är på mer än 4000 km och därmed är det också den längsta kända flyttningen som utförs av en enskild insekt. På väg norrut får man förmoda att de följer våren och värdväxterna i takt med sina artfränder från trakterna närmare den nordafrikanska Medelhavskusten.

Orsaker till varför fjärilar flyttar (jmf. med t.ex. monarkfjärilen i Nordamerika) är sannolikt flera. Dels handlar det om tillgång på föda både för larver och fullbildade individer. Men flyttningen verkar också vara driven av parasitism från ett antal olika steklar (5) och det är i så fall en intressant faktor som - om teorin stämmer - givetvis också kan spela roll hos migrationsmönster hos många andra organismer. Frågan är förstås vad som är den primära pådrivande orsaken till långväga flyttning samt hur flyttningen uppstått och utvecklats. 

Insikter om sådant är värdefullt speciellt nu när vi under de senaste hundra åren haft en så oerhört stor ekologisk omställning i Europa och där fjärilspopulationer gått ner med så mycket som 70% på kort tid. Just tistelfjärilen verkar dock hittills ha klarat sig någorlunda från nedåtgående populationstrend. Förmodligen har det att göra med dess flexibelt migratoriska leverne.

Tistelfjärilen är som namnet antyder intresserad av tistlar. Dvs. larverna äter främst av växter i släktena Cirsium spp. (tistlar) och Carduus spp. (piggtistlar). Hos oss går de även på gråbo (Artemisia vulgaris) (1).

Tistelfjäril observeras säkerligen nästan årligen i Finland men den är absolut inget kassakåpssäkert artkryss. Sommaren 2018 har varit gynnsam i hela Europa och observationerna har i hittills i år varit avgjort många fler än under hela sommaren 2017.

Tistelfjärilen som satte sig på ålandsroten (Inula helenium) 4.8 var den första jag noterat i trädgården. Ålandsrotens blomställningar är resliga och många av blommorna är belägna rejält mycket mer än två meter över marken. Jag fick således bekymmer med att få bilder av fjärilens ovansida och en trädgårdsstol skadades allvarligt i mina försök. Bilderna togs med gamla objektivet Canon FD 200 f4 Macro som jag ju inte alls är kompis med än. Några enstaka fotografier som kan publiceras blev det lyckligtvis ändå.



Referenser:

(1) 
Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna
DE 50-54. Fjärilar: Dagfjärilar. Hesperiidae - Nymphalidae sid 285-286

(2) 
Constantí Stefanescu, Marta Alacrón, Anna Àvila
Journal of animal Ecology (2007) 76, 888-898
doi: 10.1111/j.1365-2656.2007.01262.x

(3) 
Constantií Stefanescu, Marta Alarcón, Rebeca Izquierdo, Ferran Páramo, Anna Àvila
Journal of the Lepidopterists' Society 65(1):15-26. April 2011
doi: 10.18473/lepi.v65i1.a2

(4) 
Gerard Talavera, Roger Vila
Biological Journal of the Linnean Society, 2017, 120, 274-285

(5) 
Constantí Stephanescu, Richard R. Askew, Jordi Corbera, Mark R. Shaw
European Jorunal of Entomology. 109: 85-94, 2012
ISSN 1210-5759 (print), 1802-8829 (online)
doi: 10.14411/eje.2012.011


fredag 10 augusti 2018

Dammsugare

I dammen är det som vanligt ödesdigert att komma för nära ytan. Skräddarna är snabbt på plats och ser till så att potentiella byten inte lyckas smita.

På dessa bilder är det två köttflugor (släktet Sarcophaga) som fått sätta livet till. 

Dessa skräddare är ännu i nymfstadium och i nuläget har jag bara kollat nycklar som gäller vuxna. Arten torde rimligen vara Gerris lateralis - rostskräddare



torsdag 9 augusti 2018

Stenhumla

Stenhumlor  - Bombus lapidarius - syns inte så jätteofta i trädgården. I år har enstaka återkommande observationer gjorts.
30.7 tankade denna hane näring i ålandsrotens (Inula helenium) blomma.

Drottningarna och arbetarna är svarta med orange behåring i aktern. Hanarna adderar detta med en gnutta gult bak på ryggen, en gul krage, en smula gult på huvudet samt knallgult ansikte.



onsdag 8 augusti 2018

Rödbandad geting

Av nejdens sociala getingar är säkerligen rödbandad geting - Vespula rufa - den mest kännspaka. Visserligen är väl bålgeting också kännspak, men den är kanske ännu inte så allmänt förekommande. Troligen lär den bli vanligare vartefter.

Edit: Är du en i Sverige boende läsare kanske ordet "kännspak" verkar främmande. Förklaring här.

Sommaren 2018 har på Utgångspunkten varit en rödbandad geting-sommar. Här har visserligen varit en hel del getingar överlag precis som på många andra håll, men aldrig tidigare har jag stött på så många exemplar av denna oerhört tjusigt färgade art. 

Givetvis beror det på att någon koloni finns i den omedelbara närheten och att arbetarna därmed frekvent patrullerat jordlotten. Arten vill egentligen bo i barrskog och är därmed inte så vanlig  bland bebyggelse. Så trots att den förekommer i hela landet är det inte en geting man stöter på så värst ofta. Deras skogsfäbless gör att de förstås också sällan sitter på tallrikskanten och suktar efter skinkbitar eller sockret på syltgrisen (finlandssvenskt namn på en specifik form av syltmunk).

Rödbandad geting är en av Österbottens 3,1 arter jordgetingar (släktet Vespula). I motsats till arten vanlig geting (Vespula vulgaris) är samhället oftast litet och antalet arbetargetingar sällan stort. Den tredje lokala Vespula-arten jordsnyltgeting (V. austriaca) har inte egna arbetare. Honorna "snyltar"/parasiterar på rödbandad geting på så sätt att de tränger in i ett bo av rödbandad geting, dödar dess drottning och tar över kolonin. Arbetarna bygger vidare på boet och föder upp jordsnyltgetingens laver som endast består av fertila honor och hanar.

3,1 arter? Tja, Vespula germanica - Tysk geting - skulle väl eventuellt kunna tänkas vara möjlig att hitta med lite (eller mycket) tur.

Här är några gamla (2013) bilder av en drottning.



tisdag 7 augusti 2018

Rostig med regnbågsblick

Tenthredo ferruginea är en relativt lättigenkännlig art. De är dock variabla och kan i vissa fall likna färgvarianter av den likaledes variabla T. livida. Men den ljusa ansiktsteckningen som sträcker sig upp en bit runt ögonen är typisk för arten.

Dessutom har ju T. ferruginea den där tjusiga blicken.

Ferruginea betyder ungefär "rostig" och har med bakkroppens färg att göra. Artnamnet återkommer hos flera andra djur och växter.



måndag 6 augusti 2018

Flugdödarsvamp

Död hane av blomfluga som torde vara gulpannad solblomfluga - Syrphus admirandus - sitter fastklamrad på bladet av en stjärnflocka (Astrantia major).
Bakkroppen är på väg att svälla upp och fram tränger en svamp tillhörande gruppen Entomophthorales. Släkte och art vågar jag mig inte på.


Bålgetingblomfluga

Tvenne halvdassiga (otillräckliga ljusförhållanden för objektivet FD 200 f4 Macro) bilder av en för trädgården och bloggen ny blomfluga. Det handlar om Volucella inanis - bålgetingblomfluga.

Likt sin vanligare släkting fönsterblomfluga (Volucella pellucens) är den storvuxen (15 - 17 mm) och larverna hittas i getingbon. För denna art handlar det företrädesvis om bon av tysk geting (Vespula germanica) och bålgeting (Vespa crabro). Varkendera getingart är någon dussingeting i de här trakterna men båda observeras ändå nu som då. Personligen har jag inga observationer av någondera här i Utgångspunktens omedelbara närhet. Beträffande bålgeting är det väl antagligen en tidsfråga.

Den vuxna blomflugan besöker många olika blommor. Här är det stjärnflocka (Astrantia major) som är föremål för dess intresse.



söndag 5 augusti 2018

Tandsand

Gammalt och nött sandbi jobbar med fortsatt polleninsamling till boet som är beläget någonstans i Skata, Jakobstad.

Sandbin är svåra i min skalle. Så jag får lära mig dem ett och ett genom att konfronteras med dem och försöka memorera de arttypiska dragen vartefter. Det här är enligt kunnigt folk Andrena denticulata - tandsandbi - och det som bl.a. ger svaret är kindens utstående kant intill käkleden. Mellanryggens mörka behåring är en annan pusselbit.



lördag 4 augusti 2018

Nom nom nom

Bladstekeln är rimligen den relativt variabla Tenthredo livida. De finns i nästan helsvarta exemplar (förutom munnen och enstaka fläckar) och med "övergångsformer" till ljusa exemplar med en hel del rött på bakkroppen och benen, samt vita områden i nedre halvan av mellankroppen. Jag misstänker t.ex. att förra årets knepiga Tenthredo-frågetecken är en ovanligt ljus T. livida.

Blomflugan avböjer jag att försöka arta. Någon kanske klarar av det genom att se antennerna och pannan, men för egen del får det som sagt vara. Tror inte bladstekeln bryr sig så mycket heller. 



fredag 3 augusti 2018

Snabbkvalster med historisk koppling

Brukar du se små röda prickar hålla hög hastighet i krokiga banor på blad, stenar, marken, trädstammar, husväggar och you name it? Det är säkerligen ett kvalster i familjen Anystidae du då bevittnar.

Kroppslängden på ett sådant kvalster är bara en dryg millimeter

Ska vi glömma Pheidippides? Ni vet han som år 490 före Kristus skubbade från Marathon till Athen med bud om seger. Han lär förresten ha sprungit 222 km (från Athen till Sparta) dessförinnan och gjort det på två dygn. Men bedrifterna av denne Hemerodromos (professionell löpande budbärare) bleknade när romerska historikern Plinius den äldre senare beskrev två andra flyfotade springpojkar. Det handlade om Alexander den Stores budbärare Philonides och den spartanska löparen Anystis som knatade den 248 km långa sträckan mellan Sicyon och Elis på en enda dag.

När senatorn och entomologen Carl Heinrich Georg von Heyden (Tyskland) 1826 myntade släktnamnet Anystis till dessa kvalster hade han nog den spartanske löparen i åtanke. Det är ju omöjligt att se Anystis-kvalstren utan att hänföras av deras intensiva springande.

Bildens Anystis knaprade på något som verkar vara ett nästan tömt bladluskadaver. On kvalstret själv nerlagt bytet eller om det är opportunistiskt asätande vågar jag inte säga.

Den ständigt återkommande följdfrågan är ju om det är möjligt att ha någon kvalificerad artgissning. 
Jag vågar inte gissa. 


Referenser:


Running Through the Ages.
Edward S. Sears
McFarland & Company Inc., Publishers. 2001


torsdag 2 augusti 2018

Humlebagge

Fler humlebaggar än vanligt har passerat förbi mina näthinnor denna sommar. Spelar måhända den anmärkningsvärt höga temperaturen och det ihållande vackra vädret någon roll? Kanske! De sägs nämligen vara förtjusta i värme - eller egentligen bör man väl skriva att de gynnas av värme. Men då inbegriper logiken inte riktigt hela bilden. Larverna som i sommar blivit fullbildade blev ju inte "gjorda" i år, utan för två eller tre år sedan. Larverna lever nämligen två år i murken björkved men jag är osäker på om de blir fullbildade efter två år eller om de behöver två hela sommarsäsonger på sig för sin utveckling.

Att baggarna syns ofta den här säsongen har kanske snarare med deras aktivitet att göra. Dvs. det är många soliga och varma dagar vilket gör att de har högre intensitet i födosök och partnerjakt. Dessutom är man själv mera ute och det är förstås också en pusselbit i själva observerandet. Med andra ord finns det egentligen ingenting som säger att humlebaggarna nödvändigtvis är numerärt fler än "vanligt" den här sommaren trots att man lätt kan nå en sådan slutsats.

I det här inlägget medverkar två stycken baggar. Den ena mumsar på sötsaker ur en stjärnflocka (Astrantia major). Den andra baggen klättrar omkring på en spirea som jag i nuläget inte kan artbestämma - eller kanske "sortbestämma" är mera korrekt. Den spirean växer vid älvkanten i centrum av stan.

Humlebaggen har ju förresten ett skönt kulturgubbeskägg under hakan. Ganska typiskt för en karaktär som odlar exotiska kryddor, bygger miniatyrer och har varje liten utgiven inspelning av Olle Adolphson på diverse vinylformat. Han kan välja mellan tolv olika grammofonspelare när han vill lyssna på någondera platta. Högst troligen är det även en person som brygger eget öl och självfallet också smaksätter med egen humle av någon riktigt gammaldags sort. Han är även fortfarande radioamatör och kan obehindrat recitera stora mängder Ferlin, Fröding, Diktonius och Runeberg. Alla nordiska dagfjärilars vetenskapliga namn kan han utantill. I bland skriver han underfundiga insändare i den lokala dagstidningen och konstutställningar besöks regelbundet.
Jag gillar den här gubben.

Men nu släpper vi gubben. Dessutom är han på stjärnflockan en hon. Den som klättrar i spirean är däremot en hane. Men lugn! Han har också skägg och därmed blev det onödig rundgång i inläggets text.

Könsbestämningen kan man göra genom att kika på benen. Hanen har en stor och rundad - nästan "uppsvälld" - första tarsled på första benparet. Den skymtar i bilderna där han sträcker ut frambenen runt spireans blomklase. Honans första tars är liten och syns ju tydligt under tibiataggarna i "porträttfotografierna". 

Tibian på hanens andra benpar har en urgröpning i bakkantens nedre halva. Förutom att den utseendemässigt skiljer honom från honan så ska den enligt uppgift också skilja honom från snarlika arter i släktet Trichius. Här i Finland ska det dock inte vara något bekymmer med sammanblanding av olika arter då humlebaggen är ensam representant för släktet.

Fasciatus betyder ungefär "bandad" - alltså i form av färgband över kroppen. Skriv in ordet i en sökmaskin och i stort sett alla djuren som dyker upp bland svaren har breda färgränder som huvudsaklig teckning.