12-14.8 deltog jag i en exkursion till Mickelsörarna. Målet var att inspektera och registrera förändringar i ett antal provrutor där Forststyrelsen under ett flertal år planerade och utförde åtgärder för att uppnå naturligare skogsbiotop i den tidigare ekonomiskogen av tätt stående, ogallrade tallar vilka är förhärskande i delar av arkipelagen.
Den huvudsakliga metodiken var att fälla och/eller ringbarka tallar i ytor som varierade mellan 20x20 till drygt 50x50 m beroende på trädens storlek. Ringbarkning skedde främst i utkanten av ytor med fällda träd.
Tanken var att lövträd och granar sakteliga skulle fylla upp ytorna i naturlig succession. Samtidigt innebär den döda veden i form av både liggande och stående stammar goda möjligheter för vedlevande organismer och därmed chans till ökad biodiversitet.
Åren 2013 och 2015 deltog jag genom Jakobstadsnejdens Natur (JNN) som var samarbetspart i projektet. Här är ett av flera blogginlägg från året 2013. Projektet avslutades 2015 och sedan dess har ingen uppföljning gjorts. Inom JNN har det således redan en längre tid diskuterats att någon form av återbesök, monitorering och utvärdering skulle vara intressant. Den här sommaren blev det av.
Vi var fyra personer som 12.8 tog en båt till Mickelsörarna och koncentrerade oss på att se alla provrutorna från de inledande projektåren mellan 2008 och 20011. Granskningen innebar (i mån av möjlighet) räkning av fällda och ringbarkade träd (för dubbelkoll med ursprungsstatistiken) samt notering kring vedens status - dvs. hur omfattande förmultningen varit och hur många av de stående ringbarkade träden som fortfarande stod upprätta. Vi uppskattade/räknade antalet nya trädplantor och bedömde huruvida de hade skador av hjortdjur. Även övrig växtlighet i provrutorna noterades (förekomst av t.ex. hallon, ormbunkar, osv.). På basis av observationerna gjordes därefter en konklusion gällande hur väl rådande resultat motsvarar målsättningen. Den slutliga konklusionen är i skrivande stund inte klar, men vi fick tydliga indikationer på hur utvecklingen varit i de olika provrutorna.
Som komplement till den allmänna granskningen spanade jag efter småkryp som kan knytas till död ved. Någon ingående spaning var det ändå inte och speciellt första dagen ägnade jag mig mera åt andra iakttagelser.
Myror av olika slag ockuperar gärna miljön under barken och tidigare gnagda gångar. Jag vågar inte artbestämma jordmyrorna (släktet Lasius) i bilden ovan men här har de i alla fall återanvänt förpuppningskammaren av en långhorning som jag förmodar var barrträdlöpare, Rhagium inquisitor.
Det vore troligen intressantare att spana efter insekter under försommaren eller högsommaren. Vid vårt besök i mitten av augusti var det ganska lugnt bland småkrypen rent allmänt. En stor del av stammarna har dock passerat den absolut mest "produktiva delen" beträffande förekomst av vedlevande insekter. Flyghål skvallrade ändå om att det under årens lopp varit riktigt gott om liv under barken och inne i stammarna. Flyghålen var av alla tänkbara storlekar och på många ställen var bark och träflisor avlägsnade av födosökande hackspettar.
Svamp är en självklar ingrediens i död ved. Det vore av värde att ha någon mykolog med sig under eventuella framtida utvärderingar. Poängen är förstås att inte bara allmänt artbestämma organismer som hittas, utan att i förväg se över vilka potentiella sällsynta och rödlistade arter det kunde vara skäl att leta efter mer specifikt. Den strategin gäller alla organismgrupper. Död ved är trots allt hemvist för många rödlistade organismer.
Svampen ovan vågar jag för närvarande inte meddela något namn på. Det är under utredning men bildmaterialet kanske inte räcker till. Jag borde skärpa mig och dokumentera svampar så som man bör dokumentera dem ifall man vill komma fram till art.
Korsspindel, Araneus diadematus, har inte med död ved att göra. Men hänger en sådan spindel plötsligt lämpligt framför ögonen så tar man en bild eller två hur som helst.
Det här var ingen stor individ och i skumrasket - det började bli lite skymning innan vi var klara den första kvällen - hyste jag (med mina lite skraltiga ögon) inledningsvis viss förhoppning om att den "svartvita" hjulspindeln eventuellt kunde vara tajgahjulspindel, Araneus nordmanni. Det hade ju varit enormt kul. Så var ju inte fallet.
Dylika brokigt tecknade individer är typiska i skuggig skog.
Tallarna i provrutorna fälldes primärt in mot mitten av rutan. Sålunda kom de att ligga på varandra och skapa en plockepinn-hög av stammar som hjortdjuren helst skulle undvika att röra sig i. Det skulle i sin tur skydda ungplantorna av björk och rönn i mitten av trädhopen. Teorin visade sig fungera i praktiken och småplantor centralt bland stammarna var oskadade medan plantor i utkanten visade tecken på att ha blivit betade.
En bieffekt av fällningsriktningen är att stammarns förmultningstakt blir väldigt varierad. Stammarna längst ner utsätts för mera fukt och snabbare röta medan de översta får en långsammare förmultningstakt vilket ytterligare ökar chansen för mångfald bland nedbrytarna.
En till korsspindel. En mörkbrun hona som jag missade mig med vad fokusinställning anbelangar. Hon satt på knepig plats och jag brydde mig inte om att lirka ner henne i min lilla fotolåda.
Fällda tallar av mindre storlek hade i flera fall nästan helt försvunnit ner i marken och under mossan.
Mossor och lavar är förresten också något som någon kunnig borde utvärdera i dessa provrutor.
Här nedan är det tät fransmossa, Ptilidium pulcherrimum, en kvastmossa, Dicranum sp. och någon väggmossa, Pleurozium sp. som växer på en av tallstammarna.
Tack till Carl Andersson och Lars Salomon för bestämningar!
Del 2 följer...
