Lucka 24

Precis innan jag drog igång julkalendern hade jag lagt lagt in en bild av hornstekeln Urocerus gigas' ovipositor.

Lucka 24 återknyter till det inlägget. Det här är samlingens största insekter och jag skriver insekter i plural, därför att det finns två stycken honor. Varkendera är i särskilt bra skick. Den ena har fett damm på sig och ser snarast ut som om någon plockat henne ur köksfläkten. Hon är i det närmaste ostädbar. Det avporträtterade exemplaret gick aningen bättre att borsta av med en mjuk pensel. 

Mera spik än nål över den "nålen". Hon är dessutom fylld med något grönt och nästan vax-liknande material.

Även den här gången tog jag en närbild av ovipositorns spets. Till skillnad från förra bilden är den här tagen från sidan. Ena (vänstra) skyddsskidan saknas. Har inte mätt upp hur mycket av ovipositorn det här är men jag uppskattar det till ca 1,5 mm.

Därmed var den här "julkalendern" till ända men jag lär väl återkomma till den där insektssamlingen på nytt... i något skede. God jul!

Lucka 23

Om Philonicus albiceps i lucka 19 är rovflugornas leopard, så är Laphria gibbosa isbjörnen.

L. gibbosa är 2,5 centimeter aeronautisk briljans som nedlägger en uppsjö av olika insekter - även skalbaggar. Dess verktyg syns inte i bilderna, men i anslutning till cigarren ståtar rovflugan med sylvassa stiletter och den vet exakt var man ska sticka dem. På de nämnda skalbaggarna pressar gibbosan in stickverktygen mellan täckvingarna.

Matsmältningsenzymer sprutas in i offret som efter en stund avnjuts i form av soppa. Dylika rovflugor hittas bäst på någorlunda torra och sandiga platser.

Lucka 22

Man kan få för sig att ansiktet här ovanför sitter fast på en insekt som fångar byten stora som en mindre hund.

Det är dessutom en ganska stor insekt. Hanen på bilderna ovan är kring 17 millimeter.

Honan är ännu större. Hon drar iväg ordentligt över två centimeter... nästan tre.

Som en bisonoxe.

Men trots klubbhornssteklarnas massiva och respektingivande framtoning är de beskedliga som den vänligaste kon i ladugården.

Ovipositorn är delikat utformad med två tjusiga sågklingor. Dessa används när honan ordnar skåror i de växter på vilka äggen läggs. Larverna mumsar sedan av växtens blad. Hos oss är det främst lövträd som kommer i fråga.

Jag är osäker på art men det borde vara antingen Cimbex luteus eller connatus.

Lucka 21

Här har vi en lurendrejare i dubbel bemärkelse.

Ganska stor hårig fluga med mimikry á la humla. Nålen fanns bredvid etiketten "Blomflugor".

Jag gick därför först genom blomflugorna. problemet var bara det att ingen riktig kandidat uppenbarade sig. Den utseendemässigt bästa är en blomfluga som heter Pocota personata (jordhumlefluga), men den lever som närmast i södra Sverige och har tydligen aldrig påträffats i Finland. Inte kunde väl samlingen innehålla en sådan?????

En annan grej som blivit uppenbar vartefter, är att samlingen består av insekter fångade på diverse orter i Finland. Jag trodde ju först att det var en lokal samling men det tycks vara ett hopplock av flera olika kollektioner. Under den här flugan gömde sig nämligen en lapp på vilen det står Sääksmäki och Kivirikko. Det första är orten (söder om Valkeakoski) och det andra är samlaren. Kaarlo Emil Kivirikko föddes i Helsingfors 1870 och dog 1947. Han var involverad i diverse biologi-relaterade sysslor på olika håll i landet och var bl.a. lektor i naturhistoria vid seminariet i Sordavala mellan 1899 och 1905. Därmed finns här en tydlig koppling till fönsterblomflugan i lucka 13.

Det finns alltså en hel del i den här flugan som stämmer bra i relation till nämnda jordhumlefluga. Litet huvud i förhållande till kroppen, gul-orange tät päls över större delen av thorax och vit bakända. Vingribborna ser till en början också lovande ut. 

Men det skulle ju vara närmast sensation infall en sådan fluga fångats i Sääksmäki. Vid en närmare kontroll började "felen" rada upp sig. Framförallt saknas två gula fläckar på bakkroppen. Men håriga blomflugor kan vara ganska variabla i sin färgteckning så jag synade flugan vidare. Vingribborna tappar sin "korrekthet" längre in mot basen och benen är alldeles för håriga. Tydligaste och största problemet är ändå huvudet.

Antennerna har inte alls någon riktig blomflug-karaktär och antennborstet har långa hår - något som inte stämmer med jorhumlefluga. Ansiktet i övrigt stämmer inte heller och behåringen är bara helt och hållet fel. Huvudet i sig kunde nästan sitta på något i stil med en husfluga eller kanske en spyfluga. 

Då slog det mig... javisst... det torde faktiskt finnas någon hårig sak bland någondera familj. Bland Muscidae (egentliga flugor) fanns förstås det rätta svaret - Mesembrina mystacea. Det är en fluga som inte är överdrivet ovanlig och kan påträffas i hela landet (jag har dock inte råkat se den i levande livet). Raritetskommitten behöver således inte sammanträda.

Lucka 20

Det här har varit en ganska stor parasitstekel (Ichneumonidae). Tyvärr har den halverats någon gång och det börjar bli lite för många saknade delar för att jag ska våga slänga runt några namn. Underfamilj borde man väl säkerligen knäcka med hjälp av vingribborna och lite andra detaljer men sådant kommer inte utan lite letande från min sida och det letandet har jag inte ägnat mig åt den här gången. Kanske en annan dag. 

Lucka 19

I lucka 19 hittas bloggens första rovfluga (Asilidae). På medföljande etikett är namnet Phyllonicus albiceps inskrivet. Flugan heter egentligen Philonicus albiceps och jag har inte fått några träffar på det tidigare nämnda släktnamnet. Hur det ligger till med saken - alltså om det är ett tidigare använd "namnvariant" eller om det bara av någon anledning är felskrivet vet jag alltså inte.

Arten kan nå uppemot 20 mm. Den gillar öppna, torra, gärna sandiga platser och på engelska heter den Dune Robberfly. Något svenskt namn hittar jag inte nu. Det kanske inte har kommit än. Rovflugor är förstås rovflugor - de jagar andra insekter och de är mycket väl utvecklade för sådana aktiviter. Hela deras uppenbarelse utstrålar liksom jaktförmåga.

Lucka 18

Julkalendern är tillbaka hos familjen Specidae (grävsteklar). Första besöket skedde i lucka 5.

Där finns några få rader kring familjen som sådan. 

I samlingen som julkalendern avhandlar, finns hela fem exemplar av Ammophila sabulosa. En (hane) består bara av en mellankropp med vidhängande ben och vingar, en annan (hona) är likadan men har fått behålla huvudet och en tredje (hona) är närmast intakt. Sist men inte minst har vi den här nålen med detta par. Den större honan undertill och en hane ovanför. Först funderade jag huruvida samlaren själv trätt upp honom på samma nål men han är de facto fastbiten och de har möjligen därmed infångats just så. Det har förstås varit parning på agendan och hanen är inte överdrivet intresserad av att släppa taget. Därav har han hållit greppet ända in i döden. Här är en länk till den eminente småkrypsfotografen John Hallméns version av samma procedur - dock två som säkerligen kunde fullfölja sin akt.

Precis som hos Podalonia-stekeln i lucka fem uppvisar Ammophilan stora verktyg i ansiktet. Förutom i arbetet med att baxa stora fjärilslarver till larvkammaren är dessa käkar perfekta när stekeln ska sova. Likt många andra steklar biter de sig fast i ett lämpligt strå eller en stjälk över natten. Ammophila-steklar nyttjar käkarna nästan som ett fjärde par ben ibland och biter sig fast även när de annars bara sitter still. Nedan är ett gammalt (2010) och suddigt fotografi av en Ammophila från ett av de många sandtagen mellan Nykarleby och Jakobstad. I stort sett hänger hon bara fastbiten i tallbarret.

Lucka 17

Ett av samlingens minsta intakta kryp har det här utseendet.

Det rumphuggna intrycket kommer sig av att bakkroppen torkat in och blivit platt samtidigt som den vikit sig närmast lodrätt ner.

I normala fall "anstaltar" jag en del innan fotografier av dylika slag tas. Men när en julkalender väl startats ska den undantagslöst upprätthållas (Paragraf 7 i de internationella bloggreglerna). Därför tenderar fotograferandet bli serieproduktion med bristande kvalitetsgranskning och dåliga garantivillkor. Här görs ingenting om och rätt. Så de sanslöst irriterande suddiga hundradelsmillimetrarna på hjässan i ovanstående bild orsakar ingen omtagning i fotostudion.

Denna gula och - i mitt tycke - väldigt vackra fluga är i levande livet cirka fyra millimeter lång/kort. Mönstret är kännspakt men en aning variabelt så att vissa exemplar har större andel mörka toner på översidan av kroppen. De tre (eller fem) strecken på thorax är ändå oftast synliga även på mörkare individer och samma gäller triangeln på huvudet.

Dess vetenskapliga namn är Chlorops pumilionis och på svenska heter den kornfluga. Familjen är Chloropidae (fritflugor). Kornflugan är inte särskilt omtyckt i alla läger. Den är känd sedan länge tillbaka som skadedjur på sädesslag - främst korn. Flugan kan lägga ägg på ett antal olika grässorter och vid större angrepp blir det förstås skralt med skörden ifall angreppet sker på en kornåker. Om det råkar vara timotej-strået hemma i trädgården är skadan hoppeligen försumbar.

Denna nålade fluga ackompanjeras av en etikett limmad på lådans botten bredvid nålen. På den är det med kulspets skrivet Kornfluga. På nålen finns en liten riven papperslapp där någon med hopplös handstil skrivit Chlorops pumilionis så smått som personen förmått.

Jag ska tillägga att flugan är nålad med en liten nål mot ett stycke "skumplast" som i sin tur sitter på den större (normala) insektsnålen. Inte helt ovanligt förfarande med riktigt små insekter - även om sådana numera oftast limmas längst ut på spetsen av en för ändamålet avsedd pappersbit.

Lucka 16

Idag kommer julkalenderns första "riktiga" parasitstekel. Här har vi nämligen en som verkligen hör till den stora och alldeles fantastiskt förtjusande familjen Ichneumonidae - brokparasitsteklarna eller "äkta" parasitsteklar. 

Jomen, jamen, visst finns det flera andra stekelfamiljer med riktiga parasitoider, men det här är ändå parasitstekelfamiljen med stort P. 

Jag har i något tidigare sammanhang låtit meddela att dessa steklar är gamla favoriter i min bok. Jag står orubbligt fast vid den åsikten.

Samlingen innehåller några få brokparasitsteklar. Fyra eller fem arter finns uppträdda på nålarna, men jag har inte gått igenom dem riktigt noggrant än och vet inte med bestämdhet vilka de kan tänkas vara. Dessa steklar är taniga och spröda. Därför är merparten av dem också inkompletta efter den behandling som lådan/samlingen varit med om. Två av steklarna torde vara av samma art och det är den varianten som syns i det här inlägget. 

När det gällde att börja utröna art (eller typ släkte) vågade jag i alla fall börja med underfamiljen Pimplinae. Men bara den underfamiljen består av groteska mängder svårbestämda rackare. Så småningom ringade jag in några släkten där det skulle vara troligt att hitta rätt. I någon slags prioritetsordning listade jag upp Townesia, Dolichomitus och Ephialtes, för att sedan helgardera med Paraperithous och Liotryphon. 

Ovipositorns spets fick mig att misstänka Townesia men bl.a. den gula munskölden (clypeus) och håren på framvingarna muckade emot. 

Eftersom brokparasitsteklarna har en lite extra stor plats i mitt entomologiska nörderi, kände jag mig också extra tvungen att snabbt lirka ut bilderna på lämpligt forum. Snabbare än Lucky Luke drar puffrorna hade jag svar av expertisen (sådana som jobbar dagligen och vetenskapligt med dessa djur). Artbestämningen är väl inte oåterkalleligen gjuten i cement, men det högst troliga svaret på frågan lyder Ephialtes duplicauda.

Som synes är detta en stekel med rejält tilltagen ovipositor (äggläggningsrör). Varför ska det vara dylik utrustning? Orsaken är förstås att värd-organismen som stekeln är specialiserad på gömmer sig bakom skyddande lager av material. Det materialet måste Ephialtes-stekeln borra sig genom. Alla de övriga stekelsläktena jag räknade upp tidigare har mer eller mindre långa ovipositorer beroende på deras egen specialisering. respektive arter har även olika utseenden på spetsen av röret ("borrkronan"). 

När så pass lång borr ska sättas i arbete får stekeln lov att ställa sig på "baktårna" (sträcka bakbenen vad det går), rikta bakkroppen vinkelrätt rakt ut från underlaget, vika ner hela ovipositorn och börja den mödosamma proceduren. De två skydds-skidorna viks undan vartefter äggläggningsröret letar sig ner.

Ephialtes-steklar är parasitoider hos andra steklar - främst hålbyggare som solitära getingar och rovsteklar. För E. duplicauda nämns Symmorphus allobrogus (laduvedgeting) som värd. Dessa getingar har sina larvceller i t.ex. gamla flyghål av vedlevande skalbaggar eller i avbrutna vassrör (eller varför inte i ett sk. stekelhotell?). Kamrarna/cellerna ligger på rad i hålet och har murade mellanväggar. Varje cell förses med ett ägg och en ansamling av bladbaggelarver som ska tjäna som föda åt getinglarven. Den yttersta väggen muras med en extra armering av träflisor som getingen gnagt och samlat på.

Parasitsteklar skannar bohålor noggrant. De behöver ha exakt koll på innehållet bakom igenmurade väggar. Antennerna arbetar intensivt. Men även ovipositorn är fylld av receptorer för diverse signaler och när stekeln arbetar ner äggläggningsröret registreras såväl beröring (tryck och material) som kemiska signaler (ungefär "lukt"). Stekeln vet med andra ord exakt vad ovipositorn gör långt där nere i värddjurets bohåla och kan därmed manövrera med precision.

Ovipositorns spets sedd från sidan. I motsatts till hornstekelns ovipositor som har en vänster och en högersida, är det här äggläggningröret delat i en övre och en nedre halva. Den övre halvan har hos vissa släkten små tänder men i flera fall är den snarast slät. Undre halvan har dock oftast ett antal tydliga tänder.

När jag hade fotograferat getinggadden för lucka 8 nämnde jag att man "borde" ha något att jämföra med - typ en knappnålsspets. Här är en sådan i samma uppförstoring som ovipositorn i bilden ovanför.

Ovipositorn ovanifrån. Något mindre förstoring än den tidigare bilden.

Lucka 15

Det blev något slags knas med "synkroniseringen" av alla exponeringarna i ovanstående bild. Men jag slänger in den ändå - trots att den ser en smula underlig ut. 

Blomflugan lystrar till namnet Eristalis arbustorum. Att skriva det namnet med en envis stavningskontroll påkopplad, är minsann smått enerverande... Eristalis arbetsrum.

Skulle man få för sig att stå och locka på flugan och helst använder ett svenskt namn så är lillslamfluga alldeles gångbart. Det här är en hane. Det syns på ögonen som sitter ihop uppe på huvudet. En annan hane - en levande sådan - finns också sedan tidigare på bloggen. Den hittas här.

Lillslamfluga kan ha väldigt varierande teckning på bakkroppen. Det finns exemplar som är nästan helsvarta och sedan finns alla mellanting mellan de svarta och de som är ungefär så gula som den här. En förväxlingsart är kustslamfluga - E. abusiva - och för att vara riktigt säker borde man nästan komma åt att kika närmare på antennerna. Lillslamfluga har nämligen långa hår på antennborstet (den utstickande tunna delen) och kustslamflugan har korta hår. 

Huvudet är på sniskan och precis som på många andra av samlingens insekter dinglar det oroväckande löst.

Lucka 14

Det är någonting oerhört intensivt i "blicken" hos Tenthredo-steklar. Om jag är korrekt i min bedömning innehåller dagens lucka bladstekeln Tenthredo campestris. Det är en ganska stor (kring 15 mm lång) och "atletisk" stekel. Den tillhör alltså växtsteklarna och närmare bestämt bladsteklarna (Tenthredinidae) som även går under namnet sågsteklar. Det senare namnet kommer sig av deras såglika ovipositor (äggläggningsrör). Larverna äter blad men de vuxna är rovdjur. Här ett gammalt inlägg med en T. campestris som tuggar i sig ett byte.

Exemplaret i samlingen hade fått en del intrasslade små trådar som blev närmast omöjliga att lirka loss. huvudet sitter galet löst och jag ville inte ta några risker.

Lucka 13

Volucella pellucens - fönsterblomfluga - har förekommit i flera inlägg här på utgångspunkten. Den är på intet sätt ovanlig och utmärker sig kanske främst för sin storlek på uppemot 18 millimeter.

Under denna högst vanliga fluga fanns två små lappar med bokstäver som bildade synnerligen intressanta kombinationer. På den översta kan man läsa L. Tiensuu och på den undre står det Sortavala.

Sortavala är förstås den karelska orten som numera är belägen på ryska sidan (svenska namnet är Sordavala).

Namnet L. Tiensuu stöter man främst på när det gäller trollsländor - Odonata - vilka han undersökt och skrivit en del om. Förnamnet bakom L:et är Lauri. Referenser till hans texter och publikationer dyker upp i ett flertal olika sammanhang. Förutom trollsländor verkar han ha intresserat sig för vissa familjer av tvåvingar. Bl.a. Muscidae (egentliga flugor), Sarcophagidae (köttflugor) men även Ephemeroptera (dagsländor) var föremål för hans forskning.

Bilden här ovan har jag skamlöst stulit från ett papper som publicerats på nätet. Det är alltså inte Tiensuu på bilden, men väl en kollega vid Tiensuus sommarstuga. Några bilder av karln har jag inte hittat.

Varför en fluga med hans signatur finns i den lilla och närmast "skolaktigt" (o-)organiserade samlingen är förstås svårt att svara på. Om Tiensuu själv varit närvarande i Nykarleby eller om flugan kommit ner i lådan via andra vägar lär antagligen förbli ett frågetecken. Det kan eventuellt ha varit någon typ av samarbete mellan Sordavalas och Nykarlebys seminarier. Möjligen kan det ha haft något att göra med omflyttningar då Sordavala och Karelen övergick i sovjetisk ägo. Men oberoende hur det ligger till så dök i alla fall ett stycke finländsk entomologisk historia plötsligt upp under en alldeles vanlig liten stor fönsterblomfluga i en liten låda med insekter... en liten låda som av en slump tillvaratogs efter att den egentligen blivit slängd.

Lucka 12

Lucka nr 12 blev öppnad en smula försenat.

Detta ulliga bi på typ 12-13 millimetrar tolkar jag som arten Andrena vaga. Dess svenska namn är sälgsandbi. Sandbina sorteras under familjen Andrenidae - grävbin. De gräver alltså bohålor i marken. I dessa samlar de pollen till sina larver. Sandbin hör till de riktigt tidiga flygarna och pollinerarna under vårarna. Spara gärna lite sandig och torr mark någon någonstans i närheten av din blomrabatt (eller var som helst) så får dessa tjusiga insekter hjälp i tillvaron.

Har sandbiet otur kan det parasiteras av andra bin som lägger sina ägg i sandbiets bohålor. Det parasiterande biets larv dödar sandbi-larven och stjäl allt pollen. Några sådana bin är gökbin och blodbin.

Lucka 11

Dagens lucka öppnades vid etiketten "Blomflugor". 

Under dammet hittades denna gulsvarta fluga som teckningen till trots kändes helt fel med tanke på just benämningen "blomfluga".

Svaret på vad det här är för fluga hittas bl.a. i framändan. Väldigt få blomflugor har dylika långa och grova antenner. De släkten som har sådana har andra proportioner på de enskilda segmenten och de är dessutom inte riktigt så här håriga. 

Övriga "ansiktet" är inte heller särskilt blomflugigt och bl.a. den hårlösa knölen ovanför antennerna "sticker ut" - om jag få uttrycka mig så (...och det får jag. För det är min blogg). Under huvudet finns munverktyg som verkligen inte syns hos blomflugor. Där hänger nämligen en samling långa och sylvassa knivar.

Det finns många fler morfologiska detaljer runt om på hela kroppen, som visar att den här flugan ska placeras i en helt annan familj. Vingarna har jag inte fotograferat så att ribb-mönstret syns. Vingarnas knepiga vridning på det här exemplaret gjorde nämligen att jag struntade i den saken. Nu är vingarna ganska blekta och de ursprungliga mörka fläckarna/ytorna har nästan försvunnit. En annan detalj som förändrats med tiden är ögonen. På en levande fluga skulle de skimra vackert i alldeles tjusiga gröna och röda färgtoner. Det här är nämligen en representant ur familjen Tabanidae som halkat lite fel i samlingen. Tabanidae heter förstås bromsar på svenska och då står det tämligen klart vad flugan använder knivarna till.

På basen av bakkroppsteckningen ska arten vara Chrysops divaricatus. Den hör således till det släkte som kallas blindbromsar (el. blindflugor). Det finns flera arter blindbromsar, så nästa gång någon sätter sig ner på din arm behöver du låta den sitta en stund så att du hinner se över arttillhörigheten. Den här kan t.ex. lätt förväxlas med C. relictus. Men det tar förstås ett halvt år innan vi kan börja njuta av bromsar och blindflugor på riktigt.

Lucka 10

Fick för mig att det passar sig med detta blingbling Nobel-dagen till ära. Jag ska i alla fall se på sändningarna.

Guldsteklar (Chrysididae) ståtar med sanslöst vackra färger orsakade av sk. interferens som bygger på mikroskopisk struktur i kitinskalet. Reflekterade våglängder sammanblandas på lite olika sätt beroende på betraktningsvinkeln och får därigenom olika skiftningar. Intensiteten i färgerna upplevs oftast som stark när det handlar om interferens-effekten.

Guldsteklar är parasitoider på andra steklar (larverna). De väljer då främst (beroende på guldstekel-art) "hålbyggande" steklar så som t.ex. rovsteklar och solitära getingar. Därför ser man ofta guldsteklar springa omkring på väggar (eller trädstammar) där de inspekterar diverse små hål i vilka de kan hitta sina värdars bon.

Den fotograferade guldstekelns arttillhörighet har jag inte kollat upp. Vissa spekulationer har jag i ett tidigare inlägg med samma stekel.

Lucka 9

I nionde luckan hittas en lusfluga - familjen Hippoboscidae. Den här bloggen har tidigare berört två andra lusflugor och även om de liknar varandra på många sätt, har de ganska olika typer av levnadssätt. Den flygoförmögna tornseglarflugan är starkt specialiserad på tornseglarna och deras häckning. Älgflugan har nischat in sig så totalt på älgar och andra hjortdjur att den bryter av sig vingarna när den landat på sitt värddjur. 

Hippobosca equina - hästflugan - bibehåller sin flygförmåga. Den är på något sätt mer flexibel i sin tillvaro och kan med andra ord flyga från kreatur till kreatur. Både hästar och kossor går an.

Notera antennerna som i princip bara är små kulor med några hårstrån på (eventuell buskis-humor får läsaren själv stå för).

Älgflugor har ju först på senare tid blivit vanliga skogarna häromkring. Hur det var i slutet av 30-talet (då när den här samlingen antas ha kommit till) vet jag inte. Jag har just nu inte heller koll på hur vanliga hästflugorna är i våra trakter.

Likt de andra lusflugorna har hästflugan starkt krökta klor på foten. Älgflugan har nästan identiska klor medan fågel-lusflugorna - och speciellt tornseglarlugan - har mer komplexa klokonstruktioner. Tippar att det har att göra med huruvida man klamrar sig fast i päls eller fjädrar samt hur väl värddjuren kan komma åt flugan. En tornseglarfluga sitter som gjuten i fjäderdräkten och det kan kanske t.o.m. vara svårt för en tornseglare att verkligen få tillräckligt grepp och kraft för att faktiskt dra bort plågoanden. Men nu gissar jag bara utan att ha några som helst belägg.

Hästflugan (eller nötfluga som den ibland kallas) ska för övrigt inte förväxlas med andra flugor som fäbroms eller styngflugor.