Storsand 11.10

11.10 ville jag se horisont och valde att göra det vid Storsand.

Uppenbarligen hade traktens korpar gjort samma val. Det var nämligen en ordentlig koncentration av dessa jättetättingar vid Storsand denna dag. När jag kom ut på stranden kunde jag skymta ungefär 5 stycken ovanför träden ute vid Lotan. Fler korpar kom ständigt flygande ut över stranden och vidare fram till sina artfränder. Till slut var det någonstans mellan 15 och 17 korpar som virvlade runt på ett och samma ställe. Någon örn (eller liknande) kunde jag aldrig se. De betedde sig inte heller riktigt på samma sätt som när de mobbar andra fågelarter.

En knapp timme sysslade de med diverse luftakrobatik och skvaller, innan de igen splittrades upp i smågrupper och återvände in över land.

Blyga grönsiskor fyllde altopparna med sig själva och sitt tjitter. Att komma åt att fotografera dem var dock inte det enklaste. En lyckades jag ändå "fånga".

I solen rörde sig ännu hanar av tegelröd ängstrollslända (Sympetrum vulgatum).

En ensam ung storskarv lapade sol. Sinensis eller carbo?

En kort stund efter korparnas samling, ordnade kråkorna samma typ av tillställning (publicerar inga fotografier). Men kråkorna är förstås numerärt många fler. Försökte räkna och kom fram till att det borde ha rört sig om ca 50 st. De orkade inte hålla på lika länge och upplöste samlingen redan efter en kvart.

Glömde inte heller att stirra på horisonten. Det är viktigt ibland.

Spolar tillbaka en dryg månad

Har inte noterat det hos oss förr - men större hackspettar har den här sommaren bearbetat cembra-kottar på vår gård. Det syns ju förstås inte i bilden här ovan (där spetten söker annat) och det syns inte i de två följande bilderna. Men jag lovar - där nere i gräset ligger en kotte från cembratallen.

Fotografierna togs femte september.

Italienresan del 13 - Massiv final med silkeshäger

Dags att avfyra det sista inlägget med material från Italien och det görs bl.a. genom att ösa på med bild efter bild efter bild efter bild efter...

Silkeshäger ja... Det är en fågel som syns relativt ofta i Venedig, om man bara kollar på rätt ställen.

Min Venedig-vistelse var ju helt arbetsrelaterad och i stort sett all tid under dygnets ljusa timmar gick åt till detta arbete. Men de sista dagarna kunde jag trots allt ge mig lite möjlighet att glo på annat än den pågående Venedig-biennalen (alltså arbetet).

Sista dagen i stan letade jag mig således längst ut på den sydöstra spetsen intill kanalen Rio di S. Elena som delar av Isola di S. Elena. Östra sidan är i det närmaste avstängd eftersom militären huserar på halva ön och den andra halvan är till stora delar privat. Fotbollsstadion - Stadio Pier Luigi Penzo - finns förresten också där, och när det inte är match är den givetvis också stängd.

Här "ute" fladdrar silkeshägrarna förbi med jämna mellanrum. Silkeshägrar är ju inte särskilt stora hägrar och de saknar den där "tyngden" och kangligheten som trots allt karakteriserar gråhägrarnas rörelsemönster. Flygande silkeshägrar ter sig nästan som fjärilar i luften. Vingarna är en smula stela och kroppen tycks dansa hit och dit i takt med vingslagen. I bilden ovan drar två stycken förbi med Lido i bakgrunden.

Precis som i fallet med fotograferandet av småkrypen tidigare under resan var jag behäftad med ytterst begränsande utrustning. Det var alltså samma normalzoom (17-85mm) som användes för allt fotograferande under resan. Hägrarna som huserar här, är ändå inte de allra mest skrajsna individerna men gränsen för deras komfortzon i förhållande till en person som försöker fotografera dem ligger uppenbarligen på ungefär 25-30 m. Männsiskor som "bara går förbi" eller kör förbi med båt, tolereras bättre än någon som smyger omkring och visar tydligt intresse.

De flesta hägrarna strök huvudsakligen mest bara förbi udden.

Några enstaka vek in mot den nämnda kanalen.

Rio di S. Elena är en lite ovanlig kanal så tillvida att den har sluttande kanter (de andra har lodräta). 

sluttningen innebär att hägern har något att stå på - vilket i sin tur förstås innebär att den kan vada en bit ut i vattnet på jakt efter byten.

Kanalerna är hemvist för en hel del småfisk.

Hägrarna hade också god fiskelycka.

Därmed var det dags att packa ihop, åka hem och låta hägrarna fortsätta sina bestyr.

Italienresan del 12 - Medelhavstrut och trutartskrångel

Orerade ju i förra inlägget en liten smula om det där med arter, underarter, osv. Medelhavstruten - Larus michaellis - har också den fått flytta på sig i trutarnas taxonomi. Det finns en hel drös gråmantlade trutar. De är förstås alla mer eller mindre besläktade med varandra och några av dem (bl.a. medelhavstrut) har ansetts vara underarter av gråtrut (Larus argentatus).

Det är slut med det nu. Medelhavstruten får sedan en tid tillbaka ståta som en alldeles egen art - vilken i sin tur inbegriper några omstridda underarter. 

Medelhavstruten påminner som synes i första hand om gråtrut. Skulle det inte vara för de klart gula fötterna (klarare gula än på de gråtrutar - L. a. omissus - som har gula fötter) så vore det i princip omöjligt att särskilja dem i fält. Inte konstigt att den tidigare ingått bland gråtrutarna.

Att prata om arter, underarter eller former blir ju ganska snabbt rörigt. Speciellt om man som i fallet med medelhavstruten tillägger att den verkar vara närmare släkt med silltrut (L. fuscus) än med gråtruten. Krånglar man till det ytterligare kan man ju t.ex. nämna att nordamerikanska gråtrutar (L. a. smithsonianus) antagits vara närmare släkt med silltrut (än med vår gråtrut)... och samtidigt visar de upp närmare släktskap med helt andra trut-arter från den amerikanska kontinenten. Det finns som sagt många gråmantlade trutar där ute i världen och deras inbördes släktskap är långt ifrån utredd. Vad som står klart är i alla fall att ganska lite är vad det ser ut att vara.

Har det då någon betydelse vad trutarna har för släktskap och artstatus? Absolut!

Ur ett ekologiskt perspektiv med strävan till biologisk mångfald är det av största vikt. Olika fåglar (el. andra organismer) må visuellt se närmast identiska ut, men de är anpassade för olika biotoper och förhållanden. De är en viktig del av lokala näringskedjor och om någon art/underart/variant/younameit försvinner, finns det absolut ingen garanti för att deras "plats" på allvar snabbt kan ersättas ens av en närbesläktad varelse. I det långa loppet ersätts förlorade arter med hjälp av nyinflyttning och anpassning ja. Men på kort sikt kan ekologin på sina ställen lida svårt av stora balansförändringar. Av den anledningen är det bara hemåt ifall vi (mänskligheten) håller reda på vilka fåglar som faktiskt flyger omkring på klotet, hur deras inbördes släktskap ser ut och vilka roller de spelar där var de lever - samt (inte minst) att vi försöker bevara alla.

I Venedig hade den här medlhavstruten i alla fall lärt sig att man kan få krubb av oss Homo sapiens. Hen väntade tålmodigt medan jag lät kameran öppna slutaren. Någon särskilt generös fotograf kan jag dock inte påstå att jag var. Gav bara ett flin och ett tack till truten. Men så hade jag inte heller något annat att erbjuda.

Samma gällde den unga kompisen som också var intresserad av godis. Den körde även ett litet pip-gnissel-solo utan minsta lilla lön för mödan.

Italienresan del 11 - Passer med eller utan X

Ett är i alla fall klart - det här är italiensk sparv. Vad den ska ha för vetenskapligt namn är dock en annan fråga. Dess svenska namn betyder egentligen inget vad de genetiska frågetecknen anbelangar. Men det gör det vetenskapliga namnet som ju ska reflektera dess taxonomiska hemvist. Just nu är det mest gångbart med namnet Passer X italiae. X:et betyder att det är en korsning, men ingenstans ger namnet vid handen mellan vilka arter korsningen ägt rum - annat än att korsningen skett typ i Italien.

"Italiensk sparv" är liksom en blandning mellan gråsparv (P. domesticus) och spansk sparv (P. hispaniolensis). Förresten ansågs spansk sparv tidigare vara en underart av gråsparven, och i så fall skulle italiensk sparv ha varit en blandning mellan två gråsparvsformer. Men det är den ju inte eftersom spansk sparv fått egen art-status. Det blir krångligt det här. Men betyder det något? Om man nödvändigtvis vill kryssa kryss på ett art-papper så har det väl någon slags betydelse men sparven lär inte bry sig. Den fortsätter antagligen göra fler "italienska sparvar" tillsammans med andra "italienska sparvar".

Det som främst utmärker den italienska sparven jämfört med gråsparv, är den bruna hjässan - något den delar med spansk sparv. Vad man kan förmoda är i alla fall att italiensk sparv bara är ett hyfsat synligt exempel på en av många underarter/varieteter/former/hybrider, som finns hos stora delar av alla geografiskt någorlunda spridda djur - eller områden där två närbesläktade arter delar livsutrymme. I vissa fall är dessa arter med sina underarter och former visuellt väldigt lika och hos andra arter finns även skillnader i teckningen. Vartefter genetiska undersökningar kartlägger fåglarnas släktträd, så lär vi säkerligen få en hel massa grejer bekräftade - och en hel massa andra grejer ställda på ända. Man kan förresten fortsätta det resonemanget med nästa fågel jag lägger upp här på bloggen... en annan dag...

Italienresan del 10 - Skorpionslända

Under dagarna i Civitella d'Agliano (Lazio) noterade jag en del exemplar av dessa skorpionsländor. De når en kroppslängd på närmare 15 mm (honan) och ståtar med ett påtagligt egenartat utseende. Här är en hona. Hanarna är ännu mer utseende-specifika med sina förlängda sista bakkroppssegment som avslutas med en uppåt och framåtböjd "klump" med gripklor. Påminner en smula om skorpionernas giftförsedda ändalykt. Skorpionsländan är dock helt harmlös. Hans bakända hör "bara" till parningsorganen.

Det finns ett antal arter att välja emellan. Det här ser dock ut att kunna vara den som på svenska heter vanlig skorpionslända och på vetenskapiska Panorpa communis. Helt säkert är det ändå inte. Det finns ett par arter som är synnerligen lika. 

Vi har dem även här i Norden och jag har vid ett tillfälle - med kameran i högsta hugg - febrilt jagat efter en hane i den egna trädgården. Det blev inga bilder den gången.

Skorpionsländor är asätare. De söker alltså upp småkrypskadaver. Enligt uppgifterna ska de även fånga och äta bladlöss - ibland tar de sina byten ur spindelnät. Larverna lever nere på marken och är också de i asätar-branschen.

Hanen lever förresten en smula farligt när han tänkt föra sina gener vidare. Om han inte faller i honans gunst så kan hon helt enkelt dräpa honom. Därför är han tvungen att försöka muta henne med mat och/eller salivdroppar. 

Italienresan del 9 - Något lurigt med Vesperus

En bagge på ca 11 mm (kroppslängd) sökte sig till samma belysning som nattfjärilarna i det här inlägget. Den visade upp hyfsat typiska långhorningskvaliteter och jag inledde sökningen efter släktet i den familjen. Inom kort gav jag upp och plockade in bilden på en [svensk] fb-sida vars medlemmar är skalbaggsbitna. Svaret lät inte vänta på sig och jag är fortsättningsvis både imponerad och fascinerad över att det finns människor som har koll på dylika saker. Det här är ju inte en bagge som vi har här i Norden heller.

Släktet är Vesperus och arten är sannolikt luridus. Vesperus-släktet har uppenbarligen tidigare räknats till Cerambycidae (långhorningarna) men har på senare tid förpassats till en helt egen familj - Vesperidae. Jag var väl med andra ord inte helt ute och cyklade.

Vesperus-baggarna har kraftig könsdiformism med små smala hanar och större honor vars små vingar och täckvingar inte når över den kraftigt förstorade bakkroppen. Hanarnas antenner är också längre än honornas. Baggen på bilden är med andra ord en hane. Att dras till belysning tycks vara artkarakteristiskt hos de nattflygande hanarna.

Särskilt omtyckta kanske de inte är - dessa baggar. Larverna lever nämligen huvudsakligen på rötterna av vinrankor och ibland olivträd. Det är ju minsann två växter som man odlar med avsevärd omfattning där längre söderöver.

När man googlar på det vetenskapliga namnet försöker svenska wikipedia ge baggen namnet brun såghornsbagge och meddelar samtidigt att den ska gå under det vetenskapliga namnet Calopus serraticornis. Visst... brun såghornsbagge heter också C. serraticornis, men det är en helt annan skalbagge som tillhör blombaggarna (Oedemeridae) och har inget att göra med den här lille gynnaren under gårdsbelysningen. Verkar alltså ha skett ett litet fel någonstans.

Italienresan del 8 - Skolopender

"It uses its antennae, to feel for its victims." Tänk dig den meningen uppläst med en slags intensiv men ändå lågmäld karaktär - och förstås Sir David Attenboroughs röst - så har du en kort ljudsekvens tagen ur ett klipp med en 35 cm lång enkelfoting som jagar fladdermöss i en grotta. I engelskspråkiga naturfilmer med enkelfotingar (Chilopoda) från varmare länder talas det oftast om Centipede eller Scolopender. På svenska används också ibland namnet Skolopender för dessa djur - kanske för att de ju är just skolopendrar.

Här i Norden är det i egentlig mening ont om just skolopendrar. Endast två arter lever i Norden. Parkskolopendern (Cryptops hortensis) hittas i södra Skandinavien och växthusskolopendern (C. parisi) där var namnet antyder (i växthus - inte Paris). Den senare har högst sannolikt följt med importerade växter. I Finland är de bara sporadiskt observerade.

"Men så fort man gräver i trädgården eller lyfter på en sten så rusar ju dessa djur omkring i alla riktningar" - kanske du då tänker. 

Mycket riktigt! Rota omkring i marken och inom kort kutar en enkelfoting omkring i jakt på skydd. De enkelfotingar vi har i mängd och massor här hos oss, hör till ordningen Lithobiomorpha och kallas stenkrypare på svenska. Här är en väldigt vanlig sådan. En annan grupp som ofta syns är jordkryparna - Geophilomorpha. De är smalare än stenkryparna och antalet benpar är mycket större. Särskilt många arter jordkrypare har vi inte i Österbotten.

Skolopendrarna  (ordn. Scolopendromorpha) liknar förstås stenkryparna rätt rejält. Den kanske tydligaste skillnaden är antalet benpar som hos skolopendrarna är 21 eller 23 medan stenkryparna har 15. Det finns förstås även andra skillnader (ryggplåtarna t.ex.) men det går jag inte närmare in på den här gången.

Skolopendrar hör främst tropikerna till. Där förekommer verkligt storväxta arter och även sådana som är fantastiskt vackert tecknade i klara färger. Redan i Italien hittar man enkelfotingar som är rena rama bjässarna i förhållande till våra stenkrypare. Och indeed (som Attenborough skulle säga) är de skolopendrar.

Den här något olyckliga skolopender-representanten hade sett bättre dagar. Kroppslängden var ungefär 5,5 cm men det här var ändå bara en liten individ. Arten - Scolopendra cingulata - kan nämligen i fullvuxet tillstånd ståta med hela 15 stycken centimetrar. Likt de flesta av sina släktingar är de synnerligen aktiva och intensiva jägare som fångar allt i bytesväg upp till deras egen kroppslängd. I enlighet med enkelfotingarnas avlivningsmetoder, tas offret av daga med hjälp av de giftförsedda käkfötterna. En vanlig fråga beträffande dylika kryp är ju om de är farliga. S. cingulata kan i och för sig nypa till och giftet sägs göra ganska ont en stund. Men farligt? Nej!

Italienresan del 7 - Kamgräsfjäril

Många av krypen man möter till vardags i Italien är samma skrot och korn som vi har här hemma runt utgångspunkten. Men ändå har jag aldrig tidigare fotograferat någon Coenonympha pamphilus - kamgräsfjäril. ... Alltså inte här hemma heller.

Kamgräsfjärilen är förtjust i öppna landskap med kortvuxet gräs och godisfyllda blommor. Kusttrakter och gräsängar är t.ex. prima tillhåll för dessa fjärilar vars larver kan leva på ett flertal olika grässorter. Hos oss i Österbotten flyger de främst i maj och juni. Kan eventuellt lyckas få till stånd en andra generation mot slutet av långa och varma somrar. Vingspannet på den här lilla dagfjärilen är inte mer än ca 30 mm.

Italienresan del 6 - Spindlar i en skulpturpark

Givetvis blev jag tvungen att skoja till bilderna en aning eftersom korsspindlarna hade spänt upp sina nät runt den djupa metallramen på några målningar ute i en skulpturpark. Och se så himla roligt det blev...

Jättekul!

I sitt karakteristiska kaostrassel sitter en ca 6 mm klotspindel och vaktar sina äggkokonger. Först nonchalerade jag dessa som två frön med gröna skaft (som fastnat i nätet) men bättre vetande gav upplysning. Spindeln är av släktet Parasteatoda. Eventuellt kunde det röra sig om P. tepidariorum men ...

... ja, alltså det är jag högst osäker på... och det går kanske inte ens att bestämma på basen av en dylik bild.

Araneus diadematus - dvs. korsspindel - är också i dessa trakter en numerärt vanlig hjulspindel.

Samma spindel som på bilden innan. Kom inte åt att fotografera ryggsidan. Det är annars intressant att se individuella korsspindlars mönster eftersom det kan variera en del.

Avslutningsvis en släkting till korsspindeln. Här sitter nämligen ett litet exemplar av Araneus marmoreus, som inte helt oväntat fått namnet marmorspindel på svenska. Också det här är en art man hittar hos oss i Finland. Vissa exemplar kan vara oerhört färgstarka och vackra.

Italienresan del 5 - Kräldjur

När jag noterar besöksstatistiken för bloggen och de enskilda inläggen, kan jag tydligt se att fåglar har absolut högsta tjing. Småkrypen, som den senaste tiden fyllt nästan allt innehåll i snart två månader, är sällan lika populära. Men nu håller jag i och för sig inte på med något poängsamlande heller. Småkrypen lär fortsätta en stund än - fram tills det blir lite italiensk sparv och silkeshäger på agendan. 

Men jag föser nitiskt in mina djurmöten i kronologisk ordning och nu är det dags för trenne kräldjursbilder. De brukar inte heller generera horder av besök.

En ständig rörelse i ögonvrån när man rör sig i Italien står murödlorna - Podarcis muralis - för. De kan vara ganska knepiga att komma nära. Speciellt om man som jag inte riktigt hade tid att vänta ut dem.  Nu ska jag iofs inte svära på att ödlan här ovan de facto är en väggödla - men det mesta tyder på det. Det finns givetvis ett antal andra ödlearter i Italien men just i Lazio-regionen och det habitat där dessa kilade omkring, verkar det vara mindre risk för förväxling med utseendemässigt liknande arter.

Murödlan blir uppemot 20 cm lång och har sitt utbredningsområde i stort sett från västra Turkiet, vidare längs länderna norr om Medelhavet och fram till Pyreneerna. 

Den här lilla 13-14 cm långa ormen hade tyvärr mött sitt öde på en gata. Om jag tolkar mönstret korrekt rör det sig om sydlig hasselsnok - Coronella girondica. Skulle den ha fått leva vidare hade den förresten inte heller vuxit sig särskilt stor. Ofta blir de bara kring halvmetern långa men kan i vissa fall nå ett par decimeter till. Utbredningsområdet sträcker sig mellan centrala Italien, in över Sydfrankrike och över hela Iberiska halvön samt norra Afrika i Marocko, Algeriet och Tunisien.