Turdus... *trumvirvel*... torquatus

Söndagsförmiddag 30.10. Jag sitter vid köksbordet och läser genom senaste veckas skörd av Nature och Science. I ögonvrån registreras en mörk fågelskepnad på marken utanför köksfönstret. Något i dess karaktär får mig att flytta blicken bort från Nature-artikeln för att glo lite mer ingående på fågeln som sitter vänd rakt mot mig. Min första, spontana tanke var "det där är ju en helmysko liten kaja! Har den den något fel? Har den tappat fjädrar?"

Bråkdelssekunden efteråt brottas jag med tanken på att jag med största sannolikhet inte processar ögonens synsignaler ens i närheten av korrekt. 

En ringtrast?

Nu?

Nu på hösten?

Här?

Här utanför köksfönstret i centrala Nykarleby?

Skickas hjärnans elektriska impulser heltokigt omkring i skallen och fixar skumma projiceringar av genomtrevliga fågelkryss på näthinnan?

Jag hukspringer bort ur köket. 

Jag hukspringer för att mina rörelser inomhus inte ska synas ut genom fönstret.

Sedan sladdar jag med yllesockorna (vi har kallt golv och yllesockor är hala) in i arbetsrummet, river åt mig kameran, byter snabbt till ett teleobjektiv och hukspringer tillbaka till köksfönstret.

Ringtrasten är tack och lov kvar. 

Med elegans och smidighet glider jag raskt och lågt längs kökssoffan fram till fönstret och siktar in mig.

Jag vet inte när rutorna i köksfönstret är tillverkade och om de är gjorda i början av 1860-talet precis som huset. Gamla är de i alla fall. 

Glasens optiska inverkan, ifall man fotograferar genom dem, är av tveksamt slag. Här och var i den första bilden kan man därför upptäcka enstaka smärre ljusbrytningar som på sina håll eliminerar den mest krispiga skärpan. Allt sådant var hur som helst sekundärt så länge bevisdokumentation kunde frambringas.

Efter några exponeringar genom köksfönstret smög jag iväg till ett annat fönster vilket jag hade möjlighet att försiktigt öppna - dock med risken att skrämma trasten. Nu när jag ändå hade några första bilder av fågeln vågade jag ta den risken.

Efter ultra-slow-motion-öppning av fönstret kunde jag lirka ut objektivet och ta ytterligare några få bilder av fågeln som vid det här laget befann sig längre bort bakom kvistvirrvarret i en daggros (Rosa glauca). 

Vid ett tillfälle badade trasten i ett vattenfyllt blomfat men sikten var tyvärr för dålig för fotografering. Några minuter senare var den försvunnen.

En hane är det ju rimligen och, om jag inte missar mig med fjäderdräkten, en årsunge.

Megalepthyphantes pseudocollinus

Höstarbete i trädgården är lika svårt som vilket annat trädgårdsarbete när som helst under den snöfria delen av året eftersom man ständigt störs av småkryp man måste kika närmare på.

10.9 försökte jag ignorera dem i samband med omhändertagande av en fälld gammal rönn vars stam, grenar och kvistar drällt kaosartat på helt fel ställe över ett år.

Till slut kunde jag ändå inte låta bli att gå in efter kameran för att ta några fotografier av de där "triviala" husmattvävarna, Lepthyphantes leprosus, som dök upp här och var så fort man plockade med rötangripna grenar på marken.

Jag hade sedan tidigare inga bilder av vuxna hanar (enbart subadulta individer) och noterade att det därmed fanns goda möjligheter att åtgärda den bristen.

Jag tog de där "några bilderna" precis som planerat och återgick därefter till arbetsuppgifterna utan att reflektera närmare kring vare sig spindlar eller bildmaterial.

Så här i efterhand kan jag kanske tycka att jag hade någon slags förnimmelse av att spindlarna inte kändes helt klockrena som husmattvävare. Men samtidigt är mina ögon inte riktigt ändamålsenliga när det handlar om att uppfatta alla detaljer på levande individer och fotografierna förblev ogranskade på kamerans minneskort. Min känsla är måhända en efterkonstruktion.

När jag nu snart två månader senare började kika närmare på spindlarna kunde jag ändå snabbt konstatera att hanen inte alls såg ut så som en husmattvävare bör se ut. Palptibian ska t.ex. inte inte ha ett dylikt utskott (tibial apophysis). 

Vem har ett sådant utskott då? 

Jo Megalepthyphantes pseudocollinus!

M. pseudocollinus är namngiven och beskriven av Michael Saaristo 1997 efter fynd av spindeln hemma i Åbo (ref.). Saaristo konstaterade att de spindlar han hittat inte stämde överens med M. collinus som fanns beskriven från "kontinenten" och kom fram till att det rörde sig om en tidigare obeskriven art i släktet. Likheten arterna emellan är dock så pass stor att de små skillnaderna troligen tidigare förbisetts. Dessutom finns utseendevarianter på palputskotten hos båda arterna (se ref.).

M. collinus har inte observerats i Finland och M. pseudocollinus är rapporterad enbart i södra delarna av landet. I den gamla och numera o-uppdaterade Atlas över Finlands spindlar (ovan) finns ett isolerat fynd i Vasa. Övriga observationer är tydligt mer sydliga. På laji.fi (nedan) är rapporterna ännu mer koncentrerade i söder, men där saknas gjorda verifierade (o-inrapporterade) observationer från Tammerfors och Jyväskylä. 

Det ser hur som helst ut som om "mina" M. pseudocollinus är det nordligaste fyndet i landet och därmed i hela Europa. Arten är inte hittad i Sverige och har rent generellt en östlig utbredning i Europa och över mot Asien. 

Vilken tur att jag föll till föga och hämtade kameran för att dokumentera några "triviala husmattvävare". Nästa år blir det aktivt sökande efter dessa spindlar.

Referens:

Michael I. Saaristo

Description of Megalepthyphantes pseudocollinus, n. sp. (Araneae: Linyphiidae: Micronetinae)

Bulletin of the British Arachnological Society 10, 257-259. 1997

Gyttrad röksvamp

10.9 höll bloggredaktionen på med röjande av en gammal, fälld rönn i trädgården. 

Trädet fälldes på sensommaren 2021 då det självmant började vika ner sig av allt för tung krona i kombination med långt hunnen röta i stammen. 

Planen var att spara delar av den grova stammen som avgränsning och död ved i trädgården men på grund av beslutsångest och allmän oföretagsamhet låg stora delar kvar orörda sedan fällningen ett helt år tidigare. Dessutom krävdes en del tankearbete innan det stod klart hur de tyngsta bitarna skulle hanteras och placeras. 

Sådant tar tid... ibland ett helt år.

Ur stubben skickade gyttrad röksvamp, Apioperdon pyriforme, ut sina fruktkroppar i täta klungor. Jag glömde gå dit för att klämma lite på dem senare när de var "spor-mogna".