Medan hunden pinkar

Våren rusar förbi utanför alla de fönster jag sitter innanför. Jag har i princip gett upp allt vad vårflyttfågelskådning anbelangar och jag har till slut faktiskt nått acceptans, frid och ro med situationen. De senaste veckorna har jag t.o.m. försakat enkel småkrypsjakt i trädgården.

Här om dagen tog jag ändå med mig kameran när husets jycke skulle ut på gården och tömma blåsan. Knäppte några bilder.

Ett kaj-par har fattat tycke för den ihåliga (hamlade) lindstammen och någonstans där inne ska någon av dem befinna sig. Den andra håller vakt på grenarna utanför.

Tycks vara tre par pilfinkar som har häckningsbestyr. Ett av paren har hållit till vid kameraholken och de har inrett och pysslat intensivt. De har i princip gjort ett helt färdigt bo men kameran till trots kan jag inte avgöra om de tagit det i bruk. De har nämligen varit noggranna med det tak de ibland konstruerar över bobalen och jag kommer inte åt att se någon fågel. I bland rör sig enstaka grässtrån misstänkt konstigt. Får helt enkelt spana vidare. Någon gång ska det väl råka sig så att jag ser någon av dem på väg in eller ut.

Lördagen

Våren anno 2016 råder undantagstillstånd. De normalt närmast tvångstanke-mässiga återkommande utfärderna till diverse lokala lokaler har i princip uteblivit helt. Igår (lördag) företog jag mig ändå tvenne korta vändor till några olika strandkanter.

På väg ut mot Bådan kunde jag inkassera fyra sångsvanar. Inget märkvärdigt. De ramlar ju ner på var och varannan åker i dessa dagar.

Vid Bådahamnen ligger isen ännu ganska stadigt förankrad (ingen bild). Det är bra. Borde nämligen ännu hinna peta på båten en smula innan den kan sjösättas. Isläget var förresten mitt egentliga ärende ut till Bådan.

Inne i Bådaviken är det ganska stora vattenspeglar. Kunde räkna till ca 12 gräsänder där ute i motljuset. Bilden illustrerar alltså inte det totala antalet.

En ensam grågås knarrade förbi ovanför fågeltornet. Egentligen var det flera gäss som flög förbi men just den här var ensam - och den enda som var inom något slags vettigt fotograferingsavstånd.

Mot kvällen fick jag ärende till Monäs och passade på att samtidigt åka ut till Storsand. Grågåsen här ovan var en av många ute på åkrarna i Monäs.

Vid Storsand hade isen gett upp och det var öppet vatten.

Kompletterade med en vända ut till Klubbskatan samtidigt som solen segade sig ner mot horisonten.

Här ligger ofta rätt stora mängder svanar med och utan knöl. De låg dock mestadels på andra sidan fjärden ut mot Låghällorna och Nörr-/Södergrundet. 

Två storskrakar landade precis när jag letat mig ut på vågbrytaren.

I riktning mot Märagrundet/Stora Rönnskäret låg några svanar som inte orkade hålla sig lugna. Det var en del plaskande och klappande svarta siluetter som stressade varandra.

Flera små grupper knipor och storskrakar drog tätt förbi hamnen i riktning mot norr.

Knölsvanar.

Sångsvanar.

Och när jag kom hem var månskäran sylvass.

Jobbig ryggsäck

Ska först be om ursäkt för det alldeles extraordinärt smala skärpedjupet. De här "fältbilderna" av livliga småkryp brukar jag inte fokus-stacka - trots att det går ifall händerna är stadiga och motivet inte rör sig alldeles för mycket. Därför har jag för vana att köra med mindre bländare som ger lite större skärpedjup. Felmarginalen blir då också en aning större. Men jag hade uppenbarligen av misstag vridit bländaren större och fotograferade en hel del med detta för sammanhanget dåliga bländar-val.

Men nu över till dagens motiv...

I närheten av en liten damm har vi ett antal små Rododendron-buskar. En av dem är lågväxande och när jag är ute på spindeljakt kan jag inte låta bli att stanna till vid den och skaka lite på kvistarna. Jag har nämligen alltid hittat nya fynd i denna enskilda buske och så har det varit även denna vår.

Den här spindeln är dock inget nytt fynd i sig. Bathyphantes nigrinus (skogsmattvävare) har jag hittat tidigare här hemma. Det är ingen ovanlig täckvävare (Linyphiidae). Bildens hona är hyfsat nära 2 mm. Hon skiljer sig en smula från de tidigare B. nigrinus jag tidigare hittade så jag kunde inte artbestämma henne under själva fotograferandet. Det som förstås fångade intresset lite extra var stekel-larven på bakkroppen. 

Sådana steklar har jag påträffat hos flera spindlar tidigare. Men jag hade inte koll på vilka steklar som går på arter inom familjen Linyphiidae. Därför blev det omedelbar kontakt med en som verkligen kan dessa steklar. Jag hade ringat in släktet Bathyphantes men vågade mig inte på art. Att det är B. nigrinus fick jag bekräftat i samma veva.

Stekeln på ryggen är Acrodactyla degener och den sägs huvudsakligen vara parasitoid på arter hos familjerna Kaestneria och Tenuiphantes. Det är känt att stekeln går på andra spindlar men uppenbarligen ganska sällan observerat. Därför är den här honan omhändertagen och hon lever nu i ett tillfälligt terrarium. Larven kommer så småningom att döda henne och förpuppa sig - för att slutligen givetvis "kläckas" som fullbildad stekel. Förhoppningsvis lyckas det med att dokumentera den biten också.

Enligt en person som kan dessa kryp långt bättre än jag är hon subadult. Epigynets nuvarande utseende tyder på att hon antagligen har en ömsning kvar. Det förklarar också varför jag tycker att hon inte riktigt fullt ut liknar de adulta B. nigrinus jag tidigare hittat. Upplever nämligen att de har en proportionellt bredare "huvuddel" av prosoma (framkroppen).

Fläck och sträck.

Visst är det lätt att falla en smula för de oerhört eleganta sträckspindlarna i släktet Tetragnatha?

De kan vara aningen vanskliga att artbestämma eftersom de uppvisar variabilitet i färgteckning.

Den här spräckliga och fläckiga spindelhonan är dock ganska mycket mitt i prick med arten T. dearmata. Längre söderut finns fler arter att välja (blanda) mellan, men här i Österbotten har vi inte så många - vad som är känt vill säga. Nya artfynd görs förstås nu som då. 

Dessa spindlar väver hjulnät i vars centrum de väntar på byte. Störs de kilar de snabbt iväg till en stjälk eller ett strå på vilket de sitter och gör sig så smala som möjligt. Benen sträcks i spindelns längsriktning.

Bilden av undersidan behövs egentligen inte i det här fallet. Den bekräftar ändå artbestämningen.

Det svenska namnet är förresten fläcksträckspindel.

Slankt förna-rovdjur

Kortvingen på bilden lystrar till namnet Othius punctulatus. Precis som de spindlar jag nu fyllt bloggen med, så kommer den här fram ur förnan under trädgårdens cembratall. Barren är något blandade med ett antal olika lövträdsblad. Det här exemplaret är ca 11 mm men de kan bli ett par tre millimeter längre.

Långa vassa käkar i framändan vittnar om att andra smådjur gör skäl av att hålla avstånd.

Barrsäckspindel

Clubiona subsultans (barrsäckspindel) är antagligen en av få lokala säckspindlar man vågar artbestämma utan att börja kika på epigynet. Barrsäckspindeln är nämligen prydd av den där karakteristiska mörka mittranden på bakkroppen.

Men jag kikade i alla fall. Mest för att fortsätta testa mitt araknoskop - eller framförallt luska ut hur jag bäst riktar blixten för att undvika störande spegling/dimmighet i plastfolien.

En hona kan bli närmare centimetern lång (kroppslängd). Den här marklevande spindeln gillar - som namnet antyder - att vistas i barrskog. Att hon råkar befinna sig i vår trädgård är därför högst antagligen på grund av den cembratall vi har. Det var också bland gamla nerfallna barr under tallen som hon vaskades fram - precis i likhet med den absoluta merparten av de senaste inläggens spindlar.

Luggsliten varg

En sliten vargspindelhona dök upp under senaste spindeljakten. När det är högsommar lapar de sol på synliga platser men nu smyger de mest omkring på marken gömda under blad och annat organiskt småbråte. 

Fick inte till någon bra bild på hennes epigyn, men det var sak samma. Hon är ännu inte fullvuxen och epigynet är heller inte utvecklat så att man kan läsa in något vettigt. Misstänker att det är prickvargspindel (Pardosa amentata) men bestämningen är osäker.

Hon ska alltså ännu ömsa och växa till sig. Då får hon även fräsch kostym.