Venedig 1 - Medelhavstrutar

Arbetsresan som nämndes i förra inlägget gällde Venedig och den konst-biennal som pågår där den här sommaren och hösten. Arbetsresa är arbetsresa så det var inte mycket tid åt annat än just - arbete. Men vid några korta ögonblick hann jag ändå rikta kameran mot något som platsar i den här bloggen.

Vitfåglar är ett givet inslag i staden. Mestadels handlar det om skrattmåsar, fiskmåsar och trutar. Med andra ord inte helt exotiska möten.

En ungfågel av någondera trutmodell funderar på att hjälpa till med sopsorteringen.

Edit: Här var ju texten tidigare helfel eller halvfel beroende på hur man ser saken. Trutarna torde nämligen vara medelhavstrut - Larus michaellis - som numera anses vara en egen art och inte underarten gulfotad gråtrut.

Med på resan var bara ett 17-85mm-objektiv (också arbetsrelaterat) så det lilla naturdokumenterande jag hann med var helt påverkat av optik-valet. Det behöver ändå inte vara en begränsning alla gånger. 

Öga för parasiter

För någon vecka sedan laddade jag upp en liten "trailer" och nu har jag hunnit klippa lite i materialet som föranledde det hela.
I nr 3/2013 av Finlands Natur ingick denna parasit-angripna bärnstenssnäcka - Succinea putris - i min artikel.
Leucochloridium är en mask (finns flera olika arter) som har snäckan som en mellanvärd. Maskarna parasiterar egentligen fåglar. När maskarna lägger (sprider) sina ägg kommer de ut med fåglarnas avföring. Bärnstenssnäckor äter gärna fågelbajs och väl inne i snäckan utvecklas de till ett mellanstadium (sporocyst) som i sin tur bildar det långa pulserande matpaketet fullt av "parasitbarn" vilket tränger ut i snäckans ögontentakler. Snäckans nervcentrum slås ut och den söker sig upp i ljuset där fåglar har lätt att upptäcka det larvliknande lockbetet. Fåglar som äter snäckan - eller river bort ögonantennerna - blir således infekterade och parasiten kan utvecklas till sitt vuxna stadium.
Totalt tre snäckor med dessa parasiter hittade jag i trädgården under sommaren. Det här exemplaret hade fyra synliga ockupanter som trängdes och konkurrerade om plats i ögonantennerna.

Här är Youtube-länken till filmen också. Där är formatet en aning större än här på bloggen.

Nu kommer bloggen att vara tyst i en vecka då det står arbetsresa på programmet.

Jag saknar något från sommaren 2013

Faktum är att jag inte stötte på en enda huggorm - Vipera berus - i somras. 

Det slog mig nu när jag för några dagar sedan plockade in lite paddor och en ödla på bloggen. Jag har trots allt rört mig på ställen där det absolut finns ormar och även där det är dokumenterat många ormar men märkligt nog utan ett enda möte.

Den här stiliga huggormen är den senaste jag träffat på och det var för hela ett och ett halvt år sedan.

Dessutom var den inte ensam. Ett par meter längre bort låg ytterligare två huggormar och värmde sig i vårsolen.

Jag gick ganska nära med kameran och väntade mig nog att det skulle smälla till mot linsen men uppenbarligen var objektivets närgräns längre än ormarnas.

Det här blev med andra ord ännu ett "ur arkivet"-inlägg men så kan det bli om man inte har något nytt att komma med.

Adapter och fjällvråk

För några dagar sedan fick jag hem (Ebay) Canons gamla originaladapter för FD-objektiv till EOS-kameror. I det här gamla inlägget redogjorde jag lite kring dessa adaptrar och framförallt kring den FD-telezoom jag skaffade förra vintern. Hittills har jag nyttjat en glaslös EdMika-adapter som dock inte tillåter fokus i "oändligheten". Oftast är det dock så att bortre fokusgränsen ändå är väl bortom det man normalt behöver ifall man t.ex. tänkt fotografera en fågel. EdMika-adaptern kommer jag absolut att fortsätta använda men när nu ett exemplar av Canons egen sällsynta version dök upp till ett lockande pris slog jag till. Objektivet tappar 2/3 steg och/men adaptern är samtidigt en liten telekonverter på 1,26 x objektivets brännvidd. 150-600-zomen blir då en 189-756-zoom.

756mm är grymt mycket utan bildstabilisator (IS) i objektivet så när jag gjorde ett första test i slutet av förra veckan presterade jag en hel massa skakningsoskärpa - mycket pga. för skakigt stativ/stativhuvud. Det första intrycket är ändå att adaptern är bra - dvs. att optiken är prima och i sig inte skapar särskilt mycket sudd. 

Så småningom ska jag nog återkomma till Canon-adaptern och en hel del andra kameraprylar i något framtida inlägg. Ett vettigt test måste jag ju försöka genomföra. Det gäller även 2xkonvertern som skaffades i våras samt ett par andra kameraprylar. Tyvärr kan jag inte kombinera de två konvertrarna och skapa ett "1512mm-objektiv" men det går ju alltid att skaffa 1.4-telekonvertern och få "1680mm".

- Eller så inte... Man har då för länge sedan ändå passerat gränsen för alla linsernas samlade försämring av det ljus som ska träffa bildsensorn.

Medan jag snabbtestade adaptern/objektivet flög en rovfågel på hög höjd in över gården. Det visade sig vara en fjällvråk - Buteo lagopus - och jag försökte givetvis knäppa några bilder. Jag hann inte riktigt med i den manuella fokuseringen och när fågeln var rakt över mig blev det ruggigt knepigt med både stativ och egen kroppsställning. Oskärpan i bilden är således en kombination av felfokusering och skakning. Får jag bara bort sådant så ska det säkert bli användbara prylar.

Ur arkivet: Italiensk padda och en väggödla

Mera utländska bilder och nu är jag tillbaka i södra Italien och Montescaglioso och året är åter 2004.

Är detta Bufo balearicus, Bufotes balearicus eller Pseudepidalea balearica?

Jag vet inte. Vet inte heller om den har ett svenskt namn. Jag har inte undersökt vilket av de vetenskapliga namnen som faktiskt gäller för tillfället så jag använder det första alternativet.

B balearicus är i huvudsak en Italiensk padda men sägs ha införts till Balearerna (Mallorca och närliggande öar) någon gång för länge sedan. Förutom i Italien finns den också på Korsika och Sardinien.

Jag har varit en handfull gånger i den lilla syditalienska staden och vid några tillfällen letade vi oss ut i det bergiga skogsområdet Parco della Murgia Materana nordost om stan. I området finns gamla vandringsleder, eremitboplatser och kapell. De senare är uthuggna i berget på samma sätt som bostäderna i det världsberömda Sassi i närbelägna staden Matera.

Det här väldigt unga exemplaret av B. balearicus hittade jag i dalen mellan Montescaglioso och Murgia.

Bergen, klipporna och stenarna i området är perfekta boplatser för den ruinödlan - Podarcis sicula.

Ur arkivet: Luxemburg-paddor

När jag nu ändå tagit upp arbetsrelaterade workshops i utlandet kan jag lika väl publicera dessa bilder av paddor - Bufo bufo - som ägnade sig åt kuckeliku i en park. Den här gången handlade det om en två veckor lång vistelse i Luxemburg - närmade bestämt staden Wiltz i norra delen av det lilla landet.

I parken som tillhörde den institution vi jobbade med - och i - var paddorna vårrusiga. Det var i medlet av april 2006 och grönskan hade hunnit långt men temperaturen kunde ännu sjunka rätt lågt mot nätterna

Parken innehöll ett flertal dammar och ett litet kanalsystem dem emellan.

Precis som i förra inlägget nyttjade jag min gamla Sony DSC f717 och nu när jag återser och efterbehandlar bildmaterialet är jag positivt överraskad beträffande materialets kvalitet. Visserligen får man inga stora bilder från filerna eftersom upplösningen inte var (är) så häv som i dagens kameror men för nätet och/eller mindre tryck håller de bra. Valör och färgomfånget i originalfilerna är överlag riktigt prima. Det beror högst troligen på kamerans verkligt fina optik.

Paddorna var verkligen överallt.

En vattensalamander kikade också upp i dammkanten. Jag tror det är en mindre vattensalamander - Lissotriton vulgaris.

Ur arkivet: Stora vårtbitare

I juli/augusti 2004 befann jag mig på en workshop i södra Italien - Närmare bestämt en liten ort som heter Montescaglioso ca 30 km från kusten mitt inne i "hålfoten".

Det året var det en invasion av dessa vårtbitare som jag tror är arten Decticus albifrons. 

Kroppslängden är kring och lite drygt 4 cm men då tillkommer vingar och på honorna det långa äggläggningsröret. Det är med andra ord ganska stora insekter det handlar om.

Snubblade idag över dessa (och flera andra) gamla bilder. Eftersom jag de senaste dagarna inte hunnit producera så mycket nytt passar jag istället på att lyfta fram det här arkivmaterialet på bloggen.

Vårtbitarna var inte särskilt bra på att flyga. De tog liksom fart och krockade sedan i allt och alla när de försökte ta sig fram genom stadens trånga gator.

Bildmaterialet är fotograferat med min första digitala kamera - en Sony DSC f717 - som jag fortfarande har kvar. Det var en kamera jag verkligen gillade. Optiken är riktig bra och funktionerna (inställningsmöjligheterna) är tillräckliga. Dessutom har den ett vridbart bakstycke som är användbart och positivt i många situationer. Man kan kanske idag småflina åt de 5 miljoner pixlarna men kvaliteten räcker till rätt långt ändå. När kameran köptes var fem miljoner en hel del.

Efter ett par dagar kom ett skyfall och det var inte så lyckat för vårtbitarna. De dog i mängder och ställvis var det närmast drivor av dem (och andra kryp) på gatorna.

En pappersgeting - släktet Polistes - förser sig med matbitar. Flera exemplar av en liten röd myra är också på plats.

Här är det några svarta myror som städar.

En något mindre och grönare vårtbitare.

Höst-tranor

Jag har många bilder på tranor och merparten är från Bådaviken. I "tran-kategorin" bland etiketterna hittas en del av de fotografierna.

I söndags kom två tranpar flygande över viken och de anslöt säkerligen till den långa plogen som syntes där ute ovanför fjärden.

Bådaviken 8.9. Brushanar

På grund av hökugglan kom jag lite väl sent ut till bådaviken och fågeltornet. Det hann med andra ord börja skymma.

Tre olika vadare kunde jag se. Det ena var en ensam liten vadare som jag inte kunde identifiera. Några enkelbeckasiner flög antingen i par eller ensamma och utstötte skorrande läten. De mest framträdande var ändå ett gäng brushanar - Philomachus pugnax - som flög i cirklar runt vikens kvarvarande lilla vattenspegel.

Kvällsmörkret gjorde att det inte var läge att fixa till andra typer av bilder än sådana baserade på rejäla ISO-siffror, vidöppen bländare och ändlöst långa slutartider. Man får ta det som det är och ibland blir även sådana bilder ganska spännande på något sätt.

Borde väl egentligen ha kastat mig på mage och sakta ålat i bättre position men den svarta gyttjan var helt enkelt inte tillräckligt inbjudande. Jag gjorde därför beslutet att stå på lite avstånd och försöka hitta brushanen mellan alla framförvarande vass-strån istället.

Hökuggla

Igår kväll fick jag för mig att göra en vända ut till fågeltornet vid Bådaviken. Har inte varit där sedan i juli och det var bara ett kort besök. Den gången handlade det mest om röjning av linjerna för det elstängsel som ska hålla Highlandkorna på rätt plats. Viken är vassbemängd och korna är ett kul initiativ att hålla den lite mer öppen. 

Direkt jag kom ut på Mossahagen noterade jag en fågel i toppen på en gammal avbruten björk.

Det var en hökuggla - Surnia ulula - som spanade hit och dit. Ofta verkade den också fokusera mot något på marken och jag hoppades få ta del av ett jaktförsök.

Jag fick sitta i bilen och trycka av bild efter bild. Egentligen var det redan på gränsen till för mörkt men var gjorde det?

Sedan jag var liten har hökugglan varit lite av favorituggla. Jag tyckte nog på något sätt att den var lite stiligare än de övriga.

Dessutom påverkades jag nog av att farmor och farfar hade en uppstoppad hökuggla som de fått av någon bekant - som säkerligen hade skjutit ugglan i fråga.

Något jaktförsök blev det inte. Ugglan flyttade över vägen och in mot skogsbrynet.

När jag kom samma väg tillbaka var den kvar men då var det alldeles för mörkt för att det skulle vara möjligt att ta fler bilder.