Grådaskig skärgårdsinvånare

På långt avstånd från kameran hastade skärpiplärkan (Anthus petrosus) mellan buskar och stenar.

Det är bråttom, bråttom, bråttom.

Skärpiplärkan klär sig relativt trist. Det är i stil med Matti Meikäläinen-Svensson som fått semester, dragit på sig en urtvättad t-shirt och de grå träningsbyxorna från 1997.

Men skärpiplärkor är precis i likhet med sina släktingar pigga sommarfåglar. Alert blick och vibrerande stjärt. Ska man försöka skilja dem från våra andra piplärkor är det främst just kontrastlösheten man går på - ja och ljudet förstås. Kanske främst den biten som fungerar ifall man har öron och ljudminne.

DDT?

Oroväckande utveckling i silltrut-kolonin. Det har hittills sett relativt bra ut med kläckningen och den storm som härjade för en dryg vecka sedan verkade inte leda till några större katastrofer.

Men nu har ungarna börjat dö och en gemensam nämnare ser vid första anblicken ut att vara orsakad av försämrade levervärden. Bör dock poängtera att några undersökningar ännu inte är gjorda men att sådana är på gång. 

Här ovan har ett av äggen något fel och det verkar ha gått sönder. Intill är en påbörjad kläckning i full gång. 

Edit: Ska för tydlighetens skull tillägga följande. Bortfallet av ägg och ungar kan bero på flera olika orsaker och ledtrådarna är för tillfället relativt få.

Att ägg får "något fel" beror sannolikt på ett antal olika orsaker. Dels finns förstås alltid ett visst antal "normala" rötägg - dvs. obefruktade ägg. Men utöver dessa tillkommer ägg där fosterutvecklingen av någon anledning och i något skede avstannat utan förståelig anledning. Vissa ägg verkar vara extra sköra och går sönder mot slutet av ruvningen - de trycks in eller tappar skalbitar på oförklarliga sätt. Några ungar dör under själva kläckningen och ett ovanligt stort antal ungar dör av konstiga symptom. Speciellt bland C-äggen (boets tredje  och yngsta unge) har dödlighet i själva kläckningen varit märkligt hög. Det finns även ungar som inte alls växer trots att de matas.

Det är i och för sig inte alls konstigt att fågelungar dör. Också i en stabil population och normalfrisk population är dödligheten hög. Det är alltid ett visst svinn på både ägg och ungar. Problemet är att silltrutungar under de senaste decennierna börjat dö pga. närmast "onaturliga" orsaker. Naturliga orsaker är förstås näringsbrist ifall föräldrarna inte lyckas fånga tillräckligt med föda, predation, att ungen ramlar ner mellan stenar och klippblock (dvs. fastnar och svälter ihjäl) samt eventuella enstaka sjukdomsepidemier som tidvis kan härja i kolonier. För kustlevande fåglar i stil med silltrut, kan förstås också väder och vind ställa till bekymmer. Högvatten sköljer bort bon, långa kalla perioder inverkar på ungarnas energiåtgång osv. 

De bekymmer som nu drabbat silltruten verkar alltså inte vara av naturlig art. Det är något annat som spökar och kraftigt decimerar deras förmåga att reproducera sig och det verkar vara envist ihållande.

Utan några som helst betänkligheter vågar jag med bestämdhet hävda att silltruten är den absolut mest eleganta representanten för släktet Larus - åtminstone här i trakten. Den är slank och smalvingad jämfört med de övriga. Färgsättningen - dvs. fördelningen av mörkt och ljust - är fantastiskt vacker och hela dess uppenbarelse andas stil. Silltruten är också den eleganta fiskaren i släktet. De övriga hugger in på både ett och annat, men silltrutarna fokuserar primärt på just fisket. De syns numera visserligen också på åkrar, soptippar eller vid rävfarmer, men de är trots allt ändå fåglar som främst förknippas med hav och strömming.

Elegant och långvingad. Jo, det är ju också något som är relaterat till silltrutarnas flyttning. Smala och långa vingar är typiskt för flygare som vill transportera sig själva med effektivitet och ekonomi. Arter som flyttar långa sträckor har därför oftast längre handpennor än sina nära släktingar, vilka inte alls drar lika långt över vintrarna (eller sådana som stannar helt och hållet). 

Silltruten vill ägna vintersemestern i Afrika. Våra Bottenvikstrutar (Larus fuscus fuscus) flyttar företrädesvis till östra Afrika. De drar ner längs Östeuropa mot Turkiet, Israel och vidare ner längs antingen Nilen eller afrikanska östkusten. Stora delar av Nilen-följarna stannar i trakterna runt Östafrikanska gravsänkesystemet (Great Rift Valley) och Victoriasjön (Tanzania / Uganda / Kenya), samt västerut i de tempererade delarna av Afrika (Kongo-Kinshasa, Kongo-Brazzaville och ut mot Gabon).

Det är antagligen i dessa trakter silltrutarnas bekymmer ackumuleras. Problemen stavas förslagsvis D, D och T.

DDT är förvisso ett gammalt och numera huvudsakligen förbjudet bekämpningsmedel. En gång i tiden var det ett räddande mirakelmedel som sprejades ut både vertikalt och horisontellt på alla tänkbara och otänkbara platser. Odlingar av olika slag fick sina beskärda delar och även människor tog rena duscharna av ämnet för att rensa bort ohyra från sig själva och kläderna.

Tyvärr har DDT ännu på senare tid använts hyfsat omfattande på sina ställen runt om i Afrika. Reglerna kring bekämpningsmedlet tycks det vara lite si och så med. Sedan verkar det också vara så att eventuella regelverk inte heller efterföljs till punkt och pricka. Det ryktas t.o.m. att folk fiskar med hjälp av DDT. 

Nå, det sistnämnda kan som sagt eventuellt bara vara ett rykte men faktum kvarstår. Det är 54 år sedan Rachel Carsons "Tyst vår" men DDT arbetar fortfarande i utrotningens tjänst. DDT-frågan är dock inte hur enkel som helst. Det har i många år debatterats flitigt i frågan DDT och malaria eftersom DDT anses vara ett av de mer effektiva åtgärderna mot myggorna. Även på vetenskapligt håll är det faktiskt viss oenighet kring hur man borde förhålla sig i frågan. Malaria är trots allt en stor dräpare av människor i stora delar av Afrika. Det finns dessutom vetenskapliga röster som hävdar att DDT inte är så farligt som det utmålats. Men på den punkten torde dock årtionden av forskningsresultat ändå tala ett hyfsat tydligt språk. En del i frågeställningen handlar bl.a. om att DDT de facto inte verkar vara så skadligt just för oss människor - medan det förstås är dokumenterat skadligt för andra organismer.

De små silltrutungarnas levervärden är dåliga och merparten av ungarna tycks nu stryka med. Samma scenario har synts i Finska viken och situationen är liknande även här i Kvarken. Man vet inte med säkerhet hur silltrutens vanor och födosök ser ut under vintervistet i Afrika. Därigenom vet man heller inte när, var, hur och om de alls exponeras för DDT just där. Det står dock helt klart att de får i sig mer DDT än sina nära släktingar (gråtrut och havstrut). Silltruten testar i övrigt lika med sina släktingar vad övriga miljögifter anbelangar.

Nu har jag bara skrivit alldeles ytligt om detta. Vill man läsa mer detaljerat så är t.ex. länken nedan ett tips.

Varying chick mortality in an organochlorine-"strained" population of the nominate Lesser Black-backed Gull Larus f. fuscus in the Baltic Sea

Martti Hario & Jari M.J. Nuutinen

Ornis Fennica 88:1-13.2011

Ilkka Hanski 1953 - 2016

I och med bortgången av en stor finländsk zoologisk röst, är det på sin plats att bryta det vanliga inläggsmönstret en smula (om än bara lite).

En mycket fin sista lektion. Lättförståelig och oerhört angelägen.

Havsörnsringmärkning

Det har varit dags för ringmärkning av havsörnar. Jag hängde på även i år. 

Första paret jag var med och besökte hade redan ungar (två st) som bedömdes vara för stora. Finns en viss risk att de försöker lämna boet och sådana äventyr kan sluta mindre bra. Ingen klättring upp till det här boet således. Hens syskon trycker någonstans bakom bokanten.

De kan konsten att se både seriösa och lite småfåniga ut - de där havsörnarna. Deras mamma (första bilden) är 11 år gammal och kommer från Himango.

Nästa bo innehöll också två ungar. De var av perfekt ringmottagarstorlek. Ungarnas gamla föräldrar är ett ganska säkert och pålitligt par. De har levererat många nya havsörnar under årens lopp.

Så länge man har koll på var örnen finns är det inget bekymmer att häckla den. Men annars finns det förstås några fjädrar av artfränder under örnbona också. Så skrattmåsen är inte alltid den som skrattar sist. Ska ännu försöka få reda på var och när den här örn-honan är ringmärkt. Troligen 90-tal i alla fall. Får kanske anledning att återkomma kring det.

Tredje boet för dagen (lördagen) bjöd slutligen på en unge. Bra så även det. 

Pappa örn har inga ringar och hans maka kom aldrig tillräckligt nära för fotografering. Högst troligen är hon dock samma som tidigare år och i så fall är hon en tolv-åring ursprungligen från Maxmo.

Han måttade upp sensorns storlek ganska korrekt. Ingen beskärning på bredden i den här bilden. 

Fotografierna är för övrigt som vanligt tagna för uppföljning och dokumentering - inte för att få örn-bilder.

Laduhoppspindel

Husets södra vägg är hem för en hel hjord laduhoppspindlar. De sitter utspridda på behörigt avstånd från varandra och vänder kroppen så att de två avancerade supertele-macro-djupseende-bredspektrum-ultraviolettkänsliga ögonen riktas rakt mot allt som rör sig. Är det som rör sig litet och ätbart genomför spindeln ett raskt språng med påföljande dödligt bett.

Sittucus terebratus är dess riktiga namn och hon på bilden är en hon.

Silltrutarna ringmärks

Uppföljningen av silltrutarna fortsätter med ringmärkning. Ett par ljusmantlade silltrutar syntes också. Man kan kanske inte bestämma dessa till någondera ljusmantlad underart, men klart intressant ändå. 

För eventuella frågetecken kan jag tillägga att nominatformen Larus fuscus fuscus häckar i Östersjön, Bottenviken och upp mot Nordnorge samt Kolahalvön, att L. f. intermedius häckar på svenska västkusten, i södra Norge, Danmark och ner en bit längs Europas västkust, att L. f. graellsii hittas ute vid Island, Färöarna, Brittiska öarna, Irland och nere vid franska kusten samt vidare söderut i Spanien och Portugal, och slutligen finns även L. f. heuglini som är en rysk tundratrut. Graellsii och heuglini är ljusmantlade - dvs. de har en skiffergrå ton på ryggen och vingarnas ovansidor. Det finns ställvis dock en hel del variationer och blandningar former emellan. Många av dem kan alltså inte hänföras till en specifik underart. 

Här ovan är i alla fall en alldeles typisk L. f. fuscus.

Skräntärnan är klassad som nära hotad och även det lokala paret har fått sina ungar ringmärkta.

Skräntärnan har likt silltrutarna minskat i antal under de senaste decennierna.

Vitkindade gåsen går det bättre för numera. 

De har av någon anledning gjort en slags omvänd spridning. Tidigare var dessa gäss  huvudsakligen häckfåglar långt uppe i norr. Grönland, Svalbard och Novaja Zemlja var deras ursprungliga hemvist. Klimatförändringarna har ju gjort att många arter justerar utbredningsområdet norrut. Vitkindade gåsen har gjort tvärtom och fick för sig att inleda häckning i Östersjön. Den är numera någorlunda vanlig på sina ställen även här i skärgården.

Roskarlen hör till dem som minskar. Den är klassad som sårbar.

Silltrutbo med en dygnsgammal unge och ett okläckt ägg. Den äldsta ungen trycker någonstans bland växterna i närheten.

Unge nummer två får sin ring, den vägs och återbördas därefter omedelbart till boet. Någonstans mellan 60 och 70 gram väger denna ålderskategori.

Mitt i silltrutkolonin har en vitkindad gås kastat veven. Antagligen har en havsörn slagit gåsen vid boet som ligger precis intill alla fjädrarna. Men äggen sköts om och är varma så antingen har örnen slagit hanen eller så kan även han ruva. Jag har ingen aning om huruvida det finns någon relevans i det senare alternativet.

Ett annat silltrutbo. Här kurar både A och B-ungen. Ägg nr tre har kollapsat och visade sig vara ett rötägg (längst till vänster).

Döden går stenhårt åt alla fågelarters ungar. Faktum är att oerhört få ungar överlever första året och stora delar stryker med när de ännu är små dunbollar. Några döda silltrutungar har ännu inte påträffats men bland gråtrutarna, som fått ungar något tidigare, är liken redan många. Då bör man dessutom tillägga att gråtrutarna är skickliga och anpassningsbara opportunister som ju gynnas starkt i våra kusttrakter just nu. Ändå har även de stor dödlighet bland sina små.

Givetvis stryker även vuxna fåglar med. 

Precis som jag skulle till att ordna till det här inlägget, dök en artikel om havsörnsringmärkning upp i Vasabladet (kan säkerligen bara läsas av prenumeranter). Den fortsatta debatten i kommentarsfältet fylls av oförstånd gentemot ringmärkning och uppföljning av populationer. Ringmärkningen är förstås inget självändamål för någon fågelintresserad person. Allt handlar i första hand om hälsovårdskontroll av miljön i stort, samt om uppföljning av djurarter vi riskerar förlora. Debatten lär gå vidare.

Kusthalmspindel

En aning svåra att få syn på kanske - men inte ovanliga. Vi har två Tibellus-arter i landet. T. maritimus (kusthalmspindel) och T. oblongus (ängshalmspindel). Släktet tillhör familjen Philodromidae som på svenska heter snabblöparspindlar. De två halmspindlarna uppvisar en del utseendemässiga skillnader gentemot merparten av övriga snabblöpare - främst då genom deras långsträckta kroppsform i kombination med vanan att sitta utsträckta och göra sig smala. Förstås en kamouflage-anpassning till deras habitat.

Dessa spindlar hittas främst i närheten av vatten eller åtminstone fuktiga platser. Kika t.ex. bland halvgräsen (Cyperaceae) vid någon strandäng eller våtmark så lär du snart ha någondera arten framför dig. Kroppslängden blir uppemot en centimeter. Smyg försiktigt. Kommer du för nära och spindeln noterar din skepnad/skugga så lirkar den sig kvickt över till "baksidan" av det strå den sitter på.

Båda arterna liknar varandra rejält. T. oblongus kännetecknas av parprickar - en på var sida om den mörka mittstrimman - på bakre halvan av bakkroppen. T. maritimus saknar dessa prickar. Men variationer finns (förstås). Det finns rejält prickiga exemplar av båda arterna. Säkrast är det självfallet att kika på könsorganen. Fyndplatsen kan vara en ledtråd men det är klokt att inte låta den ledtråden vara kassaskåpssäker. Båda arterna hittas i stort sett överallt i landet men T. maritimus är möjligen en aning mer sparsamt förekommande längre inåt land. Ser man på fynd och rapporteringar verkar T. oblongus vara nästan dubbelt så vanlig rent generellt.

Bildens hona påträffades 40 cm från älvens vattenkant nedanom Floraparken här i Nykarleby. Hon hade tagit sig en sen kvällsbit.

Årets första blomfluga

Det är det inte alls - årets första alltså. Har sett många blomflugor innan jag stötte på denna, men den är i alla fall den första jag dokumenterat. 

Den hade slagit sig till ro vid älvbranten intill Floraparken här i Nykarleby. Min blixt störde uppenbarligen för jag fick bara den här bilden och en rejält suddig dorsal-bild ("ryggen").

Någon av Sphaerophoria-arterna är det. Så långt vågar jag med högburet huvud basunera ut namnet.

Men sedan borde man förstås lirka sig vidare till art också. Jag har konsulterat Nationalnyckeln men vågar på basen av den inte göra ett definitivt och slutgiltigt val. Finns ungefär tre-fyra kandidater. Ett litet bekymmer är nämligen att dessa flugor kan vara en smula varierande i sin teckning (bakkroppen) och att det således blir vanskligt. Sländflugor är förresten släktets svenska namn.

Här är ett tidigare inlägg med sländflugor. Skrev där in några kortfattade rader om släktet som sådant.