Bredkantskinnbagge

Nymf av Coreus marginatus. Nymfen är i något av de tidigare stadierna - typ andra eller något i den stilen.

Bredkantskinnbaggen blir kring en centimeter lång (kroppslängd) som fullbildad. Bildens nymf var ca 6 mm. Dessa skinnbaggar lever på växtsafter och tycks föredra syror och skräppor. Den här hittades dock i hallonsnår.

Långlänk på Villskär

För lite bakgrundsinformation: se föregående inlägg.

Under lördagen blev min uppgift att kontrollera lomflottar ute i sjöarna/träsken på Villskär. För att de övriga arbetslagen inte skulle behöva ägna extra tid åt att köra båt några längre sträckor beslöt jag stiga iland bara tvärs över "sundet" från Kummelskär, sedan gå till respektive träsk och slutligen återkomma till samma punkt, som ju var tydligt synlig från hamnen vid naturstationen. Visserligen en rejäl bit att fotvandra i helt hopplöst svårforcerad terräng, men jag hade inte bråttom och såg fram emot strapatsen.

Kameran var förstås också med. Men du milde tid vad jag lyckades hålla den konstant felinställd. För det första var den förhandsinställda bildkvaliteten av någon outgrundlig anledning galet fel - något jag upptäckte först när jag kommit hem och tankat in bilderna i datorn. Dessutom hade jag jämnt och ständigt fel bländare och/eller fel ljus-/mörker-kompensation - ofta även fel ISO. Orsakerna till fel inställningar för bländaren och exponeringskompensationen hade att göra med att jag höll kameran i ett visst grepp när jag klämde mig fram mellan träden, genom kvistarna och bland stenbumlingarna. Mitt grepp var av det slaget att jag tidvis i misstag kom åt de vred som ställer in nämnda funktioner. Kameran ville jag ju ha stand by, så den var förstås beredd att lyda mina omedvetna order. Det betydde att jag i flera lägen smattrade på med exponeringar som bara resulterade i helt oanvändbara bilder. Jag får helt enkelt göra om och göra rätt i något sammanhang framöver. Omtent.

Några rovfåglar kretsade över Kisträsket. Fiskgjuse (ej på bild) sågs med jämna mellanrum ett flertal gånger vid några av träsken. Ormvråken i bilden ovan är faktiskt bara den tredje jag ser i sommar.

Havsörnen (nedan) hade sällskap av två lärkfalkar. Falkparet var väl inte helt överförtjusta i örnens närvaro.

Orkidéer blommade här och var. Bl.a. Jungfru Marie nycklar - Dactylorhiza maculata.

Lomflottarna är numera översållade av många olika växter.

Vid Hemträsket huserade en gråhäger.

Även ett sångsvanspar höll Hemträsket som hem. De var ändå smått skeptiska till min närvaro och gled iväg bort mot västra stranden där de sedan vandrade över till det träsk som ligger intill.

Vita näckrosor är rikliga i Hemträskets vatten.

Svanen i Holmträsket verkade inte ha familj.

Lite här som var ute i skogen, blev jag utskälld av rödhakar med näbben full av larver. De har fortfarande matning av ungar på dagsprogrammet.

I lilla, lugna Krokviksträsket var det skräddarsamling.

Lomflottarna då? Jo de var på plats. Några lommar fick jag tyvärr inte se men åtminstone i det ena träsket spekuleras storlommen häcka.

Vandringen tog totalt sex timmar (med pauser vid respektive träsk) och jag beräknade att sträckan blev tio kilometer. Jag var onekligen rätt mör efteråt. Terrängen är som sagt riktigt tungforcerad. En kanonbra långlänk helt enkelt.

På söndagen var vädret av helt annan karaktär. Regnet började sila ner på förmiddagen. Då hade vi ännu ett antal holkar att gå igenom. Det slutliga resultatet har jag inte koll på eftersom en sammanställning ännu ska göras. Generellt verkar knippornas häckning ha varit rätt klen medan storskrakarna lyckats en smula bättre. Flera av holkarna är också relativt nyuppsatta och ibland tar det tid för fåglarna att upptäcka dem - speciellt de som inte är väl synliga från vattnet. Holkarna är livsviktiga för fåglarnas population. Naturliga bohål (t.ex. spillkråk-bon) är numera synnerligen sällsynta. Storskraken är inte lika beroende av holkar men lider hårt av rovdjurspredation på ägg när de har sina bon på marken. Storskrake-populationen är dessutom på väg neråt och det är således skäl att hjälpa dem så gott det går.

Mickelsörarna

Helgen tillbringades på Mickelsörarna. Deltog i en inventering av tidigare utplacerade knip-/skrak-holkar och lomflottar. Inventeringen hade förstås som mål att bl.a. utröna huruvida utplaceringarna gett resultat. Återkommer med några inlägg kring vistelsen ute på holmarna. Fram tills dess får havsörnarna hålla ställningarna på bloggen. Paret slappade lojt bredvid farleden när vi tog oss ut till naturstationen på Kummelskär.

Nattslända

Det handlar säkert om behåring, detaljer i vingarnas ribbor, antennernas längd och segment samt (som alltid) könsorgan - ifall man tänkt artbestämma en nattslända.

Egentligen är det ju i mångt och mycket precis samma procedur som med alla andra insekter och småkryp. Men när det gäller dessa nattsländor (Trichoptera) så är jag helt out och jag har dessutom lite svårt att ens få någon början på det hela.

Så i nuläget får jag lugnt konstatera: Nattsländor av den modell som syns på ovanstående bild är det synnerligen gott om i närheten av vår damm. Ett flertal av dessa nattsländor gömmer sig under dagen i diverse växtlighet i närheten av nämnda vatten. När man skakat fram dem (ur t.ex. ett buskage) och de har ramlat ner på använt uppsamlande underlag, börjar de skutta omkring lite halvt okontrollerat i diverse rikntingar.

Ifall någon vet eller vill gissa vad det är för en - så ska jag tillägga att avståndet mellan antennfäste och vingarnas bakkant är ca 15 mm. Därtill fogas alltså nästan lika många millimetrar antenn.

Spets eller gull

Täckvävarna är oräkneliga. Trädgårdens trettonde registrerade art (och det lär ramla in fler vartefter) är denna eleganta spindel. Det rör sig om en av två arter vars honor är (eller kan vara) förvillande lika. Dessa två är Bolyphantes alticeps (spetsmattvävare) och B. luteolus (gullmattvävare). Honan på bilden ramlade fram ur en låg Rhododendron i mitten av förra veckan.

Rovkvalster

Tyckte mig skymta en liten ljus prick på ett staket. Närmare okulärbesiktning tydde på kvalster i färd med något och när kameran hade riktats rätt och tryckts av, kunde jag börja se vad som var på gång.

Visst var det ett kvalster. Det var ett rovkvalster ur familjen Bdellidae. Har inte hittat något svenskt namn. På engelska och tyska är det Snout Mite och Schnabelmilben.

Inom familjen Bdellidae finns ett flertal släkten. Det här exemplaret kunde eventuellt tillhöra släktet Cyta men det är en grov gissning.

Dessa rovkvalster är aktiva jägare. Några av de få texter jag hittat om djuren, nämner att vissa arter är inriktade på vissa byten. Här har det här kvalstret i alla fall "nedlagt" en stövslända. Bdellidae-kvalster har, likt sina avlägsna släktingar spindlarna, förmågan att spinna trådar. Ett antal av dessa trådar skymtar i några av bilderna - bl.a. mellan stövsländans vingar och underlaget. Kvalstret tillverkar sina trådar genom körtlar i munnen. Det som ser ut som antenner är dess pedipalper.

Och ifall någon undrar kring storleken så är det en knapp millimeter - typ 0,87 mm om man ska lita på mitt mikrometerögonmått.

Silvrigt stilettflugefrågetecken

Den här vältrimmade dvärgschnauzern är en stilettfluga.

Stilettflugor (Therevidae) är i de flesta fall ganska storväxta. Flugan på bilden är 10-12 mm. Vi har några få arter som går i den här grå-silvriga färgtonen. De andra håriga stilettflugorna är mera bruna och så finns det någon mörk och relativt hårlös art också.

Jag har grunnat, sökt, letat och funderat, men ännu inte kommit fram till svar. Den första man tänker på är någon art ur släktet Acrosathe. Dessa har dock ljusa svängkolvar och den här har mörka sådana.

Nästa silvriga stilettfluga man kan spekulera kring är t.ex. Spiriverpa lunulata. De har mörka svängkolvar. Men ingendera av de två nämnda flugorna har (vad jag sett) de bruna tonerna på thorax. De är överlag mycket mera gråa.

Någon vit-grå Thereva-art finns också. De brukar inte vara fullt så här håriga. Men svaret dyker kanske upp en vacker dag - kanske en dag lika vacker som denna stilfulla tvåvinge.

Kan ju tillägga att stilettflugors larver är rovdjur som jagar andra insekters larver. Sandig jord, förna, eller liknande lös markyta, är omtyckt miljö. Fullbildade flugor får sin energi från nektar, pollen och honungsdagg.

Grönsaksfly

Blir många småkryp i bloggen så här års. Det är deras högtid just nu och jag matar på med inlägg vartefter de dokumenterats.

Här har vi Lacanobia oleracea.

Med ett vingspann på 30 - 37 mm (enl. Sveriges Fjärilar) är den ett medelstort nattfly. Kombinationen av gul njurfläck och vit W-teckning en liten bit från fransarna på framvingskanten, gör den lätt att känna igen.

Svenska namnet grönsaksfly berättar lite om var larverna gärna håller hus. Arten är inte överdrivet födospecialiserad - de kan leva på många olika växter - men söker sig gärna till en del grönsaker och köksträdgårdsväxter. Tomat är de en smula extraförtjusta i.

Bildens grönsaksfly hittade jag på en liten arbetsbänk med inbyggt "skruvstäd" (två smala skivor man kan veva ihop). Den hade tur. Jag var på väg att klämma fast en kort brädstump för lite kanthyvling och om jag inte noterat fjärilen hade den blivit platt. Med lite övertalning klättrade den upp på pekfingret och fick flytta till en bättre skyddad plats.

Fler stekelflugor

Ett par Sicus ferrugineus tillverkar fler Sicus ferrugineus. Snart sitter honan nära de blommor som lockar humlorna och spanar efter ett lämpligt offer.

Vitbandad klotspindel

Den här honan av arten Neottiura bimaculata räddades ur en vattentunna där hon av någon anledning ramlat ner. Det är ju annars förhållandevis sällsynt med spindlar som "gått fast sig" i vattnet i just tunnor.

Honorna av vitbandad klotspindel kan bli drygt 3 mm (kroppslängd) medan hanarna stannar vid samma tre millimetrar. Bildens hona var väl ungefär så stor som de kan bli.

De hittas oftast i låg vegetation bland örter, buskar eller lågt hängande trädgrenar.

När honan lagt ägg väver hon in dem i en silkesboll som hon håller kvar vid spinnvårtorna.

De två blixtarna är verkligen störande mot dylika blanka småkryp.

"Orange häggnyckelpiga"

Tycks inte finnas ett svenskt namn (än) på den här nyckelpigan. Halyzia sedecimguttata är dess vetenskapliga namn. Artnamnet hänvisar till de sexton vita (eller ljusa) fläckarna. På finska heter den tuomenpisarpirkko och på engelska Orange Ladybug. 

Den kan lätt förväxlas med ett par andra nyckelpigor med liknande utseende. Färgtonen i det gula/orange/bruna varierar en del inom samma art men fläckarnas antal och positioner är ofta det bästa kännetecknet. Det finns dock individer som inte har arternas typiska fläckantal. Då är förstås fläckarnas inbördes positioner viktiga för artbestämningen. 

En intressant detalj med dessa nyckelpigor är att de - förutom ett eller annat bladlöss - faktiskt huvudsakligen äter mjöldagg. På brittiska öarna är den mest förknippad med bl.a. björk och tysklön (Acer pseudoplatanus). Det tycks dock vara så att arten inte är alldeles för kräsen vad lövträdsvalet beträffar. Exemplaret på bilderna hittades inte på något lövträd och det är det enda exemplaret jag sett i trädgården så det är vanskligt att veta vad den föredrar. Mjöldagg brukar det däremot bli gott om på ett flertal växter mot slutet av somrarna. 

Edit 2.8.2015: Jamen visst har den fått ett svenskt namn! Sextonfläckig sköldpiga.

Liten parasitfluga

Det lönar sig allt som oftast att slänga iväg en exponering mot även den mest "anspråkslösa" lilla fluga som sitter och dräller i grönskan.

Tja. Alla flugor tillhör ju en art av något slag. Varje art har väl liksom samma "värde" på något sätt. Men jag kommer heller inte ifrån att små "anspråkslösa" flugor är både ytterst vanliga och (därav) lätta att förbise pga. att de i mängden blir lite tråkiga. Trots att även de vanligaste "tråkiga" flugorna lever i en komplex och spännande samvaro med andra organismer.

Nåväl. Här om dagen riktade jag alltså kameran mot flugan här ovanför. När jag sedan gick igenom bildmaterialet kunde jag ju notera att det inte var vilken liten, anspråkslös och tråkig "buskfluga" som helst. Nej det var ju en parasitfluga (familjen Tachinidae).

Tachinidae-flugorna känner man bl.a. igen på de långa styva håren(borsten på bakkroppen. Antennerna är ofta också lite mer iögonenfallande än vad de är hos de där dussinflugorna man normalt tänker på.

Den här 4-5 mm lilla parasitflugan tillhör släktet Siphona. Så vitt jag har kunnat se är dessa i huvudsak parasiter på nattfly-larver (Noctuidae). Cigarren som denna Siphona ser ut att suga på, är dess dubbelvikta sugsnabel (proboscis).

Arten? Tja. De flesta Siphona-flugorna är toksvåra att artbestämma på basen av fotografi - om inte fotografiet visar exakt rätt detaljer. Någonting säger att det kunde tänkas vara S. flavifrons men hugg inte till någon stenruna av den gissningen. Om det eventuellt skulle vara S. flavifrons, så noterade jag i en äldre text att de eventuellt är parasitoider på Tipulidae - alltså harkrankar.

Blåhjon

Callidium violaceum.

Dessa underbart vackra långhorningar frekventerar vårt uthus ganska friskt. Det verkar ha varit ett antal dagar med intensiv puppkläckning just nu - och det ska det förstås ha varit. För det är i juni och juli som de vuxna individerna är aktiva.

Varför finns de i vårt uthus då? Jo för att där finns en hel del obarkade gamla plankor och bjälkar av gran och tall. Larverna lever i lagret mellan bark och ved. De vill helst ha trä som är riktigt torrt. Precis innan de förpuppas (efter två år) borrar de ner sig några cm i veden. Någon egentlig skada på virket åstadkommer de inte - inte i alla fall vad hållfasthet beträffar. 

Blåhjonet på bilden är en hona. Hanarna har något längre antenner och skimrar ofta i en mer lila-aktig ton. Arten är mellan 8 och 16 mm. 

De kan eventuellt förväxlas med blåbock - Gaurotes virginea - men den har svart huvud och halssköld.

Sjuprickig

En av våra - kanske världens - mest kända skalbaggar. Coccinella septempunctata.

Kanske även en av de få som folk generellt inte har obehag för.

Stod här om dagen och betraktade de många nyckelpigorna bland grönskan. Precis som jag skrivit i ett tidigare inlägg, är det ju äntligen ett nyckelpig-år i år. Nu är de överallt.

Noterade att en av baggarna hade några konstigheter vid huvudet och halsskölden. Plockade pigan och fick en dos av deras onyttiga vätska - det där som gör att många (djur) undviker att äta nyckelpigorna. Vätskan pressar de fram ur benens leder. Deras färgsättning är förstås också varningsfärg till rovdjuren och fåglarna.

Nykelpigan med konstigheterna vid huvudet fick ta en vända via kameran.

När jag ändå hade kameran till hands, passade jag på att fotografera några andra nyckelpigor också.

Här på en Rosa glauca. Det var en del bladlöss på rosen så där fanns således även ett antal nyckelpigor. Bl.a. den där med de gula skorporna frampå. Det var där jag hittade den och dit fick den återvända.

Tog en ny bild något senare och då var det inte längre lika mycket gult i pigans ansikte. Kanske det var des egen försvarsvätska som hade kladdat och torkat fast. Men det fanns där före jag plockade upp "henne". Så kanske hen hade varit tvungen att försvara sig en stund tidigare. En vit "förkalkad kam" finns också på halsskölden.

Är brokparasitsteklarna vackrast?

Det kan inte hjälpas. Jag är hopplöst svag just för brokparasitsteklarna - Ichneumonidae. Flera av de halvstora arterna, som den på bilden, har i mitt tycke något så fantastiskt elegant kroppskonstitution. Dessutom är många av dem riktigt stilfullt tecknade. Att de dessutom är involverade i helt otroligt spännande relationer och företeelser är förstås inte ett minus.

Stekeln i det här inlägget har jag inte lyckats knäcka vad arttillhörigheten beträffar. Det kanske löser sig om jag laddar upp den i en lämplig internetgrupp, eller så är det någon bland den här bloggens läsare som har svaret. Kroppslängden är ca 10-11 mm och då tillkommer alla spröten i respektive ända.

Jag har tidigare nämnt att det finns en stor uppsjö parasitsteklar. Mycket att hålla reda på för den som vill ha lite koll. Jag har som sagt just nu inte koll på den här, men upp på Utgångspunkten måste den givetvis oberoende. 

"Vacker som en...

... brokparasitstekel".

Edit 16.7. Det lossnade en smula. Är nu, tack vare experthjälp, nere på underfamiljs-nivå. Det är alltid något och på basen av en enda dylik bild är det inget som säger att det ens behöver vara möjligt att nå mycket längre. Så jag skriver härmed ut underfamiljen Poemeniinae. 

Edit 19.7. Och så har jag fått en rättelse av samma person som gav Poemeniinae. Det verkar nämligen inte alls vara en stekel av den underfamiljen, utan snarare en stekel ur släktet Xorides.

Fällmal

När mörkret faller är det ju en ansenlig dos insekter som vaknar. En av de många är t.ex. fällmal - Monopis laevigella. Den tillhör familjen Tineidae (äkta malar) och dess larver gottar sig i allehanda animaliska restprodukter. De kan hittas i fågelbon, i spybollar, i döda djur, bland hår och således även i kläder och mattor där t.ex. hår kan förekomma i form av päls eller "damm". Det här exemplaret fladdrade fram bland buskaget och landade passligt på ett blad rakt framför mig. Just den här var närmare en centimeter lång men de behöver nödvändigt vis inte bli så "stora. Vingspannet anges vara mellan 10 och 20 mm.

Styltfluga med byte

Neurigona quadrifasciata (om jag prickat rätt). Den här högbenta, 5 mm långa flugan tillhör släktet Dolichopodidae (styltflugor). Just nu är de överallt i trädgården. Eller rättare sagt, överallt där det är skuggigt - vilket det är nästan överallt. Så med andra ord är de nästan överallt. Fick jag det där utrett nu?

Flugan på bilden är en hona. Faktum är att jag bara sett honor men jag har sökt en del efter hanar. De har nämligen svarta borst ute på frambenen och med dem utför de något slags parningsspel inför honan. Den ritualen ligger högt upp på listan över vad jag jättegärna skulle vilja bevittna just nu.

Dessa små flugor är, precis som andra styltflugor, rovlevande. Här har t.ex. hoppstjärten Entomobrya nivalis ätit sina sista alger. Man kunde ju dra något skämt om att hon äter med gaffel - typ.

Strut eller tält?

Ibland är det roligare att smyga omkring och försöka upptäcka krypen där de är, än att skaka fram dem ur någon buske eller på annat sätt rycka dem ur deras göromål. Ur artsamlarhänseende är det förstås mer ineffektivt. Men ingen har bett mig vara effektiv i den här branschen, så jag gör som det faller mig in.

Den här lilla klotspindelhonan bor i en rosbuske. Hon är någonstans mellan två och tre millimeter. Hon ser ut att tillhöra släktet Phylloneta. Det finns två alternativ. Antingen är hon en P. impressa (strutklotspindel) eller en P. sisyphia (tältklotspindel). Ingendera art är någon raritet så hon får fortsätta trycka under sitt blad i lugn och ro istället för att jag ska börja glo närmare på hennes epigyn.

Atlet-fluga?

Det är både något muskulöst och något gracilt elegant över Rhagio maculatus. Här är ett exemplar som frångår dessa snäppflugors normala sätt att okulärbesiktiga sin omgivning. Vanligtvis väljer de nämligen en lodrät plats - så som en trädstam, en stolpe eller annat lämpligt vertikalt objekt i en skyddad och lagom skuggig omgivning. Ofta hittar man dem på mellan en till två (kanske tre) meters höjd. Där sitter de med huvudet neråt och väntar på lämpligt byte som de rappt flyger ner och fångar. 

Larverna lever i marken och är även de rovlevande.

Nordlig murargeting

Bilderna blev bristfälliga men om jag tolkar detaljerna korrekt så ska det röra sig om Ancistrocerus scoticus. De gula markeringarna i kombination med hårigheten och formen på sternit 2 (andra skölden på bakkroppens undersida) tyder på nämnda art. Det svenska namnet är Nordlig murargeting. Ingen ovanlig solitär geting men det är första gången jag träffar på den här hemma - eller rättare sagt: första gången jag vågar gissa att det är den.

När honan inte tankar bränsle i blommor, murar hon bon i diverse håligheter och skrymslen, samt jagar bladbagge-larver (och troligen småfjärils-larver) till sin egen avkomma.