onsdag 30 april 2014

Härlig överraskning

De pinnar som nu råkar följa den här bloggen lär ju vara väl medvetna om att jag håller till rätt ofta vid Bådaviken här i Nykarleby. 21.4 drog jag mig också ditåt. Ganska kort efter min ankomst svallade det till i vattnet och något mörkt bröt ytan.
Inget konstigt egentligen. Gäddorna leker i viken och de producerar lite plask och ringar med jämna mellanrum.

Jag noterade ändå att det här var något helt annat. Kameran siktades in och jag tryckte av flera exponeringar så fort något syntes ovanför vattnet och så länge det var möjligt. Bilden ovan är obeskuren.
Här nedan har jag förstorat rejält.

Tre alternativ cirkulerade under hårsäckarna. Bisam, mink eller utter. Det visade sig ändå snabbt att det handlade om det sist nämnda. Storleken på djuret och den oerhörda effektivitet med vilket det simmade kunde helt enkelt inte missuppfattas. Bilderna verifierade observationen.

Uttern simmade målmedvetet utåt och försvann snabbt in i den täta vassen som omger det numera ganska trånga och grunda utflödet till Bådabukten.


tisdag 29 april 2014

Gäckande sävsparv

De häckar säkert också, sävsparvarna - Emberiza schoeniclus, men framförallt gäckar de. 
Jag ser dem ständigt och jag hör dem ännu mera ofta. Ibland sätter de sig i något av de små träden nära tornet men av någon anledning är jag rena snigeln när det handlar om att fästa dem på kamerans sensor. De väljer givetvis också träd som är så pass långt från tornet att det inte hjälper med min snabba kamerautrustning. Objektivet räcker helt enkelt inte till. Jag får lov att använda Panasonicen (GH2) och stora manuella linsen (FD 150-600).
Minst dåliga sävsparvsporträttet hittills är bilden på honan här ovan.
Det finns dock fåglar som jag inte ens har en urusel bild på. Rödhakar frekventerar omgivningen men de gillar att hålla sig lågt nere bland slyet och de är om möjligt ännu mer rastlösa.
En vacker dag...


Osynlig gulsparv

Morgonkvistarna är givetvis fulla av småfågeltjitter. I föregående inlägg nämnde jag ungträden som sprutar upp ur marken runt Bådavikens utkikstorn. Förutom ängspiplärorna och en hoper andra fåglar som jag tids nog plockar in här på utgångspunkten så hör förstås gulsparven också till de stadigvarande besökarna.

Den här gulsparven tjiade för full hals någonstans nere bland alarnas lägre kvistar. Jag ägnade säkert minst 15 minuter innan jag fick korn på den gynnaren. Däremellan bytte han plats några gånger medan jag var fokuserad på något annat. Till slut fick jag ändå in honom i ögonvrån när han fått för sig att sjunga från en ny kvist. Tack och lov var den dessutom ganska väl synlig från tornet.

På något sätt upplever jag alltid att det känns roligare att se dessa vanliga vintermatningsbesökare "på riktigt" ute i den där naturen. Det är liksom mer äkta.


Ängspiplärkan

Landhöjning och växtkraft är inte nådiga mot Bådaviken. Ute i vattnet är kaveldun och vass på god väg att tränga bort allt vatten. Runt tornet sträcker sig björkar och alar uppåt. 
Men samtidigt som träden delvis börjar skymma sikten ut mot viken erbjuder de också sittplatser för småfåglarna som huserar i området. 
De träd där bildernas ängspiplärkor placerat sig är lite väl långt borta för mitt 400 mm-objektiv. Bilderna är därför tagna med GH2 och FD 150-600 vilket inte alltid är det smidigaste och snabbaste alternativet ifall man tänkt fånga hispiga småfåglar som inte klarar av att sitta på samma kvist i mer än några sekunder. En fördel med manuell fokusering är ju ändå att objektivet inte blir lurat av kvistar och grenar.



måndag 28 april 2014

Någon portugisisk and i vattnet?

De absolut vanligaste änderna vid Bådaviken är krickorna - Anas crecca. Vattnet inne bland kaveldunen formligen sjuder av dessa fåglar. 

Så fort en rovfågel närmar sig blir det ett hysteriskt plaskande och alla krickorna samlas mitt ute i vattnet. T.o.m. en liten sparvhök har den effekten på änderna. Intressant nog är också sparvhöken ofta förbi bådan och kretsar några varv ovanför. Misstänker att den kanske ändå inte riktigt bryr sig om änderna utan spanar istället efter någon av de småfåglar som också trivs i viken. Duvhöken däremot brukar göra låga och snabba inflygningar så den har nog en viss idé om att eventuellt kunna få tag på något ätbart bland de större fåglarna.

Den här våren har jag spanat lite extra på änderna. Förra hösten fanns nämligen följande insändare (bilden nedan) i Vasabladet. Jag kollade upp näbbmärkning och kom fram till att det utförs av väldigt få forskare. Märkningen nedan såg ut som den en portugisisk forskare använder sig av. Jag tog kontakt med honom och han kunde bekräfta att gräsanden var märkt av honom. Gräsanden B3 märktes med näbbplattan 29.6.2010 på ett ställe som heter Taipal Fresh water Marsh nära Rio Mondego eller bifloden Rio Velho. Fram till 21.1.2013 hade den setts flera gånger vid samma lokal. Därefter har den helt klart tagit sig till Finland där den till slut blev skjuten någon gång i slutet av september 2013. Troligen har den fattat tycke för en finländsk hona som övervintrat i Portugal och sedan har de slagit följe norrut.

Jag måste väl erkänna att näbbmärkning inte är så väldans tilltalande - rent estetiskt alltså. Men jag förstår poängen med att ha en synlig märkning och studier har visat att änderna inte har bekymmer av näbbsadlarna. Det som kan bli knepigt är ifall anden befinner sig på platser med kalla vintrar. Då kan isbildning runt märkningen ställa till problem. Därför sker dylik märkning också bara längre söderut. Men givetvis kan förändrade flyttvanor också resultera i att fågeln först kommer sig norrut och sedan inte alls flyttar tillbaka till de sydliga breddgraderna. Gräsänder kan ju som bekant stanna ganska långt norrut om en öppen vattenyta och mat finns tillgängligt. Plastbrickan i sig är fäst med hjälp av en nylontråd genom näsborrarna. Änderna har ju ingen mellanvägg i näsan ute i näbben så anden behöver inte utstå något annat obehag än själva hanteringen under märkningsprocessen. Inget stansande av hål med andra ord.

Jag har som sagt kikat lite extra mot änderna för att se om någon näbb-märkt skulle finnas i trakten. Hittills har dock ingen visat sig.



Tranvardag i Bådaviken

Man kunde kanske tro att det är 1000 katter som ligger där nere i vattnet och spinner hysteriskt men så är inte fallet. Istället är det ljudet från grodhanar i full färd med att försöka imponera på honorna och få sina gener vidare till nya generationer. Nu är det ju så att grodorna inte riktigt får vara helt i fred med sina bestyr. Vikens tranor är nämligen inte alls främmande för att fräckt och brutalt avbryta grodornas förehavanden.

Här håller ett av tranparen på att söka nya jaktmarker. De vandrar ut över den största vattenspegeln och in på grundare område lite närmare fågeltornet. Armbågarna hålls upp ungefär som när man själv vadar ut för att simma i kallt vatten (allt vatten är numera för kallt att simma i). Gissar att det ändå - i tranornas fall - handlar om att inte blöta ner plymerna. Lite koketteri där.
Att tranorna vadar över istället för att ta till vingarna är nog främst en energigrej. Det kostar på i onödan att flyga en sådan kort sträcka helt enkelt.

De första bilderna togs med en felaktig inställning i en adapter-ring mellan huset och objektivet. De är därför oskarpa på ett lite lustigt sätt.

Närmare tornet finns ett område med mestadels kaveldun.

Tranorna vandrade dock vidare fram till vassen som står tät en liten bit längre ut.

Här inne i virrvarret stannade de upp och inledde sin frukost. Ibland kunde man genom kikaren skymta små armar och ben sticka fram från tranornas näbbar. Tranorna doppade upprepat ner grodorna i vattnet och sköljde dem några gånger innan de slukades.

Så småningom vandrade de tillbaka via den motsatta stranden (eller "vassväggen").

Tranor är stora fåglar och här belyses verkligen hur hög vassen de facto är.


söndag 27 april 2014

Skräntärna

En bit ut i skärgården häckar skräntärnorna - Hydroprogne caspia - och det händer att de företar sig vändor in över Bådaviken. Den här flög förbi fågeltornet för en vecka sedan (20.4).
Tyvärr bjöd den inte på sitt underbart vackra läte. Skräntärnan avslöjar sig även utan ljud bland de övriga vitfåglarna genom en helt annan karaktär i själva flygningen. De rör sig med en slags bestämdhet i vingslagen och känns allmänt lite tyngre än t.ex. fiskmåsarna - vilket de i och för sig också är.

När man väl blivit varse skräntärnan avslöjar givetvis näbben direkt vad det rör sig om för fågel.
Hen flög bara vidare och stannade den här gången inte för något fiskafänge.


Kimo åmynning 16 - Några kvarvarande bilder

Med dessa bilder och detta inlägg avslutar jag denna långkörare av inlägg från mitt besök vid fågeltornet i Oravais påskaftonen 2014.
Vad vore en rapport utan skrattmåsar? Det är ju de som står för merparten av allt ljud man får ta del av vid fågeltornen. Så varsågod! Här är en av de trevliga skränfockarna.

Havsörnen gled också förbi. Tyvärr ville den inte göra det på låg höjd. Misstänker att det är en av de örnar som häckar i området.

Änderna och örnen är inte alls nära varandra. Man kan dock få det intrycket men det är som vanligt perspektiv-tillplattning p.g.a. telegluggen. När jag tog bilden såg jag inte vad det var för änder. Paret till höger ser ut att vara bläsänder. Den som flyger först kan möjligen också vara en bläsand - en hona. Men stjärten ser lite extra lång och spetsig ut. Kan det månne vara en stjärtandshona? Kanske lite för vit vid undergumpen men det är givetvis svårt att avgöra då man inte heller vet om fotografiet i sig berättar sanningen då avståndet är ruggigt stort och bilden är hårt beskuren. Den andra anden i raden ser väldigt mycket ut som en skedandshane.

Björktrast. En av många förbipasserande.


Flera bläsandspar låg en bit ut i vattnet.

En... ö... långt ut.



Kimo åmynning 15 - Gluttsnäppa

En kort stund innan jag åkte hem landade en gluttsnäppa på stranden. Hen stannade dock inte många sekunder. Hur som helst blev det min första gluttsnäppa för säsongen.



lördag 26 april 2014

Kimo åmynning 14 - Ringduvorna

Vet inte om jag inbillar mig men jag upplever att det har varit en oerhört stor mängd ringduvor i farten den här våren. De är nästan precis överallt.
Kimo åmynning var inget undantag. grupper om ca 10 till 20 duvor flög ständigt hit och dit runt tornet.




Kimo åmynning 13 - Storspovarna

Storspovarna ville inte komma inom vettigt fotograferingshåll så jag fick nöja mig med vad som bjöds. Spoven till höger är ringmärkt. Några detaljer går inte att utröna men den breda övre ringen ser vit ut och så verkar den ha ytterligare en ring direkt under leden.





Kimo åmynning 12 - Knölsvanspropparna brinner igen

Grannsämjan var onekligen usel bland knölsvanarna och oftast var det en och samma svan som kände sig tvungen att gräla.











Kimo åmynning 11 - Knölsvanarna

Knölsvansvåld. Med krokig hals och sänkt huvud jagar den kraftigare hanen (vänster) en artfrände. Bilden ljuger lite i sitt tillplattade tele-perspektiv och han med den rödare näbben är alltså bakom svanen uppe till höger. 

Kameran fick följa den dominerande hanen.







Knappt hann han vila efter ruschen så skulle det åter jagas.