Om gårdskryssandet och att skapa problem

Det där gårdskryssandet under helgen skedde lite från höften. Dessutom hade jag inte kontrollerat automaten på fredagskvällen och den var givetvis tom på lördagsmorgonen. Gissar att våra vanliga fågelgäster sökt sig till någon mer pålitlig frödistributör i grannskapet.

Ungefär någon gång mellan kl. tio och tolv brukar det vara som mest fåglar på gården. Jag var lite trögstartad och började inte observera fågelförekomsten före halv tolv. Jag kunde då notera en talgoxe och en blåmes. I övrigt var det helt öde. Inte ett pip. Det normala brukar ju vara fyra talgoxar och sex blåmesar. Dessutom saknades pilfinkarna som normalt är stamgäster - eller egentligen mer än så. De bor ju här. De annars säkra grönfinkarna brydde sig inte heller i att uppfylla sin närvaroplikt för statistikens skull. 

Timmen gick. Under dess andra halva dök ändå kvartersmobben av kajor upp. De var fjorton till antalet.

Alltså. Mitt bidrag blev:

1 st talgoxe

1 st blåmes

14 st kajor

Det är i ljuset av detta som jag börjar fundera på om inte svenskarnas regelverk är lite bättre och mer representativt för vilka fåglar man de facto har på sin gård. För även om detta inte är en tävling utan snarare ett jippo för att uppmärksamma fåglarna (och i någon mån fågelmatningen) så är ju resultaten också värdefull information för forskningen. Men å andra sidan är det ju möjligt att en hel hoper svenska gårdskryssare i ett grannskap totalt räknar in och rapporterar samma fågelflock flera gånger om. Tjah... Det riskerar ju vi också göra ifall flocken flyttar på sig från gård till gård. 

På söndagen hade jag program som gjorde att jag åkte hemifrån kvart före 11. Medan jag satt med kaffe och tugg vid köksbordet kunde jag ju inte låta bli att glo ut mot fågelmatningen. Direkt noterade jag de sedvanliga pilfinkarna samt fler än ett exemplar (om än marginellt) av både talgoxe och blåmes. Kajorna kom också. De var "bara" tolv till antalet på söndagen. Plötsligt tömdes fågelmatningen totalt på fåglar och samtidigt såg jag ett kännspakt fladder landa i cembratallen. Vid det laget hade jag givetvis kikaren tillhands och kunde konstatera att det var fråga om en sparvhökshane. Han stannade inte länge och precis innan tiden var slut (tänka sig, jag spanade en timme. En ren tillfällighet) så dök en samling grönfinkar också upp.

Nu hade jag således två stycken timmar av fågelobservation att välja mellan. 

Skulle jag välja den ena eller den andra? Frågorna hopade sig. Snacka om att göra ett problem av ingenting! Som om det slutliga valet skulle kullkasta hela gårdskrysset.

Den andra timmen var en aning mer representativ. Jag kommer nog att rapportera den. 

Tror jag...

2 st talgoxar

2 st blåmesar

4 st pilfinkar

11 st grönfinkar

1 st gulsparv

12 st kajor

1 st sparvhök

Den uppmärksamme läsaren har säkerligen noterat solrosfröna i detta inlägg. När jag fyllde automaten på lördagen började jag syna fröna lite extra. Solrosfrön kommer ju i lite olika kvalitet och jag hade inte riktigt kollat vad det egentligen är vi köpt hem. Fåglarna sitter ju och väljer. De väger fröna och besluter huruvida det är någon ide att alls öppna dem. Det handlar givetvis om att få maximalt med energi som betalning för ansträngningen att öppna skalen. Frön som ratas slänger fåglarna oöppnade till sidan - dvs. på marken. Det kan med andra ord vara så att man köper partier av fågelmat som de helt enkelt inte vill ha. Vi har nu massor av oöppnade frön på marken och jag började undersöka deras innehåll. Fröna som vi köpt är överlag ganska små men innehållet verkar generellt ändå vara hyfsat bra. Gissar att de många fröna på marken egentligen har mera att göra med kajornas framfart. De sprätter ju så det står härliga till eftersom de sållar ut jordnötterna ur blandningen.

Första fröbilden är en fokusstackning av 24 exponeringar. Canon FD-bälg fullt utdragen + El-Nikkor 105 mm. Bländare 8, slutartid 1/8.

Andra bilden består av 16 st fokusstackade exponeringar. Canon FD-bälg fullt utdragen + El-Nikkor 105 mm. Bländare 8, slutartid 1/6.

Mera från kameraholken

I medeltal har holken varit bebodd varannan natt sedan jag noterade den första fågeln 12.1.

Det har endast varit fråga om pilfinkar.

För några kvällar sedan hade två stycken hyst in sig. Samma kväll var det lite extra oroligheter då bl.a. grannen för ett kort ögonblick körde vinkelkap (eller något liknande). Verkar finnas en viss hackordning mellan dessa två pilfinkar.

Tyvärr dras utrustningen ljudmässigt med en konstant störande ton. Men man kan ändå höra de två pilfinkarna pipa. Ljuden utifrån holken kan man inte höra. Mikrofonen är troligen svag och riktad ner mot holkens inre.

Som tidigare nämnts har kameran presterat sämre bild då det varit kallt.

Stativ och videohuvud. Biografi och ett första omdöme

Så det kan bli ibland. Dessa mojänger var inte riktigt de jag tänkte skaffa. Men så blev det alltså.

... Varning! Prylnörderi...

Stativet:

Efter de nya anskaffningarna i form av större objektiv - och då främst det där stora FD-objektivet för snart ett år sedan - så var jag i skriande behov av mycket bättre lämpad utrustning.

Mitt gamla Manfrotto 055XPROB är visserligen ett riktigt bra stativ och det kommer absolut att vara i bruk också framöver, men för tung utrustning och stora brännvidder är det i vekaste laget.

Dels handlar det om att dess rekommenderade maximala lastvikt är 7 kg. Bara objektivet väger drygt 4 kg och då ska ett kamerahus adderas till det men även själva stativhuvudet. Stativet må klara av lasten rent teoretiskt men det räcker inte riktigt.

När stativet i sig är dimensionerat för "normalare" fotografering vill det bli för rangligt för stora brännvidder vilka obönhörligen tar upp och registrerar minsta lilla rörelse, skakning, vibration från stativet. Om man filmar och håller på med panoreringar så blir det också så att stativbenen vrids en aning med panoreringarna. Det i sin tur bidrar med små okontrollerade rörelser som märks direkt med stor brännvidd.

Jag hade huvudsakligen spanat in mig på två alternativ till stabilare stativ. Båda var i aluminium eftersom kolfibervarianterna gick så långt över den prisnivå jag ville hålla mig inom. Prisnivåerna gjorde också att jag lockades till två märken jag inte hade någon erfarenhet av. Vanguard och Induro. Båda företagen låter göra sina produkter i Kina, båda företagen gör anspråk på hög kvalitet och båda företagen gör detta till förhållandevis låga priser. Dessutom är det inte så många stativtillverkare som de facto hade just den kombination av stativ-kaliber och prisklass jag sökte.

Jag kikade alltså närmare på Vanguard Abeo Plus 364AT och Induro AT413. Många omdömen kunde jag inte hitta om någondera men det generella intrycket var att båda är tokstadiga. De är dock också ganska tunga. Enligt deras egna uppgifter väger Vanguard-stativet 3,45 kg och Induro 3,2 kg. Vanguard har en max-lastvikt på 16 kg och Induro 20 kg. Induro tog alltså ledningen i de två kategorierna och priserna var jämförbara. Däremot tog Vanguard tillbaka några poäng tackvare fler tillbehör och en lite mer användbar mittpelare.

Dessutom var jag mest sugen på ett Vanguard videohuvud. Man kan visserligen blanda märken men det kunde ju möjligen finnas någon liten fördel att hålla sig med en helhet - kanske främst i kommunikationen med tillverkaren.

Jag ville ju veta lite mer så jag kontaktade båda företagen och ställde ett antal frågor kring produkterna. Vanguard svarade snabbt och väldigt informerande. Jag fick direkt ett stort förtroende för dem. Sådant gör att det känns tryggare ifall garantiärenden eller liknande trubbel kommer in i bilden. Induro svarade inte alls. Deras e-postadress fungerade inte och ingen reaktion via deras Facebook-sida heller (jag skickade meddelanden). Uselt!

Då bestämde jag mig för Vanguard. Den extra vikten kunde jag leva (lida) med och att stativet inte får lastas med lika många kilon är utan betydelse. Det är ändå så stor marginal i förhållande de kilon jag skulle komma att plocka på.

När köpet till slut (jag hade ältat i månader) skulle äga rum så hände något. Vanguard-stativet var helt plötsligt ganska mycket dyrare - eller så hade Induro-stativet blivit billigare. Skillnaden var i alla fall plötsligt anmärkningsvärd. Argumenten som backades upp av viktrelaterade siffror vann och ett Induro AT413 beställdes hem.

Videohuvudet då? 

Jo, även där hade jag som sagt spanat in Vanguard. Deras PH-124V var det mest lockande. Ett videohuvud behöver givetvis vara dimensionerat för minst den vikt som ska sitta monterad.

Jag avrundar uppåt och utgår från att min utrustning i nuläget väger ca 5,5 kg (objektiv, hus, mikrofon). Då vill jag ha marginal för eventuell liten lcd-skärm, kanske ett framtida, tyngre hus eller annat som adderar vikt.

PH-124V har en viktgräns på 8 kg. Det tyckte jag lät perfekt. Särskilt många andra prismässigt jämförbara alternativ i den viktklassen fanns inte. Vanguards något billigare och i stort sett likadana PH-123V har 6 kg som gräns. Manfrottos modeller var antingen för klena eller alldeles för dyra. Benro S6 har 6 kg-gräns och andra alternativ med rejäl viktgräns är rena studio-modeller man absolut inte släpar med sig i skogen.

Jag beställde alltså ett Vanguard PH-124V - åter igen efter oändligt ältande. Då var det för sent. Modellen var slut överallt. Jag skrev till Vanguard och precis som tidigare svarade de snabbt och informativt. PH-124 var tillfälligt ur produktion och var planerat att återkomma på marknaden i februari 2014. Mera ältande. Vanguard PH-123 eller Benro S6. 6 kg kanske ändå är tillräckligt.

Ungefär samtidigt kom en ny Manfrotto-serie av videohuvuden ut. Modellen MVH502AH låg närmast mina kriterier. Två viktgränser angavs. Motviktsbalansen på 4 kg och totalviktsgränsen på 8 kg. Egentligen är det motviktsbalansen som är det viktiga. Lutar - "tiltar" - man huvudet framåt eller bakåt ska huvudet orka hålla emot kamerans vikt utan att man låser tiltfunktionen och utan att man själv behöver hålla emot på något sätt. I den lutning man stannar så ska det också stanna utan extra åthävor. Viktgränsen på 6 kg för de nämnda PH-123 och Benro s6 handlar om motviktsbalansen. Med andra ord är Manfrottohuvudet ungefär "1,5 kg för klent". Jag skrev till Manfrotto och frågade ställde mer ingående frågor kring huvudet och viktgränserna. Framförallt om den där maxgränsen på 8 kg.

Likt Induro svarade inte Manfrotto heller. Jag skickade frågorna tre ggr. Uselt!

Ältandet fortsatte i veckor och slutade med att jag åter igen sitter med utrustning från ett företag vars kundservice inte fungerade. Trots att MVH502AH har för låg motviktsbalans och trots obefintlig kundservice lyckades jag på något märkligt vänster ta beslutet att ändå beställa ett sådant. Resonemanget handlade om att jag inte vill beställa ett som är halvvägs till det jag egentligen vill ha - och som släpps i februari. PH-123 och S6 ströks därigenom. Jag köpte ett som var ännu klenare men som i och för sig skulle hålla för det tunga objektivet. Därigenom fastnade jag i en situation där jag på något sätt ändå skulle vara tvungen att köpa ännu ett videohuvud - nämligen PH-124 när det väl kommer tillbaka på marknaden - om jag vill ha ett som orkar med objektivet och kameran.

Jag köpte med andra ord ett som var halvvägs till vad jag ville ha. Dessutom inte alls ett lika bra halvvägs-alternativ som de två jag strök ur listan. MVH502AH har ändå några små detaljer som lät lite spännande. Framförallt kanske möjligheten att skruva fast tillbehör på båda sidorna. Sådant kan t.ex. handla om lampor, blixtar, lcd-skärm eller mikrofon.

Istället för att ångra mig så beslöt jag ge prylarna en chans.

Stativet har varit med ut ett flertal gånger. Det är stort. Mycket större än mitt gamla 055-stativ. Det är tungt men det är också stadigt - riktigt stadigt. Hittills har det fungerat utan bekymmer. Vridlåsen på benen har arbetat problemfritt och egentligen finns nog inget annat att säga än att jag är nöjd så här långt.

Videohuvudet har egentligen bara fått visa färg under söndagen vid Hjulfors. -17° var inte något som det gillade. Geggan som ska göra panoreringarna mjuka blev trög - riktigt trög. Jag släppte upp alla reglagen men det hjälpte föga. När panoreringarna inte kunde göras med följsamhet uppstod en hel del kast då trögheten ibland "släppte" för ett kort ögonblick eller då stativet ruckades en smula. Jag gissar att andra videohuvuden hade lidit av samma problem så det här är inte kritik mot MVH502AH i sig. I stort sett känns det ganska lovande. Det verkar vara väl konstruerat och hyfsat genomtänkt - även om låsningen för panoreringen är belägen på ett synnerligen oergonomiskt ställe "inne" i huvudet. Tiltar jag objektiv och kamera så måste jag - precis som förväntat - antingen hålla emot själv eller låsa tiltreglaget.

Men huvudet har en stor yta och det har en god justeringsmån framåt och bakåt med fästplattan. Man hittar definitivt i alla fall en god balans oberoende vilken utrustning man än filmar med. Alla rörelser verkar vara ganska mjuka de gånger jag provat inomhus (i mera mänskliga temperaturförhållanden).

På bilderna saknas fästplattan som för tillfället var fastskruvat i Objektivet.

Edit: Jag skrev "biografi" i rubriken. Självironi med tanke på den alldeles oväsentliga och samtidigt nödårs-långa texten om anskaffandet av några kamerarelaterade prylar. Hela processen avslöjar tydligt mina neuroser.

Månne inte jag till slut ska lyckas skriva ett mer informativt omdöme över grejerna så småningom. Jag planerar ju ständigt göra sådana texter.

Hjulfors-strömstaren på film

Fortfarande för lång - nästan 8 minuter - och med några konstiga klipp här och var. För att göra dylika grejer rätt ur filmatisk synvinkel borde klippen vara väldigt mycket kortare, de borde vara långt färre och framförallt borde jag ta bort alla klipp som liknar varandra och bara blir upprepningar av samma händelse - dvs. de där klippen jag smygfilmade medan strömstaren repeterar inför tagningen. Dessutom är det faktiskt tillåtet att kasta om klippen så att de inte ligger i kronologisk ordning (självironi). 
På så sätt så skapar man ju bättre "berättelse", rytm och komposition.
Men ska jag hålla på med sådant klippande så blir jag aldrig någonsin klar. 
Jag upprepar... aldrig någonsin klar!
Så nu får materialet pumpas ut på nätet i den här formen. Det är helt enkelt bara några "dokumentära" klipp från söndagens uppfriskande vistelse intill en trevlig liten fågel.

Mellan kameran och stativet fanns nu ett riktigt videohuvud. I minus 17° ville det inte längre vara så mjukt och följsamt. Jag skall dock återkomma till den saken i ett rent utrustnings-inlägg så småningom.

Materialet är nog i HD (1080) men när det var uppladdat gick det inte att ställa in till mer än 720. Det sägs vara så att man ska ha tålamod. 1080 lär dyka upp bland inställningarna långt efter själva uppladdningen. YouTube verkar nämligen behöva betänketid innan större filer kan synas som 1080. Men 720 duger ganska gott för tillfället det också. Man behöver ju inte se i helskärmsläge heller.
För att se i lite större format är det kanske lika bra att gå till YouTube-sidan.

Edit: 1080-inställningen dök upp som alternativ ganska snabbt trots allt. Bara att klicka på kugghjulet nere i högra bildhörnet. Man behöver ofta också stanna filmen innan det byter bildupplösning.

Nu: Strömstaren

Fortsättning på föregående inlägg.

Strömstaren var alltså återfunnen. När jag fick syn på fågeln befann den sig vid iskanten nedan om forsen. Precis som brukligt var den i full färd med att dyka efter godbitar från bottnen och nattslände-förpackningarna som skräpade på isen verkade vittna om lyckat resultat.

Inledningsvis försökte jag bara få strömstaren på film. Fotograferandet fick vänta och dessa bilder togs alltså i ett senare skede.

Jag upphör inte förvånas över strömstarens förmåga att trotsa det framrusande vattnet och samtidigt hitta ätbart där nere under ytan.

Här har strömstaren positionerat sig ungefär mitt i forsen. I det kalla vädret blir det ett dimlager (vattnet som kondenserar ur ångan) precis ovanför vattenytan och det lagret är ett effektivt anti-kontrast-filter.

Strömstaren hör till de mest säregna av våra fåglar. Familjen strömstarar (Cinclidae) verkar inte ha några riktigt nära släktband med någon annan tättingfamilj eller grupp. Nu har jag inte läst den senaste och säkerligen hittills bästa undersökningsrapporten över deras fylogenetiska plats i släktträdet men de undersökningar jag tagit del av, placerar dem i överfamiljen Muscicapoidea där bl.a flugsnapparna (inkl. skvättorna, rödstjärt, näktergal, rödhake etc.), trastarna och stararna (m.m.) också ingår.

Över hela världen finns fem arter strömstarar. Vår egen strömstare - Cinclus cinclus - lever fläckvis över hela Europa och ställvis en bit in i Asien. I Central- och Östasien finns arten brun strömstare, i Central- och Nordamerika lever grå strömstare och i Sydamerika hittas vithättad samt roststrupig strömstare. Alla utom den numera sällsynta roststrupiga strömstaren, delas in i olika underarter. Så även vår europeiska variant.

Här uppe i Norden har vi nominatrasen C. c. cinclus, i Mellan- och Sydeuropa heter de C. c. aquaticus, och på brittiska öarna C. c. gularis. En cypriotisk population utrotades på 50-talet och den har beskrivits som en egen underart, C. c. olympicus. De olika europeiska underarterna skiljer sig marginellt från varandra. Våra skandinaviska fåglar blandar sig sällsynt med den centraleuropeiska i den senares norra utbredningsområde. Det handlar då om ett litet fåtal av våra nordliga fåglar som ibland flyttar lite extra långt söderut över vintern och som i vissa fall hittar en partner med vilken de stannar kvar. Centraleuropeisk strömstare har brunare huvud, är en aning mera rödbrun på bröstet/magen, har ljusare ben och är generellt en ynka aning mindre. Storleksskillnaden (genomsnittet av den) är väl närmast mätbar bara med ett exakt skjutmått och en riktigt bra våg. Så det handlar alltså om  ytterst små skillnader och givetvis överlappar de varandra i individuell storlek.

Strömstarar har - hör och häpna - förföljts på sina ställen runt om i Europa (eller blir man alls förvånad?). Tidigare hade folk för sig att strömstararna åt laxarnas rom och yngel.

Solen sken under söndagen (19.1) då jag besökte Hjulfors. Solen kommer dock inte åt att skina nere vid forsen och jag lyckades inte riktigt få grepp om exponeringarna så att det skulle bli en bra balans på både is och mörk fågel. Jag kunde ha överexponerat precis som när man fotograferar en mörk fågel mot ljus himmel men med mitt objektiv (EF 400 f5.6 L) ville det bli för långa exponeringstider även om ISO var uppskruvat. 

Men jag lät bilderna gå mot det mörkare hållet istället för att ta ISO till gryniga höjder eller riskera mera rörelseoskärpa. Dagen började ju trots allt lida mot sina sista timmar av någorlunda ljus så det fick återspeglas av bildmaterialet.

Här är bilderna efterbehandlade så att kontrasten mellan fågelns mörka färger och allt det vita i bilden har minskats. 

Bilden här ovan skiljer sig från de övriga i det här inlägget så tillvida att den är en av några testbilder jag plåtade med Panasonic GH2-huset och Canon FD 150-600-objektivet. I övrigt filmade jag alltså bara med den utrustningen.

Avslutningsvis en disig avståndsbild när strömstaren satte sig på iskanten i övre ändan av forsen samtidigt som både dagsljuset och mina fingrar sjöng på sista versen.

Så småningom ska jag nog också klippa ihop något av allt filmmaterial. Men det blir en annan dag.

Revansch på strömstaren

Idag hade jag äntligen läge att åka ut och försöka få en strömstare att fastna på sensorn. Förra året lyckades jag på något sätt missa den chansen trots upprepade försök och trots att jag hade dem inom synhåll ett par gånger. Hjulfors är ju - här i nejden - en världsberömd övervintrarplats för dessa fåglar och så är platsen relativt liten, lättillgänglig och överblickbar, vilket är en klar fördel om man vill se fåglarna.

Vid ankomsten gick jag försiktigt ut på bron och spanade runt. Ganska direkt såg jag en kännspak liten knyckig prick längre ner i forsen.

Så jag tog mina kameror (film och foto) med mig och gick sakta ner längs stigen i mitten av "ön" som ligger mitt i forsen. Men när jag närmade mig platsen där pricken siktades fanns den inte kvar.

Spanade vidare en stund men utan resultat. Precis så här var det förra året också. De rackarna gäckade mig då och försvann helt och hållet. Men jag var inte särskilt orolig. Med så pass mycket is som nu lagt sig så utgick jag från att strömstaren helst skulle stanna kvar vid det öppna vattnet i forsen. 

Jag gissade att fågeln bara råkade befinna sig på andra sidan av någon större isbildning. De tenderar ju söka av vissa mindre områden vartefter och kommer då upp på iskanten ett flertal gånger på ungefär samma ställe. Tids nog skulle den byta plats och bli synlig igen.

Mycket riktigt. Efter kanske bara tio minuter så hade jag åter strömstaren inom synhåll. Det skulle slutligen bli tre och en halv timme med konstant strömstare-underhållning. Men mer om det i kommande inlägg.

Ger inte upp

Gårkvällens (nattens) månbilder blev ju inte de skarpaste i världshistorien. Därför gjorde jag åter nya försök. När jag kom in och laddade ner bilderna i datorn var det åter samma bekymmer. Jag noterade visserligen en hel del daller i luften då jag genom kamerans Live View förstorade upp rejält för att få skärpan så bra inställd som möjligt. De där små kratrarna var helt enkelt skarpa och suddiga från och till. 
Men resultaten levde ändå inte upp till de förväntningar jag hade med tanke på det annars klara vädret. Det kändes som om någonting var fel - utöver atmosfären då alltså.

När jag hade tankat in bilderna och försökt piffa till en av dem råkade jag i förbifarten få syn på en liten detalj på adaptern mellan huset och objektivet. Adaptrar för FD-objektiv har en "låsningsring" med en lång tapp som aktiverar bländaren. Gamla analoga Canon-hus använde tappen som kommunikationlänk till objektivet och bländaren. Med adapterns låsningsring i öppet läge så hjälper det inte hur mycket man än vrider på bländarringen. Bländaren är vidöppen oberoende och på 150-600-objektivet behöver man absolut använda mindre bländare när det handlar om månen. Jag har med andra ord tagit massor av månbilder med den där rackarns låsningsringen/bländaraktiveraren felinställd. inte undra på att det blev som det blev.

Jag vred om låsringen och gjorde om hela "ut och fotografera"-proceduren än en gång. Nu blev det givetvis lite bättre men ändå inte riktigt lika bra som när jag jämförde mina två kamera-hus här om dagen. Den månbilden (den med 60D) är väl den bästa jag hittills presterat. Jag tippar att det också är ungefär så mycket man kan pressa fram med den utrustning jag har. 
Här är i alla fall nattens resultat:

I rymden hör ingen dig gråta

Fullmånen hade passerat det allra fullaste fulla stadiet och en viss skuggning börjar skönjas uppe till höger. Tidigare denna kväll såg det ut att bli ypperliga månfotograferarförhållanden.

När jag kånkade ut pinalerna där kring 23-tiden hade ett tunt molntäcke parkerat mellan mig och den där månen. 

Molntäcket såg ganska brett ut så jag grät en skvätt och släpade in prylarna. 

Väl inne kom jag på att jag i alla fall kunde testa GH2-kameran tillsammans med ett Canon FD 35-105 f3.5-objektiv som landade på posten för några dagar sedan.

Sagt och gjort. Att gå ut och låta långa exponeringar skapa bildmaterial är väl i och för sig ett objektiv-test som inte är särskilt avslöjande. Det är givetvis i vardagssituationer som det visar vad det går för men jag tänkte att det ändå kunde vara kul. 

... Så kul det nu blir i minus massor av grader och kamerahantering med antingen ispinnefingrar eller otympliga handskar.

I uthusbilden syntes inget i kameraskärmen. Kameran riktades på ett ungefär och skärpan ställde jag genom att chansa på god synkronisering mellan ögonmåttet och objektivets måttangivelser. Sedan lät jag kameran göra ett antal exponeringar mellan 15 och 30 sekunder. Det är 30-sekundersbilden som publicerats här. 

Samtidigt drog molnen bort och jag tänkte att nu blir det minsann ett prima läge att ändå få den där fullmånebilden. Gick in och bytte utrustning än en gång.

När jag väl var ute med de stora åbäkena igen så kunde jag konstatera att atmosfären inte var samarbetsvillig trots att molnen försvunnit. Det gick helt enkelt inte att få månen riktigt i skärpa. Inläggets första bild är det skarpaste som gick att klämma ut denna kväll.

60D & GH2 mot månen

Månen är i vissa sammanhang ett ganska skojigt testobjekt gällande kameror och objektiv.

Drog ut stora objektivet, riktade det mot nämnda himlakropp och monterade 60D och GH2-husen i tur och ordning på det gamla 150-600-objektivet.

60D + Canon Lens converter FD-EOS + FD 150-600 f5.6 L @ 600 mm (= 756 mm eller egentligen 1225 mm då APS-C-sensorns förlängningsfaktor räknas in). Obeskuret

GH2 + FD 150-600 f5.6 L @ 600 mm (= ca 1200 mm med Micro 4/3-sensorns förlängningsfaktor inräknad). Obeskuret.

Uppförstoringar (detalj) ur föregående bilder:

Jag glömde givetvis ställa om vitbalansen på GH2:an men blev lat och gick inte ut för att göra om och göra rätt. Därav blåsticket. Det är ca en timme mellan de olika kamerorna och en gnutta tunna moln passerade ibland. Vissa olikheter i skärpan kan alltså bero på atmosfäriska variationer.

Vad kan jag konstatera?

Jo, att 60D i detta snabbtest verkade ge bättre resultat trots att jag hade canon-adaptern (med sina extra linser) mellan hus och objektiv. Det är framförallt ett gott betyg till den adaptern också. GH2:ans adapter är ju linslös och påverkar alltså inte det ljus som ska passera. 

Nu räknar jag inte blåsticket i GH2-bilderna som en faktor i jämförelsen. Valörskillnaderna och mängden information i 60D-bilderna är oberoende bättre - i det här fallet vill säga. 

Men som sagt... när det gäller film är förhållandet omvänt.

Edit: Givetvis borde jag ha skrivit ut exif-data också men eftersom objektivet inte kommunicerar med husen så går bländar-siffrorna förlorade ifall man inte minns/skriver upp. Jag gjorde varkendera. ISO var i alla fall 100 på 60D och 160 på GH2 (minsta möjliga på båda). De flesta exponeringarna skedde med bländaren mellan 8 och 16 samt halvstegen däremellan. Slutartiderna var mellan 1/100 och 1/500. Jag gjorde ett flertal exponeringar med olika inställningar för att helt enkelt välja ut det bästa resultatet från respektive kamera. Dessa bilder torde ha bländare på eller nära 11. 60D bilden som valdes ut hade en exponeringstid på 1/125 och troligen bländare 16. GH2-bilden är på 1/160. Bländare sannolikt 16 eller halvsteget 13.

Bilderna har efterbehandlats så att jag klämt fram mera kontrast i månens valörskala. Jag gjorde det för att lättare se vad kamerorna lyckas registrera. 60D gav (i det här fallet) fler valörnyanser - även om skillnaderna inte är särskilt stora. Skillnaderna kan dock också bero på de atmosfäriska betingelserna så inget ska läsas som absoluta fakta.

När jag ökat kontrasten i efterbehandlingen kan jag givetvis ha arbetat en aning inkonsekvent. Den inkonsekvensen handlar dock i så fall om att jag helt enkelt sökt efter den där balansen när valörnyanserna blir tydligare men innan de går över i alldeles för skarpa och störande steg. Den gränsen nåddes snabbare med GH2 bilden. Jag var helt enkelt ute efter att undersöka vilken kamera jag lämpligast använder om jag vill fotografera månen - typ. Bildbehandlingen är ju också en del av processen.

Bilderna har dock inte skärpts i efterbehandlingen.

Best of december 2013

Ihop-editerad film från några olika datum förra året. En del av klippen har jag lagt ut tidigare men då inte i HD-kvalitet. Här återkommer de i nerklippta versioner och ihop-plockade med (som det heter) tidigare outgivet material.

YouTube länk finns här och som vanligt bör man ställa om visningen till 1080-HD (via "kugghjulet" nere till höger i bildkanten) om man vill se det som sådant.

En liten kort pilfinks-snutt

Var det månne någon av dessa som senare kvartade i holken?

Holk-kameran. Första bilderna av övernattande fågel

Jag har ju noterat att fyllningen i holken rörts om ibland men nu fick jag slutligen den första fågeln på bild. Pilfinken trycker mestadels in huvudet under högra vingen. Ibland gungar fågeln rätt rejält hit och dit (Inte med i filmsnutten) men jag tror det är holken som vajar en aning i blåsten. Minus 12 grader här i Nykarleby för tillfället. 

Holköppningen syns inte men är uppåt i bild.
Kameran har presterat lite sämre bildkvalitet nu när det blivit kallare. Tyckte jag tidigare fick inställningarna relativt hyfsade med en bildkvalitet som var OK men när det blev kallare var det som om kameran tappade skärpan.

Tidigare idag syntes koltrasthonan igen. Hon har hållit sig borta från vårt fågelbräde ett antal dagar. En nötkråka dök också upp och så var det premiärbesök av gulsparvar. De var dock bara två stycken och de stannade inte länge. Troligen för att vi just nu har ganska låg andel havre i fröblandningen. Måste bli bättring på den punkten.

Om holken och kameran.

Den där oundvikliga delen av livet

Kvarlevorna av en nötkråka. Tippar att det är någon av de tre ungarna som hållit till i vår trädgård sedan slutet av sommaren. Har inte undersökt kroppen så pass mycket att jag sett huruvida fågeln drabbats av yttre skador som lett till detta resultat.

Klubbskatan 6.1.2013

Sent om sider kom jag mig idag ut på en liten rekognosceringstur och näsan vändes mot Klubbskatan ute i Monäs. Söder om hamnen ägnade sig sju st knölsvanar och en sångsvan åt att äta. Bland stenarna i norr fanns ett knölsvanspar med tre ynglingar. De låg också oftast med aktern i vädret men pysslade tidvis även med lite fjädervård. Avståndet var stort men jag filmade ändå ihop några sekvenser som skulle få ligga till grund för lite kommande provklippning i editeringsprogrammet Adobe Premiere Pro.
Förutom en storskrakehona och en orrtupp (båda flög förbi) såg jag inte andra fåglar.
(Filmsnutten finns som HD-kvalitet)

Kameraholk

Förra våren fick jag en holk med kamera. Det var sent på våren och den hann inte riktigt ut i tid för att några fåglar skulle intressera sig tillräckligt. Först nu har jag kopplat dess kamera till datorn och dröjsmålet hade att göra med vissa tekniska problem som krävde lösningar.

Kameran är nämligen analog och är väl främst gjord för att kopplas direkt till en monitor. Men jag ville ju ha den uppkopplad med datorn för att också kunna ta stillbilder och eventuellt spela in små filmsnuttar. 

Först behövdes en adapter och en sådan beställdes från ett nätföretag som heter StarTech. Det är en adapter som heter "S-Video/Composite to USB Video Capture Cable" och tillsammans med den följer mjukvara för datorn. Problemet för min del var att hitta produkter med Mac-kompatibilitet och denna var den enda som jag (då) fick ögonen på.

När jag hade fått hem adaptern och installerat programmet vill det inte fungera. Programmet installerades nog på datorn men vägrade öppna. Samtidigt började det luta mot att jag skulle byta dator (på grund av andra orsaker) så saken ramlade ner i en malpåse.

Men tillbaka till holken:

Holken i sig har lite lustig form. Det beror givetvis på den nedåtriktade kameran som tar plats i holkens övre halva. Framsidan är tredelad med skild brädlapp för ingångshålet och en rensningslucka längst ner. På ena sidan har holken ett litet fönster.

Taket bytte jag ut. Originaltaket var i mitt tycke alldeles för litet så jag skruvade fast en mycket större brädbit. Eventuellt kunde man lägga till ett mer skyddande litet extra tak närmare ingångshålet. 

Sedan bytte jag också ut delen med hålet. I paketet följde två bitar med olika stora hål beroende på vilka fåglar man kan tänkas vilja locka. Hålen var borrade mitt i brädbiten och det gav onödigt kort avstånd till holkbotten så jag gjorde alltså en ny där hålet placerades högre upp.

Under holken sitter tre kontakter. En gul för kompositvideo, en vit för ljud och en röd för ström till kameran. I de kontakterna pluggas givetvis det knippe kontakter som sitter i ena änden av den medföljande sladden. Det är en lång sladd - 35 meter - så det finns goda möjligheter att hitta olika alternativ för holkens placering. En gammal skarp, svart vattenslang som fanns i uthuset fick tjäna som skydd på den sträcka där sladden grävdes ner. Jag lirkade in sladden via ett fönster där det fanns möjlighet att fräsa en liten "ränna" i en fönsterbåge. Inte den snyggaste lösningen men jag får fila på det där vartefter.

Drivrutinen för adaptern och mjukvaran som sköter signalerna från kameran hade som sagt krånglat tidigare. Så med ny dator laddade jag ner programmet från StarTechs hemsida och hoppades på bättre lycka. Simsalabim, det fungerade.

Kameran är alltså analog och signalen skickas via kompositvideo. Det borgar inte för någon högkvalitativ bild men jag tycker inte att det spelar så stor roll. Det roliga är ju att få en skymt av vad som är på gång där inne. Programmet Ezcap ger möjlighet att justera bilden en aning (ljus, mörker, kontrast osv...) och det går att ta stillbild samt spela in video. Ibland förekommer en del störningar (vågiga ränder över bilden) men de är hittills oftast bara tillfälliga och det blir av någon anledning bättre när kameran varit igång en stund.

Här följer två testbilder jag tagit igår och idag.

Några fåglar har jag ännu inte sett till men när jag idag justerade bilden en aning och tog en ny testbild (nedan) noterade jag att någon rumsterat om. Besök verkar det alltså nog ha varit.

Om man skulle vilja få bättre kvalitet då?

Färgbilder t.ex.?

Jo det finns ju varianter med CCD-kameror (typ webkameror) - dels färdiga sådana men framförallt hemmabyggen. Problemet som då uppstår är att usb-kablar har en viss max-längd. Överskrids den längden börjar det uppstå bekymmer med signalerna. Man kan visserligen skaffa kablar med förstärkare men då blir det givetvis också dyrare. Andra typer av anslutningar (typ trådlöst) skulle kräva extra strömkälla för utrustningen ute i holken. 

Så antingen måste man ändå dra strömsladd eller böka med batterier. 

Därför känns den här, lite "primitiva", modellen fortfarande som en god lösning när det gäller sådant som prisnivå, driftsäkerhet, och flexibilitet (35 m sladd). Med driftsäkerhet menar jag att tekniken är beprövad. Flera som testat trådlösa system har råkat ut för störningar med det också.

Givetvis ska jag låta skeendena i holken få komma ut på www via den här bloggen. Lägger till en etikett i spalten till höger - "Holk-kamera".

Holken är monterad på en skild stolpe - alltså inte i ett träd. De röda isoleringstejp-bitarna ska nog bytas bort till något mer diskret och varaktigt. För säkerhets skull ska jag nog också göra ett lite bättre skydd för kontakterna under holken.

Sidenuppsnofsade hagtornsmatgäster

Får intrycket av att jag konstant kör med astronomiska ISO-tal och största möjliga bländare för tillfället. Men klockan var redan kring halv tre när jag tillfälligtvis avbröt mina trädgårdssysslor och hämtade ut kameran på grund av dessa sidensvansar. Den minst mörka delen av dagen var alltså redan över.

Två sidensvansar idag gjort återkommande besök i och under vårt hagtornsträd. Jag fick som sagt möjlighet kombinera deras närvaro med min kamera och tryckte av drygt 230 exponeringar i hopp om att åtminstone ett par av bilderna skulle få någon slags skärpa. De flesta exponeringarna blev på hela 1/20 och jag hade inget stativ. Däremot tog jag behjälpligt stöd av en gammal kökspall som råkade finnas tillhanda.

Normala år brukar koltrastarna tömma hagtornsträdet redan på hösten. Vi har haft två koltrastar som ständiga gäster i snart två månader men de har av någon anledning inte rört bären.

Hagtornsbären, som normalt är för stora för sidensvansarna, hålls mjuka tack vare värmen och nu kan fåglarna lätt hacka bären till lämpliga portionsbitar.

Speciellt sugna var fåglarna på de bär som redan ramlat ner på marken.

Sidensvansen är verkligen en särling bland våra fåglar.

Dagens trädgårdssysslor handlade också om att fotografera fåglar men på annat håll och på annat sätt. För rätt länge sedan fick jag nämligen en kameraförsedd holk. Det var dock något sent för att holken skulle komma att användas i häckningen i våras och jag har dessutom först nu fått ordning på mjukvaran som ska hantera bildmaterialet från kameran. Idag har holken äntligen blivit "uppkopplad" och jag får följa med huruvida någon fågel nyttjar den som övernattningsplats i vinter. Avföring fanns i holken så nog verkar den ha använts i alla fall. Jag lär väl återkomma kring den saken vartefter.

Börja med ett vitt år? Eller ett vitnäbbat i alla fall.

Lite halvt emot mina principer ("att inte köra bil i onödan") slängde jag mig ner bakom ratten och körde iväg till Svedjehamn i Björköby. Där har ju nämligen en vitnäbbad islom huserat den senaste tiden.
Två andra lom-sökande var på plats när jag kom ut till simstranden lite öster om Svedjehamn. De hade då ännu inte fått korn på fågeln. Medan jag plockade bland mina medhavda prylar fick de dock syn på islommen som låg en bra bit ut i vattnet. Jag skulle tippa på ca 500 meter.
Jag fick också korn på den och vände kameran i rätt riktning. Tyvärr hade jag en del vass mellan mig och fågeln men tryckte ändå igång kameran och kollade samtidigt på fågeln genom kikaren.

Tog dock snabbt beslutet att röra mig ännu en bit österut längs stranden så jag tog tag i mina attiraljer och försökte hitta fram till en bättre position. Högvattnet gjorde att jag tvingades balansera mellan alldeles för djupt vatten och den täta strandvegetationen. Det tog en god stund att hitta den där trevliga platsen där jag tänkte att jag kan ägna flera timmar (de få ljusa timmarna) i lugn och ro.

När allt äntligen var riggat och klart stod ingen vitnäbbad islom längre att finna. Den hade gått upp i rök.
Med facit i hand borde jag ha hållit mig kvar där jag stod från början och bara flyttat mig några meter för att bli kvitt den där vassen ur synfältet. Jag skulle ha hållit järnkoll på fågeln och inte släppt den ur sikte när den en gång hade blivit lokaliserad. De två övriga gick ganska omgående efter de hade fått pricka av den så där fanns heller inte några hjälpande ögon längre. Nya fågelskådare dök upp men jag var lite väl långt borta - 150 m krånglig strand - från dem. 

Jag misstänker att lommen letade sig ut mot Reveln och höll sig där bland holmarna och stenarna eller så simmade den runt västerut och skulle ha varit bättre synlig från udden utanför simstranden.
Nåväl. Jag såg fågeln. Något annat dokumentationsresultat än ett grå liten prick hade jag inte väntat mig heller men bildmaterialet har nog ändå närapå passerat gränsen för det patetiska. Glatt publicerar jag ändå härligheten. Som efterrätt syns två andra prickar flyga omkring. Det är två havsörnar som håller till ute vid Reveln. Dit är det 1,5 km.

Kan vara idé att ställa in filmen på något HD-läge (1080 eller 720 vid "kugghjulet") för annars är de små prickarna ännu mera obegripliga.


Edit: För att alla kilometrarna i bilen inte skulle smärta mitt samvete alldeles för mycket gjorde jag en sväng via sommarstugan och kollade "så att allt var i ordning". Där förväntade jag mig också se en eller annan fågel men förutom en havstrut på en sten långt borta så fanns inte en enda pippi på plats.

Och: 
I centrala Björköby flög en sparvhök förbi framför bilen och vid broarna höll en snösparv på att flyga rätt in i bilen.