Bådaviken 17.4. Del 7 - Lavsnabblöpare

Lavsnabblöparna - Philodromus poecilus - som jag hittade ute vid Bådaviken för ett år sedan utvecklades snabbt till favoriter jag gärna återser. En orsak är förstås att de är förhållandevis sällan rapporterade. Sedan återstår frågan om de är så ovanliga som de verkar eller om de helt enkelt inte observeras i tillräcklig omfattning.

Här är bilder på sju individer.

När jag kom hem och började kika närmare på bildmaterialet upptäckte jag att den ena spindeln hade någonting på ögat. Hade jag sett detta när bilderna togs hade jag bytt från Laowa 100 2x till MP-E65 och tagit rejäla närbilder.

Det blev en del spekulerande kring vad detta egentligen är. Slutligen landade jag i att det rör sig om ett kvalster. Det slog mig nämligen att jag noterade sådana när jag fotograferade epigyn på några honorna. De kvalstren sprang kravlade omkring på spindelns framben och runt chelicererna. 

När jag nu dessutom faktiskt spanade mer noggrant på andra bilder jag tagit så visar det sig att dessa kvalster finns på ganska många spindlar. Se t.ex. på inläggets andra bild och på fotografiet av honan med byte (sjätte bilden).

Följdfrågan är om det rör sig om någon slags foresi eller om det finns ett mer ingående mutualistiskt förhållande krypen emellan. 

Vad gör ett av dessa kvalster på spindelns öga då?

Ingen aning. 

Ser ut att vara kvalstrets akter som är riktad mot ögat. Man ser fyra små kvalsterben sticka ut åt andra hållet. 

Ett insamlat och bättre dokumenterat kvalster vore mumma.

Bådaviken 17.4. Del 6 - Skogshuggspindel

Spindeldjuren avlöser varandra i denna inläggsserie från ett lördagsbesök vid Bådaviken.

Här kommer vi till en spindel min hjärna spontant benämnde Gnaphosa montana - skogshuggspindel. Kort därefter började tvivel sippra ut ur pannloben och in i resten av hjärnan eftersom skogshuggspindel generellt är mera knuten till barrskog.

Skogshuggspindel är en vanlig art och den påträffas lite här och där. Mitt tvivel handlade om arten G. nigerrima (sumphuggspindel) som teoretiskt skulle kunna gilla Bådaviken. Sumphuggspindel har jag dock aldrig haft framför korpgluggarna och har därför ingen erfarenhet av hur den "känns". 

Sumphuggspindelhonor blir uppemot 9 mm och den fotograferade spindeln var kring 11 mm. Det talade ändå för G. montana som är en mer storvuxen art. Spindeln "känns" också som just skogshuggspindel i enlighet med hur jag uppfattar dem.

Efter konsultation i en spindelgrupp känns det nu tryggt att återgå till ryggmärgsreflexernas val - alltså skogshuggspindel.

Hade ju varit prima att dokumentera undersidan, men det bidde inget av det. Dessutom smet spindeln i samband med sista fotografiet eftersom jag råkade trycka till en halvlös barkflaga på stället där den satt.

Aningen lustigt att det här är första inlägget med skoghuggspindel här på bloggen med tanke på hur länge bloggen funnits samt hur vanlig spindeln egentligen är. Det berättar en del kring hur man liksom aldrig blir klar med dessa tusentals olika småkryp.

 

Bådaviken 17.4. Del 5 - Mindre skuggspindel

Mindre skuggspindel - Nuctenea silvicultrix - är vanlig ute vid Bådaviken. De har gärna sina nät mellan alstammarna som växer i ytterkanten mot strandängen. Har man tur är de tillräckligt långt så man kan dokumentera dem, men ofta är de ganska högt upp i träden.

Den här tiden på året är det ändå ingen poäng med att konstruera några nät. Alldeles för få byten är aktiva. Honorna hittas i stället på solsidan av stammarna där de försöker vara osynliga och samtidigt absorbera lite värme.

Som vanligt fotograferar jag de spindlar jag hittar eftersom det är kul att samla på inbördes variation hos vissa arter. I det här inlägget finns bild på tre olika honor.

Här ett äldre inlägg med bild på en något ljusare hona.

Som synes har arten ganska platt bakkropp jämfört med andra hjulspindlar (fam. Araneidae). Det är rimligen en anpassning till ett liv på trädstammar och bland bark. Släktingen större skuggspindel (Nuctenea umbratica) har motsvarande kroppskonstitution. Den hittar man inte här i trakten då den är lite mer värmekrävande. 

Dessa honor hade en kroppslängd på ca 8-9 mm vilket är standard för vuxna individer.

Bådaviken 17.4. Del 4 - Abrolophus sp.

Bredvid Erythraeus-kvalstret i föregående inlägg sprang en annan representant för familjen Erythraeidae. Kroppslängden (2,5 mm) är ungefär samma som för Erythraeus-arterna, men benen är kortare och behåringen glesare vilket ger annan helhetskaraktär åt kroppen.

Om man lyckas ta någorlunda bra bild av Erythraeidae-kvalster är det möjligt att avgöra släkte. Bäst är ett fotografi som visar dem framifrån eftersom släktena säkrast särskiljs genom ögonen och Crista metopica - den "mittlinje" som syns på "huvudet" (mellan ögonen). 

Man kan först kolla kvalstrens ögon. Släktena Erythraeus, Curteria och Kamertonia har två ögonpar som är små och sitter relativt tätt ihop. De syns på några av bilderna i det här inlägget.

Har kvalstren ett par ögon (likt det på bilden) rör det sig antingen om Abrolophus, Balaustium, Charletonia eller Leptus. För att komma till släkte jämför man därefter utseendet av Crista metopica i kombination med ögonens placering i förhållande till Crista metopica. 

Några av arterna i respektive släkten är ändå utseendemässigt så pass avvikande (benlängd, specifika hår eller färgfläckar) att de kan artbestämmas utan mikroskop. Bildens kvalster är däremot mer "otypiskt" och här är artbestämning sannolikt omöjligt på basis av bilderna. Således krävs insamling och mikroskopering.

Referenser:

Grzegorz Gabryś

A key to postlarval Erythraeidae (Acari, Actinotrichida) of Poland

ROCZNIK MUZEUM GÓRNOŚLĄSKIEGO W BYTOMIU PRZYRODA

Vol. 22 (online 007): 1–22 ISSN 0068-466X, eISSN 2451-0467 (online) Bytom, 30.12.2016

Bådaviken 17.4. Del 3 - Erythraeus sp.

Även vid Bådaviken ränner röda representanter för släktet Erythraeus (fam. Erythraeidae) omkring. Jag hade Laowa-gluggen på kameran och tog sålunda inga bilder med samma uppförstoring som när motsvarande kvalster dokumenterades en vecka tidigare. För dessa kvalster är förstås MP-E65 mer ändamålsenligt.

Är det här samma art sm i det tidigare inlägget?

Det vet jag inte och eftersom de inte samlades in går det heller inte att avgöra. Proportioner, färg och synliga detaljer i form av hårlängd ser ut att vara lika.

Bådaviken 17.4. Del 2 - Gelis fuscicornis

Lördagen 17.4 var det småkrypsväder deluxe. Varmt och skönt i vårsolen. Kanske inte tokmånga kryp i farten eftersom det fortfarande är relativt tidig vår, men de som hade kommit igång var verkligen igång. 

Tack och lov har blodsugarna inte vaknat än. De brukar resultera i ett karaktärsdanande mentaltest när man besöker viken under högsommaren.

På flera av alstammarna - de döda alarna jag upprepat ordat om tidigare - stressade ett flertal svarta små steklar i släktet Gelis omkring. 

Som vanligt var de föga kamerakompatibla i den bemärkelsen att fotografen bekymmersfritt lyckas se till så att optikens ljusbrytning optimeras med sensorns avstånd till linserna. Det finns heller ingen automatik i utrustningen som används.

Innan man ens börjar brottas med att få dem i fokus ska man dessutom upptäcka dessa tre millimeter små speed-laddade yrväder i sökaren. Lättare sagt än gjort då deras rörelsemönster tenderar vara av högst förvirrat och orienteringsbefriat slag. Det är förstås en synvilla eftersom de rimligen skannar av omgivningen med någon form av metodik. 

Arten är Gelis fuscicornis. 

Vad de troligen söker är puppor av små fjärilar eller möjligen bladsteklar vilka de parasiterar. Albården är hem för ett ganska stort antal potentiella värddjur i form av just fjärilar tillhörande småvuxna familjer. Potentiellt finns det således gott om mat för larverna.

G. fuscicornis verkar inte vara överdrivet petiga och kan uppenbarligen även hänfalla till hyperparasitism om läge infinner sig.

Tack till Ika Österblad för artbestämning och tilläggsinformation!

Schwarz, Boriani

Redescription of Gelis longulus (Hymenoptera Ichneumonidae), a parasitoid of Ocnerostoma piniariellum (Lepidoptera Yponomeutidae) 

January 1994 

European Journal of Entomology 91:331-334

Ika Österblad

Från insekter till spindelägg: Kokongparasitsteklarna som bytte diet. En molekylärsystematisk studie av släktet Gelis Thunberg.

Bio- och miljövetenskapliga fakulteten, Helsingfors Universitet. 2016

 

Bådaviken 17.4. Del 1 - Tofstyp... typ

När jag skriver detta har det gått en vecka sedan jag var till Bådaviken för att se om småkrypen vaknat i någon större omfattning. 

Då... för en vecka sedan... var vädret varmt och tjusigt. I dag är det nästan snöoväder.

Månaden är april och då kan det kasta mellan finsk högsommarvärme och slaskig snö som träffar nacken bakifrån och rinner ner innanför kragen.

Bådaviken är som bekant (för bloggläsaren) en av de platser jag besöker ganska ofta. Jag finner helt enkelt intresse i att upprepat följa med olika skeenden på ett och samma ställe.

Fågellivet börjar öka i intensitet. Isen hade lämnat viken och enstaka vattenfåglar hade anlänt. Bland annat noterade jag en sothöna vilket jag inte sett vid Bådaviken på många år.

Myggan på bilderna tror jag är en tofsmygga (fam. Chaoboridae) men helt säker är jag inte. De där gigantiska tvåvingefamiljerna som inbegriper tusentals och åter tusentals miljoners små kutryggiga varelser är till stora delar en enda tät dimma för mig. Märkligt nog är det inte riktigt samma med de där miljoners miljonerna små parasitsteklar. Visst! De är också omöjliga, men jag har betydligt större tålamod och ork att försöka utröna deras taxonomiska position även om det inte alltid är möjligt att komma ända fram till småkvistarna på trädet.

Ska tillägga att [tofs?]myggan är ca 3 mm lång.

Har du en idé om dess taxomnomiska hemvist är jag idel öra.

Och visst fanns aktiva småkryp. Mer om dem i kommande inlägg.

 

Vid en strand 11.4. Del 12 - Videmattvävare

Inläggsserien med bilder av fynden gjorda under min småkrypssafari vid en strand någonstans i Nykarleby avslutas härmed med videmattvävare, Kaestneria dorsalis. 

Det är ett ganska typiskt täckvävarfynd på platsen i fråga.

Jag har alltså inte nämnt vilken strand det rör sig om. Är det hemligt?

Njaäeee, egentligen inte.

Men det är en allmän sandstrand som lokalbefolkningen ändå gärna håller befriad från allt för mycket besök. En gnutta hemlig är den alltså ändå... på något sätt... kanske.

Vid en strand 11.4. Del 11 - Brynkrabbspindel

Fynd i mossa. 

Det här är en subadult hane av brynkrabbspindel - Xysticus audax.

Som subadult liknar han honorna, men när han ömsar och blir vuxen får han spensligare proportioner och blir avgjort mera mörk - ja, nästan svart - med smärre ljusa markeringar. 

Benpar ett och två får mörka lår (femur) och knän (patella) medan skenbenen (tibia) och fotlederna blir ljusa.

Vid en strand 11.4. Del 10 - Henningsomyces

Ett av alla dessa "borden" man borde ta sig an är ju att försöka dokumentera annat än småkryp. 

Svamp har jag t.ex. en viss svaghet för. 

Den svagheten till trots tenderar jag förbise dem även när de är precis under näsan. 

 

Här tog jag mig i alla fall i kragen och slängde iväg ett par exponeringar på denna svamp som torde tillhöra släktet Henningsomyces. De enskilda cylinderformade fruktkropparna är mindre än en millimeter långa. Svampen livnärde sig på en liggande och förmultnande liten björk.

Vid en strand 11.4. Del 9 - Haplodrassus sp.

 

Några unga representanter för släktet Haplodrassus vaskades fram ur mossa. Då skulle man kunna tänka sig att det rör sig om mosshuggspindel - H. signifer - men den artbestämningslogiken lämnar jag dithän.

Sedan kan det mycket väl vara H. signifer. Jag tror faktiskt att det är den baserat på annat än det där med mossa. Tro räcker förstås inte heller till i det här sammanhanget.

Vid en strand 11.4. Del 8 - Stenus similis

Rapporteringen av fynd vid en strand någonstans i Nykarleby fortsätter. Här är en ca 7 mm lång kortvinge som hittades i renlav. Kortvingar hör till en grupp skalbaggar jag tenderar behandla ganska ansvarslöst - dvs. bristfälligt. Varför det blir så kan jag inte riktigt svara på. 

Jag tog ändå ett fotografi av denna skalbagge och det räckte för att jag skulle få arten Stenus similis nämnd i en skalbaggsgrupp på fb. Jag tackar för detta.

 

Vid en strand 11.4. Del 7 - Fläckig knotterspindel

Efter ett tag flyttade jag mig bort från förnan i strandskogen och gick ut på ett område med klippor intill stranden. Det är tallbeväxta klippor med en del mossa och lav.

Fläckig knotterspindel - Crustulina guttata - är en vacker, liten klotspindel (fam. Theridiidae) som hittas i låg vegetation. Den här honan vaskades fram ur renlav.

Kroppslängden är ca 2 mm och den är med andra ord i samma storleksklass som kvalstret i förra inlägget och klokryparen i inlägget dessförinnan.

 

Vid en strand 11.4. Del 6 - Erythraeus sp.

Många av kvalstren i familjen Erythraeidae är relativt storvuxna. Storvuxen betyder att de har en kroppslängd på uppemot 3 mm - kanske 3,5 mm för de riktigt massiva bjässarna.

Familjen inbegriper flera släkten som inte bara har rejäl kroppsstorlek, utan även kraftiga färger. Rött är dominerande hos de flesta av dem. Det betyder att de hör till de kvalster man har god chans att få ögonen på med jämna mellanrum - även om man inte sållar förna.

Kvalstret på bilderna fanns i många exemplar nere i strandskogens förna. Det är någon art i släktet Erythraeus. Kroppslängden på dessa individer var kring 2,5 mm enligt mitt finkalibrerade och perfekta ögonmått.

En del av Erythraeus-arterna ska gå att artbestämma på basis av gjorda beskrivningar. Då krävs i och för sig att man spanar på detaljer i mikroskop. Jag samlade dock inte in något exemplar för sådan undersökning och därmed blir det ingen artbestämning av dessa.

Har man tur eller otur (beroende på hur man ser på saken) stämmer kvalstren sedan inte med de redan beskrivna arterna. Det är nämligen fullt möjligt att det bland alla kvalster finns något nytt att upptäcka. Sedan är det också fullt möjligt att hitta arter som tidigare inte observerats (eller bekräftats) i landet.

Någonstans kring 7-9 bekräftade Erythraeus-arter torde vara möjliga att hitta i Finland, men en kvalsterkunnig typ jag konverserat med misstänker att det - teoretiskt - kan finnas uppemot 15 eller t.o.m. 20 olika arter i landet. Det har jag ingen åsikt om.

Kvalstren i berörda strandskogsförna är visuellt väldigt lika Erythraeus regalis, men det går som sagt inte att fastställa med enbart dylika bilder som grund.

De flesta kvalstren i familjen Erythraeidae är rovdjur som nymfer och vuxna. Larverna är i många fall parasiter på andra småkryp. 

Erythraeus-arter finns i tidigare inlägg här och här.