Bådaviken 18.8. Del 2 - Rhyssella approximator

Rhyssella approximator är aktiva vid Bådaviken i åtminstone två månader per sommar. Min första observation av dem i somras var 21.6 men jag hade då inte varit vid Bådaviken sedan 23.5 och steklarna har kläckts någon gång däremellan.

Det är ju knappast samma individer som flyger hela två månader. Men steklar i underfamiljen Rhyssinae verkar ha ganska långa liv som vuxna. Tidigare i somras följde jag med en enskild Rhyssa persuasoria som uppehöll sig i trädgården och upprepat lade ägg i ved (eller eg. i Urocerus gigas-larver) av en Abies-gran. Det var visserligen flera R. persuasoria-honor som besökte veden, men en av dem höll jag specifikt koll på och kunde känna igen henne på utseendet (detaljer i fläckarna). Hon var verksam med äggläggning i hela 35 dygn. 

De Rhyssella approximator jag såg vid Bådaviken 18.8 var alla ganska små till växten.

Bådaviken 18.8. Del 1 - Korsspindlar

Åker man ut tull Bådaviken så här års blir korsspindlarna ett återkommande motiv. De spänner sina nät mellan var och vartannat träd i strandskogen. Tänkte att jag skulle dokumentera några för dokumentation av deras färgvariation och för att se vilken färgsättning som dominerar. 

Jag såg många nät men nästan inga spindlar. De flesta satt högst antagligen skyddade under barkflagor på stammarna. Det brukar de vanligen också göra dagtid. Ett par stora korsspindlar i sina nät var dessutom snabba att ta till sjappen när jag närmade mig.

Resultatet blev inget som ens kan kallas resultat. Mitt tålamod förkortades av alla myggorna och jag kom endast hem med dessa två korsspindelbilder. Men det blir flera vändor dit. Marmorspindlar brukar också hänga vid Bådaviken och även de är sådana jag gärna har framför kameran.

Alla korsspindlar är inte stora och nedan är en som ska övervintra till nästa säsong.

Storsand 10.8. Del 6 - Ljungblåvinge

Ljungblåvinge - Plebejus argus - verkar vara Storsands augustiblåvinge. Jag har visserligen inte artbestämt alla blåvingar jag sett där, men de jag fått möjlighet att artbestämma har alla varit just ljungblåvinge.

Här kan man läsa om det där med artbestämningen för fjärilen i fråga. Det är de små detaljerna som avgör.

Storsand 10.8. Del 5 - Heliophanus sp.

Hoppspindlar i släktet Heliophanus hittas lite här och var vid Storsand. Den här ramlade ur en videbuske på stranden när jag skakade dess kvistar.

Här en potentiell guldhoppspindel (H. auratus) dokumenterad tidigare i somras och här två som sköter om förökning.

Storsand 10.8. Del 4 - Kusthalmspindel

Kusthalmspindel - Tibellus maritimus - skakad ur videbuske på stranden.

Storsand 10.8. Del 3 - Styckade myrkadaver och ett besvärande kvalster

På sanddynen ovanför stranden kantades en av gråmyrornas boöppningar av makabra lämningar. Gråmyrorna (Formica cinerea) var inbegripna i städning och med jämna mellanrum kom de upp med likdelar som dumpades runt ingången. 

Delarna bestod främst av rödmyror (Myrmica sp.) och hushästmyror (Camponotus herculaneus). Exakt vad som hänt vågar jag inte svara på. Rimligen handlar det om att de territoriella och aggressiva gråmyrorna gjort räder i andra myrarters bon. Det tycks råda hierarki och beteendeanpassning myrarter emellan och det vore därför märkligt om de mer fredliga rödmyrorna och hästmyrorna skulle ha gett sig in i gråmyreland för att mucka gräl.

Bland likdelarna fick jag skymta ett litet metalliskt grönskimrande kvalster som tycktes kalasa på något kadaver. Tyvärr blev det stört av en gråmyra och kilade raskt bort innan jag hann ta några närgångna bilder.

För bara en kort tid sedan tyckte jag mig se ett motsvarande kvalster på bild i samband med någon Google-sökning efter andra kvalster. Men jag kan inte hitta sökresultatet i browserhistoriken och jag hittar inte samma bild när jag söker på sådant jag torde ha sökt på då när bilden dök upp. 

Jo... jag har också sökt på en hel del annat och gått igenom Prostigmata-familjerna flera gånger om.

"jag kommer ihåg det där kvalstret" tänkte jag när jag noterade bilden. Min ständigt återkommande slutsats kring detta är att inte dra sådana slutsatser om mitt minne. Därför sitter jag här med ticks (pun intended) och irriterar mig över att jag inte har ett namn på detta tjusiga lilla kvalster. 

Ett kvalster i underordningen Prostigmata är det. Därefter tar det stopp. I någon mån påminner det om unga (nymfer) individer i släktet Balaustium med den gröna färgen som närmast tycks vara ett skimmer skapat av mikrostruktur. Men benlängden och det allmänna utseendet känns inte rätt för Balaustium-nymfer. Vi får se. Det kanske löser sig till slut.

Referens: 

Wojciech Czechowski, Bálint Markó

Competition between Formica cinerea Mayr (Hymenoptera: Formicidae) and co-occurring ant species, with special reference to Formica rufa L.: Direct and indirect interferences

Polish Journal of Ecology 53:467-487 · January 2005

Storsand 10.8. Del 2 - Vassträckpindel

En liten vassträckspindel - Tetragnatha striata - ramlade ner på sanden när jag skakade ett knippe strandråg (Leymus arenarius).

Jämfört med de övriga arterna i släktet Tetragnatha är den här spindeln ganska lätt att artbestämma. Mönstret på bakkroppen är säreget och ögonen har en mer utspridd placering i förhållande till varandra. Speciellt avståndet mellan de två yttersta ögonen i den övre och den undre (eg. främre och bakre / anterior och posterior) raden är tydligt större hos T. striata.

Storsand 10.8. Del 1 - Coltricia

Inne bland träden ovanför stranden hittar man den här tiden en hel del svampar av någon art i släktet Coltricia. Möjligen eller troligen är det C. perennis som är vanlig på sandiga marker bland barrträd.

Stenarella domator

Ett par gånger per årtionde råkar man se en brokparasitstekel (fam. Ichneumonidae) som är relativt lätt att artbestämma utan att man ska behöva köra den genom någon slags elektronmikroskopskiktröntgenapparatur för att hitta rätt mikrostruktur inuti femte antennsegmentet. 

Det här är en sådan. Dessutom är det en art i underfamiljen Cryptinae (kokongparasitsteklar). De är liksom ännu mera hopplösa att artbestämma än familjen i stort (jo, det finns en slags logik där).

Stekeln heter Stenarella domator. Färgmässigt är den aningen variabel. Det finns individer med vita antennsegment, vitt på några av bakbenens fotleder och även en del med vita markeringar på ryggen och/eller rödaktig mellankropp.

S. domator parasiterar primärt på murande solitära getingar (underfam. Eumeninae) men är även rapporterad som parasitoid på grävsteklar, rovsteklar och några solitära bin. Det finns också rapporter om parasiterande av skalbaggar och fjärilar, men det verkar vara en del tveksamhet kring dessa rapporter (se referens).

På natursidor i sociala media (i Svenskfinland) har jag noterat en del observationer av arten i år. Om det är en slump eller om de haft någon form av liten populations-boom denna sommar vågar jag inte säga.

Nä, jag överdrev. Brokparasitsteklar som går att artbestämma på basis av bilder eller hastig observation sker oftare än nämnt. Men ändå typ liksom alltså. 

Bilderna bristfälliga pga. stekelns besvärliga position på ett fönster i arbetsrummet i kombination med genomtypiskt parasitstekelnervöst rörelseschema. Efter snabb dokumentation blev den förpassad utomhus.

Referens:

David B Wahl, Nathaniel Green

Stenarella domator (Poda) [Hymenoptera: Ichneumonidae], a newly introduced species to the Nearctic, and a summary of adventive Nearctic species of Ichneumonidae

Zootaxa 4743 (1): 103–110. 2020

DOI: https://doi.org/10.11646/zootaxa.4743.1.8

Bukprickig björkbärfis

Noterad för första gången i trädgården: bukprickig björkbärfis - Elasmucha fieberi.

Som synes är detta en nymf.

Två stammisar

På gårdens enda kvarvarande björk försökte dessa två agera osynliga. Stamhoppspindeln (Salticus cingulatus) var förstås alldeles för knyckig och otåligt nervös för att effektivt försvinna mot bakgrunden. Hagtornsugglemottet (Eudonia lacustrata) hade glömt att positionera sig på någon lämpligt skrovlig och lavbeväxt del av stammen. Men mottet satt i alla fall stilla.

Ugglemotten är ett gäng fjärilar jag känner mig ganska vilsen bland. Den här fick jag hjälp med via en fb-grupp. De är variabla och ibland verkar mönstret vara lite stökigt eller "uppbrutet".

Storsand 7.8. Del 10 - Alopecosa

Jag håller mig till Alopecosa sp. för den här varghonan med ryggen full av ungar. Det finns väl ungefär fyra tänkbara arter med tanke på vad man skymtar av henne, men det mest troliga är väl ändå A. aculeata - skogsvargspindel. Hon hittades på den barrskogsbeväxta delen av dynerna ca 200 meter från stranden.

Storsand 7.8. Del 9 - Möjligen dyngökstekel

Om du läste första inlägget i denna "serie" av inlägg om Storsandsbesöket 7.8 så kommer du kanske ihåg att jag nämnde några vägsteklar.

Jag stannade alltså åter upp på platsen där jag hade sett en del vägstekelaktivitet. Bl.a. såg jag en som eventuellt kunde ha varit någon Episyron - rimligen E. rufipes - men det skedde i samma veva som jag upptäckte att minneskortet var kvar hemma i datorn. Således stirrade jag ut i tomma intet snarare än koncentrerade mig på vägstekeln. Den stekeln hade dessutom en spindel med sig till sitt bo. Tyvärr hann jag inte se vilken spindel det var heller. Vägsteklar är ganska knyckiga och hastiga av sig.

Hur som helst. När jag åter var på plats där de hade grävt tidigare under dagen så dök ytterligare en vägstekel upp.

Något byte hade den inte med sig. Hon sprang omkring på sedvanligt vägstekelsätt och närmade sig så småningom de ställen där jag tidigare sett dem gräva. 

Med hjälp av sina långa taggar (grävkam) inledde hon så småningom ett intensivt grävande. Frambenen vevade hysteriskt och sandkornen flög ut långt bakom stekeln.

Inledningsvis tänkte jag mig att det rörde sig om någon av arterna i släktet Arachnospila men hittade inget som stämde (även om de är närmast omöjliga att artbestämma) och noterade därefter att det rimligen är släktet Evagetes (sandgöksteklar).

Ordet gök i deras namn anspelar på det parasitiska levnadssättet. De letar helt enkelt efter bon av Arachnospila-arter och låter de egna larverna ta över bo och byte. Jag vågar inte uttala mig med någon större säkerhet, men misstänker på basis av bl.a. grävkammen att bildens stekel är Evagetes sahlbergi - dyngökstekel. Håll betoningen korrekt i uppläsningen av de enskilda orden dyn+gök+stekel som ger namnet).

Storsand 7.8. Del 8 - Älvstrandkrypare

När jag skakade i ett ax av strandråg ramlade denna skalbagge ner på sanden. Den stannade kvar helt orörlig medan jag dokumenterade den och efter en stund kunde jag konstatera att den var död.

Man samlar inte småkryp från Storsand. Det är skyddat område. I det här fallet frångick jag min principfasthet (jag samlar ju förresten nästan aldrig levande insekter oberoende) och plockade den här med mig hem när jag var förvissad om att den redan var död. Jag är osäker på om det är lagligt att ens ta en död insekt från Storsand, men nu är det gjort och jag har erkänt min handling helt öppet.

Skalbaggen är ingen raritet. Den heter Psammoporus sabuleti och dess svenska trivialnamn är älvstrandkrypare. Längden på individen är 5 mm.

Strandkryparna är en underfamilj (Aegialiinae) i familjen bladhorningar (Scarabeidae). De påminner mycket om dyngbaggarna (underfam. Aphodiinae) och vissa klassificerar dem som tribus Aegialiini under Aphodiinae. Här har jag följt Artdatabankens indelning (Dyntaxa & Artfakta).

I Finland finns bara två arter strandkrypare och älvstrandkryparen är den vanligare. Kuststrandkrypare (Aegialia arenaria) är rapporterad endast i landets sydligaste delar.

På sandstränder med dyner uppges arten föredra de högre och torrare ställena. Både larver och fullbildade baggar spenderar det mesta av sin tid grävande i sanden. Det syns också bra på den vuxna skalbaggen att den är anpassad för en grävande tillvaro.

Arten sägs hos oss leva med två generationer årligen. En vuxen generation flyger i juli och den andra, övervintrande generationen flyger i september-oktober samt april-juni. Den fyndade döingen var således sannolikt tillhörande sommargenerationen. 

Älvstrandkrypare lever troligen primärt av förmultnande växtdelar, men kan ibland påträffas i kreatursspillning.

Eftersom den samlades in är planen att den ska dokumenteras mer ingående någon kulen vinterkväll framöver. Får väl återkomma till den då om jag alls kommer så långt med mitt dokumenterande av insamlade kryp.

Referens: 

Nordens dyngbaggar

Entomologiska föreningen i Stockholm

Tibiale 2014.

Storsand 7.8. Del 7 - Någon strandskinnbagge

Ute vid vattenbrynet på sandstranden rusade ett gäng nymfer av någon art bland strandskinnbaggarna (fam. Saldidae). Det finns många arter att välja bland och eftersom den inte är vuxen har jag hittills haft svårt att komma någon vart med artbestämningen - om den ens går att artbestämma. Längden är ca 3 mm.

Storsand 7.8. Del 6 - Fältbjörnspindel

Bland strandrågen (Leymus arenarius) sprang denna björnspindel omkring. 

Arten är Trochosa ruricola (fältbjörnspindel).  

Storsand 7.8. Del 5 - Mosshuggspindel

Jag hade inte riktigt förväntat mig hitta mosshuggspindel - Haplodrassus signifer - ute på sanden vid Storsand. Den hittades vid den första (och egentligen enda tydliga) dynen en bit upp från strandkanten där den huserade i en del smått växtbråte. Uppenbarligen är arten inte så väldans kräsen med sitt biotopval och även sanddyner fungerar så länge det finns en del växtlighet.

Storsand 7.8. Del 4 - Möjligen ängsmarklöpare

Under en vedstump som låg i sanden en bit från strandkanten fanns denna jordlöpare. Längden är ca 11 mm. Släktet är Calathus och arten möjligen C. erratus. Ängsmarklöpare är det svenska namnet. Fick hjälp med artbestämning i fb-gruppen Skalbaggarnas liv.

 

Storsand 7.8. Del 3 - Gråmyra

Så här ser drottningar av snyggmyra ut. 

Som sig bör är hon också snygg. 

Snyggmyran heter egentligen Formica cinerea. 

Vissa - som t.ex. de som officiellt besluter om svenska namn - påstår att det svenska trivialnamnet är gråmyra.

Storsand 7.8. Del 2 - Sandvarg och sandjakt

Först tänkte jag som så att sandjaktspindlarna - Xerolycosa miniata - ynglat av sig och att denna lilla vargspindelunge är en sådan.

Men sedan insåg jag att det rimligen inte kan vara en sandjaktspindel och att det i stället är sandvargspindel - Arctosa cinerea. Detta även bekräftat av expertis.

Bara någon minut senare noterade jag en sandjaktspindel (X. miniata) med äggsäck. Huruvida de lever hela sommaren som subadulta & adulta eller om olika individer är adulta under olika perioder på sommaren vet jag inte. Har inte fått och/eller hittat svar på den frågan. Men stora sandjaktspindlar springer hur som helst omkring på stränderna redan i maj (se länken ovan).

Storsand 7.8. Del 1 - Mindre klubbgräshoppa och hjärnkollaps

Har vinglat iväg till Storsand (Monäs, Nykarleby) på nya rekognoseringsrundor. Har varit på jakt efter ett specifikt kryp. Hittills är det inte funnet, men man stöter förstås på en del andra medan man letar. Här presenteras de krypen i en alldeles ny serie inlägg.

Mindre klubbgräshoppa - Myrmeleotettix maculata - skuttar omkring lite här och var. Är en vanlig art som tyvärr inte fick mer uppmärksamhet än en exponering för dokumentatonens skull. 

När jag kom ut till Storsand stötte jag tidigt på några vägsteklar. Medan jag plockade kameran ur väskan och förberedde mig på att fotografera dem visade det sig att kamerans minneskort var hemma i datorn. Det är inte första gången detta hänt och känslan när man upptäcker tabben är den att hjärnan kollapsar och lägger sig som en svart, skruttig sörja nere i skallbenet. Ögonen stirrar tomt ut i det stora intet.

Åkte hem efter minneskortet. Gräshoppan var ungefär som en första testbild när jag åter kom ut till Storsand. Vägsteklarna var som bortblåsta då, men jag återvände till platsen lite senare under dagen och noterade en ny vägstekel. Mer om den i ett kommande inlägg.

Projekt "bli biten av rött kvalster". Del 2 - Anystis

Någon som kommer ihåg del 1? Alltså det här inlägget?

Det kan med fördel läsas innan du fortsätter läsa vidare här.

Har du läst del 1 färdigt nu?

Bra! Då kan du fortsätta med det här inlägget.

Särskilt många försök har jag inte gjort under sommaren. Men när sammetskvalstren åter försvann ner i marken var det bara att vänta på Anystis-kvalstren som här hos oss brukar vara fullvuxna och aktiva i juli.

Särskilt många andra röda kvalster brukar inte vara så vanliga här i bloggredaktionens absoluta närhet och projektet har inte varit av det slag att jag aktivt sökt mig till platser där olika röda kvalster kan tänkas hittas. Jag har helt enkelt bara tagit vara på möjligheterna då när de uppstått.

Jag hade haft ett par Anystis-kvalster springades på armarna i mitten av juli. Några bett erhöll jag inte. Men till slut, första augusti, fick jag korka champagnen och ställa till med fest. Jag blev biten!

Kvalstret hittades medan det rände omkring på ett litet hagtornsträd. Jag lotsade över det från trädets blad till högra handen och sökte mig in efter kameran samtidigt som jag kämpade med att hålla det millimeterlånga, toksnabba kvalstret i ögonvrån. Jag ville nämligen inte att det skulle springa upp längs armen och in under ärmen. Då skulle det ju inte längre vara möjligt att fotografera.

Plötsligt stannade det upp på Eminentia thenaris - alltså tummens muskler i handflatan - och då kände jag ett svagt brännande stick. Kvalstret bet.

Vid det laget hade jag kameran redo. Men blixten var inte riktigt korrekt positionerad och dessutom bet kvalstret i den hand jag behöver hålla kameran med. Så när kvalstret bitit färdigt och ånyo började ränna omkring lirkade jag över det till vänstra handen.

Där fortsatte det springa precis så som dessa kvalster gör. De är kvalstrens motsvarighet till irländsk setter i termer av planlöst, hysteriskt springande. Att få en skarp bild var helt enkelt omöjligt. Slutligen stannade kvalstret upp på lillfingertoppen och verkade försöka sticka till. Då satt det still så pass länge att jag hann få en exponering som blev någorlunda skarp.

På bilden ser det ut som om chelicererna hålls mot huden. Något stick kände jag inte den här gången, men fingertopparna har ändå ganska tjockt skinn. Exakt hur stickverktyget ser ut vet jag inte. Har inte hittat beskrivningar eller bilder på detta än.

Hur som helst är det nu bekräftat att de röda kvalster som bits är arter i släktet Anystis. Det visste jag i och för sig redan tidigare. Tillräckligt många anekdoter och beskrivningar av de bitande kvalstren pekade tydligt på att det gällde just Anystis-kvalster. En del av anekdoterna kom dessutom från personer med en del koll på dessa små kryp. Anystis-kvalster är radikalt mycket mindre än sammetskvalster. De beter sig också på helt olika sätt. Men ändå tenderar ganska många människor förväxla dem. Det beror kanske på att man tror att alla röda kvalster är sammetskvalster och att sammetskvalstren således får stå som syndabockar i samband med kvalsterbett - av röda kvalster bör tilläggas.

I min egen bokhylla fanns svaret sedan tidigare. Jag hade bara inte läst det stycket förrän långt efter jag "testade" sammetskvalstren. 

I A manual of Acarology (G. W. Krantz & D. E. Walter) är följande beskrivet:

"Lee (1961) and Southcott (1976) noted that Anystis sp. (probably baccarum) pierces human skin and has no difficulty in feeding to repletion on subdermal fluids. Southcott (1976) described the effect of an Anystid bite as consisting of a stinging sensation followed in some cases by swelling and localized hemorrhaging"

Den boken - samt en hög andra - borde jag förresten göra inlägg om någon gång. Kanske när det blir kallare och mörkare utomhus.

Men hur kändes bettet frågar du dig.

Njah... får jag svara. Det kändes inte mycket måste jag säga. Men kvalstret bet som sagt i handflatan - om än inte där huden är som tjockast - och det gjorde kanske att effekten inte var påtaglig. Hade varit bättre om bettet skett på insidan av underarmen. Det blev heller ingen efterklang eller reaktion av bettet. Jag kommer sannolikt att testa igen om jag hittar någon lämplig kandidat.

Gurkmamma

Jag kollade dessvärre inte epigynet (genitalierna) så ingående, men det torde röra sig om en alldeles ordinär Araniella cucurbitina (lövgurkspindel) som här ses vaka över sin äggsäck. Dylika anordningar stöter man vanligen på i låg örtartad vegetation. Den dokumenterade scenen utspelar sig i bloggredaktionens trädgård.

Silltrut anno 2020

Som brukligt har jag även denna sommar försökt assistera i den kontinuerliga uppföljningen av några lokala silltrutskolonier. För någon vecka sedan var det dags för gömslesittning och spaning efter ringmärkta ungar för att försöka se hur många som klarat sig så här långt. 

Årets spaning renderade inte i många observationer. 2020 verkar alltså ha varit ett mindre lyckat häckningsår.

Den här gången var varken varken ungar eller adulta fåglar pigga på att komma i närheten av gömslena. Men så företogs också spaningen några dagar senare än vad som varit normalt. Det kan måhända förklara varför trutarna var tillfreds med att hålla sig ute på vattnet eller på stenar/grynnor längre bort från kolonierna. Det påverkar i och för sig inte observationerna så värst mycket - förutom att simmande ungar givetvis inte visar benen och ringarna - men det påverkar de fotografier jag brukar ta från gömslet. 

Fotograferandet är förstås inte av hög prioritet. I stort sett all tid går åt att spana efter silltrutungar. Men några bilder brukar det ändå bli. I år således endast några halvt meningslösa avståndsokument. 

Höstflyttande kärrsnäppor är standardfåglar på holmarna den här tiden. I bilden ovan skymtar även en kustsnäppa.

Den obligatoriska bilden av en silltrut.

Jämför gärna med hur det "brukar se ut":

- 2019.

- 2018.

- 2017.

- 2016.

Gråtrutarna får också vara med på bild. Inte ens de var närgångna det här året.

Jämför med: 

- 2019.

- 2018.

- 2017.

- 2016.

Och ja... jag har sett strandskatan. Den syns tydligt.