Bådaviken 17.10. Del 9 - Nittonprickig kärrpiga

Precis som jag skrev i det här inlägget från i våras kan jag numera fövänta mig att hitta nittonprickig kärrpiga, Anisosticta novemdecimpunctata, vid Bådaviken.

Att hitta en sådan nere i lövförnan inför övervintringen var alltså föga förvånande. Jag såg flera men dokumenterade bara denna.

Bådaviken 17.10. Del 8 - Pogonognathellus longicornis

Med antenner längre än kroppen torde det gå att sluta sig till Pogonognathellus longicornis som namn på denna. Ett trevligt färgat exemplar.

Arten har jag ordat om tidigare i samband med dokumentation hemma i trädgården.

Bådaviken 17.10. Del 7 - Blek kärrlöpare

Flera exemplar av blek kärrlöpare, Agonum piceum, dök upp när jag rotade i förnan och under bark på döda grenar på marken.

De söker sig rimligen till lämpliga platser inför övervintringen och verkade gilla att samlas intill varandra under lös bark. Hittade ett antal i våras (1.5) också.

Bådaviken 17.10. Del 6 - Trubbdisk och Rybaxis sp.

Eller nej, jag vågar inte vara bergsäker på att skalbaggen tillhör släktet Rybaxis. 

Det finns två arter att välja bland. R. longicornis och R. laminata. Den sistnämnda är bara rapporterad en gång i Finland och det är nära östgränsen längre söderut. R. longicornis är observerad här och var i landet.

Eftersom den satt på en trubbdisksnäcka under lös bark på en död gren som låg på marken, ville jag ta några bilder innan kortvingen (fam. Staphylinidae) fick för sig att springa iväg. Det gjorde den ganska snabbt och jag hann inte få så bra bilder av den. Skulle också försöka få skalbaggen bättre dokumenterad men den försvann. Inte lätt att återfinna då den var knappt mer än 2 mm lång och det bidde inget av det.

Släktet Rybaxis ingår i tribus Brachyglutini i underfamilj Pselaphinae (klubbhornsbaggar). 

Trubbdisksnäcka, Discus ruderatus, har jag skrivit om tidigare.

 

Bådaviken 17.10. Del 5 - Barkmattvävare

Statistiskt verkar jag störa barkmattvävarna, Drapetisca socialis, medan de äter i ca 75% av fotograferingstillfällena. Den här individen hade hittat vackert färgad mat. Möjligen en artfrände till bladlusen i detta nyligen publicerade inlägg.

Bådaviken 17.10. Del 4 - Kleidocerys resedae

Tyvärr aningen tråkig bild av den annars tjusiga fröskinnbaggen (fam. Lygaeidae) Kleidocerys resedae som är vanlig och som tenderar förekomma i riktigt stora mängder från och till. Har dock inte sett några "invasioner" häromkring på länge.

Bådaviken 17.10. Del 3 - Euceraphis betulae

Fullt möjligt att jag är snett ute med artbestämningen. Bladlössen hör inte riktigt till de grupper jag har särdeles bra koll på. Dessutom kan man (jag) ju också missa sig (mig) med grupper man (jag) tror sig (mig) ha någorlunda god koll på. 

Men jag kör...

Exemplar av Euceraphis betulae skymtades både här och var vid Bådaviken. En vanlig art som vid den här tidpunkten uppenbarligen var på väg att leta sig till skyddade platser inför vintern. Flera hittades nere på marken under bark på döda grenar. 

Bådaviken 17.10. Del 2 - Cryptinae

Mer än än vad som nämns i rubriken... alltså Cryptinae... kan jag inte säga i nuläget.

Kokongparasitstekeln klättrade omkring på samma döda björsktam som skalbaggen i föregående inlägg.

 

Bådaviken 17.10. Del 1 - Rhizophagus dispar

Bloggens första representant för familjen gråbaggar (Monotomidae) blir denna 4 mm lilla Rhizophagus dispar som vandrade omkring på en avbruten död björkstam ute vid Bådaviken.

Det blev förresten en onödigt spännande söndag i strandskogen. Älgjakt pågick nämligen i området. Mötte en jägare när jag var på väg mot viken och jag frågade om det alls var möjligt att åka ut till fågeltornet (det var främst i dess närhet jag tänkte hålla mig). Det skulle vara OK och han meddelade övriga jägare var jag befann mig.

När det började smälla i närheten - typ ett par hundra meter bort - så kändes det ändå ganska korkat att vara på plats. En förlupen kula färdas långt. 

Så småningom kom jägarna förbi. De skulle hämta en fälld älg och med detta var de färdiga för dagen. Jag vinglade därefter runt mer obekymrat.

Rhizophagus dispar äter svampmycel men livnär sig även på ägg och larver av barkborrar (underfam. Scotylinae) och uppenbarligen gäller det speciellt märgborrarna i släktet Tomicus.

Tolv arter i släktet Rhizophagus är listade för Finland. R. dispar är den med marginal mest rapporterade arten. 

 

Spännande snäcka?

När en liten snäcka på ca 4 mm (skalbredd) dök upp på köksbordet i samband med rensning av en hel hög inköpta trattkantareller blev det förstås aktuellt att se till så jag fick några bilder. Man vet ju aldrig vad det kan vara för spännande som följt med.

Det visade sig vara en alldeles ordinär liten juvenil fläcklundsnäcka, Arianta arbustorum. Hade förstås hoppats på ett nytt artkryss bland blötdjuren. Trattkantarellerna var trots allt plockade någonstans i Karleby-trakten och alltså inte på ett ställe jag normalt rör mig.

Notera "kantigheten"  och öppningens form i vyn som syns i bilden ovan. På större skal är vindlingarnas ytterform rundare. I bilden nedan syns också en navel som "växer" bort på större exemplar. Navelstorlek är annars en detalj att ha koll på när det handlar om artbestämning av små snäck-arter.

Tack till Jonas Roth för hjälp med artbestämningen.

Liljebagge

Vuxna liljebaggar, Lilioceris lilii, syns mer sällan på sensommar och höst eftersom [ur pupporna] kläckta vuxna individer normalt stannar i marken över vintern och letar sig fram först när liljeväxterna skjuter upp och ger dem föda på vår och försommar. Vad den här gjorde ovan marken 20.9 vet jag inte.

Chrysoperla carnea

Eftersom det är länge sedan jag fotograferat och lagt upp någon Chrysoperla carnea så gör jag det nu. Den satte sig helt enkelt lämpligt framför mig (19.9). Arten är den enda av guldögonsländorna (fam. Chrysopodide) jag observerat i trädgården hittills. Åtminstone nio arter ska vara möjliga att hitta här i trakten.

Tvåfläckig sköldluspiga

Om jag inte missminner mig är det här min första observation av tvåfläckig sköldluspiga, Chilocorus renipustulatus, i trädgården. Det var på tiden eftersom det inte är någon ovanlig art. 

Oftast brukar jag se den ute vid Bådaviken där strandbiotopen också är helt i enlighet med dess önskemål. På menyn står primärt sköldlöss i familjen Diaspididae

Liotryphon sp.?

... ja det kan man fråga sig. Om det är Liotryphon alltså.

Vinglade hit och dit med denna och hängde inledningsvis kanske mest inne i underfamilj Banchinae (hacksprötsteklar) och bl.a. släkte Lissonota som ju är ett megastort släkte. Det kändes ändå inte helt klockrent.

Var också inne i Poemeniinae (vedhålsteklar) trots att det fanns alldeles för många detaljer som inte talade för det. Ephialtini (tribus i underfam. Pimplinae, fam. Ichneumonidae) kändes dock mera rätt, men jag noterade inget som verkade vara någon bra träff där heller. Så jag lutade åter mot Lissonota.

Efter konsultation i en parasitstekelgrupp kom sedan förslaget Liotryphon (med frågetecken) i just Ephialtini. Hittills är det ändå mest plausibelt nu när jag kollat vidare i det gänget.

Dokumentationen skedde 19.9.

Schackbräde

Den korta stunden med kameran ute i trädgården 19.9 resulterade även i några bilder av schackbrädspiga, Propylea quatuordecimpunctata.

Precis som med många andra vanliga arter har jag förvånansvärt få fotografier av dessa pigor. 

Här har jag ordat lite mera om schackbrädspigan när den debuterade på bloggen för två år sedan. 

Bladloppor

Bladloppor (överfam. Psylloidea) finns det tidvis gott om. Arterna är många... eller i alla fall relativt många... på en skala åtminstone. Egentligen finns det inte så värst många arter i Finland. 97 stycken är listade på laji.fi. Det är liksom för många för att man ska kunna artbestämma även om 97 i sig är en liten siffra jämfört med artantalet i många andra insektgrupper.

Men så kommer man till det där med att just bladlopporna uppenbarligen är närmast hopplösa att artbestämma fall man inte elektronmikroskopskiktröntgenskannar genitalierna efter de legat sju dygn i en lösning gjord på näbbdjursmjölk, airag-uppblött apeltagging och galla från en narval.

Av en eller anan anledning ville drösvis av dessa bladloppor sitta på bladen av ett elefantgräs (Miscanthus) i trädgården. Huruvida de faktiskt valde det smått "exotiska" gräset som födokälla eller om deras ansamling på stråna berodde på något annat kan jag inte svara på.

Dessvärre missade jag mig lite med fokusinställningarna och alla bilder dras med en del störande suddigheter.

Snygga kryp hur som helst. Fotografierna togs 19.9.

 

Marmorspindel

Det var inte i går jag hittade marmorspindel, Araneus marmoreus, i trädgården. Uttalandet har två betydelser. Spindeln på bilden fotograferades nämligen 19.9 (dvs. för en månad sedan) och det var faktiskt den första marmorspindeln jag hittat i trädgården sedan 2011. 

Spindeln på bilden hade sitt nät utanför köksfönstret. När jag nu skriver detta slår det mig att jag aldrig kollade om hon vädvde någon äggsäck. Själva honan torde rimligen ha kastat veven vid det här laget.

 

Gull och gull

En stor gammal rönn som stått i trädgården började ge vika för ett antal veckor sedan. Fanns inte mycket annat än att kapa ner trädet. Borde egentligen ha ägnat rejält med tid åt att dokumentera allehanda lavar och svampar och småkryp bland alla varianter på murkna grenar och kvistar. Men det gjorde jag inte. Det är precis som om man har begränsningar av något slag... typ tid... ork... eller liknande.

Men dessa fruktkroppar på ca 6-7 mm blev i alla fall fotograferade.

Svampen är gullpigg, Calocera cornea.

Här och var kunde man också hitta något som troligen är gullkrös, Tremella mesenterica, i tidigt stadium. 

Både gullpigg och gullkrös är vanliga på lövträd.

Brunviolett ängsfly

Plockar man bräder som stått upplutade mot en vägg tenderar man ofta hitta något nattfly som sökt skydd på baksidan.

Här ett brunviolett ängsfly, Mniotype satura, som snällt satt kvar för dokumentation. De brukar göra det. Förmodligen anser de sig osynliga så länge man inte petar till dem.

Larverna lever på en uppsjö olika växter som t.ex. hagtorn, Prunusar (körsbär, hägg), viden, maskrosor, humle, try och flera till.

Nabis flavomarginatus

Fältrovskinnbaggar (Nabidae) är en familj vars arter har ett relativt sportigt utseende med sina långsträckta kroppar och långa ben. Kring en centimeter blir merparten av de 13 arterna vi har i Finland.

Om jag inte uppfattat skillnaderna arterna emellan helgalet är det här Nabis flavomaculatus. Den dokumenterades i trädgården 28.8 och är i nymfstadium.

Metoecus paradoxus - ett efterlängtat fynd

Här kommer en skalbagge jag velat hitta enda sedan jag för många år sedan noterade att den finns och hur den lever. 

28.8.2021 får härmed skrivas in som datumet med stort D i historiken... alltså typ lokalhistoria eller möjligen nationalhistoria eller... tja. Viktigt datum hur som helst.

Vad vi har här är Metoecus paradoxus. Det är en spännande skalbagge vars ekologi var okänd för vetenskapen under lång tid även om skalbaggen i sig var känd.

Här i Norden är arten ensam i släktet Metoecus. Den är t.o.m. ensam representant för underfamiljen Ripiphorinae. Går man vidare till familj (Ripiphoridae, kamhornsbaggar) finns hos oss bara en enda släkting i form av skogskackerlackbagge, Ripidus quadriceps. 

Dessa två arter är med andra ord nästan något av taxonomiska särlingar.

Metoecus paradoxus är parasitoid. Vuxna individer dyker upp på sensommaren eller hösten och befruktade honor lägger ägg på murken ytved av lövträd. Äggen kläcks på våren och ut kommer en sk. triungulinlarv som med sina långa ben är förhållandevis kvick och rörlig. Den sitter och inväntar ett värddjur på den murkna veden.

Med lite tur kommer en materialsamlande bobyggare förbi. Det handlar om getingar som söker träfiber. Vanlig geting, Vespula vulgaris och bålgeting, Vespa crabro, är de arter som tenderar gilla och välja träfibrer av murken kvalitet. Triungulinlarven grabbar tag i getingen och liftar till boet där den söker rätt på en getinglarv och kryper ner i cellen med den. När getinglarven stänger till sin cell för att förpuppa sig, gör skalbaggslarven slag i saken och äter upp getinglarven samt förpuppar sig själv i cellen. Klappat och klart. Sedan kläcks en vuxen individ och dess årscykel är därmed tillbaka i förökningsmomentet.

Med tanke på var skalbaggen hittades har den med största sannolikhet bott i samma bo ur vilket hanen på första bilden i föregående inlägg härstammade.

 

Vanlig och tak... tydligen!

Småkryp är gruvligt störiga. Man grejar med något i trädgården och så dyker de upp varpå man blir tvungen att ränna in efter kameran. 

28.8 försökte jag röja lite efter fällningen av en stor, gammal rönn som dessvärre började vika ner sig av ålderdom, förruttnelse och tyngd. En hoper getinghanar kravlade omkring i grönskan bredvid mig och då fanns självfallet inget annat att göra än att lägga gren-sekatören åt sidan, stanna kompostkvarnen och hämta kameran. Om du har någon idé kring hur man kan hantera dylika situationer på annat sätt är jag idel öra.

Första hanen jag fotograferade (bilden ovan) visade sig vara en annan art än den följande (bilderna nedan). Det noterade jag inte just då.

För om jag inte ser fel är den första hanen den triviala arten vanlig geting, Vespula vulgaris, med sinna korta kinder och stora, urgröpta gula markeringar uppe vid ögonen.

Den andra dokumenterade hanen ser ut att vara en takgeting, Dolichovespula saxonica, som även den är alldeles trivial. Inga spännande fynd alltså. 

Spännande fynd hade jag förresten inte heller förväntat mig. Men har man sedan tidigare inga fotografier av getinghanar är redan sådana spännande (på en skala).

Getinghanarna spelade nog på sista versen. De var hyfsat tröga. Hittade och samlade in ett par redan döda exemplar av vanlig geting. Dem får jag väl återkomma till ifall jag någon gång i framtiden lyckats hitta tid för att montera och dokumentera dem. Den där högen av osorterat och ogenomgånget, insamlat material bara växer.