Bland löv, barr och bulor

Honan här ovan borde jag ha placerat i arachnoskopet likt mosstäckvävaren i förra inlägget. Inte omöjligt att hon nått vuxen ålder och därmed har ett färdigt och synligt epigyn att utgå från. Det blev dock aldrig av och hon förblev en liten anonym Linyphiid. 

Inte helt omöjligt att hon ändå kan vara av samma art som den här hanen. Båda skakades fram ur samma näve av blad och barr som plockats från marken under trädgårdens cembratall.

Många av de små täckvävarsläktena innehåller arter med diverse mer eller mindre absurda huvuden. Det är allt från runda knölar som på bildens spindel, till helknasiga långa utväxter och/eller borst och lustiga kalufser. Eftersom varje modell är artspecifik (och släktesspecifik) är det således möjligt att hitta rätt i artbestämningen. Ser man dessutom pedipalperna så ska saken vara klar.

I några tidigare täckvävar-anknutna inlägg har jag nämnt att det är en stor familj med många släkten och förstås ännu fler arter. Tror att det tål upprepas... det finns väldans många olika täckvävarspindlar. Ja t.o.m. av de sorter vars hanar har skojiga huvuden finns det många. 

Den här 1,5 millimeters-killen kunde jag inte artbestämma. Förbisåg ett antal grejer och vips blev det omöjligt. Men jag fick hjälp på traven och svaret torde vara Pelecopsis mengei (strandbulspindel). 

Nästa hane som dök upp framför objektivet har inte artbestämts. Lyckades inte heller få ordentliga bilder på honom.

Sista Linyphiid-hanen i årets påskspindelfotografering blev av någon lustig anledning endast fotograferad när han låg på det här sättet. Jag tappade koncentrationen pga. en kortvinge och vips var den lilla täckvävaren puts väck. Han har ett antal vita markeringar på bakkroppen och en kvalificerad gissning som jag fick, säger Microlinyphia pusilla (glansbaldakinspindel).

Nästan alla spindlarna som publicerats här de senaste dagarna är funna inom en radie av fem meter. Merparten av dem är i storleksordningen pyttesmå. Dvs. de är mellan en och tre millimeter. Listan över arter funna i trädgården blir bara längre.

Mosstäckvävare

Fortsätter att lägga ut bilder på påskfångsterna. Här är det en >2 mm liten hona av arten Centromerus arcanus som sållats fram från löv och [cembra]tallbarr på marken. 

Provade åter araknoskopet och lyckades få till en så pass informativ bild att jag kunde artbestämma denna annars svåra spindel. Svår är hon förstås för att det finns flera andra spindlar som kan se väldigt lika ut. Epigynet ska man dock inte kunna ta miste på. Det karakteriseras av en tydlig "snopp" samt en del "skulpterade" former som inte liknar epigynet hos andra liknande spindlar.

C. arcanus är en dussinspindel som kan hittas över i stort sett hela landet - antagligen med undantag för specifika biotoper. 

Om våren...

Små vårhjulspindlar

Det blev många täckvävare (Linyphiidae) bland de senaste inläggen så nu blir det lite omväxling med hjälp av tvenne hjulspindlar (Araneidae) istället.

Först har vi tre millimeter Araneus diadematus (korsspindel). Spindelns längd anges som vanligt i kroppslängd utan inräknade ben. 

Varje gång man fotograferar något högst vardagligt så kan man fråga sig varför. Det börjar bli många korsspindelbilder i mitt digitala arkiv. Orsakerna är ändå flera.

För det första kan jag inte vara säker på att en tre millimeter liten spindel är av den art jag misstänker. Mina ögon vill inte längre räcka till för adekvat okulärbesiktning av så små kryp. Då är det helt enkelt lika bra att bränna av några exponeringar och kolla bilderna istället (om man inte glor på småkrypen direkt genom en lupp). Plötsligt har man ändå något "mer spännande" än man trodde framför sig. Dessutom är t.ex. många spindelarter variabla i sitt utseende och det är roligt att ha dessa variationer dokumenterade. En tredje orsak är att man kan hitta annat spännande på dessa spindlar. Jag tänker t.ex. på sådant som parasitoida steklar - se det här inlägget.

Korsspindelns skakades fram ur en enbuske. När jag skulle fotografera den riktade jag kameran en aning snett och råkade av en slump få in den här i sökaren i stället. Det här är en riktigt liten unge. Placerar man den på en linjal får den plats mellan millimetersträcken. Om jag inte hade riktat kameran fel hade jag knappast ens sett den här. På typiskt manér ligger den ihopkrupen och stilla. Utan kamerahjälp skulle jag kanske bara ha uppfattat den som ett litet gulaktigt skräp från enen. Man bör med andra ord alltid kika noggrant på alla småprickar som ligger i uppsamlingskärlet/duken.

Det är vanskligt att säga vad det är för art. Det är även en smula osäkert med släkte. Av storlek och färg att döma skulle det kunna vara en Araneus sturmi (ruterspindel) men det skulle kanske eventuellt kunna vara någon Araniella också.

Jag får helt enkel låta svaret vara öppet. Söker jag vidare (vilket jag gör) under den fortsatta säsongen så finns det förstås goda chanser att hitta både A. sturmi och Araniella-arter. Eventuella senare vårfynd behöver därför inte vara definitiva svar på vad det här är för art.

Pyssel till påsk - Araknoskop

Här nämnde jag ordet araknoskop och hade även en bild i vilken jag använt utrustningen i fråga för att fotografera undersidan av en spindel.

Här är araknoskopet avbildat precis när det hade tillverkats och kort innan det togs ut för ett första fältprov.

Vad är det då bra till? Jo ifall man inte vill ha ihjäl en spindel för att kunna undersöka epigynet (honans könsorgan) och därigenom artbestämma spindeln, så kan det här vara ett alternativ. Lyckas man med araknoskopet och fotograferandet är det möjligt att återbörda den fångade spindeln till den plats där den hör hemma. I väldigt många fall är det nämligen bara genom kontroll av epigynen - och hos hanarna pedipalperna - som man med säkerhet kan artbestämma spindlar. Ett flertal av dem är annars så oerhört lika. Könsorganen är dock arttypiska - men små och oerhört svåra att se/dokumentera utan dylika hjälpmedel.

Ett araknoskop kan förslagsvis vara konstruerat som på bilden.

Det består av:

- Två st. stapelbara engångsmuggar av plast. De behöver inte vara genomskinliga.

- Plastfolie

- Skumplast

- Vanlig tejp och dubbelsidig tejp. Det senare kan säkerligen ersättas av lim.

1. Skär botten av den ena muggen.

2. Spänn plastfolien över botten och tejpa fast.

3. Fäst ett stycke skumplast på/under bottnen på den andra muggen. I det här fallet är det gjort med dubbelsidig tejp.

Araknoskopet är därmed färdigt. 

Förutsatt att man inte behöver leta (eller köpa) någon av komponenterna så är det här ett pyssel som tar högst 7 minuter. Materialkostnaderna är försumbara. Skumplasten kan förslagsvis även vara av annan karaktär och förstås av annan färgton (eller vit). Jag kommer att göra ett par andra varianter för att kolla hur det fungerar vid fotograferandet. 

Användningsexempel:

1. Ta med dig araknoskopet ut.

2. Leta spindlar på lämplig plats.

3. När du hittat en spindel, placera den i muggen med plastfolien.

4. När spindeln står på plastfolien nere i muggen, för du försiktigt ner den andra muggen tills skumplasten pressar mot spindelns ovansida och klämmer ner den mot plastfolien.

5. Vänd på araknoskopet och undersök spindelns magsida.

Edit: I Collins Field Guide Spiders - Britain and Northern Europe benämner författaren Michael J. Roberts denna utrustning Spi-Pot. Denna bok är för övrigt den som gäller när det handlar om spindelböcker. Visserligen finns inte på långt när alla arter (speciellt inte av Linyphiidae) men man kommer en bra bit på vägen hur som helst. Dessutom är det en vacker och mycket informativ liten fälthandbok.

Äntligen nästa inlägg - ännu en spindel.

Rubriken hänvisar till det tidigare inlägget där jag raljerar lite halvslappt över vardagsspindlar och besökarsiffror.

Givetvis fortsätter jag mata på med fler spindlar. 

I "normala fall" skulle jag den här tiden på året kanske skriva om den ena eller den andra skogsrundan och de fåglar som det börjar bli allt mer aktiva. Men hittills i år har vårlivet letats i den omedelbara närheten till ytterdörren.

Här brassar jag således på med flera bilder av en riktigt vanlig men ändå ganska anonym spindel. Det är Obscuriphantes obscurus (barrmattvävare). 

I själva verket är det tre olika exemplar av denna art. Fläckarnas inbördes proportioner på bakkroppen varierar en del och det går att skilja dem åt. 

Precis som hos flertalet av de spindlar jag nu lagt upp så är även den här ett litet exemplar som ska växa en smula. Alla exemplaren är kring 1-1,3 millimeter långa (kroppslängd). Som vuxna blir honorna uppemot 2,5 mm.

Barrmattvävarna hittas lämpligen i just barrväxter. De tre som här finns avbildade är alla framskakade ur en enebuske.

Intressant nog har jag ännu i år inte råkat på någon hane. Här är dock en hane fotograferad i maj 2015. 

För alla er spindel-affiniciados avslutar jag med lugnande information. Kommande inlägg handlar nämligen också om spindlar.

Värsta klickbait-inlägget

Lögn, förbannad lögn och statistik.

Vill du att din naturrelaterade blogg ska locka besökare? 

Ja då kan jag meddela att min besöksstatistik pekar på vissa samband mellan ämne och antal besökare. Tendenserna är tydliga. Visserligen kan jag inte lova att statistiken berättar hela sanningen, men vissa djur är helt klart mera populära än andra.

Mest omtyckt av alla djur här på utgångspunkten är storskarv. Jag har förstås ägnat flera oändligt långa inlägg åt denna så populära fågel, men vart och ett av dessa inlägg genererar antagligen fler besökare än alla spindelinlägg tillsammans. Jag skrev "antagligen" av den enkla anledningen att jag inte räknat - tar det bara som ett antagande baserat på snabb överblick och ett visst mått av känsla.

Spindlar är alltså ingen djurgrupp som tycks dra stora besökarskaror. Vilken grönfink som helst spöar t.ex. lätt Finlands nordligaste fynd av barkklotspindel (scrolla ner några decimeter). Men småkrypen verkar ändå vara föremål för ökat intresse. Det är inte bara fjärilar som attraherar en allt större skara människor som blir nyfikna på vilka organismer vi har runt omkring oss. Det kan t.ex. noteras via ett snabbt ökande antal medlemmar i Facebook-gruppen Spindelnätet samt ett antal andra Fb-grupper som specialiserat sig på diverse insektgrupper eller andra ryggradslösa småttingar. Steklar, tvåvingar, skinnbaggar och alla andra småkryp har numera diskussionsgrupper där glädjande nog även experter inom respektive områden är med.  Det borgar för möjlighet att lära sig många nya saker om dessa djur - och det borgar för åtkomst till intressant fakta.

Den här bloggen är förstås inte tänkt som bloggosfärens största supernova. Vore jag intresserad av en sådan blogg skulle jag inte heller skriva om fåglar - nej inte ens om storskarv. Den bloggen handlar om att göra rawfood över öppen eld och dricka det där speciella morotsvinet i en moderiktigt inredd vildmarksstuga samtidigt som man trimmar skägget och läser fitnesstidningar iklädd senaste dagarnas inköpta plagg... vilka är en kombination av beställningar från någon lokal klädguru i Tasmanien och loppisfynd i Vexala. Möjligen har hängslena tillverkats av brännässlor som fått sjuda 17 sekunder i olivolja från Tursi.

Därmed levererar jag ännu en ynkligt liten vårspindelunge på typ 1,5 millimeter. Yttermera är det här inte ens ett spännande fynd. Pityohyphantes phrygianus (granbaldakinspindel) är en dussinspindel i våra barrväxter. Den här kom ur en liten gran. Några extra bloggbesökare lär den inte locka. Men jag gillar den ändå. Nästa inlägg är antagligen en minst lika vanlig liten krabat. Hoppas ni har tålamod att vänta på det inlägget. För det blir något alldeles extra vardagligt.

Och ännu en vårspindel

Bloggen hostade igång med ny fart så fint med flera spindelinlägg i rad, så jag fick för mig att helt enkelt fortsätta på det spåret när tempot ändå något så när uppe. Spindlar är förresten ändå en grupp småkryp som snabbt är i gång nu på senvintern/våren. Många av dem har övervintrat som "ungar".

Här ovan ser ni resultatet av en sinnrik konstruktion - araknoskopet. Jag ska be att få återkomma till det i ett senare inlägg. Kan i alla fall berätta så mycket att jag här om dagen tog ut detta araknoskop för en första provomgång ute i fält. Araknoskopet i sig fungerar hyfsat. Bilder fick jag inte riktigt till. Det har till stora delar att göra med att blixtljuset reflekterade och "grumlade" merparten av bilderna. Ska se vad jag kan göra för att ändra på det. Som sagt. Mer om det senare.

Väl fri ur detta araknoskop fick den lilla spindelhonan (1,5 mm) löpa runt och bli fotograferad innan hon återbördades till den plats där hon hittades. Här har hon nyss hastat förbi ett kvalster ur underordningen Oribatida (hornkvalster).

Redigering 27.12.2023: Hornkvalstret tillhör släktet Ceratoppia (fa. Peloppiidae).

Jag gick bet på artbestämningen - eller rättare sagt, jag vågade inte spika. Tyckte nämligen hon innehöll diverse olika "fel" som gjorde att jag inte fick henne inmutad i ett definitivt artfack. Expertis fick avgöra och svaret blev Neriene clathrata (tuvbaldakinspindel). En sådan har jag i ett tidigare inlägg. Ben-randning och övriga färger skiljer sig en del från t.ex. exemplaret i det tidigare inlägget men eftersom sådant kan variera, handlade mitt största frågetecken främst om att den här unga honan har förhållandevis bredare prosoma (framkropp, el. carapax) än vad jag skulle förvänta av arten i fråga. Men det verkar som om de typiska proportionerna uppstår vartefter tillväxten och ömsningarna fortskrider. Alltid lär man sig nya grejer. Vilken tur!

Om det är svårt att artbestämma vuxna spindlar (på basen av fotografi) så är det verkligen inte lättare med små spindelbarn. Hon ska förresten växa till sig med ca 3,5 millimeter ytterligare innan hon blir klar att uppvaktas av någon förhoppningsfull hane.

Det fanns en prakthona också

I slutet av maj förra året dök den här klotspindeln upp när jag gick lös på ett buskage och skakade fram några av de småkryp som där härbärgerade. En vecka senare ruskade jag om i samma buskage och då dök han upp igen. Att det var samma hane kunde noteras på bakkroppsmönstret och det saknade benet. Under dagarna mellan fångsterna hade hans pedipalper mörknat en smula. Bild från första mötet med honom finns i länken ovan.

De senaste dagarna har jag - som bloggläsaren säkerligen noterat - startat upp vårens små 15-minuterssafaris utanför hustrappan. Värmen har lockat fram en del småkryp. För två dagar sedan kollade jag åter den där samma busken (en rododendron) som praktklotspindeln hittades i förra sommaren. Döm om min förvåning när jag plötsligt återfann arten (bilden nedan). Denna lilla praktklotspindel-unge är just nu inte mer än högst en millimeter kort (kroppslängd).

Det här tyder på att fjolårshanen inte var ensam i rododendron-busken. Jag hade utgått från att han befann sig i trädgården mer eller mindre enbart av en slump. Nu är väl Thymoites bellissimus ingen raritet man ramlar baklänges och börjar tala i tungor av. De är väl rätt vanliga i sina rätta miljöer - typ skogar med klippor o.dyl. Men det är ju just det att trädgården och rododendronbusken rimligtvis inte torde vara deras "naturliga" habitat. Men där finns de uppenbarligen och där har de som synes förökat sig. Att två enskilda migrerande exemplar ramlat ner i en och samma lilla rododendron av misstag - ja det verkar ganska osannolikt.

Kul hur som helst. Misstänker att jag lär leta fler vartefter.

Snabblöparfrågetecken och den teoretiska tekniska lösningen.

Det börjar kännas allt mer aktuellt med att fixa en anordning som gör att spindeln kan fotograferas från undersidan utan att man skadar den. Att artbestämma utgående från bilder i stil med vad som syns i det här inlägget är alldeles för vanskligt och inte sällan helt omöjligt.

Hur ser då en sådan anordning ut då? 

Jo en enkel modell är att använda sig av två stapelbara plastmuggar. Kan vara av engångsmodell också. Den ena får ett stycke mjuk skumplast som botten (eller under botten) och den andra får sin botten bortskuren och utbytt mot plastfolie. Därefter kan spindeln placeras inuti muggen med plastfoliebotten varpå den andra muggen försiktigt trycks ner över spindeln. När spindeln så kläms mellan plastfolien (magen) och skumplasten (ryggen) är det bara att vända allt upp och ner varpå man fotograferar spindelns undersida genom plastfolien. Har detta skötts med varsamhet kan en oskadad spindel återbördas till sin plats i tillvaron. 

Metodiken gäller kanske främst för honor där man behöver få kika närmare på epigynet, vilket är arttypiskt. För hanarna kan det också underlätta eftersom man kan ha lättare att få syn på (eller fotografera) pedipalperna. 

Alternativet är förstås att ta tillvara spindlarna, avdaga och preparera dem på vederbörligt sätt för att sedan placera dem under mikroskopet.

Den här Philodromus-spindeln är ett typiskt exempel på nämnda problematik. Det är närmast omöjligt att med säkerhet artbestämma honan utan att se eller fotografera epigynet. Hon är väl med största sannolikhet en P. cespitum, eftersom det är den absolut vanligaste snabblöparen av det här utseendet, men alternativen går alltså inte att utesluta.

Är det nödvändigt att faktiskt veta?

Tja varför inte? Att artbestämma och rapportera organismer till respektive databaser (som t.ex. fåglar till Tiira) handlar förstås om allmänhetens möjlighet att bidra till forskningen och övervakningen av vår miljö. Varje säkrad observation ger en större bild, bättre kunskap och djupare förståelse för naturen vi har runtomkring oss. Det handlar inte om att hitta ovanliga arter. Det handlar om att kartlägga helheten. 

Och på samma sätt som man vill veta om det är den ena fågeln eller den andra, så vill jag förstås veta om det här är P. cespitum eller P. aureolus.

Barkklotspindel

Suddvarning på dessa bilder. Precis som jag skrev i gårdagens inlägg har jag gjort de första "fält-proverna" med MP-E 65-objektivet. Förutom det smala skärpedjupet har jag antagligen en smula rörelseoskärpa i bilderna. Utöver det är bländaren (f16) på väg att bli onödigt liten. Skärpedjupet ökar en ynka smula men diffraktionen ökar - speciellt eftersom det effektiva bländartalet är större än så.

Men nog om fotograferandet med det objektivet just nu. 

De två första bilderna är manipulerade. Jag erkänner.

Spindeln klättrar nämligen egentligen upp för en hörnpelare på ett gammalt brunnshus. Samma gäller förresten larven i föregående inlägg. Jag har vänt dem för att "se" spindeln ur det här perspektivet istället - känns på något sätt mer informativt och som om man ser själva spindeln och dess former lite bättre. Det där är väl i och för sig en vanesak.

Imse Vimse spindel klättra upp för pelarn.

Plötsligt blev det frontalkrock med motivet jag postade i går. Spindeln kände på änger-larven en kort sekund och släppte sig därefter omgående en halvmeter ner längs livlinan.

Vad är det för spindel då? Det här honan är ca 1,5 mm men hon kommer att bli drygt 3 mm om hon inte blir uppäten innan dess. Hon tillhör en art som kan vara relativt variabel i färgsättningen. Grundmönstret är dock karakteristiskt och benens täta randning kännspak. Totalt sett pekade allt på Theridion mystaceum (barkklotspindel) och expertisen kunde även bekräfta att så är fallet. Visar sig vara det nordligaste fyndet hittills i Finland. Men den här spindeln finns säkert i Jakobstad, den finns säkert i Larsmo, Karleby och kanske Brahestad. Allt handlar om att någon ska se, artbestämma och rapportera. Så iväg ut med er nu. Det finns många saker att upptäcka.

Ängerlarv

Efter hemkomsten från jobbet ryckte jag med mig kameran ut och tänkte "nu ska något litet småkryp minsann hittas och dokumenteras. Nu ska jag få ögonen på något av de många kryp som trots allt är aktiva under vinterhalvåret". 

Idag var det ju dessutom varmt (ca +6 till 7°C) och då måste någonting helt enkelt vara i rörelse.

Det första jag noterade var denna ca 3 mm långa håriga larv. Det här är en ängerlarv ur släktet Anthrenus - tror jag ganska bestämt.

Anthrenus är ett släkte som innehåller ett antal illa sedda ängrar. På svenska heter de mattbaggar och/eller museiängrar. Det här är den typen av larver som kan mumsa i sig både ett och annat på naturhistoriska museer. Fler än en insektsamling har försvunnit via dylika larvers matsmältningssystem.

Egentligen är sådant asätande förstås en viktig sak. De deltar i den ständiga nerbrytningsprocessen av organiskt material. Vissa är mer vegetariskt inriktade och andra vill ha animaliska rester. Fågelbon är för övrigt en typisk miljö för dessa änger-sorter.

Fullbildade mattängrar hittar man t.ex. ofta ätandes pollen i korgblommiga blommor som prästkrage, maskros och renfana. De är alla små men relativt vackert tecknade i svart, vitt och olika varmbruna toner

Det här blev också första lilla "fält-försöket" med Canon MP-E 65. Jag har en del att komma underfund med än. Bl.a. fick jag lite rörelseoskärpa och annat som måste jobbas bort.

Fortsätter med arkivet - Grävstekel

Ca 13 år gamla bilder fortsätter fylla detta hörn av internätet. 

Precis som i förra inlägget håller jag mig kvar i den italienska hålfoten och här är en som gräver hål i hålfoten. Bilderna togs med en kamera som på den tiden ansågs vara en av de häftigaste "entusiast-kamerorna" - en Sony DSC 717.  

De "naturfotografier" jag tog på den tiden var mest hugskott till höger och vänster i samband med helt andra göromål. Jag gick med andra ord inte och sökte naturmotiv (resorna handlade för övrigt om jobb) men mot en grävstekel nere i högra ögonvrån kunde jag förstås inte undvika att skicka några fem megapixlar stora exponeringar.

Bilderna med stekeln i profil är tyvärr suddiga (därför ej publicerade här) och det har varit en smula småknepigt att utröna vad det kan röra sig om. Grävstekel nämndes redan. Då översätter jag det till Sphecidae så är den saken klar. Därefter kommer man relativt snabbt vidare till två släkten innehållande arter med rätt kombination av färgteckning och midjelängd. Dessa två är Podalonia och Palmodes. En (halv) Podalonia har jag förresten avhandlat tidigare i bloggen. 

Nåväl. Nu blir det lite knepigare. Det gäller att börja gå på detaljer. Problemet är då att just detaljer är någorlunda svåra eller rent av omöjliga att med säkerhet avgöra på basen av mina bilder.

Tycker mig dock inte se "rätt typ och täthet" av långa hår som hos Podalonia kantar första benparets skenben (Tibia) samt första fotsegmentet (Metatarsus) och som nästan bildar kammar på båda sidorna. Palmodes har förstås också långa hår på samma ställen men de är färre och mer neråtriktade. På baden av det leder Palmodes med 1-0. Vingribborna skulle gå att kika på men icke den här gången.

Om jag fortsätter i framändan av stekeln så känns det som om pannan inte heller är tillräckligt Podalonia-bred. Ögonen fyller ansiktet mycket mer i stil med Palmodes. Ställningen således 2-0. Något byte finns ju inte i bilden. Byten är nämligen förstås också goda ledtrådar. En liten ledtråd är i alla fall att den här honan gräver sitt bohål utan att bytet ligger färdigfångat och nerdrogat till ett stirrigt, paralyserat kolli bredvid arbetsplatsen. Palmodes är i alla fall kända för att gräva först och skjuta sedan.

Därmed tror jag det får räcka med kontemplerandet och så fastställer jag helt enkelt Palmodes. Därefter spikar jag raskt också arten occitanicus - som helt enkelt verkar vara det enda goda alternativet.

Ifall jag skulle ha haft möjlighet att invänta hennes jakt så skulle hon högst antagligen ha kommit släpande med någon vårtbitare ur familjen Tettigoniidae. Den vårtbitaren skulle också vara flera gånger större än henne själv. De där grävsteklarna är ena rackare på att baxa fram stora byten och trycka ner dem till barnkammaren i bohålan.

Ur arkivet - Rödfalk

Lite gammalt arkiv-material får fungera som uppdatering nu när det är ont om nya utevistelser för min del. I den italienska hålfotens småstäder är rödfalkarna - Falco naumanni - karaktärsfåglar. De sitter ofta i ganska stort antal på strategiskt höga byggnader där de spanar efter byte som huvudsakligen består av insekter. Enstaka små däggdjur, kräldjur och någon fågel kan dock också stå på matsedeln. Till en del ses de jaga i luften men mest tycks de fånga sin mat på marken.

Likt de utseendemässigt snarlika tornfalkarna vill rödfalken gärna ha någon slags bohåla eller i alla fall skyddad avsats. Klipphyllor och skrevor ersätts inte sällan av lämpliga hålrum höga äldre byggnader.  Bomaterial bryr de sig inte om.

I bilden ovan är det dock bara fråga om en tillfällig sittplats och inget bo. Det där är nämligen ett hål för vattenavrinning från taket. De två första bilderna togs 2003.

Rödfalken liknar som sagt tornfalk. De verkar dock inte alls vara särskilt nära släkt med varandra och befinner sig på lite olika håll inom släktträdet i familjen Falconidae. Inga riktiga "systerarter" med andra ord. 

By the way är det ju förresten så att falkfåglarna knappast heller ska sammanföras med övriga rovfåglar. Det ser ju nämligen ut som om de är närmare släkt med tättingar och papegojor än med hökar och örnar. Det där börjar i och för sig vara gammal skåpmat numera men, men. I andra upplagan av Fågelguiden (Lars Svensson, Killian Mullarney, Dan zetterström) är falkarna fortfarande positionerad bland övriga dagrovfåglar. Men i dylika fågelböcker finns det förstås en viss poäng med att inte vara alldeles för progressiv.

Holkprojekt för rödfalk i Montescaglioso (Basilicata) 2015.