Andra vadaren på storsand var en ung kustpipare - Pluvialis squatarola - på genomresa söderut. Den här första bilden togs med EF 400 5.6L-objektivet som jag hade på kameran inledningsvis.
När jag halv fem-tiden kom ner till stranden sken solen fortfarande. Bytte om till stora veteran-zoomen och försökte desperat hitta fokus.
Jag stod öppet på stranden men höll mig på avstånd. Så fort fåglarna (kustpiparen och strandpiparen) visade tecken på oro stannade jag upp och de återgick till sitt plockande i strandbrynet. Ungefär 50 meter verkade vara gränsen för båda piparnas bekvämlighetszon.
Efter en stund gick solen i moln.
En knapp timme senare tröttnade nog ändå kustpiparen på mitt fotograferande och flyttade sig längre bort på stranden. För egen del tyckte jag att den friska luften hade gjort gott och jag var också färdig att avlägsna mig. Fåglar i flykten är extra knepiga med manuell fokusering och jag hittade inte riktigt rätt på den sista bilden men i alla fall tillräckligt nära för att ändå publicera här och nu. Däremot gillar jag när vissa saker ibland suddas till då det ger lite extra fartkänsla. Samtidigt är det prima ifall man också lyckas få till ett par hyfsat skarpa detaljer i bilden. Med lång slutartid blir det till att panorera med den flygande fågelns huvud och kropp "fryst" på samma plats i sökaren.
Edit:... vilket ju i praktiken inte fungerar eftersom sökaren svartnar när spegeln fälls. Men i alla fall... tankemässigt alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar