Bådaviken har med åren blivit fullständigt - nästan i alla fall - igenväxt av vass. De två senaste somrarna har därför Skotska Highlandkor fått ströva omkring och beta av överflödet.
Jag trodde korna tagits hem för säsongen men när jag letade mig ut i viken hade jag plötsligt en liten grupp bredvid mig. Det förklarade varför elstängslet fortfarande var igång. Mina tunna handskar avslöjade nämligen smidigt och effektivt att så var fallet.
Dessutom hade ju ägarna fortfarande transportvagnar vid grinden så om jag tänkt till en smula hade jag nog fattat galoppen tidigare.
Det är något urtida över dessa djur - speciellt när man möter dem ute i terrängen på det här sättet. Som en korsning mellan uroxe och myskoxe ungefär. Fast myskoxar är ju närmast släkt med får så det vet väl alla - att det inte går att blanda dem alltså.
...Och uroxar är utdöda... även om de rekonstruerats, men det är ju inte riktigt samma sak.
Korna själva hade inte ingen större lust att stanna och fundera över varken ett eller annat.
De brukar varken vara rädda för eller ens intresserade av människor. Jag har gått rakt igenom en större flock, och de gick bara åt sidan så att man aldrig kom riktigt nära dem. Den enda gången jag lyckades väcka något intresse från dem var när jag såg hur intresserade de var av att äta löv från träden. Då hjälpte jag dem genom att bryta av och ned aspar åt dem, då kom de riktigt nära.
SvaraRaderaJag hade väl ca 50 m fram till kossorna men då beslöt de sig nog för att flytta sig längre bort.
SvaraRadera