Stor hornstekel

Det här är ett inlägg som till omfånget färgats av barnslig förtjusning över en i mitt tycke helt bedårande insekt. Därmed öser jag på med patetiskt många bilder.

Stor hornstekel - Urocerus gigas - är en insekt som inte passerar obemärkt förbi. Tre centimeter gulsvart tingest som verkar flyga lite halvt okontrollerat registreras lätt av både ögon och öron.

Jag har faktiskt väntat... ja förväntat mig... besök av stor hornstekel den här sommaren.

I början av sommaren var jag nämligen tvungen att ta hand om stammen av en omkullblåst ädelgran. Jag är aningen osäker på vilken art det rör sig om.

Hur som helst kom stammen - sågad i delar - hem och lämnades i solen utanför vedlidret. Det är en stark kådlukt runt de dryga meterlåga bitarna. Eftersom hornsteklar dras till döende eller nyligen döda granar kunde jag inte låta bli att förvänta mig se någon befruktad hornstekelhona besöka denna - i teorin - perfekta förlossningsavdelning.

En vacker dag var hon äntligen på plats i hela sin grandiosa uppenbarelse.

I två dagar höll hon på och borrade med sin ovipositor (äggläggningsrör) på en mängd olika ställen längs stambitarna. Nu jobbade hon förstås inte hela dagarna, utan främst på eftermiddagen då det var sol och varmt. 

I någorlunda hård ved kan det för en hornstekel vara ordentligt slitsamt att arbeta ner äggläggningsröret. Uppemot tio minuter eller t.o.m. mer kan hela proceduren ta. Den här granen har dock varit ganska snabbväxande och veden är förhållandevis mjuk. Ungefär två till fyra minuter tog det att borra ner till önskat djup beroende på plats. Därefter följde en snabb deponering av ägg och på 20-30 sekunder fick hon ut ovipositorn igen varpå febrilt sökande efter ny lämplig plats följde.

Själva borrandet är en sidledes vickande rörelse med hela kroppen. Speciellt bakkroppen rycker sidledes och den utdragna bakkroppsspetsen pendlar hit och dit som en metronom. Det får ovipositorns tre längsgående och i längdriktningen rörliga "skenor" att sakteliga arbeta sig ner i veden. Ut mot spetsen finns flera rader tvärgående "tänder" som i takt med med rörelsemönstret får spjärn mot träet och därmed matas ovipositorn effektivt fram.

Här är ett gammalt inlägg med en mikroskopbild av ovipositorn på en insamlad hornstekel.

Här är det efterföljande inlägget som belyser föregående inlägg en smula extra.

Även här är ett äldre inlägg med några närbilder av gamla insamlade hornsteklar.

På vänster sidas andra och tredje ben hade hon tappat fötterna. Det innebar bekymmer i början av varje äggläggningsprocedur.

När ovipositorn fälls rakt ner för inledandet av borrningen balanserar hon i princip på frambenen och ovipositorspetsen. Bakbenen vevar omkring sökandes efter fäste med fötternas klor. Det är nätt och jämnt att de alls når underlaget. Eftersom den här honan hade brutit av sina fötter på ena sidan blev det ännu jobbigare. Men hon kom sig alltid sakteliga ner i veden och kunde ta spjärn med de fötter hon hade kvar.

Uppemot 500 ägg sägs en hona kunna lägga totalt. Hur många den här honan deponerade i våra stambitar vågar jag inte svara på. 

Larven äter inte av själva veden. Dessa steklar lever i larvstadiet nämligen av svamp som honan ympar in i träet tillsammans med ägget.

Svampen heter Stereum sanguinolentum och är känd som blödskinn på svenska. 

Edit 25.6.2020: Jag har blivit en smula osäker kring vilken eller vilka svampar stor hornstekel sprider. I den litteratur jag senast kollat upp rör det sig om svampar i släktet Amylostereum och närmare bestämt (för stor hornstekel ) A. chailletii. 

Det betyder att stor hornstekel i vissa fall kan anses vara en smula skadlig på virke eftersom granved som ligger i travar kan "smittas" av svampen genom hornsteklar. De vanligaste orsakerna till svampangrepp sägs ändå vara vindburna sporer som fått fäste på ställen där transporterat virke drabbats av körskador i barken. Hornsteklarnas verkliga "skada" på virke måste rimligen anses vara ytterst begränsad i praktiken. Ute i skogen får svampen primärt fäste i barkskador från frost, blixtnedslag eller andra naturliga orsaker.

Bitarna av ädelgranens stam ska få ligga här och där i trädgården och fungera som ingrediens för ökad biodiversitet. Jag kan ju inte hjälpa att även hoppas på besök av brokparasitstekeln Rhyssa persuasoria som är parasitoid på hornstekellarver. 

Om två år kommer eventuella överlevande larver att flyga som vuxna hornsteklar.