Vad är väl en Venedigresa utan bilder av medelhavstrut - Larus michaellis?
Jag har ordat en del om dessa trutar förr och då framförallt en del kring Larus-trutarnas inbördes släktskap. Jag har varit långt ifrån fullständig i mina redogörelser och enbart skrapat lite vagt på ytan kring de Fylogeniska frågeställningar ornitologin/biologin hanterar.
Medelhavstrut är i alla fall numera tveklöst en egen art och lär så förbli. Det finns tillräckliga morfologiska skillnader gentemot gråtrut och övriga närbesläktade arter (så som t.ex. kaspisk trut - L. cachinnans). Dessutom är detta styrkt av genetiska studier. Intressant nog verkar medelhavstruten vara närmare släkt med silltrut (L. fuscus) än med gråtrut.
Man kan spekulera att de olika europeiska (ja även övriga) trutarna splittrats i olika geografiska subgrupper under de senaste istidscyklerna och att utveckling mot separata arter (inkl. underarter) varit en följd. De må i flera fall vara nära besläktade med varandra men hybridisering sker inte särskilt ofta (utom i enstaka och specifika undantagsfall där det gett fler frågetecken).
Något jag inte noterat under tidigare Venedigresor var att trutarna nu verkar ha höjt sin specialisering som mattjuvar när turister står med något gott i handen. Gärna hade jag fångat beteendet på bild men det blev inte av.
Trutarnas taktik var att ta fart från lite höjd, svepa in bakifrån och blixtsnabbt gira förbi runt den intet ont anande människans huvud (öra) på nära håll och raskt nappa tag i glassen, brödet, pizzabiten eller vad personen i fråga än höll i. Längs vissa gator hördes ständigt de gälla skriken av överraskade och skrämda turister som försökte återfå normal hjärtrytm efter en oförvägen, resolut och blixtrande snabb trut-attack.
Trutar är i sanning spännande fåglar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar