Stuck on you

You can shake an apple off an apple tree
Shake-a, shake- sugar, 
But you'll never shake me
Uh-uh-uh
No-sir-ee, uh, uh
I'm gonna stick like glue,
Stick because I'm
Stuck on you

Med tanke på hur ofta bloggredaktionen och redaktionens familjemedlemmar rör sig ute i spenaten är det rent av märkvärdigt hur sällan fästingar följer med hem. Antingen rör vi oss på fel rätt ställen eller så har vi haft en osannolik tur... eller otur om det skulle vara så att man hade haft lust att dokumentera en fästing.

Jovisst har jag lust att dokumentera fästingar. 

Helst vill man kanske ändå inte ha dem med sig hem på samma sätt som den här honan. Hon har ju som synes försett sig. Helt färdig hann hon inte bli innan hon upptäcktes i akterspegeln på jycken. Nu får vi alltså hålla uppsikt över stället där fästingen borrat ner trynet och över hundens allmäntillstånd. Också hundar kan - även om det är mer sällan - drabbas av patogenerna en del fästingar bär på.

Utöver det obehag man lätt känner inför dessa kryp som borrar ner sina hullingförsedda verktyg i skinnet och sitter fast med förvånansvärd pondus måste man ju konstatera att de är oerhört fascinerande som djur.

Ute på frambenens tars sitter något som heter Hallers organ. Det är ett känselorgan som hjälper fästingen kontrollera temperatur, fuktighet och koldioxid. Därmed är organet fästingens värddjursradar. I inläggets sista bild kan man skymta kanten av Hallers organ som en liten upphöjning i tarsens ovansida (till vänster i bild).

När fästingen väl krokat sig fast på ett offer vill den givetvis söka sig till en lämplig plats där det är lätt att komma åt ytligt blodflöde under skinnet. Även då är känselorganet i användning.

Därefter är det bara att använda mundelarna och borra sig ner. Ämnen som förhindrar koagulation och som gör blodet enkelt att sörpla i sig sprutas ner i offrets hud. Dessutom skickar den in ämnen som brottas med värdens immunsystem vilket annars kan vara farligt för fästingen.

Tyvärr gick den hullingförsedda mundel som heter hypostoma av när fästingen drogs ut. Ungefär en tredjedel saknas vilket syns tydligt i bilden nedan. Hypostoma är lika lång som de två flankerande pedipalperna. 

I sig är det inte ett bekymmer för hunden, men det hade varit kul att få den utdragen intakt eftersom jag tänkt placera fästingen framför mikroskopobjektivet för bättre närbilder.

När dessa bilder togs levde honan. Hon förpassades till frysen och jag får se om hon klarar de 18 minusgrader som där råder. Sprit finns iofs tillgängligt för avlivning men jag vill se hur frysen påverkar färgerna. Spriten tenderar bleka krypen en smula. Blir det något av de bilderna - som jag tar oberoende - så lär de väl dyka upp här på bloggen senare.

En fråga man ställer sig är arttillhörigheten. När jag försökt se över de enskilda detaljerna tycker jag mig se att hon är en helt ordinär vanlig fästing - Ixodes ricinus - och inte tajgafästing - I. persulcatus.