Finglansstekel

Här på Utgångspunkten har ett växthus uppstått under sommaren. Det är huvudsakligen ett bygge gjort av återanvända komponenter och konstruktionen har tagit hela sommaren i anspråk. Helt färdigt är det inte än heller.

Uppe under glastaket har många olika flygfän samlats. Mestadels har det förstås rört sig om tvåvingar och steklar. Sent om sider slog det mig att jag kunde försöka samla upp sådana som eventuellt avlider och ramlar ner. Så för några dagar sedan placerade jag några skivor i takstolskonstruktionen och följande dag kunde jag vittja dem. Visst gjorde jag några fynd av döingar. De allra flesta var bevingade svarta bladlöss. Varken de eller tvåvingarna (flugorna) sparades den här gången och de enda jag tillvaratog var steklarna samt en strit.

Ovanstående information gör givetvis att du som läsare direkt inser att stekeln i detta inlägg hör till dem som fyndades i växthuset. Din slutsats är helt korrekt.

Hennes kroppslängd är någonstans i trakten kring 0,9-1,0 millimeter. Därmed torde hon platsa på topp fem-listan över bloggens minsta kryp. Det finns några kvalsterlarver som är aningen mindre.

Hennes familjetillhörighet är Eulophidae - finglanssteklar. Underfamiljen är Tetrastichinae och släktet torde enligt expertis vara Tamarixia.

På laji.fi finns tre Tamarixia-arter upplistade. Jag kan dock inte avgöra om hon tillhör någondera och i så fall vilken art det rör sig om.

Huvudet är aningen ihopskrumpnat. Jag funderade om någon liten rovlevande skinnbagge hade varit och tömt hennes skalle på innehåll, men samma expertis som gav släktnamnet visste också berätta att dylikt insjunkna huvuden är vanliga hos lufttorkade Eulophidae-steklar.

En annan Tamarixia-art (T. radiata) används ställvis som biologisk bekämpning mot en citrusangripande rundbladloppa vid namn Diaphorina citri. Tamarixia-steklarna är ectoparasitoida och det innebär att deras larver sitter på utsidan av värddjuret samt att stekellarven ofta låter offret leva och vara aktivt relativt länge innan det är dags att avsluta parasiterandet genom att slutgiltigen sörpla i sig sitt offer och förpuppa sig.

Det finns en uppsjö arter bland finglanssteklarna. Många av dem är så förtvivlat små och lever så undanskymda liv att vi aldrig någonsin konfronteras med dem trots att de med bestämdhet finns i vår absoluta närhet. Att faktiskt bekanta sig med dessa (och andra små arter ur olika familjer) kräver således aktivt sökande och inte sällan även fällor av något slag.