Denna representant ur familjen rovsteklar (Crabronidae) hör till släktet Argogorytes och är sannolikt arten A mystaceus. Det är en hane och det syns bl.a. på de långa antennerna. Antennlängden avslöjar också att det inte är någon av de solitära getingar som den annars lätt kan förväxlas med. I både kroppsform och färger är Argorytes-stekeln närmast en kopia av en solitär geting. De tydligaste skillnaderna (förutom hanarnas antennlängd) är den gula markeringen ovanför käkarna och avsaknaden av getingögonens typiska inbuktning vid "pannan". Getingarna viker också vingarna mer extremt i längsled när de sitter på något underlag.
Argogorytes-steklarna gräver tunnlar där de lägger ägg och dit de sedan levererar mat till larverna. Maten i fråga är, hos dessa steklar, strit-nymfer. De vuxna steklarna äter dock bara pollen och nektar.
1946 gjorde Bertil Kullenberg - professor i entomologi vid Uppsala - upptäckten att orkidén flugblomster (Ophrys insectifera) är specialiserad på att lura just Argogorytes till pollination. Stekelhanarna förleds tro att flugblomsterblomman är en stekelhona varpå de landar i hopp om att kunna para sig. Orkidéns pollinier ("Pollensäckar") fastnar då i stekelns ansikte och följer med hanen till följande falska stekelhona. Orkidén lyckas lura stekelhanen både genom blommans form och färg men även genom sin doft.
Flugblomster finns inte hos oss i Österbotten men det hindrar givetvis inte stekeln från att existera här. "Samarbetet" mellan stekeln och flugblomstret är sannerligen inte ömsesidigt.
Det bör tilläggas att min gräsklipparförmåga blir kraftigt nedsatt pga. alla småkryp som syns överallt i grönskan. När jag noterade denna stekel bland våra strutbräken fick jag givetvis direkt avbryta klippandet och rusa in efter kameran. Tack och lov satt han kvar men jag hade svårt att få till riktigt vettiga bilder inne bland de vindkänsliga bladen. Dessutom rusade han ständigt omkring både hit och dit så han gjorde det inte lätt för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar