2023

Ett nytt blogg-/naturår ska avrundas och den här gången är det elfte gången det sker.

Januari:

Vad gjorde jag då?

Inte ett enda inlägg!

Jag kommer inte ihåg, men troligen låg koncentrationen på illustrationsrelaterade projekt nämnda längre ner i den här sammanfattningen.

Februari:

Tre st. inlägg. 

Skogsmössen blev trädgårdskryss 8 och 741.

Mars:

Fem inlägg. 

Det ställvis aningen oskarpa fotografiet av en sparvhök bildsätter månadens naturupplevelse... upplevd på plats vid köksbordet. Fast den upplevelsen skedde egentligen i februari.

April:

18 inlägg. Det började tydligen ta sig.

Nämnvärt är det nya utkikstornet på Rågårdsskatan i Fäboda. God anpassad tillgänglighet och fin plats. I detta nu färdigställer Jakobstadsnejdens natur r.f. informationstavlor som ännu ska monteras i tornet.

i övrigt ägnade jag vårvintern åt en del skogsvandringar med viss fokus på spindlar.

Maj:

19 inlägg.

Första maj hade jag traditionsenlig "fågeltornsdag i Bådaviken", sjätte maj "Tornens kamp" i Bådaviken och därefter mera koncentration på småkryp under besöken vid Storsand (Monäs) 7.5 och Bådaviken 21.5.

Paddhanarna med mörka ögon är minnesvärda.

Ett av årets fynd gjordes i Bådaviken när brun knotterspindel införlivades i krysslistan.

Juni:

46 inlägg. 

En del av inläggen behandlade besöket i Bådaviken 21.5. En vecka senare (27.5) åkte jag till Storsand och inlägg om detta publicerades i juni. Fjärde och sjätte juni drog jag åter till Bådaviken och det var i den här vevan som jag producerade långt mer "råmaterial" än jag hann göra blogginlägg om varpå publicering av alla fynden försköts framåt i tid.

Roligast i juni var kanske björkblåoxe.

Juli:

30 inlägg.

Bloggade vidare om Bådavikenbesöket 6.6.

Inget speciellt fynd denna månad, men nytt artkryss med hjälp av en vasshjulspindel var väl lite kul ändå.

Augusti:

21 inlägg.

Bloggade om sådant som skedde i juni och juli.

Plocamaphis flocculosa (dokumenterad 21.6) är verkligen värd att lyfta fram.

Pimpla turionellae på häggsmpinnmalpuppor var något jag följde under flera dagar och kunde då bl.a. dokumentera en stekelhona som rispar hål på en puppa för att tillgodogöra sig puppans hemolymfa.

Leucochloridium bör nämnas eftersom dessa parasiter helt enkelt hör till sådant som bör nämnas. Så är det bara.

För den som inte kan se för många fotografier av silltrut är här 32 st att ta del av.

September:

32 inlägg.

Bloggade om ett Bådaviken-besök 5.8 och min flera år försenade premiärrunda på Frill, platsen för ett naturrestaureringsprojekt centralt i Nykarleby. 

Många roliga fynd. Månadens - dvs. augustis - mest anmärkningsvärda är denna Parasteatoda i Bådaviken.

Oktober:

38 inlägg.

Jag bloggade vidare om besöket på Frill 6.8. Dessutom gjorde jag kort därefter (10.8) ytterligare en vända till området. 

Nästan alla inläggen publicerade i oktober handlade om observationer gjorda i augusti. Undantaget är inlägget om den Nationalnyckel-volym jag medverkat i som illustratör. 

November:

27 inägg.

Betade av fältobservationerna så effektivt jag kunde och publicerade denna månad främst sådant som dokumenterades i Bådaviken 2.9 och Frill 8.9.

Besöket i Bådaviken 2.9 handlade om att försöka få fatt på ytterligare exemplar av den tidigare observerade klotspindeln i släktet Parasteatoda. 

Det gick vägen och inget blev sämre av det... om man säger så.

December:

31 inlägg (detta inkluderat).

Avslutade, drygt 3 månader "försenad", äntligen inläggen med observationer och dokumentationer från "fältsäsongen". Ett ganska produktivt år när allt summeras.

Kom dessutom åter igång med dokumentation av insamlade insekter. Det är en trevlig vintersyssla när man "villhöver" paus från jobb och vardag. 

I november färdigställdes ytterligare ett stort illustrationsprojekt för Artdatabanken. Det handlar om habitusillustrationer av Sveriges krabbspindelarter.

Igelkottsdilemmat.

Den obligatoriska statistiken:

Eller delar av den i alla fall. Det finns mycket mer där den här statistiken kom från.

2023 blev antalet nya artkryss i trädgården 33 stycken. Totalt är trädgården således nu uppe i 773 arter. 

33 är en låg siffra. Orsaken står att finna i att jag dragit iväg till andra ställen snarare än att rota i trädgården. Dessutom har jag haft synnerligen låg takt med artbestämning av det insamlade materialet.

2013: 142 st.

2014: + 33 = 175 st.

2015: + 213 = 388 st. (en hel hög äldre obestämda observationer som adderades)

2016: + 43 = 431 st.

2017: + 85 = 516 st.

2018: + 60 = 576 st.

2019: + 37 = 613 st.

2020: + 32 = 645 st.

2021: + 45 = 690 st.

2022: + 50 = 740 st.

2023 + 33 = 773 st.

Siffrorna ovan gäller dock bara djur. I min uppföljning har jag också börjat plocka in svamp, slemsvamp och växter. Men framförallt växtlistan är extremt halvfärdig. Krysslistan görs nämligen som ett taxonomiskt släktträd och organiserandet av det hela tar tid. Än så länge är endast 11 st växter (bara enstaka träd) inplockade. Återkommer till dessa siffror i någon kommande årssammanfattning vilket år som helst.

2023 gav 109 nya arter till bloggen och nu torde det totala antalet vara 1172. 

2013 -> 2015: 467 st.

2016: + 52 = 519 st.

2017: + 116 = 635 st.

2018: + 82 = 717 st.

2019: + 75 = 792 st.

2020: + 87 = 897 st.

2021: + 75 = 972 st.

2022: + 91 = 1063 st.

2023 + 109 = 1172 st.

Det om 2023.

Natur-/bloggåret 2024?

- Frill bör besökas kontinuerligt under hela sommarsäsongen.

- Parasteatoda simulans i Bådaviken måste undersökas mer ingående.

- Fortsatt dokumentation, artbestämning och publicering av insamlade insekter.

- Fortsatt monitorering av silltrutens häckning i ett antal lokala kolonier.

- Återbesök i ett äldre skogsrestaureringsprojekt på Mickelsörarna.

- Sammanfatta ekologiska problem beträffande planerna på en bro över Kvarken. 

- Är också lite sugen på att dra fram och reda ut en del klimatförvillerier igen. Det är så länge sedan sist. Orsaken är en ny webbsida som dykt upp under 2023. Den sammanställs här i Svenskfinland och får därmed en slags angelägenhet. Eller egentligen inte... men ändå... typ. Ämnet är uttjatat, förvillarsidorna relativt irrelevanta och kunde i den bemärkelsen vara lågprioriterade. Vi får se... guilty pleasure.

Nu får jag önska alla ett riktigt gott nytt år med många intressanta möten ute i spenaten!

Microgastrinae. Obestämd hane.

Hane i underfamiljen Microgastrinae (Bracksteklar, Braconidae).

Hanarna är notoriskt svåra... eller oftast hopplösa. Rent generellt är hanar sällan förekommande i artbestämningsnycklar, nästan aldrig beskrivna och blir i princip omöjliga att artbestämma om de inte kan kopplas till honor i samband med t.ex. kläckning från värddjur.

Som "löst" hittad i ett av trädgårdens växthus hör den här således till de hopplösa.

Hopplösheten till trots provade jag ändå att nyckla stekeln till släkte men gav upp efter ett antal osäkra vägskäl (nyckelsteg). I nyckelsteg där jag är osäker på den exakta definitionen i beskrivningen av en specifik karaktär testade jag gå vidare längs de alternativa stigarna men landade konstant i återvändsgränder och släkten som inte riktigt stämmer för "min" stekel.

Känner att redan bestämning av släkte för den här blir lite för tidskrävande och jag släpper den för tillfället. Återstår att se om någon "Braconidist" snappar upp dessa bilder som även ligger ute i en fb-grupp för den typen av nördar.

Precis som övriga insekter jag för närvarande lägger upp bilder på är denna insamlad som självdöd ur trädgårdens växthus 2020.

Microgastrinae. Obestämd hona.

Efter sju brokparasitsteklar (Ichneumonidae) gick jag över till braksteklarna (Braconidae) i dokumentationen av steklar ur "2020-lådan" med insamlade insekter från trädgårdens växthus. 

Det finns några få brokparasitsteklar kvar men dessa är lite större arter och det kräver viss omorganisation i makrostudion och halvbökigt objektivbyte (det är mer än bara ett objektivbyte) vilket gjorde att jag valde fortsätta med andra småväxta flygfän i stället. Effektivare användning av tid helt enkelt. De större får jag ta i ett kör senare när anpassad optik är på plats.

Småväxt ja... Denna hona är ungefär 3 mm lång.

Hon tillhör underfamiljen Microgastrinae. Därefter går jag bet i nyckeln till släkten. Det är som om jag inte får ihop de olika diagnostiska karaktärerna till någonting som stämmer. 

Släktet Glyptapanteles får kanske flest kryss i karaktärsrutorna, men känns ändå inte klockrent. 

Svar har än så länge inte heller erhållits från med brackstekelbevandrade personer.

Huvudet hängde oroväckande löst.

När jag positionerade stekeln för "porträttfotografi" ramlade det (huvudet) av.

Men huvudet limmades på samma kartongbit som kroppen och porträttfotografiet kunde ändå ordnas.

Hoppas få återkomma med information om släktestillhörighet. 

Rent allmänt tycks dock fler befatta sig med brokparasitsteklar än bracksteklar - dvs. de två stora systerfamiljerna i överfamiljen Ichneumonoidea.

Medophron crassicornis (?)

Här är "säsongens" sjunde dokumenterade brokparasitstekel (Ichneumonidae) ur lådan för insamlade steklar 2020.

Stekeln är ca 3,5 mm (kroppslängd) och tillhör underfamiljen Phygadeuontinae.

Jag har ingen riktigt klar artbestämning... eller ens bestämning till släkte. 

Medophron crassicornis är dock en art jag misstänker starkt. Eller åtminstone släktet. Någon nyckel som tagit mig fram till den misstanken har jag inte tagit del av, men Malcolm Storeys fotomaterial av nämnda art på Bioimages.org.uk uppvisar vad jag kan se inga avgörande skillnader i jämförelse med "min" stekel.

M. crassicornis nämns parasitera Euleia heraclei (Diptera: Tephritidae) och slånspinnmal Yponomeuta padella (Lepidoptera: Yponomeutidae).

Vad jag kan notera (Sawoniewicz 1985, Mason 2012) parasiterar åtminstone en del arter i släktet Medophron puppor av dykarbaggar (Dytiscidae). Om detta stämmer är det en intressant skillnad inom släktets arter vad värddjur beträffar.

Jag vill alltså poängtera att frågetecknet beträffande artbestämningen är synnerligen starkt.

Hoppas kunna återkomma med bekräftelse eller rättelse.

Igelkottshuvudbry

Lördagen 21.10 vankade en årsunge av igelkott omkring på den frusna marken i trädgården. Sådan energiförbränning är mindre lyckad när det inte finns tillgång på mat och när alla fettreserver borde hålla en hel vinter, något som inte är en självklarhet för alla igelkottar på väg att övervintra för första gången.

Antingen hade ungen hittat boplats på ett ställe där den störts eller så berättade dess kropp för den att energilagret inte var tillräckligt och drev ut den på jakt efter föda.

Kattmat ordnades i ett huj och det slukades också i ett huj.

Med igelkotten glufsandes kattmat vidtog funderingar på hur man kunde öka dess chanser att klara vintern. Kvarteret inbegriper flera stora hus och uthus byggda på 1860-talet. Det är framförallt under de långa uthusen vi misstänker igelkottarna övervintrar. 

Efter en stunds kontemplation beslöt vi bygga en fungerande och alternativ "övervintringslya" som komplement till alla potentiella platser under uthusen. Samtidigt gav detta möjlighet att kontrollerat förse igelkotten med mat så länge som nödvändigt - dvs. så länge den visade sig och var hungrig, samt hålla igelkotten lockad till mer skyddad och säker plats i kvarteret.

På några timmar konstruerades en "lya". 

En liten trätunna placerades liggande över "fötter" av några tegelstenar så att den inte låg direkt mot marken. Tunnan fick ett golv av torv (gammal isolering från huset) och finstrimlad träull fyllde stora delar av innandömet. Runt trätunnan samlades kvistar och löv. Ovanpå placerades ett plåttak för att förhindra inträngande vatten ovanifrån. En trätunnel och "ramp" upp från marken till tunnan spikades ihop och installerades. Därefter fler kvistar och löv över konstruktionen. 

Det primära problemet med konstruktionen är eventuell brist på "jordlukt" vilket enligt uppgift kan vara viktigt för igelkottars val av övervintringsplats.

Mat placerades vid öppningen och igelkotten förpassades till samma ställe. Det första den gjorde var att kila in genom tunneln och "försvann". Ett galler placerades löst utanför ingången och matserveringen för att förhindra katter från att stjäla maten. Däremot lämnades tillräckliga öppningar för igelkotten så att den kunde ta sig in och ut. Vi visste ju inte om den egentligen hade ett annat ställe den skulle föredra som övervintringsplats.

Det lilla fatet med kattmat blev konstant tömt och vi fyllde på vartefter. Att det var igelkotten som åt rådde det inga tvivel om.

Viltkameran placerades ut för att man skulle få se om och hur igelkotten rörde sig.

Det visade sig att igelkotten kunde tillbringa några timmar in i den nybyggda "lyan" men att den också med jämna mellanrum vandrade ut mot det intilliggande uthuset.

Viltkameran flyttades vartefter för att få bättre insikt i hur igelkotten rörde sig och vart utfärderna gick.

Igelkottens vandringar skedde både dag och natt.

Dess utfärder var ganska målmedvetet utförda mellan en viss punkt vid ena uthusets stenfot och "lyan". Det är ett "dolt" område av trädgården där en hel del grenar, kvistar och löv tenderar samlas. Här huserar igelkottar gärna under sommaren. 

När vandringsvägen var någorlunda utredd återbördades kameran till lyans öppning för fortsatt monitorering. Här är bara enstaka bilder utsållade bland totalt drygt 1000 stycken. Som synes låg temperaturen ofta kring -10°C.

1.11 blev det ett påtagligt snötäcke och några spår av igelkotten syntes inte. Så vitt man kunde bedöma av kamerans bildmaterial fanns den inte i lyan. Maten åts heller inte längre och om den var vid liv befann den sig rimligen under uthuset intill.

Kameran togs in när aktiviteten verkade ha upphört.

Snön försvann och plötsligt dök igelkotten ånyo upp 10.11... men då inte vid matningen. 

När jag den dagen vandrade hem från bussen efter jobbet mötte jag igelkotten som kom över gatan och försökte hitta en väg bort från asfalten på helt galet ställe. Det var kallt och totalt fel plats för en liten igelkott. Skyfflade upp den på min ryggsäck och förpassade den tillbaka till matningsplatsen. Igelkotten sprang genast in i "lyan" och jag bar ut ny mat som en stund senare åts upp.

Återigen upprepades mönstret med flera timmar inne i lyan varvat med tillfälliga utflykter.

Det var förstås inte bara igelkotten som var intresserad av maten. Hunden Ines (några bilder "uppåt"), ett gäng talgoxar och en ständigt återkommande skata finns på åtskilliga fotografier.

Här ovan skymtar igelkotten inne i öppningen när den kommit ut ur tunnan för att ta del av vad som serverats. Därefter gick den in igen.

16.11 var den fortfarande huvudsakligen i nybygget och gjorde endast korta rundor i den närmaste omgivningen.

Ibland råkade matkontrollerna och påfyllning ske när igelkotten var "mitt i maten".

Allt fler bilder av större skogsmus började dyka upp i viltkameran. Det är en art som sannolikt har en liten familjepopulation i kvarteret.

17.11 kl. 20:41 togs vad som skulle bli den sista bilden (nedan) av igelkotten. Den var då på väg ut och återvände inte. 

Kameran stod kvar i flera dygn och när den senare togs bort var det hur som helst möjligt att spana efter nya igelkottspår i snön. Några sådana dök heller inte upp och således får man nu utgå från att den antingen lyckades få sin vintervila eller helt enkelt dött. All observation av igelkotten dittills tydde i alla fall på en frisk och aktiv individ. Frågan är förstås fortfarande om den hade byggt upp tillräckligt stort energiförråd för att klara sig fram till våren när det åter finns mask och småkryp att jaga.

Troligen lär man väl inte få veta hur det gick annat än om en någorlunda liten igelkott dyker upp på våren och rör sig i trädgården och då blir det enbart spekulation eftersom man inte kan veta om det är samma eller en annan. 

Det finns vuxna igelkottar i kvarteret och yngre individer fördrivs antagligen ganska snabbt bort. Vi har aldrig observerat fjolårsungar på vårarna. Således lär ovissheten bestå.

Med tanke på skogsmössen började man ju fundera på om bygget egentligen passade dem bättre. Men några spår av dem finns inte runt konstruktionen så deras tillhåll är sannolikt på annat ställe.