torsdag 30 april 2020

Bådaviken 25.4. Del 4 - Nittonprickig kärrpiga

Eftersom mitt dokumenterande av organismer jag stöter på är av ett ganska lättsamt och oorganiserat slag har jag inte alltid nödvändigtvis koll vilka djur jag borde möta på en viss plats. Visst har jag mina aningar baserat på organismer jag redan känner till. Men eftersom artrikedom blir ett närmast astronomiskt därmed abstrakt stort begrepp när det handlar om småkrypen, så blir det också (för mig) omöjligt att i förväg ha någon idé om vilka nya bekantskaper jag kan tänkas påträffa.

Jag har alltså inte i förväg någon idé om att det vore rimligt att påträffa en viss art av nyckelpiga vid t.ex. Bådaviken. Jag har nämligen inte enskilt läst på vilka nyckelpigor som kan tänkas finnas i den miljön. Det är också därför som "småkrypsjakt" blir så tillfredsställande eftersom man har ypperligt goda chanser att alltid påträffa en ny organism och addera den till erfarenheterna och insikterna.

Nu vet jag alltså att jag framöver kan förvänta mig att hitta Anisosticta novemdecimpunctata - nittonprickig kärrpiga - i Bådaviken. 

När jag kommit hem med bildmaterialet, artbestämt de dokumenterade krypen (om det är möjligt) och läst på om dem, så har jag samtidigt lagt ytterligare en liten pusselbit till det stora helhetspussel som aldrig kommer att bli färdigbyggt. Det finns alltid ett kryp till och ett kryp till och ett kryp till och ett kryp till och...

Den ofantliga mängd av småkryp man kan påträffa även här hos oss i Norden är så pass stor att man inte kan känna press på sig att försöka se alla. Jämför med fåglar t.ex. Det är alltså möjligt att försöka kryssa nationens häckfåglar samt ytterligare några på en säsong och även lyckas om man har ihärdighet och tur. Många av bongare (finlandssvensk variant av finskans bongari) sätter ju också upp olika mål gällande antal arter de vill ha sett på ett år och/eller totalt. Jag har aldrig gett mig in i den branschen. Huvudet skulle inte palla för det helt enkelt.

Visserligen kunde jag personligen också ha målsättningar med att hitta si eller så många nya arter per år. Jag bokför ju observationerna också. Det redogörs delvis här på bloggen i form av årligen återkommande, sammanfattande och avrundande blogginlägg precis innan årets slut. Men jag har lyckats hålla mig från att skapa målsättningar och därmed ett självupplevt "tvång" att prestera. 

För min del är det viktigt att hålla naturvistelserna prestationslösa och därmed kravlösa. Annars blir de inte det energigivande mentala andrum de behöver vara. Det är också därför jag extremt sällan samlar in småkryp och den vägen förvandlar observerationerna och artbestämmandet till ett "jobb" jag måste ta hand om. Det där med utbrändhet är något som oroar och något jag absolut inte vill sprida till det här fritidsintresset.

Jag har således inte heller tillåtit mig själv att börja jaga fotografiskt perfekt bildmaterial i hur stor utsträckning som helst. Det blir nämligen också ett prestationskrav jag för närvarande är försiktig att utsätta mig själv för. Visst vill man ha bra bilder, men det finns en gräns för hur mycket arbete jag sätter ner för att åstadkomma bilderna. Således blir bildmaterialet en kompromiss mellan att ha tillräckligt bra dokumentation i förhållande till arbetsinsatsen. Hela denna bit måste också få pendla med dagsformen - dvs. den för stunden rådande spontana inspirationen. 

På söndagen cyklade jag faktiskt tillbaka till Bådaviken för att specifikt dokumentera ett speciellt kryp. Men det var av pur intresse och med en ordentlig dos inspiration. Krypet i fråga ska jag givetvis snart göra ett inlägg om.

Nittonprickig kärrpiga är en nyckelpiga som har tydligt mera långsmal kropp än övriga arter. Längden är ca 4-5 mm och prickarna/fläckarna varierar i storlek individer emellan. Halssköldens 6 fläckar räknas inte in bland de nitton som gett pigan dess namn.

Engelska namnet är Water Ladybird och det åsyftar faktumet att arten återfinns i relativt blöta habitat där den främst hittas i strandväxter (ofta gräs) av olika slag. Likt artfränderna i famlijen livnär den sig på bladlöss. Arten ska vara möjlig att hitta i nästan hela landet.


Bådaviken 25.4. Del 3 - Större björkbärfis

Här och var hittade jag exemplar av större björkbärfis - Elasmostethus interstinctus.
De övervintrar som vuxna och kommer så småningom att para sig för att starta upp en ny generation. 

Som namnet antyder lever de primärt på björk. Här är en nymf i femte stadiet fotograferad i slutet av augusti förra året.

Björkbärfisen i bilden ovan hittades under bark på en halvrutten algren som låg på marken. Jag tror - med betoning på tror - att grenen ramlat ner från trädet någon gång i vinter och att bärfisen sökt vinterskydd under barken medan grenen ännu var kvar på trädet. 

Barkflagan veks tillbaka över bärfisen som därmed fick fortsätta sin väntan på varmare väder.  Exemplaret i bilden nedan hade nog "vaknat till" redan. Den satt på en granstam vänd mot solen.



onsdag 29 april 2020

Bådaviken 25.4. Del 2 - Prickvargar även vid Bådaviken

Det är föga förvånande stora mängder varg vid Bådaviken. 
Då pratar jag förstås inte om upplevelser som denna, utan snarare om vargspindlar.

Eftersom jag i lördags åkte ut dit för att kika närmare på vilka småkryp som rörde sig i viken den här tiden på året ville jag också kolla vilka vargar... vargspindlar det rör sig om just nu.

Det visade sig vara samma som jag har hemma i trädgården.
Antiklimax - men inte oväntat.
Visserligen kollade jag inte så värst många vargspindlar och jag granskade inte heller spindlarna längre ut i de blötare områdena av viken. Det blev något annat som kom emellan och som jag ska orda om mera i ett kommande inlägg. Givetvis får man förmoda att det är möjligt at hitta ett flertal olika arter i viken. Det blir ett uppdrag för framtiden.

För den som inte orkar kolla länken för att se vilken vargspindel jag hänvisade till så är det Pardosa amentata - prickvargspindel


tisdag 28 april 2020

Bådaviken 25.4. Del 1 - Fiskgjuse på avstånd

När jag i lördags (25.4) förberedde mig inför en ny vända ut till Bådaviken såg jag till att ha både tele- och makro-objektiv med i väskan. Det får helt enkelt vara slut med fler motsvarigheter till planeringsmissen senaste söndag.

När jag parkerade cykeln en bit från grusvägen för att gå de sista 150 metrarna genom strandskogen svepte en fiskgjuse långt över trädtopparna i riktning mot viken. Då hade jag makroobjektiv på kameran. Så i hopp om att få se den jaga skyndade jag mig till fågeltornet och bytte objektiv. Givetvis stort avstånd till fågeln.






Första dyket renderade inte i någon fångst.

Sedan ryttlade fiskgjusen bakom några björkar och dök också delvis skymd bakom dessa.



Fångsten blev en rätt så hyfsad gädda. Jag tog fler bilder av fiskgjusen medan den arbetade med att få luft under vingarna och komma upp ur vattnet men det blev oskärpa pga. de där ***** träden. Dessutom hade jag inte ställt in kameran optimalt heller. Blir så ibland när det är bråttom.

Det var dock en OK början på en riktigt trevlig dag ute vid Bådaviken. Efter dessa avståndsdokument bytte jag åter objektiv och gav mig ut på småkrypsjakt. Mer om det på kommande.


måndag 27 april 2020

Prickvarg i stället för blåsippor

Kanske jag redan lagt ut så många bilder av prickvargspindlar (Pardosa amentata) på bloggen att det kan börja betecknas som en vår- och försommartradition? 
Eller är det bara tjatigt?
Skit samma. 
Här är ännu en.

Jag blir ju trots allt glad över att återse dem  överallt i trädgården och då känns det ganska naturligt att låta den glädjen spilla över på www också. 
Jag menar, det är ju ungefär samma som när trädgårdsbloggare årligen lägger ut nya bilder på blåsipporna. 
Ja... vi har sett dem förr... men det är lika underbart varje gång.


Brun stenkrypare

Näe...
Jag hade fram tills nyligen inte tagit en enda helbild av brun stenkrypare.
Fascinerande med tanke på att de är så vanliga.

Den här bilden (och några andra) rättar till den bristen.

Här finns närbilder och information om krypet och här är en bild där stenkryparen fungerar som transportmedel för foretiska kvalster.


söndag 26 april 2020

Skogssvartlöpare

Skogssvartlöpare - Pterostichus oblongopunctatus - dyker ständigt upp när jag rotar i förna någonstans i trädgården. 

Den här är ganska vackert metallglänsande och faller på den punkten in någonstans mellan denna svarta och denna rejält glänsande artfrände.



Puppa

Tom puppa av vad som ser ut att vara nässelfjäril (Aglais urticae). Bakom puppan skymtar den gamla - och sista - larvhuden.


lördag 25 april 2020

Skogsbjörn

Snabba småsafaris i trädgården resulterar fortfarande ofta i nya arter - dvs. nya observationer för just trädgården då alltså.

För Trochosa terricola - skogsbjörnpindel - var gårdskrysset en tidsfråga. Varken den eller någon av de två andra (i Finland förekommande) Trochosa-arterna är ovanliga.
Den här typiskt robusta honan är hittad under en trätrall. Dessa spindlar är nattaktiva jägare som gömmer sig dagtid. Hittas i förna och mossa i någorlunda fuktiga områden.

Jag hade MP-E65-gluggen på kameran och då fick inte hela spindeln riktigt plats med ben och allt. Jag borde ha gått in efter annan optik, men var lite lat och tänkte att det får duga med viss beskärning. Kroppslängden är ungefär 11-12 mm.
Släktet björnspindlar tillhör familjen vargspindlar (Lycosidae). Om inte annat så syns det ju på ögonens placering och inbördes storlek.


fredag 24 april 2020

Någon Lathrobium

Utevistelserna med djurdokumentation går lite halvknackigt för tillfället. Men några minuter ute i trädgården är förstås alltid en möjlighet. Här en ny observation och dokumentation. 
Den heter - troligen - Lathrobium fulvipenne.

Ett par tänkbara förväxlingsarter finns nämligen. De torde dock ha lite andra proportioner mellan halssköld och täckvingar. Dessutom ska de också ha lite klarare röd färg. Osvuret är dock alltid bäst - speciellt när kortvingar inte är något jag ägnat särdeles mycket tid åt.

Längden är ca 8-9 mm.

Jag lade upp kortvingen på en skalbaggssida men har inte fått bekräftelse på mitt antagande. Justerar detta om jag får mitt frågetecken uträtat


söndag 19 april 2020

Bådaviken och den obevekliga objektivlagen

Jag visste att jag spelade galet farligt gentemot en hel drös lagbundna fenomen.

Tanken var huvudlös redan från början. Men det till trots beslöt jag att enbart förse mig med ett teleobjektiv inför dagens besök i Bådaviken. Idén var att koncentrera mig på fåglarna och inte på småkrypen. Fördelarna med begränsad utrustningsarsenal lät i teorin bra. Dels skulle jag ha lätt packning och dels skulle jag verkligen få en annan typ av sinnersro i stället för att erbjuda min hjärna möjligheten att stressa som en yr irländsk setter mellan fåglar och småkryp. Det gör den nämligen om den får härja otyglat.

Jag kom mig iväg onödigt sent. Morgonkaffet blev en fasligt utdragen historia. Det innebar att solen hann försvinna bakom det molntäcke som vid tolvtiden svepte in från norr innan jag var på plats i Bådaviken.

Men jag var inte så bekymrad över den saken. Brukar ändå vara en del rörelse även på eftermiddagen där ute.

Bådaviken är ett ställe där man inte kommer sig så nära fåglarna. Undantagen brukar vara förbipasserande fåglar men någon sådan rörelse skedde inte medan jag var på plats. Därför är bildmaterialet bara i form av enstaka avståndsdokument. Besöket handlade också mera om att se vad som var på plats än att arbeta för att få bildmaterial.

Överlag var det riktigt öde. Inne i skogen tjittrade förstås en del småfåglar (mest mesar, bofinkar och en taltrast) men ute i viken fanns ännu bara enstaka arter. På plats var de sedvanliga tranorna, vikens sångsvanspar samt några gräsänder och enstaka krickor. Sädesärlor fladdrade förstås omkring bland strandalarna och över strandängen spelflög några ängspiplärkor. Två korpar kom lågt över träden med ett ihållande larmande. Jag kunde inte lista ut vad de hade sådant hallå om. Ringduvor hastade tidvis förbi på deras tillsynes bestämda sätt att flyga från punkt A till B.

På önskelistan fanns väl någon av kärrhökarna och kanske havsörn. Den sist nämnda förväntade jag mig se. Det är sällan man återvänder från Bådaviken utan ett havsörnskryss.

Inne bland alarna tänkte jag mig att mindre hackspett skulle kunna ställa upp som modell på ett mer modigt sätt än vad som var fallet förra året. Duvhök och sparvhök brukar också visa sig. Men det var verkligen som om även fåglarna sysslade med coronarelaterad social distansering.

Så småningom hittade jag mig själv knaprandes lite lös bark på några döda alstammar. Det skulle jag förstås inte ha gjort eftersom alla makroobjektiv var kvar hemma. Givetvis dök motiv efter motiv upp. Inga nya sådana dock. Jag såg till att sluta innan det hände.

Jag hann dock upptäcka par tjusiga brokiga barksnabblöpare satt och försökte se osynliga ut på stammarna. Det hade onekligen varit prima att få dokumentera dem för just deras varierande utseendes skull.

Vargspindlar kilade omkring på marken och en del täckvävare (fam. Linyphiidare) var - som vanligt - talrika på sina ställen. Några skinnbaggar hann jag också notera innan jag stängde ögonen för att inte upptäcka något exotiskt. 

Eller tja... jag hade några insamlingsrör med mig i händelse av småkrypsobservation som skulle behöva mer ingående kontroll.
Hur som helst vågar jag nu konstatera att det vetenskapligt och empiriskt är bevisat att den medhavda kamerautrustningen dikterar vilka observationer man gör. Tillräckligt många tillfällen då jag enbart haft makroobjektiv har även renderat i fågelobservationer jag gärna skulle ha dokumenterat. Det handlar väl inte helt och hållet om Murphys lag i sin renaste form, men däremot är de lagbundna företeelserna ungefär de samma.

Jag bör således ta mig en rejäl funderare på huruvida jag någonsin ska åka ut med enbart en viss typ av begränsande utrustning framöver.

Sedan kan man tillägga att jag ofta valt att kreera inlägg baserat på utevistelser då ingenting egentligen hänt - i betydelsen att det vardagligt tråkiga skulle vara "ingenting".
I det hänseendet är den här bloggen tidvis lite som serien Seinfeld eftersom ingenting tidvis genererar en del engagemang.

Samtidigt som jag skriver detta har jag upp SVT:s "Den stora älgvandringen" på en annan skärm. Där händer för närvarande heller ingenting - om jag bortser från några knipor vid iskanten, några kanadagäss och sångsvanar vid en annan iskant, samt en bunt renar som passerade kamerorna för en timme sedan. Ingenting är samtidigt en hel massa och väntan på att något ska hända är en händelse i sig. Samma väntan ägde rum vid Bådaviken tidigare i dag.

Första älgarna skymtades förresten den här morgonen. Det var stort!




fredag 17 april 2020

Sädesärla

Det slog mig i går att jag kunde ta lite större objektiv med mig och vandra iväg 50 meter till kraftverksdammen för att se om strandskatorna var på plats. De två föregående kvällarna hade de nämligen suttit på stockarna som är kedjade i rad en bit före kraftverksturbinerna och som antagligen tjänar till att styra flytande föremål mot själva dammluckan. Det blev inga bilder då eftersom jag såg dem medan jag rastade hunden (ingen medhavd kamera).

Några strandskator syntes inte till när jag kom fram. Däremot spankulerade en sädesärla av och an längs stockarna och snappade åt sig allehanda småkryp från vattenytan.

Senast jag fotograferat en sädesärla var ändå två år sedan och innan dess hade det varit en paus på tre år. Med andra ord hög tid att fräscha upp dokumentationsmaterialet av fågeln i fråga. Bara för att en art känns trivial behöver den väl inte ignoreras.

Sädesärlan hade jag sett även kvällen innan och det var den första jag observerade för året.

Bilderna togs med mitt gamla FD 150-600 f5.6 L.
Kände mig lite rostig med den manuella fokusen och träffade inte rätt hela tiden.



Tyvärr har jag varit oerhört slarvig med...
Nä! Jag har inte ens varit slarvig. Det går väl inte att vara slarvig med något man inte gjort.
Jag hänvisar till att skriva upp när jag först observerat flyttfåglar på våren.

Det är något jag känner att jag borde ha gjort och att det är något jag borde göra, men som jag sannolikt inte lär börja göra. Dessutom är jag inte alltid så himla alert med att faktiskt spana efter flyttfåglar. Det innebär att mina anteckningar mera skulle belysa min egen aktivitet än när flyttfågeln egentligen anlänt till observationsplatsen.



torsdag 16 april 2020

Liten trädgårdsfågelrapport

Inte mycket fågel på den här bloggen längre.
Finns ingen plan med detta. Det blir som det blir liksom.

Donald J. Trump är besatt av "ratings". Vore jag det skulle jag skippa småkrypen och satsa helt på fåglar i stället. Noterar att besöken direkt blir fler så fort inläggen handlar om fåglar. 

Är det pga. alla småkrypen jag inte får plats på de finlandssvenska bloggtopplistorna?
Är småkryp så himla ointressanta?
Kan ett inlägg med fåglar ens rädda situationen?
Eller måste jag gira in på livstil, motion, inredning och kläder?
Frågorna hopar sig.

Medan jag funderar på svaren och mitt framtida bloggande kan jag i alla fall passa på att leverera en liten rapport gällande fågelsituationen här i trädgården.

Vintermatningen börjar vara över. Det var närmast snöstorm här för några dygn sedan och då fylldes fröautomaten på mer frekvent igen. Många fåglar blev lite extra angelägna om att hänga runt matningen när vintern nästan visade mera vinter än vad den mäktat med tidigare under säsongen.

Enstaka talgoxar och blåmesar huserar i grannskapet och de ska rimligen också vara i färd med att ha sina holkar inmutade. Tror vi har någonstans kring 13-15 holkar. Antalet mes-par är inte längre många. Av någon anledning har vi numera ofta bara ett par av vardera art.

Pilfinkarna är fortfarande den art som är numerärt störst av de bofasta arterna. 
Kajorna är i och för sig också många när de skockas. Men just nu verkar de riktigt stora samlingarna inte ske längre. De flesta kajorna har nog fullt upp med bobestyr de också.

Kvarterets skatpar bygger i ett buskage utanför tomtgränsen. 

Kråkorna verkar ha nytt bo på gång uppe i toppen av gårdens cembratall. 
Förra året blev kråkornas häckning märkt av tragedier då först den ena - förmodade - föräldern hittades död på marken nedan om boet och senare dog två av de tre ungarna. Den ena hittades bara enstaka kvarlevor av och den andra låg intakt rakt under boet. Visserligen är dödlighet bland fågelungar alltid stor. Men kråkorna i cembratallen har under flera års tid fått alla sina tre ungar åtminstone så långt som flygga.

Det slog mig nu att jag aldrig gjorde något inlägg om det då när det skedde 16.6.
Så en bild får det bli...

Måhända var det ändå till slut bara en förälder kvar och att det inte gick att föda upp hela kullen på tre hungriga ungar. Så kanske den andra vuxna kråkan som skymtades efter det första dödsfallet 22.3 inte riktigt var någon ny partner trots allt. Det lär vi aldrig få veta. Nu är kråkorna som sagt ändå på G igen och någon slags parbildning har sålunda ägt rum.

Turkduvorna syns med jämna mellanrum. Oftast är det för tillfället bara den ena. Man får förmoda att partnern försöker lägga två pinnar i kors vid en grenklyka i något träd. Turkduvor verkar vara katastrofalt dassiga på att bygga bon. Tycks inte hindra deras fortlevnad dock.

För ett par dagar sedan hade vi två steglitsar på besök. Det var andra gången de noterats i trädgården - om jag räknar de olika tillfällena runt nyår 2017-2018 som en gång. Fick inga bilder av dem. Nerviga fåglar det där. Så fort man rör sig utomhus försvinner de all världens väg och kommer inte tillbaka på evigheter. Åtminstone gäller det de steglitsar som besökt fågelmatningen på den här gården.

Koltrastar har synts från och till de senaste veckorna. Tror det är tre eller fyra olika individer. Åtminstone en hane och två olika honor.

En ensam rödhake knyckte omkring runt fågelmatningen senaste helg. Bemödade mig inte om att få bilder av den heller.

Gråsiskor har inte synts ofta den gångna vintern. Grönsiskor har inte visat sig än. Inte ens de vanligen vanliga grönfinkarna har varit vanliga som vanligt. De försvann ganska snart efter gårdskrysset i januari och troligen har de väl hittat tillräckligt med mat på annat håll denna osedvanligt milda vinter. Samma gäller domherrarna.

Vad som däremot sköljt in över trädgården är bofinkar.

De första kom för snart två veckor sedan och under senaste helg blev de bisarrt många. För ett par dagar sedan räknade jag till ca 60 st som var synliga och då rörde det sig säkerligen ytterligare 10-20 bofinkar in under de täta buskagen vi har i närheten av matningen.

Det har varit en klar övervikt av hanar och först nu under de senaste dagarna har honorna blivit så många att de tydligt märks. I dag var kanske antalet bofinkar nere på ca 20-30 st. Jag räknade aldrig.
En bergfink har observerats i bofinkflocken. Inga bilder på den.

Så småningom ska jag väl åter leta mig ut till Bådaviken för att se hur våren framskridit där. Kanske det blir fler fåglar då? 
Man vet aldrig. 



fredag 10 april 2020

I skogen 29.3. Del 8 - trolig pärlsträckspindel

Avslutar härmed serien av spindlar framvaskade i ett litet område av skog på berghäll väster om Nykarleby söndagen 29.3 (se första inlägget).

Här är det åter en sträckspindel (släktet Tetragnatha) som dokumenterats. Till skillnad från den utseendemässigt ganska ospecifika, men möjligen T. dearmata-aktiga sträckspindeln i del 2 av den här "serien", uppvisar denna ganska T. obtusa-karakteristiska drag.

Fortfarande bör man rimligen inte med bestämdhet säga att det här verkligen är T. obtusa (pärlsträckspindel), så det får bli med ett frågetecken. Nu är varken pärlsträckspindel eller något av alternativen ovanliga heller. Så det ligger liksom ingen angelägenhet i att verkligen ha en artbestämning av denna spindel.

Spindeln på bilderna har en längd på ca 3,5-4 mm. En vuxen pärlsträckspindelhona (som jämförelse) är mellan 5 och 7 mm lång (kroppslängd)

Ytterligare ett exemplar med motsvarande T. obtusa-aktiga teckning dokumenterades (nedan). Den är bara knappa 2 mm lång.



onsdag 8 april 2020

I skogen 29.3. Del 7 - brokig barksnabblöpare

Ur en grankvist ramlade den här brokiga barksnabblöparen - Philodromus margaritatus.

Jag är inte helt klar över varför, men mer bildmaterial än ett antal exponeringar närmast identiska med denna bilden har jag inte. Eftersom det är min första dokumentation av brokig barksnabblöpare tycker jag att jag kunde ha tagit fler bilder och ur olika vinklar. Det är ju dessutom en ytterst vacker spindel som absolut förtjänar mer än en enda sketen, tråkig habitus bild.

Brokig barksnabblöpare är en variabel art. Utöver den här estetiska färgformen förekommer även individer med tät vattring samt en rad "mellanformer".  Oberoende hur deras mönster ser ut är de hopplöst svåra att få ögonen på där de sitter i favoritposition bland lav på trädstammar.

Min första dokumentation av brokig barksnabblöpare?
Är den ovanlig häromkring?
Nej, jag vet inte hur vanlig den är i dessa trakter. Men jag utgår från att den är ganska vanlig. Att jag inte har fotograferat den tidigare beror på att den inte behagat dyka upp framför mina ögon vid tillfällen då jag haft kameran med mig. Så jag blev onekligen lite extra uppspelt när den här spindeln ramlade ner på min medhavda uppsamlingsskiva.

En vuxen hona får en kroppslängd på 5-6 mm. Hanen blir en millimeter kortare. Honan på bilden var ca 4-4,5 mm.


tisdag 7 april 2020

I skogen 29.3. Del 6 - bollmattvävare

Bollmattvävare - Poeciloneta variegata.

Arten verkar vara ganska flexibel med vilka miljöer den trivs i. Bergiga områden, sumpområden, steniga områden, gräsmark och en hel del annat nämns som platser där den hittas. Huvudsakligen håller den till i låg växtlighet. Det här exemplaret är funnet i en lågt belägen grankvist.

Jag har den också observerad och doukmenterad i trädgården. Bollmattvävare är en vacker liten täckvävarspindel (fam. Linyphiidae) som blir uppemot 2,6 mm lång.