lördag 24 mars 2018

Vargavinterveckorna. Del 13 - Gammalt vargmöte

Dags att avsluta den här inläggsserien. Verkligen på tiden! Jag är hann bli toktrött på eländet.
Det har nu också gått tre dygn utan vargartiklar i någondera ÖT eller Vbl. Mellan 18.1 och 21.3 har Vbl publicerat 87 stycken artiklar och reportage om varg på 63 dygn. Det är ungefär 1,4 artiklar per dag. ÖT torde ha presterat samma siffra. Till det adderas en strid ström av insändare och förstås någon ledare.

Så om tidningarna inte kommer med något exceptionellt under den kommande tiden får det härmed vara slut på detta för den här gången.

-----

Här ska jag också passa på att nämna om ett eget vargmöte jag hade för snart sex år sedan.
Av outgrundlig anledning har första maj för min del de senaste åren utvecklats till en slags fågeltornstradition. Det finns några tidigare inlägg om detta i den här bloggen. 

Jag brukar alltså stiga upp kring fyra-snåret på morgonen och masa mig ut till Bådaviken där jag sitter fram till kanske 12-13-tiden på dagen. Mitt fågelskådande (och motsvarande) var ganska intensivt när jag var liten (fram till ca 14-årsåldern) och förde därefter tynande tillvaro fram till just 2011-12 då jag återvände ut i bushen.

2012 hade jag endast en billigare telezoom som stannade vid 300 mm. Bilderna var mest bara för dokumentation. Från fågeltornet hjälper det förresten inte ens med 600 mm om man vill ha vettiga bilder på något av det som simmar och flyger i viken. 

På "den tiden" kunde man se en hel del sothönor vid Bådaviken. Det är flera år sedan jag noterat dem i vikens vatten. Någonstans i vassen tutade en rördrom. Det var jag väldigt glad över eftersom det var första gången jag hörde en sådan. Den tutade vid Bådaviken ytterligare ett par vårar därefter men verkar inte ha varit på plats de senaste åren.

Brun kärrhök häckade också i viken. Även de tycks numera ha flyttat bort.

Den där morgonen 1.5.2012 kom jag ut till tornet vid ca fem-tiden. Några riktigt anmärkningsvärda observationer var det inte men med bl.a. havsörn, fiskgjuse, brun kärrhök och en tutande rördrom kändes det prima i alla fall. Speciellt med tanke på att jag hade haft så långt uppehåll sedan jag senast ägnat tid och dylika aktiviteter. Dessutom är det så fantastiskt avkopplande att bara sitta och finnas till och att ta del av både det som händer och det som inte händer.

Så småningom svepte även en duvhök ner över viken och gjorde några snabba girar mot en sothöna. Mer än så blev det inte av attacken och vips var dessutom kråkorna i hökens stjärt.

Fåglarna zickzackade rappt mot tornet och varken autofokus eller fotograf hängde med när de närmade sig.

Därefter blev det åter lugnt och jag satte mig ner en stund. Kameran var på stativet en dryg meter framför mig och eftersom jag satt var kameran också en dryg meter ovanför. Stativhuvudet - ett kulledshuvud - var förstås fastdraget ordentligt och stadigt.

Det är då den dyker upp - vargen. Ljudlöst har den utifrån viken snabbt travat in mot tornet och stannat upp precis nedanför och rakt framför mig. Med tanke på tornets höjd och vargens avstånd till tornet var hypotenusan - dvs. avståndet mellan mig och vargen - ganska exakt ungefär precis 8 meter.

Den stod stilla och vädrade. Med säkerhet fick den vittring men kunde inte riktigt lokalisera mig. Cykeln stod under tornet och vargen glodde i riktning ditåt.

Jag satt och försökte komma underfund med hur jag skulle lyckas röra mig fram till kameran, skruva upp kulledshuvudet, rikta kameran och ta någon bild utan att bli upptäckt. Insåg att minsta rörelse skulle avslöja min postition och då skulle vargen dra iväg snabbare än den dök upp.

Men medan jag grubblade över taktiken beslöt vargen ta till sjappen för säkerhets skull. Så fort den tog fart kastade jag mig över kameran och lutade hela skiten med fastskruvat stativ och allt så att objektivet var någorlunda i riktning mot den bortflyende vargen varpå jag tryckte av ett par exponeringar. Jag hade inte ögat i sökaren heller.

Det här inläggets första bild är således min första bild på en icke inhägnad [djurparks]varg. Jag kan väl med bästa vilja inte säga så mycket annat än att vargen är aningen oskarp. Faktiskt ännu mera oskarp än vad Bigfoot och andra kryptozoologiska kreatur brukar vara. Man skulle antagligen kunna säga att det är högst osäkert om kameran ens är riktad mot vargen och om den således alls skulle synas ifall autofokusen hunnit med i svängarna. Oberoende bildens eventuella brister har jag sparat den sedan 2012. 

Därefter kom fullträffen och vargen avtecknar sig nästan knivskarpt bakom alla kvistar.
Skulle du mot förmodan vara tveksam, trots bildens övertydlighet, så klargör jag här nedan vad det är du ser.

Efter detta möte blev jag tvungen att åter sätta mig ner. Flinet höll sig kvar ett par timmar.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar