2020

Dags för den årliga sammanfattningen. Här följer några små reflektioner, några höjdpunkter och den ack så viktiga obligatoriska statistiken. 

2020. Vad ska man egentligen säga om det gångna året?

Tja. Rent generellt har året redan beskrivits som ett enda långt elände. Men den här bloggen handlar inte om virus, amerikansk politik eller ekonomi. 

Bloggen styrs förstås av att jag satt upp ett slags ramverk för vad den ska behandla. Läs mera om det i "Om" här till höger. Eftersom naturupplevelser och "inventeringar" inte är mitt levebröd tenderar jag ofta vara ganska slumpmässigt inspirationsdriven. Vad jag gör och vart jag letar mig går därför i vågor beroende på eventuella infall och potentiellt tillfälliga intressen. Det står klart att 2020 var ett år då det blivit ännu färre ryggradsdjur framför korpgluggar och kamera. Småkrypen tenderar alltså ta över helt och hållet.

2020 har jag oftare sökt småkryp mer aktivt utanför trädgården än i den. Fortfarande är trädgården en "viktig" undersökningsruta beträffande idén om att utröna hur många arter jag kan tänkas hitta i den. Men det oaktat har jag allt oftare lockats ut till andra platser och miljöer på jakt efter arter som med säkerhet inte hittas intill ytterdörren.

En annan bloggingrediens som blivit mer sällsynt 2020 är mina debattrelaterade inlägg. Det är ingen medveten trend, utan snarare ett resultat av tillfälligt bristande inspiration beträffande den formen av skriverier.

I januari slängde jag upp denna långa harang om antidemokratisk klimataktivism.

I februari var det detta inlägg där jag ältade det dumma i att debattera mot folk som sprider mumbojumbo på sociala medier.

I mars ältade jag samma sak igen.

Men sedan dess har jag lyckats hålla mig från långa och onödiga gyttjebrottningsmatcher mot desinformationsspridare på Fb. 

Klimatet finns det i och för sig ganska mycket att orda om. Problematiken har inte precis försvunnit coronaåret 2020. Tvärtom!

Globala medeltemperaturen för hela december är när detta skrivs förstås ännu inte observerad. En viss "sänkning" av golbala medeltemperaturen under december verkar dock göra så att 2020 inte blir rekordvarmt, men ändå stannar på prispallen med antingen silver eller bronsmedalj. Vi får se.

I skrivande stund är Arktis överlag väldigt varmt jämfört med tidigare medelvärden.

Det om det.

Nu till bloggens mer huvudsakliga ämne - nämligen "organismer jag möter". 

I en årssammanfattning bör jag väl lyfta fram några av höjdpunkterna.

Året kännetecknas på den punkten främst av att Bådaviken nära åmynningen (Nykarleby älv / Lappo å) var stället "som gällde" anno 2020. Förr var det en havsvik rik på olika fåglar. Numera känns det mest om en övergödd vassöken med myggmängd som kräver nerver av stål och helkroppsrustning av kevlar. Men detta till trots finns där en del godbitar. Tack vare utplacering av Highland-kor har vassen decimerats och strandskogen (albården) genomgått viss "nötning" som troligen kan ha bidragit med något större biodiversitet. Detta är dock enbart en hypotes och inget jag har belägg för. Skulle ha varit prima med en slags inventering innan korna kom dit så att man hade något att jämföra med. Jag borde förstås undesöka småkrypslivet i motsvarande albård utanför kornas inhägnad för att se om det alls skiljer sig.

Allt började 25.4 när jag hittade lavsnabblöpare (Philodromus poecilus) på alstammarna. Dessa verkade nästan uteslutande sitta på döda, stående alstammar.

Här är ett uppföljande inlägg efter återbesök en månad senare. Jag sökte adulta individer även efter detta men då lyckades jag inte hitta dem. Förmodligen hade de som adulta hunnit söka sig i skydd under barkflagorna och förhoppningsvis då med befruktade ägg att vaka över. Blir givetvis nya besök på jakt efter denna relativt rara och svårfunna art.

Ett annat roligt fynd var Gonotropis gibbosa. 

Sedan råkade jag få en bild av brokparasitstekeln Pseudorhyssa alpestris som ingår i ett intrikat förhållande med kamelsteklar och Rhyssella approximator. Arten verkar vara någorlunda ovanlig - eller i alla fall sällan rapporterad.

Höjdpunkten - i konkurrens med lavsnabblöpare - var när jag 21.6 helt plötsligt hade flera honor av mindre vedlarvsstekel framför mig. 

Jag korkade oskojat en flaska vin den kvällen.

Givetvis måste jag försöka återse dessa inkommande sommar och kanske lyckas fixa lite fler, samt förhoppningsvis bättre, bilder. 

Rent allmänt har Bådaviken alltså "levererat" (som det heter). Svårt att tro detta kan toppas av nya spännande fynd, men man vet förstås aldrig. Samtidigt känner jag att jag borde bredda mig en smula och variera mina biotopval mera.

En annan - av de få - biotoperna jag tenderar besöka ofta är sanddynerna på Storsanden i Monäs.

Där hittade jag visserligen många skojiga sktyp, men inget som matchade Bådavikens höjdpunkter. Dyngökstekeln(?) var ändå kul att få på kamerasensorn (nedan).

I trädgården blev det inga anmärkningsvärda fynd och jag ägnade som sagt överlag inte så mycket tid åt att leta nya observationer i trädgården heller. Rhyssa persuasoria (nedan)var ändå ett riktigt kul "gårdskryss". Det blev en hel serie inlägg med nya bilder. Här är det första och här är det sista. Jag kunde konstatera att en och samma stekelhona observerades under en period på hela 35 dygn. 

Bara för några dagar sedan seglade även en av ingredienserna i det här inlägget upp som en spännande bubblare för årets fem mest intressanta fynd. Det handlar om den entomopatogena svamp som infekterat bistekelhonan presenterad i inlägget. Dylika svampar ser man ofta på flugor, men jag har själv aldrig tidigare sett dem på steklar. Efter kort konversation i en Fb-grupp specifikt för svampar på småkryp bekräftas den tidigare misstanken om att svampen tillhör gruppen Entomophthorales och därmed är släkt med de som angriper flugor. Samtidigt säger expertisen att dessa svampar är kräsna med "valet" av offer och att de således är väldigt specialiserade vilket kunde innebära att svampen i fråga är specifik för antingen Gasteruptiidae eller arten G. jaculator. Jag får återkomma med uppdatering av inlägget vartefter ny infomration dyker upp. Stekeln och svampen kommer att undersökas närmare av expertis.

Slutligen är det väl dags att nämna den viktiga statistiken gällande gårdskryss och antal olika arter på bloggen. År summeras så vackert i just statistik och siffror.

När jag avrundade 2019 hade jag totalt 613 trädgårdskryss sedan projektet inleddes 2013. Nu ett år senare är den siffran 645 och således har 32 st arter adderats under året. Det är fem färre än 2019. Det ska dock tilläggas att jag har en hel drös obestämda insamlade småkryp som inte är artbestämda än. Med andra ord är det eftersläpning beroende på omständigheter. Samma gäller krypet på detta dassiga fotografi taget sommaren 2013.

Fotografiet låg i någon gammal mapp som jag av en slump råkade kika i för ett par dagar sedan. Kvalstret torde tillhöra släktet Balaustium om jag inte ser helt fel. Skulle det råka vara fel så är kvalstret oberoende av någon art jag inte räknat in tidigare. En del av siffrorna i statistiken härrör alltså från dylika "fynd" och inte från nya observationer.

För ett år sedan hade bloggen 792 olika djurarter i "arkivet". Nu är den siffran 879. Det ger 87 nya arter på bloggen det här året. Balaustium sp. i bilden ovan är härmed inräknad i den summan. Artfrågan är dock någorlunda svår. Jag räknar även in sådana som inte bestämts ända till artnivå, men som kan konstateras vara någon annan art än ett redan existerande "kryss". Om det råder osäkerhet huruvida två olika observerade djur är samma art eller inte, så räknas enbart den ena. Sådant kan t.ex. ske med hane och hona av små svårbestämda steklar där det inte går att avgöra om en observerad hane är samma art som en observerad hona.

Antal artkryss för trädgården:

2013: 142 st.

2014: + 33 = 175 st.

2015: + 213 = 388 st. (en hel hög äldre obestämda observationer som adderades)

2016: + 43 = 431 st.

2017: + 85 = 516 st.

2018: + 60 = 576 st.

2019: + 37 = 613 st.

2020: + 32 = 645 st.

Siffrorna kunde vara betydligt högre om jag bara spenderade lite mer tid med att vända på blad och sålla i förnan. Misstänker att jag relativt bekymmerslöst kan tänkas komma upp till dubbla antalet artkryss totalt - alltså ca 1200 - om jag lägger manken till. Men det får ta den tid det tar och det blir vad det blir.

Antal olika arter på bloggen:

2013 -> 2015: 467 st.

2016: + 52 = 519 st.

2017: + 116 = 635 st.

2018: + 82 = 717 st.

2019: + 75 = 792 st.

2020: + 87 = 897 st.

Om tempot upprätthålls når bloggen 1000 arter på våren eller sommaren 2022.

Siffran över mina totala artobservationer spräckte 1000-vallen för inte så många veckor sedan. Det är egentligen ingen anmärkningsvärd summa och jag räknar med att man ganska obehindrat når 2000 arter innan det börjar bli mera arbete för varje nytt artkryss.

Med denna synnerligen viktiga information vill jag härmed önska alla gott nytt år och ett riktigt spännande naturår 2021!

Slätnackad bistekel och svamp

Någon som kommer ihåg det här inlägget från juli 2019?

Om du gör det är du värd ett pris.

Stekeln sparades och tanken var givetvis att dokumentera både den och svampen mer ingående. Nu närmare ett och ett halvt år senare är det äntligen gjort. En av orsakerna till detta är att mitt dokumentationsarbete med insamlade steklar från senaste sommar råkade "nå fram" till tre Gasteruption-hanar. Jag tar mig alltså sakteliga fram stekel för stekel bland de insamlade och de avverkas i den ordning som de efter monteringen slumpmässigt placerats i lådan av obestämda och odokumenterade exemplar.

När jag noterade att de tre hanarna var Gasteruption jaculator (slätnackad bistekel) slog det mig att jag hade den svampinfekterade honan i en annan låda och då fick även hon landa i makrostudion.

Alla tre hanarna är hittade i ett av trädgårdens växthus. Deras längd är 10 - 11 millimeter. Honan är 17 mm (kroppslängd) och storleksskillnaden är alltså markant. Hennes ovipositor är också 17 mm. Honans bakkropp är 11 mm och således lika lång som hanarnas hela längd.

Jag har faktiskt aldrig sett Gasteruption-hanar i fält - åtminstone inte sett bisteklar som jag med säkerhet konstaterat vara hanar. Tippar att hanarna lever något mindre exponerat jämfört med honorna vilka förstås ofta syns när de söker värddjur att lägga ägg på samt ofta tycks besöka blommor. Återkommer till parasiterandet längre fram.

Den insamlade honan hade som sagt drabbats av någon svamp. När hon hittades var delar av den framträngande svampen relativt ljus.  Någon gång kort efter hon togs om hand har svampen även trängt ut mellan mesoscutum och pronotum (se nedan).

Jag får intrycket av att svampen är orsaken till stekelns död och när jag sökt på svampar som angriper steklar på motsvarande sätt som Entomophthora-svampar vilka går på olika flugor (Diptera) kunde jag inte hitta ett endaste dugg. 

Så när jag hade lagt upp bilderna och frågorna i en fb-grupp för svampar fick jag av expertisen på den sidan rådet att kontakta mer specialiserad expertis. Det är gjort nu. Ett mail med bilderna har skickats och vid behov skickar jag hela stekeln. Får återkomma med mera kring detta om eller när svar erhålles. Ska då samtidigt återkomma med hänvisning och tack till alla inblandade som varit med om att räta ut frågetecknen.

Hela mun-anordningen med tunga och palper är utfälld. Om det har något med svampen att göra vet jag inte. Den tränger visserligen ut vid basen och kan kanske förmodas pressa på en smula. Samtidigt är det inte ovanligt att bin och en del andra steklar dör med hela apparaturen utfälld på det här sättet. Även den ena hanen har sin tunga ute.

Bisteklar parasiterar larver av vedlevande solitära bin i släktena Hylaeus (citronbin) och Colletes (sidenbin) samt möjligen bin i släktet Osmia (murarbin) och Megachile (tapetserarbin). Således ska ovipositorn penetrera värdarternas cellväggar i bohålorna men behöver inte "borra" i ved likt en del andra parasitsteklar med motsvarande långa äggläggningsrör. De mindre Gasteruption-arterna med kort ovipositor kan gå in i binas bohålor vid ägglägning. Strategierna är således aningen olika.

Det är toksvårt att hitta lämplig belysning för att få vettiga bilder på så här tunna äggläggningsrör. När de dessutom är delvis transparenta blir det svårt att skapa ljussättning som tydligare visar deras plastiska form och enskilda skenor. Om jag tolkar de två första bilderna korrekt är de dorsolaterala - dvs. man ser ovipositorn snett ovanifrån och från sidan. Den övre halvan torde alltså vara någorlunda snett riktat mot kameran. Tänderna är ganska små på övre halvans spets.

I bilden ovan torde ovipositorn ses någorlunda underifrån och de två undre halvorna/skenorna dominerar. Det längsgående "skarvet" mellan skenorna syns enbart ute i spetsen. 

Slutligen några kompletterande detaljbilder av hanarna:

Referenser:

Artfakta - Gasteruption jaculator.

Kees van Achterberg, Ali talebi

Review of Gasteruption Latreille (Hymenoptera, Gasteruptiidae) from Iran and Turkey, with the description of 15 new species

ZooKeys 458: 1-187 (28 Nov 2014)

Pimpla turionellae

Här är Pimpla turionellae.

Den här honans längd är 10 mm. Hon är precis som den absoluta merparten av alla döingar jag samlat och dokumenterar hittad i ett av trädgårdens växthus.

P. turionellae parasiterar på puppor av diverse arter hos säckspinnare (Psychidae), spinnmalar (Yponomeutidae), praktmalar (Oecophoridae), brokmalar (Momphidae), vecklare (Tortricidae), mott (Pyralidae), vitfjärilar (Pieridae), juvelvingar (Lycaenidae), mätare (Geometridae) och tofsspinnare (Lymantriidae) (1). En verklig opportunist med andra ord. Det är också en av de vanligare Pimpla-arterna i landet.

Här är en intressant artikel (2) där P. turionellae använts som studieobjekt för hur den här typen av steklar lokaliserar värddjurens puppor.

Tack till Jaswinder Boparai för bekräftelse av artbestämningen.

Referenser:

1.

M. G. Fitton et al.

Pimpline Ichneumon-flies. Hymenoptera, Ichneumonidae (Pimplinae).

Royal Entomological Society of London. 1988

ISBN 0 9+1546 72 0

2.

Sabine Fischer et al.

Perception of Chromatic Cues During Host Location by the Pupal Parasitoid Pimpla turionellae (Hymenoptera: Ichneumonidae)

Environmental Entomology 33(1): 81-87. 2004

Troligen släkte Phygadeuon

Dokumentation och bestämning av sommarens insamlade kryp fortsätter. Takten är långsam och jag kommer aldrig att hinna beta av alla innan det blir ny sommar och nya insamlade. Hade jag detta som heltidsjobb skulle jag kanske hinna.

Här är en liten hane i underfamiljen Phygadeuontinae (fam. Ichneumonidae). Han är någonstans i trakten av 3-3,5 mm lång. Expertis bedömer via en FB-grupp för steklar att det rör sig om släktet Phygadeuon. Där tar det slut. Släktet är nämligen stort och i desperat behov av en ny genomgång - en revision - av arter och deras karaktärer.

Laji.fi har listat 54 arter i Finland och med tanke på revisionsbehovet kan väl den listan vara osäker.

Så här ser i alla fall denna hane ut.

Notera den subtila Coca Cola-flaskformen på bakersta skenbenen (ovan).

Mellan ögonen och käkarna finns ett litet område på "kinden" som består av små täta knölar vilka ser ut att krönas av små korta hår. Clypeus har två rundade tänder och käkarna torde också ha två tänder om jag inte sett fel.

Segment 9 till 13 i flagellum har små längsgående åsar vilka säkerligen kan betraktas vara tyloider. Möjligen är det antydan till en sådan även på segment åtta.

Steklar i släktet Phygadeuon parasiterar på flugor i bl.a. familjerna Muscidae (husflugor) och Anthomyiidae (blomsterflugor).

Tack till Gergely Varkonyi för utlåtande om släkte!

Skimmervägstekel

Vägsteklar (fam. Pompilidae) är något av en favoritfamilj i min bok. Jag vet inte exakt varför, men troligen har det att göra med deras sportiga uppträdande och tillsynes dödsföraktande idé att föda upp larverna på förlamade spindlar. Men frågan är förstås hur dödsföraktande det egentligen är. Vet inte om det alls finns exempel på att spindlar lyckats värja sig och slå tillbaka när vägsteklar närmat sig.

Det lilla favoritskapet till trots finns här på bloggen inte många bilder av vägsteklar. Dels har jag faktiskt inte lagt någon tid på att söka upp dem mer specifikt och dels är de så oerhört raska och knyckiga att fältbilder är knepiga att åstadkomma.

Det här är min första insamlade vägstekel och det är precis som den absoluta merparten av alla andra i samlingen ett kryp som självdött här i trädgården - närmare bestämt i växthuset. Troligen har stekeln legat på något ställe där kondens i något skede gjort den våt med tanke hårens utseende på mellankroppen.

Bilderna är nästan en smula knasiga och stökiga". Stekeln hade helt enkelt något "svår" kroppsställning och jag har inte tagit för vana att mjuka upp krypen och positionera om vingar och ben. Det är för mycket jobb och det görs endast med några enstaka exemplar.

Arten  är Caliadurgus fasciatellus och det är en hane. Svenska namnet är skimmervägstekel. 

Han har ett blått skimmer i det som ser svart ut, men tyvärr försvinner nyansen när ljuset diffuseras inför fotograferingen. Jag tog i det här fallet inga bilder utan diffuserat ljus så som jag gjorde i det här inlägget med en rovstekel. I bilden av bakkroppen längre ner skymtas en viss blå ton i de första tergiterna.

Längden är mellan 6 och 7 mm. Honorna har rödorange främre halva av bakkroppen.

Hanen kännetecknas bl.a. av långa, ljusa tibiataggar på de två bakre benparen. Tyvärr har jag inte riktigt möjlighet att få vettiga bilder av taggarna så att deras längd syns ordentligt. Ben och vingar är lite tokigt placerade i förhållande till varandra.  Kunde kanske ha tagit en bild underifrån dock.

Ett annat kännetecken är den vita sjunde ryggplåten på bakkroppen.

Skimmervägstekel jagar hjulspindlar (Araneidae) och käkspindlar (Tetragnathidae). Dessa förlamas och släpas till en plats där honan gräver en grop i vilken spindlarna förpassas tillsammans med ett ägg.

Hedar, glesa skogstyper, kraftledningsgator, hyggen och hällmarker nämns som biotoper där man hittar arten. I Tyskland är den känd från städer, men jag vet inte om lilla Nykarleby platsar in som ett sådant exempel i det här fallet. Tror Nykarleby snarare platsar in i egenskap av "kulturmark".

Jag har endast vid ett fåtal tillfällen skymtat vägsteklar i trädgården. Någon artbestämmning har jag aldrig åstadkommit. I nuläget finns heller ingen riktigt bra markplats där grävande steklar och bin har ideala förhållanden. Att skapa sådana platser ingår i planerna för att öka biodiversiteten.

Nästa sommar får jag väl spana lite extra efter honor på jakt efter någon av trädgårdens många hjul- och käkspindlar.

Referens: Artfakta, Artdatabanken. SLU.