Den som eventuellt följt med den här bloggen kan kanske ha noterat att jag sedan 2016 assisterat i ett lokalt inventeringsprojekt gällande silltrut. Det handlar om att följa upp deras häckning och ungproduktion.
Som sista uppföljning innan projektets praktiska moment avslutas brukar paren och deras kvarvarande ungar observeras från gömsle. Man får då en viss insikt i hur många ungar som blivit flygga och därmed hur väl häckningen lyckats för säsongen. Alla ungar är kanske inte helt och hållet flygga under gömsleobservationerna, men om inte så är de på vippen att bli det.
Om inte allt för lång tid lämnar de sina kolonier och då är de givetvis omöjliga att hålla räkning på.
Inför denna säsong söktes undantagstillstånd för fällande av individuella gråtrutar med starkt predatoriskt beteende. Vid dessa trutars bo och "sittsten" har vi under de senaste åren återfunnit en hel del ringar från tidigare märkta silltrutungar. Vissa enskilda gråtrutar blir specialiserade predatorer medan andra inte alls tycks hänfalla åt sådan verksamhet. Den mängd ringar som återfunnits intill "predatorgråtrutens" bo har procentuellt varit en tydlig andel av de lokala silltrutkoloniernas ungproduktion.
Undantagslov gavs och en jägare ur en lokal jaktförening fällde gråtrutarna i fråga precis innan häckningen. Därför var det i år spännande att se om eller hur dessa predatorers frånfälle skulle vara noterbart hos silltrutarna.
Jag sitter i detta nu inte inne med de slutgiltiga siffrorna. Observationerna ska ännu sammanställas och så ska resultaten från de enskilda småkolonierna analyseras. Men vad vi redan tidigt kunde se var att årets häckning verkar ha förlöpt alldeles lysande för silltruten. En sällsamt stor andel ungar har nått flygg ålder och inga ringar efter ätna ungar har påträffats.
Om någon "nytillkommen" följare läser detta och inte riktigt har koll på varför just silltruten blivit föremål för denna uppföljning, så ska det tilläggas att den länge varit en art med problem i Finland. Populationen har i flera decennier krympt och i nya rödlistningen 2015 klassades den som starkt hotad (EN) art i landet från att tidigare varit sårbar (VU). Speciellt knepigt verkar det har varit för silltrutarna i Finska viken. Längs västkusten hittas fortfarande någorlunda livskraftiga kolonier, men inte heller här har det gått som på Strömsö de senaste åren.
Silltruten är aningen speciell bland våra trut- och måsfåglar. De är eleganta, långvingade trutar som har för vana att dra iväg ner till Afrikanska kontinenten i samband med vinterflyttningen. Där söker de sig till floderna och insjöarna i öster och i centrala Afrika. En orsak till deras krympande skaror har antagits vara faror och problem som har med denna flyttning att göra. DDT (fortfarande) och andra miljögifter samt eventuell jakt kan vara möjliga faktorer.
Sedan är flyttning i allmänhet förenat med allehanda potentiella faror. Många tropikflyttare brottas i dag med problem de inte hade för 50-100 år sedan. Habitatförluster längs flyttstråken och vid övervintringsplatserna kombinerat med fler former av nya faror (omfattande jakt och miljögifter) gör flyttningen mer riskfylld. Det noteras om inte annat genom att de allra flesta flyttfåglar minskar i antal numera. Vissa försvinner i alarmerande takt. Exakt hur silltrut påverkas är förstås högst osäkert.
Ungar har efter kläckningen oförklarligt dött och det har funnits andra tecken på att koloniernas trutungar helt enkelt inte haft den kondition som de generellt borde ha. Ett flertal ungar har varit på analys men resultaten är aningen tvetydiga och de har heller inte analyserats för alla tänkbara miljögifter.
Sedan finns det givetvis alla möjliga orsaker till att sjöfågelungar kastar veven förutom nämnd predation och eventuell kontakt med skadliga ämnen. Försommarvädret har inte sällan sin beskärda del i utgången. Stormar, regn och kalla temperaturer gör att ungar fryser ihjäl, att bon som byggts för lågt riskerar sköljas över av vågor eller vid högvatten samt att föräldrarna kan få svårt att fånga tillräcklig mängd fisk (silltrutarna är först och främst fiskare). Fågelungar i allmänhet är helt enkelt en grupp med sanslöst hög dödlighet. Det är inte många procent som når könsmogen ålder och själva bygger bo.
Enstaka katastrofår är ingen katastrof. Fågelpopulationer kan kompensera under gynnsamma år och således hålla antalet på stadig nivå över en längre tid. Men när populationerna är i konstant minskning så är det någon eller några faktorer som samverkar och någon riktig kompensation kan inte uppnås ens under prima förhållanden. Det är sådant som silltruten verkar brottas med för tillfället.
2018 har dock i de undersökta kolonierna, som tidigare nämndes, varit ett riktigt bra år. Det var på tiden efter flera år av dåliga resultat. De där borttagna predatorgråtrutarna är säkert en orsak i sig. Dessutom har sommaren antagligen varit i det närmaste perfekt på alla tänkbara sätt för både de vuxna paren och deras ungar. De eventuella miljörelaterade (miljögifter, tiaminbrist, etc.) bekymmer silltrutarna kan tänkas vara drabbade av har de i så fall lyckats kompensera det här året.
Nu ska man i och för sig inte måla fan på väggen och helt stadfästa att de dras med just miljögifter i kropparna, men någonting har i alla fall påverkat populationen negativt och flera indikationer på miljöskador noteras hos ägg och små ungar. Exakt vad det rör sig om är fortfarande inte klarlagt. Det kan förstås vara många små samverkande faktorer. Fortsatta undersökningar kan förhoppningsvis kasta lite ljus över detta.
Nu handlar ju dylika artspecifika projekt kanske inte bara om arten i sig. Men vissa enskilda arter kan fungera som indikatorer och därmed ge ledtrådar även när det gäller andra organismers popultationstrender och motsvarande miljörelaterade frågor. De ger också en bild av miljösituationen i sig.
I detta nu är det ändå kul att få glädjas över en lyckosam häckning.
PS. Många bilder på ungar tog jag inte. De satt oftast mer gömda och skyddade än föräldraparen.
