Perithous scurra

En av de brokparasitsteklar (fam. Ichneumonidae) jag väntat på att dokumentera i trädgården är Perithous scurra. Stekeln som ingår i underfamiljen Pimplinae och tribus Delomeristini är relativt lätt att känna igen med merparten av framkroppen röd, sina gulvita teckningar och långa ovipositor. 

Förväxlingsrisken är primärt P. divinator vars ovipositor är kortare än kroppslängden och som hittills inte observerats så här långt norrut i landet. Dessutom är P. divinator klassad som nära hotad (NT) och rapporterade observationer är få under de senaste åren. Det bör dock sägas att inte heller P. scurra rapporteras så ofta, men då handlar det om underrapportering eftersom arten syns ganska ofta och exempelvis figurerar nu som då i naturgrupper på sociala medier. Har jag rapporterat någon? Näe. Tyvärr.

P. scurra parasiterar på rovsteklar som bygger bon i växtstjälkar eller flyghål. Exempelvis nämns Pemphredon lugubris som värd. Arten är, som länken påvisar, observerad i trädgården och jag misstänker starkt att det är den arten som ockuperat en stor del av de hål som finns i det stekelhotell på vilket denna P. scurra dokumenterades.

P. scurra är på inget sätt ovanlig och har observerats några gånger tidigare i trädgården. Kameran var inte medhavd de gångerna. Detta foto togs 12.7.

Hagtornsugglemott

Hagtornsugglemott, Eudonia lacustrata, är ingen ovanlig art och har dokumenterats i trädgården tidigare. Då var det ett aningen luddigt tecknat exemplar. Den här individen, som satt på husväggen 12.7, har ett lite tydligare mönster.

 

Vågbräddad lavmätare

Trädgårdskryss nr. 731 (tror jag) är denna bleka individ av vågbräddad lavmätare, Alcis repandata.

Tack till Pål Axel Olsson för artbestämning! Bland annat "lavmätarna" (tribus Boarmiini) hör till de grupper där jag snabbt viker ner mig i artbestämningsproceduren. Speciellt om det är en variabel art där man inte riktigt pluggat in sig på vilka de diagnostiska karaktärerna är.

Tvåprickig nyckelpiga

Tvåprickig nyckelpiga, Adalia bipunctata, ser jag inte varje år i trädgården. Det är tre år sedan senast. 

Genom viss amatörmässighet lyckades jag få den här pigan att försvinna ner på marken direkt efter första bilden. Inga uppföljande bilder ur andra riktningar således. Bilden togs 11.7.

Vanlig tjuvbagge

De ljusa "kuddarna" på halsskölden ser ut att bilda ett V och då torde det handla om vanlig tjuvbagge, Ptinus fur. Fotograferades på husväggen 11.7.

Mässingssträckspindel

Bloggredaktionshusets yttervägg är ofta hemvist för allehanda spindlar. 

11.7. dokumenterades denna hane av mässingssträckspindel, Tetragnatha extensa, på nordgaveln. 

Undersidan är bra vy av spindlarna i släktet eftersom man då ser deras sternum (plattan mellan benen) och kan notera ifall den är enfärgad eller om den har någon ljus teckning och i så fall vilken form den teckningen har. Här är den en spetsig triangel vilket leder till nämnda art. Men här ser man förstås också palperna och en del av taggarna på de stora käkarna.

Hornstekel-luring

Stor hornstekel, Urocerus gigas, är en art som hos oss i Finland är ganska lätt att känna igen. Det finns inte riktigt någon annan insekt man kan förväxla den med här uppe i Norden. Nere på "kontinenten" kan man råka på viss osäkerhet eftersom där finns några andra hornstekelarter som kan likna, men det behöver vi inte bry oss om här och nu.

Adjektivet i dess svenska artnamn kombinerat med utskottet i aktern, ovipositorn (äglägningsröret) som sticker fram undertill och kombinationerna av svart och gult leder hyfsat lätt fram till just stor hornstekel. Det är väl närmast större poppelglasvinge (Sesia apiformis) eller bålgetingglasvinge (Sesia bembeciformis) som kan ställa till problem... eller möjligen bålgeting (Vespa crabro) då? 

Men förväxlingsrisk handlar förstås i slutändan alltid om var och ens referenser och generella kunskap. 

Hur som helst...

I den finlandssvenska fb-gruppen Naturväktarna postas en blandning av naturbilder, naturupplevelser och artbestämningsfrågor. Jag har haft för vana att med jämna mellanrum kika på sidan för att svara på dessa artbestämningsfrågor. I början av augusti dök ett par fältbilder på en "väldans gul" hornstekel upp i flödet. Det vanliga breda, svarta bandet över bakkroppen (på tergiterna 3 - 6) verkade saknas och pronotum hade klara, gula fläckar. Hornstekeln kändes liksom lite fel och jag fick vibbar av den rejält sällsynta arten U. fantoma. Visserligen har U. fantoma mörka band över sjätte och sjunde tergiterna men viss variation finns förstås.

Trådstartaren hade räddat hornstekeln ur en vattentunna och den satt kvar under ett blad länge därefter. Man fick förmoda att den helt enkelt hade gjort sitt vad äggläggning beträffar och att veven var på väg att kastas oberoende.  

Eftersom stekeln hade slutat röra på sig, eftersom artbestämningen kändes osäker och eftersom en potentiellt sällsynt art hägrade blev det ordnat så att den skickades till mig för närmare granskning. 

När posten var klar med sin hantering släcktes tyvärr hoppet om raritet omgående. Man kan notera att det typiska svarta bandet liksom ändå finns på rätt plats fast det inte riktigt finns. Dessutom är alla andra detaljer klart och tydligt förenliga med vår alldeles triviala stor hornstekel.

De detaljerna handlar bl.a. om undersidan med sin myckna svärta, svart coxa (höft) på tredje benparet, den lilla [extra] taggens utseende och storlek på klorna och de svarta partierna på bakkroppens sista segment (tergiter). 

Efter konsultation visar det sig att dylikt färgade exemplar observeras nu som då. De är uppenbarligen inte så vanliga och jag har personligen aldrig sett någon. i Naturhistoriska centralmuseets samlingar sägs det finnas en del. Lite "bleka" fläckar på pronotum är hyfsat vanligt, men den här hade kraftigare gul lyster än någon jag stött på tidigare.

Så hur var det egentligen med förväxlingsrisk nu då? 

Jo, om man har en lite speciellt färgad individ och endast någon enstaka fältbild att utgå från så kan man alltså plötsligt bli osäker bara för att det finns en rejält sällsynt [förväxlings]art man extremt gärna skulle vilja se.... typ.

U. fantoma hade självfallet varit galet kul - och samtidigt lite halvt osannolikt. Men det halvt osannolika bör man väl ändå dubbelkolla bara för att inte missa något osannolikt? Så stort tack till upphittaren som skickade denna magnifika insekt för närmare granskning!

Här ett tidigare inlägg med en äggläggande stor hornstekel som ser ut så som jag tycker att de ska se ut för att inte ställa till förhoppningar om en annan (väldigt sällsynt) art.

Stekelhotellet 9.7. Väggsidenbi

9.7 hade väggsidenbina, Colletes daviesanus, varit aktiva ett antal dagar. Väggsidenbi ska enligt uppgift ha två generationer under en sommar men här i trädgården har jag bara observerat dem från juli och framåt i samband med blomningen av renfana (Tanacetum vulgare). 

Här är ett av flera tidigare inlägg med arten i fråga.

Xantholinus tricolor

Nu har jag inte riktigt fört in de senaste observationerna och dokumentationerna i min "krysslista", men om jag i hastigheten inte ser och räknar fel ska det här vara art nr. 729 i trädgården. Det klarnar förstås när jag gett mig tid att uppdatera observationslistan och kan dubbelkolla på allvar. Det är viktiga grejer det här!

Kortvingen (fam, Staphylinidae) är Xantholinus tricolor. Sägs vanligen vara runt 10 mm lång, men den här var ett par millimeter kortare. 

Uppenbarligen har den åkt på stryk av något slag eftersom ena antennen saknar tre segment och huvudet har vad som ser ut att vara sprickor. Några värre men verkade den inte ha i alla fall. Dokumentationen skedde 8.7. Jag ligger alltså drygt en månad efter i min observationsrapportering.

En vanlig art.

Tack till Johnny Lindqvist för bekräftelse av artbestämningen!

 

Även småttingar tycker om sallad

Sä här kan man se ut om man är en relativt nykläckt sådan här.

Bilden togs 8.7 och snigeln var på väg fram till några salladsplantor i akt och mening att växa till sig.

Obestämd blomsterfluga

Blomsterflugor är väl ett ganska fint svenskt namn på familjen Anthomyiidae, men det hindrar dem inte från att landa på sådant som inte har samma trivsamt tilltalande helhetskaraktär som just blommor.

Vilken art som här låter sig väl smaka har jag inte kommit fram till. Expertisen jag bollat bilderna med har inte heller svarat (än).

En hane är det hur som helst.

Storullbi. Hur gick det?

25.6 såg jag för första gången storullbi, Anthidium manicatum, vid stekelhotellet. Förhoppningen var givetvis den att den då observerade hanen skulle följas av fler och att även honor skulle dyka upp.

De följande dagarna kunde jag vid enstaka tillfällen se en hane surra runt hotellet och på kvällstid hade han krupit in i ett av hålen. 4.7 tog jag den här bilden och kunde konstatera att det inte är samma hane som fotograferades 25.6. 

Men mer än så här verkar det inte ha blivit av storullbinas närvaro den här sommaren. Jag har i och för sig inte spanat på hotellet hela tiden, men tycker att jag borde ha sett om där fanns någon hona i färd med pollensamlande och bocellsbyggande.

 

Parasitstekelbesök vid stekelhotellet

1.7 hade stekelhotellet besök av denna representant för tribus Ephialtini (underfam. Pimplinae, fam. Ichneumonidae). På basis av bl.a. första tergiten och vad jag kan skymta av käkarna ska det röra sig om släktet Ephialtes. Art fixar man inte trots att vi i Finland enbart har fyra listade.

Vad hon söker efter är svårt att säga. Hon är troligen en aning flexibel vad värddjur beträffar och såväl vedlevande steklar (inkl. bin) och skalbaggar är kända värddjur. I det här fallet är det förstås steklar i form av bin eller rovsteklar hon spanar på. Någon äggläggning ägnade hon sig inte åt medan jag observerade henne. Man kan förmoda att det är väggsidenbina som är mest intressanta rent storleksmässigt i bloggredaktionens stekelhotell. Men val av värddjur har enl. litteraturen ibland även varit arter av mindre storlek. Jag har än så länge inte heller sett om släktet Colletes (sidenbin) finns noterade som värddjur för Ephialtes spp.

 

Några trädgårdssmåkryp dokumenterade 28.6

Först ut i denna samling av några kryp som dokumenterades i trädgården 28.6 är denna fjäril med det tjusiga namnet glitterdystermal. Argolamprotes micella heter den på vetenskapiska.

Den sitter på ett hallonblad. Det passar alldeles ypperligt eftersom larverna lever i blomskott på just hallon. Jag kan bra avvara några bär.

Pinsamt suddig misstagsbild. Råkade trycka av och då drog flygfäet iväg innan jag hann fixa en ordentlig dokumentation. Men här känner jag ingen skam och när det är en ny observation i trädgården och ny art för bloggen så duger nästan vilka bilder som helst. Den lilla vecklaren med de fyra tvärränderna heter klövervecklare, Grapholita compositella.

Nymfsmåttingar av hårig bärfis, Dolycoris baccarum. Vid det här laget hade de vuxna individerna kastat veven generationsväxlingen var ett faktum. När detta skrivs (jag ligger hopplöst efter i rapporteringen) har  nymferna vuxit till sig och just nu ömsar de till vuxna bärfisar. Barndomen är alltså drygt en månad lång. Nu kommer de nya vuxna bärfisarna att övervintra och lägga ägg nästa försommar.

Nere bland bladen i trädgårdens buskblåbär huserade en hona av brokhoppspindel, Evarcha falcata. Hon vägrade visa sig i hela sin prakt. Här är en sliten hona fotograferad vid Storsand 2020 och här en hona som kom hem med blåbär för många år sedan. Då räknade jag den som "introducerad" och därmed inte som ett giltigt trädgårdskryss. Nu blev den ett sådant.

Slutligen ett frågetecken. Det är en stritnymf i alla fall.

Stekelhotellet 28.6.

Simpla bildbevis på solitär geting (underfam. Eumeninae) vid stekelhotellet.

Jag har för mig att det rimligen är någon av kamgetingarna, släktet Euodynerus, pga. en kombination av proportioner i bakkroppen, några vingribbor och detaljer i framkroppen. Vilken av de två arterna (R. notatus och E. quadrifasciatus) det är förblir olöst (om det ens är någon av dem).

De relativt nyvakna väggbina, Heriades truncorum, ägnade sig åt städning (honan) och uppvaktning (hanen).

Stekelhotellet 27.6. Puppglansstekelbesök

Stekelhotell lockar inte enbart bin, rovsteklar och solitära getingar som söker lämpliga bohålor för sina larvceller. Diverse parasitoider dras förstås till bosättarna. Guldsteklar (Chrysididae), bisteklar (Gasteruptiidae) och brokparasitsteklar (Ichneumonidae) är några familjer innehållande arter man tenderar notera runt hålen.

Här är det en puppglansstekel (fam. Pteromalidae) som ser över möjligheterna att ge sina barn mat.

Tyvärr lyckades jag inte får bilder ur andra vinklar och bildmaterialet är alldeles för begränsat för att man ska komma någon vart i tillgängliga artbestämningsnycklar. 

En annan metod för att närma sig ett potentiellt svar är att hitta puppglanssteklar som parasiterar på någon av de arter som lägger ägg i stekelhotellet. Det inbegriper även parasiterande arter eftersom hyperparasitsim också är tänkbart. Jag har gjort några hittills resultatlösa sökningar och får återkomma till denna ifall något dyker upp i framtiden.

En tredje möjlighet är att jag råkar få någon insamlad puppglansstekel som går att knyta utseendemässigt till den här. Man kan trots allt se en del karaktärer via de befintliga fotografierna och då skulle man potentiellt kunna nå en plausibel gissning. Ska dock ha tur om det sker.

I Finland finns totalt 400 arter och när artbestämning är svårt från fältfotografier är det skralt med jämförbart bildmaterial knutet till verifierad artbestämning. Det är med andra ord tidsdrygt att söka när man inte har en vettig ingång att börja vid.

 

Stekelhotellet 27.6. Gnagbi och väggbi

Två dagar efter första observationen av storullbi 25.6 vid ett av stekelhotellen fick jag syn på ytterligare en nykomling. Den här gången ett mer "anonymt" bi vars artbestämning inte hjälps upp av att bildmaterialet är av bristfälligt slag. Jag fick till slut helt enkelt ta halvdassiga avståndsbilder då biet höll hög aktivitetsfrekvens i värmen.

Att nyckla sig fram till gnagbin (släktet Hoplitis) är inget större bekymmer (om jag inte sladdade fel någonstans). Sedan dyker en del små frågetecken upp. Valet står i princip mellan märggnagbi (H. claviventris), fäbodbi (H. tuberculata) och smalgnagbi (H. leucomelana). I Finland skulle man förresten kunna addera myrgnagbi (H. robusta) men det är en akut hotad (CR) art som inte rapporterats sedan 1980. Den får vi således glömma. Dessutom har jag inte koll på om det är en art som överhuvudtaget är intresserad av gamla flyghål eller borrade substitut i stekelhotell.

Smalgnagbi går bort pga. dess utbredning och allmänna ointresse för dylika hål. De vill bygga bo i märgen på växtstjälkar. Kvar är märggnagbi och fäbodbi. Båda kan använda sig av flyghål. Den centrala diagnostiska skillnaden mellan arterna syns inte på bilderna. Det är ett litet utskott på sjätte bukplåten hos fäbodbi (honan). Men den långsträckta karaktären i biets proportioner pekar på fäbodbi snarare än märggnagbi som ska ha kortare och rundare bakkropp. 

En gammal bekanting från tidigare år är väggbi, Heriades truncorum. De tycks inte kläckas så himla exakt med enbart hanar först och honorna några dagar senare. 

Här ovan kämpar sig den allra första väggbi-hanen i ett bohål ut och han får jobba rejält med ytterdörren som består av sandkorn och kåda. Hanarna "kläcks" visserligen först i respektive hål eftersom de är ytterst i bogången, men uppenbarligen är "kläckningen" tidsmässigt utspridd bohålen sinsemellan att en del hanar i "sena bon" kläcks efter honor (bilden nedan) ur andra bon.

Dykarblackout

När jag för första gången i världshistorien råkar ha både kamera och dykare (fam. Dytiscidae) tillgängliga samtidigt så fotograferar jag inte undersidan. Helt plötsligt satt jag på huk och stirrade tomt på vattenytan som den nyss utsläppta dykaren lämnade ovanför sig på sin väg ner i dammen medan jag försökte utröna hur det gick till.

Således måste denna dykare stanna som Dytiscus sp. och inte få något artnamn. Det är alltså en hona av antingen D. marginalis (gulbrämad dykare) eller D. circumcinctus. Det gula runt ögonen antyder först nämnda art, men det är en något vansklig artkaraktär som man kanske ska vara försiktig med.

Häggspinnmaluppföljning

25.6 hade häggspinnmallarverna förstås växt till sig jämfört med 11.6. Det är föga förvånande eftersom larvers uppgift är att äta och växa mycket och snabbt.

Vad som inte hände i "trädgårdshäggen" var att larverna flyttade på sig och då spann in mer än enbart de spridda silkespåsar som fanns här och var i lövverket. Den här sommaren har det annars kommit många rapporter om rejält inspunna häggar. Flera av larvpåsarna tömdes också i ett tidigt skede utan att man kunde se kokongsamlingar intill. Något hade högst troligen drabbat en del av larverna. 

Jag råkade aldrig observera några parasitsteklar de gånger jag spanade men ett gäng myror (Lasius niger) brottades med några enstaka larver som av någon anledning kommit bort från sina skyddande silkeskonstruktioner. Orsaken till att förhållandevis få larver blev vuxna kan vara många och behöver inte heller enbart bero på predation eller parasitoider.

Rhyssa persuasoria

Ädelgransklabbarna levererar än. När de kom till trädgården 2019 drog de till sig en stor hornstekel och året därpå dör Rhyssa persuasoria upp. Nu är det tredje året som dessa parasitsteklar borrar i veden. Tydligen finns det några hornstekellarver kvar där inne.

Bilderna togs 25.6.