lördag 18 mars 2023

Gnagarjakt med veteranoptik

Sedan det blev klart att större skogsmus huserar i trädgården har spaningen förstås fortsatt. Mössens aktivitet tenderar vara lynnig och vissa dagar är de (troligen två st.) inte alls ute ur sin bohåla.

De tillfällen då de visat sig har jag smugit mig ut med teleoptik i hopp om mer "närgången" dokumentation än vad viltkameran kan åstadkomma. Ett problem har varit min bristande tillgång på tid i kombination med skogsmössens försiktighet vilket inneburit att vettiga bilder än så länge inte erhållits och i skrivande stund är det således endast viltkameran som står för skogsmusfotograferandet.

På tal om telepotik och gnagare. Söndagen 12.3 gjorde jag slag i saken och släpade ut kilovis av metallskrot till skogs. Jag hade ju nämligen tidigare fått för mig att det skulle vara hur kul som helst med sådant göromål efter så många år av paus i branschen.

Stora, tunga FD 150-600 f5.6 L (4,35 kg), stora, tunga Induro AT413 (3,2 kg), stora, tunga Manfrotto MVH502AH (1,7 kg) plus kamerahus (0,9 kg) och, för säkerhets skull, medhavd 24-105-zoom (0,7 kg) samt reservbatterier och en adapter packades i och på Tamrac Expedition 9X (3,5 kg).

Blev tvungen att knipa ihop ögonlocken för att inte ögonen skulle ramla ur hålorna när närmare 15 kg hängdes över min skrivbordslekamen. Därefter var det bara att hoppa på cykeln och med minskande mängd syrehalt i blodet leta sig de 5,6 kilometrarna till Bådaviken där jag hade planerat ställa mig och försöka vänta ut något av de små däggdjur som lämnar spår här och var i snön
Det vore nämligen intressant att få artbestämma spårens upphovsmakare. Viltkamera är inte tillåten i området utan specialtillstånd baserad på forskning.

Visserligen är merparten av dessa däggdjur nattaktiva, men med lite tur skulle något av dem ändå trotsa ljuset och råka vara synligt. Speciellt näbbmössen måste hur som helst vara aktiva dygnet runt.

Dessutom skulle det självfallet finnas chans att kanske fotografera småfåglar med lite fler objektivmillimetrar. Varför inte en mindre hackspett på samma gång? 

Upplägget var ändå av högst spontan och "lite lattjo" karaktär. Egentligen borde man ju sitta i gömsle timme ut och timme in. Dessutom vore matiga lockelser inte helt fel ifall man vill få bättre möjlighet att fotografera gnagare på nära håll. 

Men så jobbar jag inte riktigt alla gånger. Jag ger mig sällan den tiden eftersom ambition och syfte oftast är av annat slag än det rent fotografiska. 

Det kan också kännas alldeles bra och skönt att bara vara... att inte vara så resultatinriktad och i stället helt enkelt stå där i skogen och finnas till en stund. Råkar någonting komma förbi under de timmarna är det bara en bonus. En hel del av tillvaron i det läget handlar snarast om att låta hjärnan sortera sig och formulera sådant som är till gagn senare och i andra sammanhang.

Faktum är att smådjursdokumentation trots allt såg lovande ut ett tag. Vid roten av en gran, i gränsen mellan granskog och lövstrandskog, upptäckte jag siluetten av ett litet djur i färd med att knapra på någonting. Problemet var att jag just då hade ställt mig själv och kameran pekande åt helt fel håll för omedelbart fotograferande i rätt riktning. Jag var tvungen att flytta en fot och det lilla ljudet av krasande snö blev för mycket. Jag kunde senare skymta det lilla djuret kvickt kila omkring bland några gamla liggande stammar, men aldrig mer än så.

Efter ett antal timmar utan ny rörelse på marken och utan tillstymmelse till fågelnärvaro bland träden kände jag mig så genomfrusen att hemfärd lockade trots tomt minneskort.

Det är dock ingen fara och inget misslyckande även om man kan få för sig sig att 11 km cykling med 15 kg kamerautrustning på ryggen gärna kunde resultera i helst ett enda litet sketet fotografi. Ibland är det helt enkelt magert.

Ett par dagar senare hoppade skogsmössen mellan sin håla och vintermatningen hemma på gården. Jag tog kort paus i jobbet och ställde mig på lämplig plats en bit från matningen. Även den stunden av dokumentationsmöjlighet blev resultatlös vad gnagare beträffar. Några "inskjutningsfotografier" av pilfink och kaja var det enda som hände.

I dag, när jag skulle ha haft tid att vänta länge med kameran, har vädret bjudit på regn vilket mössen inte tycks gilla. Jakten fortsätter.



måndag 6 mars 2023

80-talsfeeling

Fick plötsligt feeling för 80-talet och...
Fick plötligt feeling för att lufta min gamla FD 150-600 f5.6 L (objektiv från början av 80-talet) och gjorde detta i all enkelhet genom att bara ställa mig en bit - typ 10 meter - från fågelmatningen på gården.

Några hejdundrande fågelfotografier blev det inte. Borde ha jobbat lite mer med inställningarna och helt enkelt tagit fler exponeringar. Skärpan haltar på sina håll. Borde dessutom ha haft förstånd att redan från början plocka ner den där störiga fettbollsmetallkringlan som pryder fonden bakom pilfinken. 

Det var hur som helst kul att stå en stund och få hantera den trevliga mekaniken i zoom och fokus-reglaget på detta objektiv. Blev inspirerad av att åter ta mig samman och faktiskt använda gluggen ute i spenaten också. Det där med att "ta sig samman" handlar om att orka bära ut hela härligheten med tillhörande tungt stativ och stativhuvud. Ett försvarligt antal kilogram som ska fraktas.

Blåmesarna var inte pigga på fotografering och höll sig mestadels bortvända de få gånger de hastade fram till maten.



De flesta grönfinkarna - speciellt hanarna - höll till högt uppe i trädtopparna där de körde cirkelsåg. Det börjar vara den tiden på året nu.



söndag 5 mars 2023

Kackurdunten 2.3.

Insåg här om dagen att det var flera år sedan jag vandrat ut till Kackurdunten och att det kändes som om den bristen kunde rättas till.

Ett par plusgrader och enstaka moln gjorde att jag föreställde mig viss chans att få se enstaka småkryp på snön. Bland annat vore det prima att hitta någon snöslända och äntligen få chans att fixa bättre bilder än de som åstadkoms på väg utt till Kackurdunten 2017 då jag av outgrundlig anledning dummade mig totalt med fotograferandet. Varför inte också en rostvingelarv (se samma inlägg)?

Eller måhända vinterharkrank? Den medhavda optiken (Laowa 100mm f2.8 Macro 2X) skulle vara mycket mer hanterlig optik för alla tre motiven än M-E65 som användes vid de tidigare tillfällena.

Molnen glesnade och solen blev allt mer framträdande vartefter. Det innebär att åtminstone vinterharkrankarna kanske inte skulle vara så troliga. Enligt uppgift hittas de oftast vid mulet väder eftersom de då inte riskerar överraskas av lika snabbt fallande temperatur som vid solsken.

Några småkryp hittades inte trots synnerligen långsam vandring och ögon mot snön intill stigen. Jag brydde mig heller inte i att syna träd eller skaka kvistar.

I stället blev det ett par slentrianmässiga avståndsdokumentationer av fåglar samt allmän förnöjsamhet över friskluftsdag i stället för skrivbordsarbete med ritplatta och krabbspindlar. 
Det var ju trots allt sportlov.

Nötkråkan i första fotografiet var en liten överraskning. 
Nötkråkor, av den smalnäbbade varianten, är ingen ovanlig syn i cembratalltäta centrum av Nykarleby. Vad denna nötkråka gjorde där ute i det där området vet jag inte, men de torde inte vara främmande för att äta frön av vår vanliga tall heller. Några av dem besöker tidvis vintermatningar även om det verkar vara förhållandevis sällan.

En annan fröätare som kameran riktades mot är större hackspett. Höll mig dock på avstånd för att inte störa honom i hans arbete i smedjan.

Försökte lyssna och spana efter svartmes vilken man brukar se och höra när man går längs vandringsleden. Det är faktiskt ganska länge sedan jag haft ögonen på denna en gång vanliga skogsmes som uppenbarligen inte är fullt så vanlig längre. Någon svartmes blev det inte den här gången och det krysset får jag således försöka åtgärda en annan dag.



fredag 3 mars 2023

Bådaviken 25.2. Några småfåglar.

Det var tyst och lugnt ute i Bådaviken när jag under finvädret lördagen den 25.2 drog dit för en stund av frisk luft.

Jag kunde förstås inte hålla mig från att spana efter lavsnabblöpare, Philodromus poecilus, och i händelse av observation slå det tidigare rekordet för årets första lavsnabblöparkryss. Solen värmde visserligen trädstammarna men grundvärmen var troligen ändå för låg.

Vad som däremot kunde kryssas var trädkrypare, stjärtmes och talltita. Ett antal andra arter hördes men ville inte visa sig.

Alla fåglarna såg till att hålla avstånd och, som vanligt, helst också ty sig till områden bakom diverse kvistvirrvarr... samt självfallet ständigt röra sig hysteriskt av och an utan minsta lilla paus. Deras överlevnadsstrategi är förstås inte att posera länge på öppna ytor och jag ägnade inte heller  energi åt att åstadkomma "fågelfotografi". 

Det oaktat trycktes några exponeringar av för dokumentationens skull.

Talltita är förresten en fågel jag tycker mig se allt mer sällan i de skogar jag rör mig. Den är liksom inte ens längre en självklarhet varje gång man är ute.



torsdag 2 mars 2023

En måndagskväll i februari

Måndagen 20.2 hade vi precis landat vid köksbordet för middag efter arbetsdagen. Stora bruna flarn började plötsligt dala ner utanför köksfönstret. Flarnen visade sig vara fjädrar och dun. 

Uppe i klibbalen utanför fönstret satt en sparvhökshona och förberedde inmundigandet av maträtten rå gulsparv.

Ifall du är lika skarpögd som höken och därmed upptäcker enstaka smärre brister med klarhet och fokus i fotografiet kan jag upplysa om att dokumentationen gjordes med brant vinkel genom ett annat, för ändamålet ännu mindre lämpligt, fönster än det genom vilket ringtrasten fotograferades

Efter kanske en halv timme var gulsparven konsumerad. Sparvhöken tvättade näbben mot grenens lav, burrade upp sig några gånger och drog sedan sin kos.

Sparvhök har skymtats med jämna mellanrum i trädgården denna vinter. Dagarna efter den lyckade jakten följde flera sparvhöksbesök och jag misstänker det är samma hona som återkommit i de flesta fallen. Någon ny lyckad jakt har dock inte noterats.