Ängsblåvinge

Bloggredaktionens fotograf brottas envist vidare med ett gammalt objektiv (Canon FD 200 f4 Macro) som ska vara bra i teorin men som är svårbemästrat i praktiken. Detta påminner mig om det där kamerautrustningsinlägget jag tjatat om i flera år att jag borde göra så att jag kan hänvisa vissa bilder till viss utrustning.

Den som följer bloggen har noterat att jag varit märkvärdigt sparsam med dagfjärilar. Det är ingen principgrej utan snarare beroende på flera andra faktorer. Men nog om det.

Här är i alla fall en dagfjäril och en bild som inte är huvudlöst oskarp. Tyvärr ville blåvingen inte visa sin ovansida i tillräcklig omfattning för fotografering innan den (han) flög vidare.

Undersidan är dock bra för artbestämning eftersom färgsättningen och prickarna är avslöjande. Det här är alltså en ängsblåvinge - Polyommatus semiargus - som saknar de orange fläckar som många blåvingar har och som har ganska sparsamt med små svarta prickar.

Björkvedbock

Björkvedbock - Saperda scalaris - har ett arteget utseende och kan inte sammanblandas med någon annan. 

Vi har haft en rejäl hög av diverse grenar av olika lövträd som legat på gården och väntat på att bli uppsågat till ved. En del av den där högen har flera år på nacken och nu när jag började peta på med all bråte dök björkvedbockarna upp.

Björkvedbock finns dock både i färgformerna svart med gulgrön behåring samt svart med gråa hår precis som den på bilderna. De gråaktiga har ofta ändå en gulgrön anstrykning i färgtonen men den här har ingen tillstymmelse till något sådant. Däremot finns en del blå toner här och var i behåringen.

I fjälltrakterna är de grå vanliga och färgformen heter då var. hieroglyphica. Om den här kan räknas som en sådan vet jag inte. Jag kunde notera flera björkvedbockar runt hopen med grenar och mindre stockar och klabbar och alla baggarna var av samma gråa färgvariant. Måhända de har kläckts i hopen och hade samma ursprung. Det vet jag ju inte.

Larverna lever i innerbarken av många olika lövträd. Björk, ek, rönn, sälg och alar går alldeles utmärkt. Larvtiden är antingen en eller tvåårig beroende på omständigheter.

Vuxna baggar kan synas från slutet av maj till början av juli. Här i trädgården var de bara synliga några enstaka dagar i mitten av juni. I och för sig är de mestadels aktiva på natten och sitter huvudsakligen gömda på dagarna.

Måste konstatera att jag upplever den grå varianten som riktigt estetisk.

Guldspindel

Glömde ju alldeles bort att göra ett inlägg med guldspindeln - Callilepis nocturna - som jag påträffade vid Storsand 30.5.

Tyvärr blev bildmaterialet begränsat då den lyckades smita och försvinna spårlöst. Guldspindlar är kvicka rackare. De är även på listan över våra absolut snyggaste spindlar - eller pråligast i alla fall. Framkroppens behåring är verkligen guldglänsande.

Större än 6 mm blir inte en stor hona. Den här damen var ungefär så lång. Guldspindlar är specialiserade myrjägare. De jagar aktivt och gör kvicka anfall på myrorna vilka de hugger vid antennbaserna och drar sig därefter tillbaka i väntan på att myran ska bli ordentligt utslagen innan det är dags att äta.

Trots det vetenskapliga artnamnet är guldspindeln primärt dagaktiv. En ett sandigt område som just Storsand är typisk fyndplats. Vid Storsand får man utgå från att gråmyrorna finns på varenda sida i menyn.

Otiorhynchus nodosus

Här har vi en suddig Otiorhynchus nodosus. Viveln har inget svenskt trivialnamn och den är suddig pga. att jag egentligen höll på att grilla ute i trädgården medan den vandrade förbi. Mitt fotograferande saknade därmed den behövliga skärpan på flera plan.

Viveln är ungefär 8 mm. Notera de foretiska kvalstren.

Sammetskvalster

Det har tagit ganska länge - några år till och med - men nu har jag låtit ett sammetskvalster posera framför kameran.

Ja... egentligen är det tre olika kvalster men de är alla av samma art (tror jag).

Jämför gärna med kvalstret i det här inlägget från förra sommaren. Där blev det en del text som återspeglar den lätta förvirring man snabbt kan känna på basen av existerande information om kvalster generellt, men även kring sammetskvalster och andra kvalsterfamiljer vilka lätt sammanblandas med sammetskvalstren. Man får ju konstatera att det råder en hel del "modern folkloristik" kring dessa småkryp.

Enligt källor som laji.fi och andra (1) som torde ha vetenskaplig bakgrundsdata att stöda sig på, ska vi ha två Trombidium-arter i Finland. Vad jag kan se borde man få ordentliga bilder av behåringen på ryggen (dorsal opisthosomal setae) eftersom dessa hår har något olika utseende hos de två arterna. Känns som en bild på de håren är ett åtagande man bör ta sig an.

Arterna i släktet Trombidium har gett acarologerna en del huvudbry under 1900-talet (2). Troligen finns det fortfarande en hel del frågetecken. Dels har det ju handlat om huruvida det kvalster som Linné en gång beskrev som Acarus holocericeus verkligen var samma art som i dag går under namnet Trobidium holosericeum. Det kan man inte vara helt säker på. Arterna skiljer sig ju så oerhört lite från varandra och vissa sammanblandningar och revisioner har skett under senaste århundradet.

Samma problematik gäller beskrivningar av larver. Det har inte varit helt okomplicerat att hitta rätt mellan en viss typ av larv och det vuxna djuret hos dessa arter. Bland kvalstren finns det ofta exempel på larver som fått en vetenskaplig beskrivning men där man inte vet om vetenskapen redan känner till och har beskrivit de övriga stadierna.

Vuxna - könsmogna - individer syns primärt på våren och försommaren. I övrigt lever de nergrävda i förnan och det översta jordlagret. Hanarna dyker upp ovan jord så snart temperaturen tillåter varpå de är väldigt aktiva med att spinna silkestrådar och lägga spermatoforer (paket med sperma) på valda ställen - främst på torra löv (2). När honorna kort därefter också vnadrat runt på marken och försett sig av paketen, samt således blivit befruktade, gräver de åter ner sig och lägger äggen. Runt 1000 ägg är normalt men i extrema fall kan det bli dubbelt upp. Hanarna dör inom en dryg månad efteråt men honorna kan leva flera månader efter äggläggningen.

Beroende på temperatur tar det ungefär en månad - eller lite mer om det är kallt - innan larverna kläcks och letar sig fram. De är ute efter värddjur vars hemolymfa (blod) de lever av. Typiska värddjur är ängsskinnbaggar (fam. Miridae) och flugbaggar (fam. Cantharidae) samt ett antal familjer bland tvåvingarna. De ka även hittas på harkrankar (fam. Tipulidae), steklar (ordn. Hymenoptera) och en del andra småkryp. De är fastbitna på sina offer i drygt 10 dygn.

Därefter övergår de inom några dagar till ett immobilt stadium vars längd också är temperaturberoende och tar kring en månad i anspråk innan de omvandlas till protonymf-stadiet.

Under första sommarhalvåret hinner de också till andra nymfstadiet (deutonymf). Beroende på hur säsongen artat sig med väder och temperatur kommer de antingen att övergå till tritonymfer och i vissa extremfall även vuxna. Om det sistnämnda sker även här i Finland vet jag inte. De kan övervintra antingen i någondera nymfstadium eller som vuxen. En långlivad hona kan bli uppemot tre år gammal. Den absoluta merparten av de tre åren spenderas i vilande tillstånd nergrävd i jorden. Sammetskvalster kan svälta sig under långa perioder - något som även det är temperaturrelaterat. Kallare temperatur innebär mindre aktivitet.

Den täta behåringen har förresten sin funktion medan de ligger nergrävda. I samband med regn kan de t.ex. binda luft runt kroppen så att de undviker att drunkna.

Ju mer man kikar närmare på dessa småttingar (kvalster) desto mer spännande blir de. Det är en stor värld där nere i mesofaunan.

Referenser:

1.

Sevgi Sesvai et al.

Five new records of the genus Trombidium (Actinotrichida: Trombidiidae) from northeastern Turkey

Turkish Journal of Zoology (2016) 40: 151-156

doi:10.3906/zoo-1502-11

2.

Joanna Makol and Andreas Wohltmann

A redescription of Trombidium holosericeum (Linnaeus, 1758) (Acari: Actinotrichida: Trombidioidea) with characteristics of all active instars and notes on taxonomy and biology

Annales Zoologici (Warszawa), 2000, 50(1): 67-91

Liten vacker violett

I juni är fullbildade exemplar av blåhjon - Callidium violaceum - vanliga i trädgården. Larverna lever i obarkad ved och hittar både det ena och det andra lämpliga livsutrymmet i vedlidret och brädförrådet.

Storleken kan variera ganska mycket. De flesta är ändå någonstans i närheten av 12 mm. Hanen (ovan) är generellt aningen mindre och ger ett slankare intryck med sin lite längre halssköld. Typiskt för många skalbaggar och specifikt för långhorningar är att hanarnas antenner är längre än honornas. Blåhjon får visserligen "plats" på sensorn när jag har MPE-65-objektivet monterat, men antennerna tenderar ofta beskäras.

Släktnamnet Callidium betyder ungefär "liten vacker" och artnamnet violaceum har förstås med färgen att göra.

Eventuellt fältskimmer

Bland plattbuksspindlarna finns ett släkte småväxta arter som ofta har behåring - eller snarare fjäll - med skimrande färgsättning. Har försökt kolla om det beror på interferens skapad av mikrostruktur eller om det beror på något annan egenskap men ännu inte hittat definitivt svar.

Arterna i släktet är kvicka och aktiva med att röra på sig. De gillar soliga och varma platser. Vid första anblicken påminner de en hel del om myror. När jag först fick syn på spindeln i ögonvrån trodde jag att det var en smalmyrespindel (Synageles venator). Men smalmyrespindel är ju en hoppspindel och den här rusade omkring på ett helt annat sätt än vad hoppspindlar normalt gör. Närmare undersökning visade alltså att det rörde sig om första trädgårdsobservationen av en spindel i släktet Micaria.

Art är dock svårt att uttala sig närmare kring utan koll på reproduktionsorgan - epigyn i det här fallet. Sådan kontroll blev inte gjord. Jag hade inte rätt utrustning med mig och hon blev inte tillvaratagen.

Rent statistiskt och rent utseendemässigt lutar det mot Micaria pulicaria - fältskimmerspindel. Efter en vända via fb-gruppen Spindelnätet blir det väl att ändå våga sätta den som Micaria cf. pulicaria. 

Snygg spindel må jag säga!

Borstlöpare

Varje gång man pysslar med diverse göromål i trädgården envisas diverse småkryp med att passera förbi inom synhåll. Man får ju inte särskilt mycket gjort då. Den här småskadade jordlöparen haltade fram över några cementplattor och försökte komma till kanten där den skulle kunna böka ner sig i förnan.

Det gick jag inte med på förrän den hade svängt in via fotostudion.

Här vill jag använda det finlandssvenska begreppet kännspak (lätt igenkännlig / karakteristisk). Visserligen kan det generella utseendet (formen) påminna starkt om en del olika jordlöparsläkten, men antennernas långa borst (hår / setae) avslöjar den omgående som arten borstlöpare - Loricera pilicornis. Långa borst syns också under huvudet.

Det är en relativt liten jordlöpare på cirka sju millimeter. Känselborsten på huvud och antenner används vid jakt på de små byten den oftast nattetid söker efter. Det tycks vara s att den främst jagar hoppstjärtar och kvalster.

Nära fästingen-upplevelse

Fästingen som presenterades i det här inlägget från 14.6 blev placerad framför mikroskopobjektivet och här är några resultat.

Tyvärr var ju dess hypostoma (de hullingförsedda mundelarna) avbruten och saknade den sista tredjedelen. Första bilden visar "huvudet" ovanifrån och andra bilden (nedan) är således dess undersida. Det korrekta namnet för "huvudet" är på dylika kryp Capitulum.

Munverktygen består av flera delar. Nämnda Hypostoma har sina hullingar på sidorna och undertill. Ovanpå är den platt och där ska chelicererna sitta. Det ser ut som om även de brutits loss och stannat kvar i det hundskinn fästingen borrat ner sig i. För att få hem någon oskadad fästing får jag väl söka på det klassiska sättet med att dra ett vitt lakan över växtligheten på någon plats där de rimligen ska finnas.

Fästingen hade tagits av daga i frysen. Det handlade om att se hur kroppen skulle bete sig när den åter tinades upp jämfört med att ha den i spritat tillstånd. Alla bilderna togs ändå relativt snabbt efteråt då den ju pga. blodet i "magen" skulle komma att bli hyfsat ofräsch och tydligt jättedöd i sinon tid.

Fästingar kör med trakésystem för sin syresättning. De två "knapparna" på vardera sidan är spirakler - andningshål - genom vilka trakésystemet får sitt luftutbyte. De syns bra på honor som fått sig ett rejält skrovmål blod och är förstås därför också tydliga på bilderna i det tidigare (länkade) inlägget.

Rör vi oss ner på undersidan av kroppen hittas könsöppningen långt framme mellan det sista benparet. Fästingens framända är till vänster i bilden. Det svarta som skymtas nära hörnen längst till vänster är andra benparens coxa (första segmentet)

Längre bak hittas analöppningen. Även här är fästingens framända till vänster i bild.

Ovan syns tarsen på ena frambenet. Det är alltså det övre benet vilket också är inom skärpedjupet. Den ovala form som syns till vänster på tarsen är Hallers organ. Mer närgånget än så här kan jag för tillfället inte ta bilder.

Referenser:

J. Matthias Starck et al.

Morphological responses to feeding in ticks

Zoological Letters 2018; 4: 20

doi: 10.1186/s40851-018-0104-0

Byrrhus sp.

Här har vi nummer sju i den än så länge obrutna raden av skalbaggscentrerade inlägg.

Skalbaggen hör till familjen kulbaggar (Byrrhidae) och närmare bestämt släktet Byrrhus. Därefter tar det uppenbarligen stopp. Diverse expertis i ämnet kulbaggar menar att man borde börja dissekera dessa för att med säkerhet utröna art. Det gör jag inte.

Det finns fyra arter i Finland. Jag skulle vilja gissa Byrrhus fasciatus på den här men någon artbenämning får den inte pga. osäkerheten.

Byrrhus-baggar kan fälla in både huvud och ben så att de blir en "kula". Därav också namnet. På engelska kallas de pill beetles av samma orsak.

De lever av mossa och håller således förstås till i undervegetationen där den födan finns.

Den här baggen var ungefär 7 mm lång.

Ampedus balteatus

Skalbaggemidsommar på bloggen. Här är sjätte skalbaggsinlägget på raken och ytterligare något ska vara på kommande. Det är inget planerat utan har helt enkelt blivit så pga. att jag råkat fotografera en del skalbaggar den senaste tiden.

Här har vi den lättigenkännliga knäpparen Ampedus balteatus. Något svensk namn verkar den inte ha än. de övriga arterna i släktet Ampedus har namn som inbegriper rödrock. På något ställe har jag sett denna kallas halvsvart rödrock, men det tycks inte vara ett officiellt trivialnamn.

Arten är storleksmässigt en knapp centimeter. Larverna lever i ruttet trä och de fullbildade individerna hittas ofta när de besöker blommor.

Hypnoidus riparius - tror jag

Det är med darr på tangentbordet jag skriver Hypnoidus riparius som artbestämning på den här knäpparen. Allt verkar dock stämma bra för just den arteon och det tycks heller inte finnas någon förväxlingsart som är toksvår att ta bort ur ekvationen.

H. riparius är en ganska vanlig knäppare som har viss förkärlek för fuktiga ställen. Den förekommer gärna i närheten till vatten både som larv och speciellt som vuxen. Det verkar rent av vara så att den tidvis är rätt hemma i vatten och lever ett semiakvatiskt liv under stenar vid vattenbryn, nära diken, bäckar och liknande vattennära biotoper.

Den här individen hittades precis intill trädgårdsdammen. Känns ju som en liten indikation på att jag är hyfsat rätt i min artbestämning. Någonstans i trakten kring 6-7 mm var den dokumenterade baggen.

Schackbrädspiga

I del jag-har-tappat-räkningen-serien "hittills ej i bloggen förekommande toktriviala superdussinkryp" är det dags för ytterligare en nyckelpiga. Det är de facto än med anmärkningsvärt att den här arten inte kommit med förrän nu jämfört med tvåprickig nyckelpiga. Schakkbrädspiga - Propylea quatuordecimpunctata - är ju ändå en art som brukar synas även de år då övriga nyckelpigor lyser med sin frånvaro.

Schackbrädspigan är likt många andra arter i familjen nyckelpigor (Coccinellidae) variabla i sin teckning. Storleken/utbredningen av de svarta fläckarna skiljer sig åt markant mellan olika individer. Absolut vanligast häromkring är ändå den form som syns i dessa bilder.

Arten är generalist och lever på många olika byten. Främst är det ändå bladlöss, sköldlöss och mjöllöss som står på menyn.

Förr hette den fjortonprickig nyckelpiga och det namnet lever kvar på många håll. Det är kanske ändå ett namn som inte blir så användbart i förlängningen. Det finns ju en uppsjö nyckelpigor med "#-prickig" eller "#-fläckig" i namnet och schackbrädspigans mönstervariationer kan göra det svårt att faktiskt hitta de där fjorton prickarna. En annan gulsvart nyckelpiga med fjorton i namnet är fjortonfläckig torrbackspiga - Coccinula quatuordecimpustulata. Likheten är mest bara "flyktig", men kanskä ändå bra att försöka skilja trivialnamnen åt en smula. Dessutom är ju schackbrädspigans fläckar nästan också just rutor.

Sphaeridium sp.

Förstår inte helt hur all sand satt fast på denna skalbagge. Förstår inte heller helt varför fotografen inte försökte få bort en del av all denna sand. Eller jo. Det förstår jag i någon mån. Råkade inte ha rätt verktyg - en liten mjuk pensel - med mig vid tillfället då den spatserade förbi mig medan jag höll på ned lite rensning i trädgården.

Det finns två eller tre artalternativ för den här runda baggen på ungefär 5-6 mm. Släktet är Sphaeridium och art är förmodligen antingen S. scarabeoides eller S. lunatum. Vågar inte spika.

Släktet hör till familjen Hydrophilidae som numera officiellt heter palpbaggar på svenska. Tidigare hette de vattenbaggar och det kommer sig av att flera släkten är anpassade till ett liv i vatten. De är dock inte släkt med dykarbaggarna. Namnet Hydrophilidae kommer sig förstås också av vattenkopplingen.

Fullbildade baggar i släktet Sphaeridium äter dynga från växtätare. Larverna är rovdjur. Med tanke på födovalet finns viss misstanke om att den hängt med hem i den dynga vi hämtade för en månad sedan. Frågan är då om jag kan räkna med den här som ett "artkryss" för den specifika observationslista som gäller enbart denna trädgård i centrum av en liten stad. Jag räknar ju inte med "introducerade" arter likt just de insekter som helt klart följde med nämnda dynga eller sådana småkryp som kommit hem vid t.ex. bärplockning. Baggen hittades i och för sig inte dyngan eller på en plats där dyngan spridits. Frågetecknet kvarstår ändå.

Mycetochara flavipes

Mycetochara flavipes är en liten skalbagge på sisådär 7 mm. Den tillhör svartbaggarna (fam. Tenebrionidae) och underfamiljen Alleculinae (...som hos vissa har engen familjestatus Alleculidae).

Arten är främst förknippad med rutten ved av lövträd. Kommer enligt uppgift också till brandskadad lövträdsskog. Den här hittades i och fiskades upp ur regnvatten som samlats i botten av en hink (ute i trädgården).

Jürgen Schmidl

Fire induced forest structures in Grafenwöhr Training Area (Northern Bavaria, Germany) Support a unice and relict xylobiontic beetle community

Friedrich-Alexander-University of Erlangen-Nürnberg. Januari 2016

Tvåprickig nyckelpiga

I serien "hittills ej behandlade toktriviala superdussinkryp" avverkar vi i dag tvåprickig nyckelpiga - Adalia bipunctata. Därmed är det ett toktrivialt superdussinkryp mindre för framtiden.

Tja. Nyckelpigor är i och för sig lite cykliska i sin förekomst. Det har förstås bl.a. att göra med att hela deras ekologi - eller de näringskedjor de ingår i - är cykliska till sin natur. Därmed finns det ju ibland sommarhalvår då nyckelpigorna inte finns i varje buskage eftersom deras favoritmat bladlössen också blivit få på grund av bland annat högt predationstryck från rovdjur och parasitoider.

Tvåfläckig nyckelpiga är en riktig generalist som kanske inte nödvändigtvis är så känslig för fluktuationer hos enskilda arter eller släkten bladlöss. Nyckelpigan har en väldigt innehållsrik kostcirkel vad olika bladlöss beträffar. Icke desto mindre har det ju ändå varit år då jag knappt sett en enda tvåprickig nyckelpiga även om den ju rent generellt är en vanlig art.

Hur som helst. Här är den nu.

Omkar Omkar et al.

Ecology of two-spotted ladybird, Adalia bipunctata: A review

Journal of Applied Entomology 129 (9-10): 465-474

October 2005

DOI: 10.1111/j.1439-0418.2005.00998.x

Båt-Larinioidesar

För en vecka sedan gnällde jag över småkrypens ohyfs ute vid min - ännu på land stående - yacht.

Var nyligen tillbaka vid bå yachten för fortsatta sjösättningsförberedelser och kameran var förstås med den här gången. Som vanligt höll sig småkrypen utanför mitt synfält. Undantaget var alla vasshjulspindlar (Larinioides cornutus) som formligen trängs på alla tänkbara ställen där ute vid hamnen.

Under båtkapellet satt dock en annan Larinioides-spindel - nämligen en hane av arten L. patagiatus (brämspindel). Arten har tydligen bara varit med på bloggen en gång tidigare och då var det en hona.

Sparsamt prickad ängshalmspindel

Ser man en spindel fotograferar man den oberoende hur vanlig den är. 

Ungefär så brukar jag fundera och fungera. Kanske inte alltid, men ofta.

En orsak är ju den att många spindlar (och andra småkryp) kan vara variabla. Jämför t.ex. den här ängshalmspindeln (Tibellus oblongus) med den här.

Då är det kul att ha ett litet bildarkiv med dokumentation av inbördes variationer hos variabla arter.

Kvalsterpassagerare på stumpbussen

Här om dagen sprang jag ihop med den här stumpbaggen. Den kom också ur den dynga vi hämtade hem för en månad sedan och som genererade en del småkryp - främst skalbaggar.

I ett tidigare stumpbagge-inlägg nämnde jag foretiska kvalster som ofta återfinns på dessa skalbaggar och här är några bilder där de syns någorlunda hyfsat.

Kvalstren torde höra hemma bland familjen Parasitidae i underordningen Mesostigmata.