söndag 27 februari 2022

Ukraina

"Think of the rivers of blood spilled by all those generals and emperors so that, in glory and triumph, they could become the momentary masters of a fraction of a dot. Think of the endless cruelties visited by the inhabitants of one corner of this pixel on the scarcely distinguishable inhabitants of some other corner, how frequent their misunderstandings, how eager they are to kill one another, how fervent their hatreds.

Our posturings, our imagined self-importance, the delusion that we have some privileged position in the Universe, are challenged by this point of pale light. Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity, in all this vastness, there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves."

Citatet ovan kommer från "The Pale Blue Dot" av Carl Sagan och är ett utsnitt ur hans lite längre reflexion baserad på fotografiet med samma namn. Mer om det i detta inlägg.

Det är med sorg och stor knut i magen tankarna går till alla drabbade i Ukraina. Människor utsätts för lidande och död utlöst av en desillusionerad, maktförblindad despot med tillräckligt många högt uppsatta medlöpare i mörkrets och skräckens tjänst. 

Vladimir Putin sitter högst upp i den militära stormakten Ryssland. Han har mot sina små grannländer med tiden blivit allt tydligare med hot om militärt våld ifall de inte gör honom till viljes och dansar efter hans pipa. Folkrätt och demokrati hör inte till hans vokabulär. Sådana begrepp stör honom och har uppenbarligen blivit allt värre stenar i skon vartefter han åldrats. I den bemärkelsen följer han tidigare enväldiga diktatorers utvecklingsmönster. 

Nej, den här typen av inlägg är förstås inte vad jag tänkt använda bloggen till. Jag har andra, mer "normala" inlägg som står i kö för publicering. Men arbetet med dem har nästan kommit av sig (av olika anledningar) och det känns nästan futtigt, irrelevant och meningslöst att skriva om en stekel man hittat i sitt växthus när en maktgalen despot slår ner med död och förintelse mot människor som inget hellre vill än att få rätten att bestämma över hur de själva ska få leva sitt liv i lugn och ro.

Jag kan väl känna en gnutta hyckleri i mitt tankemönster också. Överallt på klotet sker ständiga övergrepp mot andra människor. Först nu när det är tillräckligt nära reagerar jag så starkt att jag gör ett undantag i mitt bloggande. 
Så är det kanske - någon form av hyckleri alltså.

En bidragande orsak till att Rysslands övergrepp upplevs så starkt är förstås också den uppenbara risken för att våldet eskalerar och sprider sig långt utanför Ukrainas gränser. Kärnvapenmolnet har återuppstått i sinnevärlden. Vladimir Putins mentala tillstånd verkar vara av sådant slag att han numera hyser försvinnande liten kontakt med annat än sina egna snedvridna illusioner.

Hur resten av världen - och framförallt västvärlden/NATO - balanserar på sin slaka lina är avgörande för framtiden. Putin har kastat sina tärningar och lär inte backa. Han har redan målat in sig i sitt prestigehörn på ett sådant sätt att det avgörande är hur många han drar med sig i sin egen sinnesförvirrade undergång. Sällan har den typen av personer särskilt stora kval när det handlar om mänskligt lidande.

Jag hoppas dock att Putin överraskar och faktiskt bromsar sig själv... eller mindre otroligt... att hans stab och regering grabbar tag i någon form av förnuft. Är illa rädd att den förhoppningen tynar bort. 

Vi måste alla se till att vi i vårt demokratiska samhälle aldrig släpper Putin-typer till någon form av makt inom de sfärer vi kan kontrollera.

Tankarna går till alla som drabbas av vansinnet. 

(Första bilden är en stillbild från en projektion jag jobbar med inför en föreställning/spelning med rockoperan The Wall 18.3. Andra bilden en skärmdump från Flightradar24.com och en F-35 som kört med transpondern påslagen)


lördag 19 februari 2022

Snöskoterskräp och kraftverksutter

Det fick bli friskluftsdag ute i finvädret vid Bådaviken denna lördag. Något särskilt gällande Bådavikens djurliv har jag inte att blogga om den här gången. Det var precis så tyst och lugnt som det brukar vara i februari där ute. En hackspett, en korp, en kråka och ett gäng gråsiskor bröt var för sig tillfälligt tystnaden. 

Ja, och snöskotrarna förstås. Deras läten ligger som ett konstant bakgrundsbrus, som tinnitus, i naturtillvaron vintertid. Precis när jag skriver detta pågår en bensinprisprotest i grannstaden. Folk samlas med sina bilar, kör runt, tutar och uppmärksammar såväl staten som oljeproducenterna om att bränslet är på tok för dyrt. Bör man befara att det i framtiden inte längre blir ekonomiskt möjligt att utöva den mänskliga rättigheten nöjeskörning med allehanda motorfordon?

Jag plockade hem skräpet som snöskotertrafikanterna varit tvungna att lämna efter sig.

På väg hem fick jag tvärnita cykeln på kraftverksbron, kasta av mig ryggsäcken och gräva efter kameran. På iskanten nedanom kraftverket satt nämligen uttern som under flera vintrar gäckat mig med sin förmåga att vara som bortblåst när jag spanat efter den. 

Innan kameran var redo för exponeringar hade uttern självfallet försvunnit. Men jag gick... eller typ halvsprang... ner från bron till en plats där jag hade möjlighet att komma lite närmare och i bättre vinkel.

Ingen utter syntes till på vad jag upplevde som en evighet. Det var märkligt eftersom den absolut måste upp till ytan just här i den relativt begränsade öppna vattenytan. Det är mig veterligen långt till nästa möjliga andningshål. 

Jag väntade. Jag väntade lite till. Och ännu lite till.
Till slut gav mitt tålamod vika och jag beslöt fortsätta färden hem eftersom jag hade varit ute ganska länge redan. Precis i det ögonblick jag ställde mig upp för att gå fanns uttern helt plötsligt på iskanten och jag fick några underexponerade dokumentationebilder i det flyende dagsljuset. 

Borde jag ta lite större kameraverktyg och ett utterfokuserat tålamod med mig ner till älven i morgon? Kanske det. Vi får se.



söndag 13 februari 2022

Mångalen?

Fläker ut fler dokumentationsbilder av månen i lite olika stadier. Blunda och/eller skrolla snabbt förbi om det är för tjatigt med månen var och varannan dag här på Utgångspunkten. 

Mestadels har det handlat om att slänga ut kamerautrustningen på gården och i all enkelhet se vad jag lyckats klämma ut ur komponenter och rådande atmosfäriska förhållanden. Det där med att "klämma ut" handlar alltså om detaljer på månens yta.

Utrustningen är (för den som undrar) en Canon EOS 7D mk2 + EdMika FD - EOS adapter (glaslös) + Canon  FD Extender 2x-A + Canon FD 150-600 5.6 L. Allt optik således från början av 80-talet.
Jag tycker ju om att leka med gamla linser.

På kvällen 11.2 (bilden ovan) var de atmosfäriska möjligheterna lite begränsade och jag lyckades inte få till någon bild där skärpan satt så som man önskar. Atmosfären verkade vara "jämntjockt" turbulent och alla bilderna drogs med oskärpa.

I går kväll (12.2 och efter 00:00-slaget in på följande datum) var det dock bättre (bilden nedan). Resultatet blev mer varierat än föregående natt. Vissa bilder blev oskarpa och andra ganska bra. Fokus är manuellt inställd (finns inget alternativ på det objektivet) via uppförstoring av live view i kameran och exponeringarna tas med hjälp av fjärrkontroll (i live view-läge med spegeln uppfälld). Det går helt enkelt inte att ta bilder på annat sätt med den brännvidden eftersom skakningsoskärpan blir på tok för stor. Enligt de tester jag gjort är det bländare 8 som gäller för nämnda kombo av kameraprylar.

Den här gången har jag inte fokusstackat flera bilder och båda fotografierna är således resultat av enbart en enkel exponering.

I egentlig mening är det aningen knasigt att fotografera månen. Det måste finnas tusentals och åter tusentals likadana - men långt bättre - bilder av detta motiv som ju har viss statisk karaktär sett från jorden. Ändå är det liksom roligt att själv rikta kameran mot rymden och ta de där onödiga fotografierna. Så länge det är roligt (oberoende anledning) är det heller inte onödigt... väl?



fredag 11 februari 2022

Pimpla flavicoxis (igen)

Brokparasitstekel ur insamlingen från trädgårdens växthus 2020.

Fick köra den här genom artbestämningsnyckel för att vara helt säker. Arten är Pimpla flavicoxis men exemplaret är oerhört mycket mindre än de artfränder jag sett och jag var väldigt osäker på om min första intrycksbaserade artbestämning verkligen kunde vara korrekt.

Här är en annan hona insamlad samma år. Hon är 10 mm (i sitt lite torra tillstånd). Den här honan är bara 6 mm. Vuxna parasitsteklars storlek varierar beroende på mängden mat deras värddjur kan "bjuda" på.







Referens:

M. G. Fitton et al.
Pimpline Ichneumon-flies. Hymenoptera, Ichneumonidae (Pimplinae).
Royal Entomological Society of London. 1988
ISBN 0 9+1546 72 0


torsdag 10 februari 2022

Måntjatsbloggen

Får man återkomma med en ny bild på månen så kort tid efter senaste månbilderna?
Jag lär inte få något svar förrän det här inlägget är publicerat. Då är det för sent.
Månen 9.2.2022.


lördag 5 februari 2022

Hybrizon buccatus

Genomgång och dokumentation av insamlade insekter fortsätter. Jag är fortfarande kvar i materialet från 2020 och lär så vara ganska länge än.

Här är två 5 mm långa artfränder med godheten att bjuda på karaktärer som gör artbestämningen enkel och snabb. Det är man verkligen inte bortskämd med när man plockar fram nästa slumpmässigt valda nål i raden av monterade men osorterade brokparasitsteklar (fam. Ichneumonidae).

Det är mycket hos dessa två spretiga exemplar som direkt leder till att de får sorteras in i underfamilj Hybrizontinae. Bästa och tydligaste kännetecknet är de för brokparasitsteklarna egenartade vingribborna. Hybrizontinae har inte ens alltid klassificerats som Inchneumonider pga. detta.

I Finland är enbart ett släkte och två arter listade på Laji.fi. Hybrizon buccatus är den med marginal vanligare av de två. Endast en rapportering av H. pilialatus finns i Laji.fi och den är gjord av en person som vet vad han har framför sig. Rapporten således pålitlig.

För säkerhets skull har jag givetvis dubbelkollat min artbestämning. Man vågar (kan) inte göra artbestämningar baserat på rapporterad förekomst när det handlar om småkryp. Föga förvånande är det här hur som helst H. buccatus. Det ser man bl.a. på några små detaljer vid vingribborna (hur ribba r möter pterostigma).

Steklarna i underfamiljen Hybrizontinae är kända som endoparasitoider på myrlarver. Strategin verkar vara att hovra ovanför myrbon eller längs myrstigar och spana efter myror som flyttar sina larver. Förmodligen lockas steklarna också av myrornas signalsubstanser. De håller även koll på trädlevande myror vilka kanske i lite högre grad än marklevande omorganiserar eller omlokaliserar sina bon. Primärt verkar arter i släktet Lasius vara värddjur men även Formica-myror kan parasiteras.

När myror med larver upptäcks dyker stekeln ner och ger larven ett snabbt stick. Attacken sägs ta 0,4 sekunder (observerationer av Hybrizon buccatus). Det råder en del frågetecken kring detaljerna i parasiterandet. Myrlarverna är något för små som födokälla åt stekeln (åtminsotne hos en del arter). Således måste stekellarven antingen kunna suga näring av myrlarven en längre tid utan att döda värddjuret eller så åtnjuter den ytterligare föda genom myrorna på annat sätt. Stekellarven tillverkar ingen kokong, utan förpuppar sig som naken puppa inne i myrornas larvkammare. Steklarna i underfamiljen uppvisar rudimentära mundelar och palper med endast tre segment. Kombinationen av tillbakabildade mundelar och avsaknad av kokong kan eventuellt ha vissa kopplingar.

Hovrande små steklar i närheten av myrkolonier eller myrstigar är alltså ett förslag på alldeles lysande sommarnöje framöver. Har man tålamod och tur kan man kanske se en attack också.



Referens:

Gavin R. Broad, Mark R. Shaw & Michael G. Fitton
Handbooks for the Identification of British Insects. Vol 7 Part 12


torsdag 3 februari 2022

Ny brottningsmatch med Phaeogenini

Jag har återvänt till lådan med insamlat material från 2020 efter ett kort besök i 2021-lådan. Ordningen alltså återställd.

När man grabbar tag i första bästa kryp nere bland Ichneumoniderna (brokparasitsteklarna) och noterar att det rör sig om underfamilj Phaeogenini drar halsmuskler ihop luftvägarna så ett väsande ljud hörs i samband med utdragen utandning. Inte för att jag ogillar Phaeogenini, men för att jag vet att det troligen blir bekymmersamt med artbestämningen och att det i sin tur sinkar min redan långsamma genomgång av insekterna. Jag har också erfarenhet av att förlora brottningsmatcherna mot Phaeogenini.

Nåväl... Med hjälp av två nycklar (se ref.) kom jag inledningsvis fram till att släktet rimligen är Mevesia. Fick understöd för det i en fb-grupp för Ichneumonoidea. 

I Finland finns endast en art, M. arguta, listad på Laji.fi. I resten av Europa verkar det finnas ytterligare två arter. I Perkins (1959) finns nyckel och beskrivning för två arter. På basis av beskrivningarna upplever jag att "min" stekel är en mix av M. arguta och M. guttata. Så är det ju förstås inte. Av de fåtal dassiga bilder med pålitlig artbestämning jag hittat känns M. arguta bättre. Konklusionen är att jag tror mest på M. arguta. Ett litet frågetecken dröjer sig ändå kvar.

Ett annat frågetecken som dyker upp är huruvida de två identiska oidentifierade hanarna jag lagt upp på bloggen tidigare (se den ena i länken ovan) kan tänkas vara samma art som denna. Någon beskrivning av hanarna har jag inte hittat. Det något enda pålitliga bildmaterialet jag hittat (Boldsystems) tyder dock på att hanarna har väldigt ljusa höfter (coxa). Hur stora könsskillnader det kan vara hos diverse kroppsdelar (t.ex. propodeum, tergiter, osv.) vet jag inte heller. 

Så här ser den (en hona) ut och så här ser bildmaterialet ut efter jag tagit bilder på de detaljer man vill kika närmare på.













Referenser:

Jesús Selfa & Erich Diller
Illustrated Key to the Western Palearctic Genera och Phaeogenini (Hymenoptera, Ichneumonidae, Ichneumoninae)
Entomofauna 1994

J. F. Perkins
Ichneumonidae, key to subfamilies and Ichneumoninae
Handbooks for the identification of British insects. Vol VII. Part 2
Royal Entomological Society of London. 1959.