Jane Doe-stekel

Här har vi ett dehydrerat och ihoptorkat fönsterlik funnet i snickeriet tidigare under sommaren. Jag har ett antal dylika fynd som tids nog ska få se www-ljuset genom dessa bloggsidor och brokparasitstekeln (Ichneumonidae) i detta inlägg är först ut bland sommarens självdöda och insamlade kryp.

Med fyndplatsen nämnd är det säkerligen redan förstått att kvarlevorna efter denna eleganta, sex millimeter långa stekel var belamrad med sågspån. Påminde närmast om sådana figurer som i serien Lucky Luke genomgått behandlingen "tjära och fjädrar".

Sågspån och annat damm finns som synes kvar på stekeln. Jag putsade så gott jag kunde men i ett visst skede kompromissade jag mellan kvarlämnad mängd damm och bibehållna antenner och ben. Efter torkad tillvaro på ett fönsterbräde blir krypen mer bräckliga än vanligt. Intorkningen gör också att bakkroppen är aningen deformerad. "Buksidan" har nämligen skrumpnat in ganska ordentligt.

Insamlade småkryp borgar för mer ingående studier i deras utseende. Man kommer förstås åt att fotografera detaljer som annars är svårdokumenterade på levande djur. Icke desto mindre har dessa bilder än så länge inte resulterat i några artningar eller ens ditåt-artningar (släkte). Jag har inte ens fått bekräftelse på underfamiljen Ctenopelmatinae (uddbensteklar på svenska), vilket jag alltså tror att djuret tillhör, trots inlägg med bilderna i Hymenopterists Forum. 

Jag har själv också sökt runt bland i stort sett alla Ctenopelmatinae-släkten utan resultat. Det finns enstaka arter i släktena Campodorus och Mesoleius som påminner en del, men de håller inte riktigt ända in i kaklet och egentligen känns det inte som om jag kommit närmare några svar genom dem heller. Hittills har det alltså inte hjälpt med någorlunda informativa detaljfotografier. Stekeln är fortfarande Jane Doe.

Här framme i framändan - mera känt som det sk. huvudet - ser jag enbart Ctenopelmatinae-aktiga drag. Clypeus (munskölden) ska stämma, käkarna ser OK ut och ansiktet i övrigt tycks i mina ögon vara alldeles underfamilj-kompatibelt.

Tycker inte heller att de enskilda bitarna (Pronotum, Mesopleurum, osv.) på Mesosoma (mellankroppen) utesluter Ctenopelmatinae.

Bakkroppsskaftet (Petiolus) är ett frågetecken. Har än så länge inte fyndat några med motsvarande - eller ens ungefärligt liknande - utseende. Tidvis har det fått mig att gräva bland andra underfamiljer ifall jag skulle ha missat mig på alla andra punkter.

Den här "tanden" på framtibian (skenbenet) ska ändå vara typisk för just uddbensteklarna.

Dessutom torde även ovipositorn (äggläggningsröret) motsvara sådana som underfamiljen har. De är generellt ganska korta (i sig ingen garanti) och har en urgröpning i den övre skenan. En sådan urgröpning skymtas längst till vänster.

Nu ska ingen tro att jag ligger vaken om nätterna över det faktum att den här stekeln fortfarande saknar etikett. Det faktum att dylika svårigheter finns är bara en kul ingrediens när det handlar om upptäckandet av djurlivet i näromgivningen. En vacker dag kanske artningen lossnar. I väntan på det får jag grunna på oräkneliga andra obestämda småkryp. En del av dem får sina namn.

Edit 1.10.2018: Arttillhörigheten avslöjad och med ens blir stora delar av ovanstående textrader irrelevanta. Men de får stå kvar oberoende.

Stekeln är Mesoleptidea cingulata i tribus Eurypoctini i underfamiljen Ctenopelmatinae. Således var jag i alla fall rätt ute beträffande det sistnämnda. Det känns prima. Jag får tacka expertisen på Hymenopterists Forum (länk tidigare i inlägget).

Höstflyttande ljungpipare

Hade ärende ut till skärgården för en dryg vecka sedan. Skulle främst söka spår efter eventuellt sent ätna silltrutungar. Bl.a. söktes ringar på platser där presumtivt rovlystna gråtrutar hade sina sittstenar och så spanades det efter rovfågelslagna unga silltrutar.

Detta som en del i den silltrutsuppföljning jag skrivit om tidigare på den här bloggen. Några fynd värda att noteras gjordes inte.

Några höstflyttande ljungpipare och en drös kärrsnäppor surrade omkring bland stenarna. Mitt fågelkryssande - samlande av fågelobservationer - har varit så sparsmakat de senaste åren att ljungpipare känns som exotism av anmärkningsvärt slag.

"Ordinär" svart kortvinge

Att bara fotografera dessa långsträckta svarta kortvingar så här rakt av brukar ofta resultera i ett släktnamn plus ett frågetecken. Arterna är många och utseendemässiga skillnader är inte sällan subtila om man inte kommer åt att se rätt detaljer.

I det här fallet gissar expertisen dock på Philodonthus rotundicollis. Måhända är det med ett litet bifogat osäkert frågetecken, men gissningen är av högst kvalificerad sort och jag har absolut inget att invända.

Praktstövslända

Den här stövsländan blev fotograferad 7.9. Vad som tidvis sker när man skakar ner ett antal småkryp ur någon trädgren är att en del av de krypen inte dokumenteras i någon större utsträckning. Under den aktuella sessionen hade jag inga små enskilda insamlingskärl och en del småkryp kunde därför söka sig bort innan de blev fotograferade. Hann t.ex. bara ta två bilder av stövsländan här ovan innan den fladdrade iväg. En av bilderna (den här) blev någorlunda halvskarp på lämpligt ställe.

Har jag inte fullständigt kört i diket med artningen ska det vara Stenopsocus stigmaticus. På svenska heter den praktstövslända. Verkar vara ordentligt tunnsått med observationer på arten i fråga. Om det betyder att praktstövslända är en ovanlig varelse eller om det är så enkelt att folk alldeles för sällan ser till att ha dem framför korpgluggarna, arta dem och sedan rapportera är förstås en väsentlig fråga i sammanhanget.

Kroppslängden är kring tre millimeter och vingmärket är så vitt jag förstår ett artkarakteristiskt kännetecken.

Mindre klubbgräshoppa

Som ett kombinerat namn mellan någon gallisk byinvånare och en romare ur serien Asterix, har den här gräshoppan det skojiga vetenskapliga namnet Myrmeleotettix maculatus. Dess svenska trivialnamn är mindre klubbgräshoppa. Namnet kommer sig av att hanarna har förtjockade och därmed klubblika antennändar. 

Gräshoppor - eller egentligen hela ordningen hopprätvingar (Orthoptera) - är ett ganska blankt kunskapsområde bland de synapser som i min skalle hanterar småkryp. Turligt nog finns ju även expertsidor för dessa insekter och där har jag fått bekräftelse och hjälp med bildens exemplar.

Det där vetenskapliga namnet är jag smått osäker på. Verkar ha något att göra med myrlejon. Kan det ha att göra med att de återfinns i samma habitat? Tettix torde vara grekiska för gräshoppa och maculatus betyder fläckig eller prickig.

Bilden är tagen ute vid Storsand (Monäs, Nykarleby) och miljön är typisk för arten i fråga.

Inte svart. Gul men tegelröd

För en vecka sedan gjordes en vända till Storsand (Monäs, Nykarleby). Lagom smart hade jag enbart utrustat mig med makroglas till kameran. Någon kikare hade jag heller inte. Följaktligen kände jag mig tveksam till mitt egen tankeförmåga samtidigt som jag på stranden försökte bända fram nånon slags telefunktion ur ögonen medan jag spanade på höstflyttande vadare som givetvis höll sig på bekvämt avstånd.

Det var bara att ge upp och avlägsna sig från stranden för att inte bryta ihop. Särskilt många småkryp rörde inte heller på sig. Det börjar trots allt bli sent och även om temperaturen fortfarande bjuder på värme har väl årstidsklockan ändå klämtat för en hel del småttingar.

Vissa trollsländor skramlar förstås omkring långt in på höstarna. Den fotograferade sländan var i mina ögon inte riktigt klockrent någondera art. Tyckte den drogs med vissa drag av svart ängstrollslända men konsultation av expertis konstaterade att den nog ändå torde vara en ordinär tegelröd ängstrollslända - Sympetrum vulgatum. Svart ängstrollslända ska ha helsvarta ben och en tydligare mörk triangel fram på ryggen. Tyckte dock inte att den här hade så mycket ljust på benen som jag normalt upplever att de tegelröda har och jag hade för mig att undersidan är svart. Liten var den också. Helt i klass med den lilla svarta modellen.

 I bland luras jag också av mina egna föreställningar som tycks förstärka vissa egenskaper som kanske egentligen bara är vaga.

Men den är ju varken svart eller tegelröd!?

Nej, men de här ängstrollsländorna är variabla och har i olika ålder (och kön) sina också andra färgalternativ än vad namnen antyder.

För inte så länge sedan hade jag samma art uppe här på bloggen. De exemplaren gick i sina röda toner.

Mindre björkbärfis

En rolig grej med att hålla hela djurriket som tema i denna blogg, är ju att jag efter mer än fem år av bloggande och först på 1365:e inlägget plockar in en så oerhört vardaglig insekt som mindre björkbärfis - Elasmucha grisea. 

Fortfarande finns det drösvis av riktigt triviala organismer som ännu inte nått in på dessa sidor och nytt material för fler inlägg tar aldrig slut.

Orchesella flavescens

Orchesella flavescens finns på bloggen sedan tidigare. Det var dock ett inlägg som publicerades för drygt fyra år sedan och det kan kanske vara skäl att låta hoppstjärten få förnyad plats i rampljuset.

Dessutom ser de två hoppstjärtarna inte riktigt likadana ut trots att de är samma art och även därför är det en viss poäng med det här inlägget.

Den tidigare fotograferade hoppstjärten är nämligen färgvarianten melanocephala. Arten finns alltså i två färgvarianter. Nu har jag inte koll på om någondera är mera talrik än den andra här i trakten eller om det är fifty fifty. 

O. flavescens är hur som helst en vanlig observation när man rotar omkring i lövförna och undervegetation. Ganska stor - 4-5 mm - och lättupptäckt art.

Pogonogolallagnalollus lolligollis

Okej!

Jag har satt mig vid tangentbordet och gör mig redo att skriva namnet på hoppstjärten i detta inlägg. Jag samlar mig likt Stefan Holm inför ett höjdhopp. Handflatorna slås mot kinderna några gånger varpå fingrarna repeterar ansatsen mot tangentbordet och själva tillslaget. Allt bör genomföras med rätt avvägd kraft och rytm. Upprepar alla tvångsmässiga förberedelseprocedurer och ticks med eskalerad intensitet.

Pogonogno... grov rivning. Röd flagga.

Ett försök kvar. Jag dubbelkollar namnet på någon trovärdig internetsida.

Pogonognathellus longicornis.

Klang och jubelfest efter väl utförd stavning.

Här är en hoppstjärt man inte kan missa sig på vad artningen beträffar. Speciellt inte när man ser individer med den här längden på antennerna. Det finns ett par snarlika arter i familjen Tomoceridae men de har alltså kortare spröt. Enstaka P. longicornis lär dock emligt uppgift kunna ha kortare antenner och då är det givetvis svårare. Men om antennerna är längre än kroppen torde det inte råda några tvivel. Longicornis betyder förstås också "långhornad" eller "långa horn".

Dessa hoppstjärtar hittar man i ganska omfattande mängd nere i lövförnan. De hör till de största av våra hoppstjärtar och kan ha en kroppslängd på närmare sex millimeter. Som synes är de dokumenterade exemplaren ganska olika varandra. På den senare har kroppens gråsilvriga fjäll till stora delar nötts bort.

Stor klubbhornstekel

Om jag inte misstar mig kapitalt så är det här stor klubbhornstekel - Cimbex femoratus - och inte släktingen C. connatus. Den senare arten borde ha en rad mörka prickar/fläckar högre upp på kroppen.

Under min Bådaviken-vistelse senaste söndag fanns denna tjusiga larv ihoprullad på fågeltornets räcke. Fastklamrad med sina krokar till fötter och med huvudet gömt under den ihoprullade kroppen låg den och försökte verka ointressant.

Jag petade försiktigt loss larven för att komma åt att ta bilder av annat än bara bakändan. Efter fotograferingstillfället placerades den tillbaka på räcket men eftersom den inte ville kroka sig fast i träet på sin ursprungliga plats fick den flytta till ett annat skyddat ställe på tornet. Där har den möjlighet att klättra upp i en björk som draperar sina grenar över räcket. Björkblad är också larvmat för denna art. 

Arten C. connatus tuggar al. Närmaste al är väl typ 15 meter från fågeltornet och det skulle alltså vara ytterligare en indikation på att larven är av den björkätande modellen - ifall det där med prickarna inte är tillräckligt.

Starrmosaikslända

En del av de där stora mosaiktrollsländorna (fam. Aeshnidae) är krångliga. Några av dem liknar varandra och ibland är det i mina ögon riktigt svårt att hitta de specifika artkaraktärerna. 

Det här ska enligt bättre tränade ögon belägna i ett mer trollslände-kunnigt huvud vara starrmosaikslända - Aeshna juncea. Av de stora mosaiktrollsländorna tippar jag den här hör till de vanligare i Bådaviken. Bildens exemplar är en hane. Det syns bl.a. på "midjan".

Svart ängstrollslända

Vid Bådaviken flyger just nu rikliga mängder svart ängstrollslända - Sympetrum danae.

Arten är vanlig och kan synas i flera olika våtmarkshabitat. Bara kring 30-35 mm lång och därmed mindre än de flesta släktingar bland övriga segeltrollsländor (fam. Libellulidae) dit även förra inläggets tegelröda ängstrollslända hör.

Tegelröd ängstrollslända

En kort utflykt till Bådaviken senaste söndagskväll gav inte särskilt många artkryss. Några nya sådana var det heller inte fråga om.

Mestadels handlade det om några standardtrollsländor som t.ex. tegelröd ängstrollslända - Sympetrum vulgatum. Det torde vara den vanligaste av trollsländorna vid Bådaviken den här tiden på året. Hanarna är överlag röda och honorna går i mer dämpade röda toner kombinerat med individuella skiftningar av grönt, brunt och/eller en smula gult.  

Dokumenterandet försökte jag utföra med mitt gamla Canon FD 200 f4 Macro-objektiv. Som jag skrivit tidigare är det ett aningen svårarbetat objektiv och någon riktigt kompis med gluggen i fråga är jag inte än. Men vid fotografering av stora insekter är det för tillfället det mest lämpliga jag har. Dessutom är det teoretiskt bra för exempelvis lättskärrade trollsländor eftersom 200 mm tillåter ett visst arbetsavstånd. Jag får dock skruva up ISO ordentligt för att kunna få någorlunda lämplig bländare för tillräckligt skärpedjup och samtidigt så pass kort slutartid att rörelseoskärpa undviks. 

Asätarparasitoid 2

Förra inlägget ger bakgrund till det som syns här.

Det här är en större släkting till de små steklarna i föregående inlägg. Honan på bilden är kring 5-6 millimeter lång och jämfört med övriga representanter för underfamiljen Alysiinae (fam. Braconidae) är hon ju nästan rent av en bjässe.

Min gissning är att hon tillhör släktet Alysia eller åtminstone någonting närbesläktat. Men redan släktet Alysia inbegriper 20 st arter i Finland och utan insamling är det säkerligen omöjligt att artbestämma.

I mitt krysshäfte skrivs hon således in med ett väldigt svagt Alysia följt av en hel hord stora och kraftfulla frågetecken. Detta mest som en minnesanteckning över var i Alysiinae-taxonomin hon eventuellt kanske möjligen kan tänkas befinna sig.

Det roliga var ju att den här stekeln ställde upp och lade ägg medan jag hade kameran till hands. Visserligen var väl samarbetsförmågan sisådär och jag försökte förtvivlat få både ovipositor och huvud (ögon) samtidigt i fokus. Men på något sätt lyckades hon ständigt vrida sig så att jag inte träffade rätt eller att något dun var i vägen mellan stekel och kamera.

Hon deponerade ägg i rasande takt och befann sig på fågelkadavret åtminstone två dagar.

Asätarparasitoid 1

Här om dagen landade ett fågelkadaver på mitt bord.

Eventuellt återkommer jag till själva fågeln lite senare här på bloggen. Men i detta nu är det ännu inte riktigt läge för ett sådant inlägg. Därför får bloggläsaren istället hålla till godo med en liten del av det liv som sker på och i den döda fågelkroppen.

Vissa typer av flugor är självfallet snabbt på plats när en större organism kastat in handduken. Det krälade ymnigt i varje tänkbar kroppsöppning. Fågeln hade dött en dryg vecka innan den påträffades och doften underströk med kraft vilka processer de organiska mjukdelarna var involverade i. Ifall jag gör ett inlägg om fågeln ska jag också förklara varför jag vet när den dött och varför den är mig till låns (perfekt cliffhanger).

Det fanns mer än bara fluglarver. 

En stor rödbandad dödgrävare (Nicrophorus investigator) skyndade sig ner på undersidan av fågelkroppen varje gång man vände på kadavret (inga fotografier). Ett par små steklar kilade omkring bland dunen och en av dem hann jag dokumentera. De var ca 3 mm långa och inte heller de särskilt pigga på att befinna sig exponerat ovanpå fågeln. En av dem stannade ändå tacknämligt till på lämplig plats och jag fick några tillfällen att trycka på kameran.

Om jag inte ser helt fel ska det här vara en brackstekel (fam. Braconidae) i underfamiljen Alysiinae. Representanter för den underfamiljen har jag dokumenterat tidigare - bl.a. här under nattbelysning, här på svamp och här på bajs.

Bildens stekel är dock inte samma sort som någon av de föregående. Alysiinae är en underfamilj rik på släkten (typ 45 i Finland) och knökfull av arter (typ miljoners miljoner). Alla är små och många är mindre än så. De flesta (tror jag) är parasitoider på tvåvingelarver. Huvudrollsinnehavaren i det här inlägget är knappast ett undantag och det fanns som sagt oerhört gott om värddjur för en ny generation steklar. Kunde tyvärr inte se någon av stekelhonorna i färd med äggläggning. Hade varit kul med bilder av det.

Fågeln var blöt och den här stekelns vingar hade kladdat ihop medan hon trängt sig fram mellan dunen. Gissar dock att hon nog kom tillrätta med dem senare.