Folien skalas av champagnekorgen, metalltråden viras upp, övertrycket lämnar flaskmynningen när korken pressas ut och inom kort hör man porlet när den sprudlande vätskan virvlar ner i glaset.
Här har vi nämligen all orsak att slå klackarna i taket.
Är hornlocke, Phalangium opilio, en raritet?
Nej!
Det är en högst vanlig art. Speciellt i södra halvan av landet.
Här i "norr" tunnas beståndet ut men jag har ändå förväntat mig att hitta dem lite överallt eftersom arten trots allt är trivial - speciellt då alltså längre söderut som jag redan nämnde.
Av någon märklig anledning har alla "hornlockar" jag någonsin hittat alltid varit sadellocke, Mitopus morio.
Honorna av de båda arterna är ganska lika varandra och absolut förväxlingsbara. Varje hornlocke-lookalike jag någonsin spanat noggrannare på har alltså varit sadellocke. Jag började liksom tröttna till slut och har inte dubbelkollat trädgårdens hornlockelika [sadel]lockespindlar i någon större utsträckning de två - tre senaste åren.
Plötsligt händer det!
22.8 hade jag den omisskännliga hornlockehanen rakt framför mig (bilderna ovan).
Omisskännliga?
Jo, av våra lockespindlar är det endast hornlockehanar som uppvisar dylika stora, framåtriktade käkar. Palperna är också exceptionellt långa jämfört med palperna hos övriga arter här i trakten. Palperna är de där långa benliknande, gulsvarta armarna som hålls vinklade framför käkarna.
3.9 hittade jag en hona. Jag sökte egentligen inte. Hon bara råkade dyka upp på en skiva jag skulle flytta och när jag med hanen i åtanke synade lockespindlen lite närmare kunde jag konstatera att även detta rörde sig om det nya trädgårdskrysset.
"Vad har hon gjort" tänkte jag och spanade bakom hennes akter. Någon koppling mellan hornlocken och den bruna klutten existerar placeringen till trots inte.
Den bruna tingesten är en puppa och jag tror att det är någon liten tvåvinge (ev. blomfluga?).
I bilden ovan ser man de två, små Nosferatu-framtänderna typiska för hornlocke.
Notera att ena ögat är lite mindre än det andra.
Skål gott folk!
