Äntligen dags för ett djur som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Skorv.
Någon gång i vintras fick jag helt plötsligt stort sug efter vad som här i trakten går under namnet grundskorv (uttalas förstås olika på olika lokala dialekter). Fram tills dess jag flyttade hemifrån mer permanent var jag ofta delaktig i att vara ute och vittja nät på vintrarna. Det är då inte särskilt ovanligt att grundskorvar följer med näten upp på isen. Det har oftast att göra med att de angriper fiskar som fastnat i nätet nära botten - gärna fiskar som dött. Vintertid tenderar näten vittjas med några dagars mellanrum (beroende på väder) och det finns alltid viss risk att en del fiskar får gällocken så klämda i maskorna att de inte erhåller tillräckligt med syre och därmed hinner dö innan näten vittjas. Då lockas dessa små rovdjur och asätare upp i nätet. Jag minns att sik och nors var fiskar de verkade speciellt förtjusta i. Ofta äter de fiskens gälar först.
Etersom jag numera inte är involverad i något vinterfiske slog det mig att jag kanske kunde efterlysa några grundskorvar i en specifik Fb-grupp som rör skärgården i Nykarleby. Det blev napp nästan omedelbums och en tid efteråt fick jag tacknämligt tre grundskorvar hemlevererade.
Suget efter grundskorvarna handlar primärt inte om att fotografera dem och göra blogginlägg av och med resultatet. Mitt huvudsyfte är att ha dem som referensmaterial för eventuella illustrationer framöver. Men eftersom de nu är införlivade i min "småkrypssamling" kan de självfallet även få utrymme i bloggen.
Egentligast egentligen borde de kanske uppbevaras i sprit. Men den typen av sprit är numera svår - rent av hopplös - att få tassarna på ifall man inte har en institution i ryggen. Dessutom ville jag ha dessa tre tillgängliga för närmare koll på ett aningen mer praktiskt sätt än som spritbevarade. Torkade går därför också an. Segmentplåtarna, benen och antennerna ändrar trots allt inte form.
För att de skulle behålla formen någorlunda väl lade jag dem med ryggsidan neråt på vit ["entomologi"]skumplast och placerade ut nålar på strategiska ställen för att låsa ben och antenner i någorlunda bra positioner. Jag placerade även ut nålar som låste kroppen så satt den inte skulle komma åt att vika ihop sig under torkningsprocessen.
Givetvis tappar de sina bruna toner och blir blekgula när de torkar. Det är dock inget bekymmer för det ändamål jag ska ha dem till. Däremot irriterade jag mig en smula över att jag inte sköljde av dem ordentligt och de har därmed en del fasttorkat skräp på sig. Men... ska tilläggas... det var kanske bara positivt. Mer om det längre ner.
Grundskorv heter inte grundskorv officiellt. De två namn som har officiell prägel är skorv och ishavsgråsugga. Ishavsgråsugga har status som synonym medan skorv är det accepterade svenska trivialnamnet. I min skalle känns det nästan som sill och strömming - dvs. att de nordatlantiska skorvarna lätt heter ishavsgråsugga och Östersjöpopulationen blir skorv. Dålig taxonomisk relevans i den "föreställningen" - men ändå.
Taxonomin (den riktiga alltså) verkar vara aningen rörig och både Saduria entomon och Mesidotea entomon (stavas ställvis Mesidothea) används av olika institutioner. Linné (som är auktorn) namngav skorven 1758 till Oniscus entomon. Oniscus är i dag förbehållet ett släkte landlevande gråsuggor Alla gråsuggor som ursprungligen gick under det släktnamnet fick nya namn vartefter man insåg att taxonomin behövde justering. Saduria beskrevs av Adams 1852 och Mesidotea av Richardson 1905. Sålunda borde det vara Saduria som gäller, men jag hörde nyligen något rykte om att det eventuellt finns orsak till varför Mesidotea kan bli aktuellt som det nya giltiga och accepterade. Vi får se vad som händer. WoRMS (World Register of Marine Species), Artdatabanken och Finlands Artdatacenter använder sig av Saduria än så länge.
Skorv är i Östersjön en sk. relikt. Åtminstone är det en slags utgångspunkt gällande dess existens i Östersjön. Den lever på mjuka dy- och/eller sandbottnar på djup mellan en meter och ner till några hundra meter. I Östersjön har de alltså möjlighet att leva nästan över hela bottnen, men kan rimligen begränsas av dålig syrehalt på många ställen. Skorv uppges hur som helst ha god förmåga att klara sig i relativt syrefattig miljö.
Mina tre exemplar är inte riktigt fullstora enligt de mått de kan nå häromkring. Men med 38 mm (den minsta) och 42 mm (de två större) är de antagligen ändå i "könsmogen" storlek. Möjligen kan de ha tappat en millimeter eller två i längd när de torkade. Jag har inte öppnat flikarna på undersidan av "stjärtsprötet" (telson) för att kolla om det är hanar och/eller honor. Hanar blir generellt större än honorna. Möjligen kommer jag i något skede att försöka få tag på fler för att ha mera referensmaterial för isärplockning. De jag hittills fick ville jag hålla intakta.
Skorv "nr 1" ovan och nedan. 42 mm (kroppslängd).
Skorv "nr 2" ovan och nedan. 42 mm.
Närbilder av ätapparaten på "nr 2". Här finns gott om olika verktyg.
Skorv "nr 3" ovan och nedan. 38 mm. Ögat (som förstås är lite intorkat) i inläggets första bild är den här skorvens högra öga.
Skorvarna passerade självfallet under mikroskopet. Det visade sig att "nr 3" hade liftare på undersidan. Två stycken 1 millimeter små kräftdjursliknande kryp fångades upp av ögonen. Jag har för vana att spana efter dylikt på insekter eftersom jag hyser viss fäbless för kvalster som ju ofta sysslar med sk. foresi (liftande). Det var alltså mest någon slags "automatik" i mitt sätt att glo på skorvarna i mikroskopet som ledde till upptäckten. De är nämligen inte helt lätta att se om man inte vet var man ska kolla. När den första hade upptäckst började jag förstås leta efter fler varpå den intill benet också hittades.
Jag lyckades på egen hand inte alls få någon ordning på vilken grupp liftarna kunde tänkas tillhöra, men i samband med ett jobbrelaterat ärende dristade jag mig till att fråga Matz Berggren som kunde upplysa mig om att det är hoppkräftor i ordningen Harpacticoida. Enligt det lilla jag hunnit läsa på om dessa lever en del av dem i mer ingående samröre med andra organismer. Har dock i nuläget inte sett om det finns rapporter om sådana förhållanden med skorv. Att hitta två individer på undersidan av ett exemplar är inget man kan dra några stora växlar på heller. Tål kanske att följas upp hur som helst. Samma gäller huruvida jag bör se till att få dem artbestämda vilket i så fall förstås måste ske av någon expert på området. När jag såg dem var jag i alla fall glad att jag inte hade sköljt av av och "tvättat" skorvarna. Då hade nog hoppkräftorna försvunnit.
Jag vet... I mina bilder har skorvarna huvudet mot höger. Vanligen strävar man till att ha huvudet till vänster i dylika habitusbilder, men av diverse dåligt underbyggda anledningar bidde det så här den här gången. Jag kunde ha spegelvänt bilderna men sådan bildmanipulation ägnar jag mig bara åt ibland.
Referenser:
T. C. Hiebert
Mesidotea entomon. A large idoteid isopod
University of Oregon Libraries and the Oregon Institute of Marine Biology. 2015
Sandberg, Bonsdorff
On the structuring Saduria entomon (L) on shallow water zoobenthos
Ann. Zool. Fennici 27:279-284. 1990