tisdag 19 februari 2019

Lispocephala sp.

Mera snökrypsbilder tagna under senaste veckas skogsexpedition. 

Den här flugan låg på rygg i snön bland allt organiskt småkrafs som säkerligen revs ner av blåsten den 14.2. När jag petade på den piggnade den till och ställde sig redo för fotografering.

Jag har varit oförskämt lat med att försöka lära mig släktena i familjen Muscidae (egentliga flugor) och fick hjälp med denna genom fb-gruppen Tvåvingarnas liv. Svaret är Lispocephala sp. Art låter sig sannolikt vara osagt. 

För mindre än ett år sedan hade jag också fotograferat en Lispocephala-fluga och fått svar i samma fb-grupp. Smått pinsamt tycker jag nu. När ska jag lära mig?



måndag 18 februari 2019

Övervintrande svampmyggor

Under barkflagor på döda träd hittas ofta övervintrare. Här är det svampmyggor (fam. Mycetophilidae) som inväntar våren. Det var +7°C vid fotograferingstillfället och svampmyggorna var ganska rörliga. De kröp åter in under barken när bidlerna var tagna.

Rimligen är det samma art som i det här inlägget från hösten 2017. 



fredag 15 februari 2019

Hemerobius simulans

Slarvig och lite ofokuserad bild av en florslända på snön. 
Var ute på en skogsrunda för att huvudsakligen kika efter småkryp på snön. Det varit en hel del sekundmetrar senaste dygnet och övervintrande insekter tenderar förstås blåsa ner från sina platser uppe i träden.

Arten är Hemerobius simulans. Släktet Hemerobius företräds av 13 st arter i Finland. Främst är det vingribborna man ska kika på i samband med artningen. Det här exemplaret låg i en skog av typisk karaktär för arten i fråga. H. simulans är ofta förknippad med gran och är en vanlig art. Utbredingen är över hela landet.

Det är en smula halvknepigt att få syn på dylika kryp mitt bland allt annat som blåst ner från träden. men sätter man sig ner och spanar en stund brukar man förr eller senare få ögonen på ett eller annat.

Sländan verkade vara vid liv eftersom antennerna hade en del små rörelser. Däremot ligger de i någon slags "dvala". Ven om det var flera plussgrader i dag var den inte i någon fysisk kondition som skulle ha gjort att den tagit sig upp från snön. Efter fotograferingen placerades den på en skyddad plats där det finns större chans att klara resten av vintern. 


Referenser:

Suomen verkkosiipiset
Tibiale 2014. sid 83.


onsdag 13 februari 2019

Passer montanus montanus

I inlägget där jag rapporterade om årets gårdskryss står det skrivet att pilfinkarna varit helt galet många. Jag vet inte exakt vad det betyder i ett större perspektiv, men med gårdsplansperspektivet är det en ganska adekvat beskrivning.

Lustigt nog har antalet minskat sedan dess. Under de dagar jag nu observerat fåglarna vid matningen har pilfinkarna nått en numerär i stil med siffran fem - eller något närliggande.

När jag växte upp i skuggan av 70-talets utsvängda byxben och 80-talets axelvaddar fanns pilfinkar enbart i de tre fågelböcker jag då hade i min ägo. I södra delen av landet förekom en del häckning och om jag ser rätt i mina källor ska det också ha varit någon enstaka häckning längs kusten mot Karleby-hållet. Men annars var det ren pilfinks-öken i landet på den tiden. "Min första" pilfink noterade jag när jag hade flyttat till Utgångspunkten. Trodde knappt mina ögon då. Men det var också efter ett antal år utan fågelskådning och uppföljning av tingens tillstånd från min sida. Mitt aktiva fågelspanande låg i stort sett helt nere under 90-talet och en bra bit in på 2000-talet.

Pilfink har ett giganormt utbredningsområde. De finns i hela Europa, Asien och Indonesien. Undantagen är allra längst i norr samt Indien som de av någon anledning inte koloniserat.

Elva underarter är identifierade. Nominatformen Passer montanus montanus (Linné 1758) gäller för hela Europa medan de tio övriga är fördelade i allehanda hörn av Asien och Indonesien. 

Pilfink (nominatformen) är också introducerad i USA (Missouri, Illinois, Iowa) och en annan underart har införts till Australien. Man räknar förstås inte in dessa platser i deras normala (naturliga) utbredningsområde.

Släktet Passer (sparvfinkar) inbegriper totalt 28 stycken arter. Förutom i nämnda världsdelar finns Passer-släktet även i Afrika med ett flertal arter. 27 av sparvfinkarna har status LC (Least Concern / livskrafitg) enligt IUCN:s lista. 
P. hemileucus (abdalkurisparv), som lever på den 35 x 5 kilometer lilla ön Abd al Kuri precis utanför spetsen av Afrikas horn, är klassad som VU (Vulnerable / sårbar). Det beror förstås på det starkt begränsade livsutrymmet. Arten är nära släkt med sokotrasparv (P. insularis) som föga förvånande häckar på den något större ön Sokotra ca 100 km längre österut.

Och därmed drog den mentala resan den här gången i väg till öar jag tidigare inte ägnat någon uppmärksamhet. Ska be att få tacka resebyrå pilfink för den utflykten.


Referenser:

HBW and BirdLife International Illustrated Checklist of the Birds of the World.
Volume 2. 2016. Passerines. p 730-733


tisdag 12 februari 2019

Emberiza citrinella citrinella

Bloggen fortsätter med fotografier som togs 8.2. För fler fågelbilder från samma tillfälle vill jag hänvisa till föregående två inlägg. Där fick domherre respektive grönfink vara i fokus. Nästa inlägg - som i skrivande stund förstås inte ännu är uppladdat eller ens påbörjat - fortsätter på samma tematiska spår.

Gulsparv - Emberiza citrinella - är en trogen art vid matningen den här vintern. Flocken pendlar mellan ungefär 15-25 fåglar och syns i stort sett dagligen.

Det gäller att bjuda på havre. Mycket annat vill de inte ha. De saknar proper teknik för att öppna solrosfrönas skal men möjligen kan de tänkas äta dem färdigskalade. Har inte testat sådana på länge. Evenuellt petar de också i sig mindre bitar av nötter men det är inget jag observerat eller läst om och därför är det bara en spekulation från min sida.

Likt föregående inlägg med domherre och grönfink ska jag passa på att frossa lite i de taxonomiska hörnen av gulsparvens varande. 

Släktet Emberiza är ganska stort och inbegriper totalt 44 arter. Fyra av dem är möjliga att se i Utgångspunktens närhet och ytterligare ett antal kan ses i landet under flyttning eller om de förirrar sig en bit ut från sitt naturliga utbredningsområde.
De 44 arterna är fördelade i Europa, Asien och Afrika.

Gulsparven är indelad i tre underarter. Nominatformen E. c. citrinella (Linné 1758) lever förenklat sagt i Fennoskandien och Centraleuropa. E. c. caliginosa (Clancey 1940) finns på brittiska öarna och E. c. erythrogenys (C. L. Brehm 1855) har östlig utbredning som sträcker sig från Östeuropa till centrala Sibirien.

Gulsparven har en närbesläktad syster-art i form av tallsparv (E. leucocephalos) som sällsynt observeras här i Finland. Dess utbredningsområde är dock beläget mellan Uralbergen i väst och den ryska och kinesiska Stillahavskusten i öst. Arterna är lätta att skilja från varandra då de har olika färgteckning. Tallsparven har t.ex. inget gult i fjäderdräkten. Redan det liksom.

Arterna har dessutom olika beteende och olika osteologi (benbyggnad). Med andra ord inte alls märkvärdigt att de betraktas som skilda arter.

Längs den 3000 km långa sträcka av delat häckningsutrymme i centrala Sibirien tenderar gulsparv och tallsparv hybridisera relativt friskt. Det sägs vara av en frekvens som inte påverkar stammarna av de två enskilda arterna ("föräldragrupperna") i någon påvisbar utsträckning, men som ändå bildar en viss population av mellanformer.

DNA-undersökningar visar också att populationer hos båda arterna uppvisar genetiska spår av varandra även på platser långt från "hybridiserings-zonen", vilket skulle tyda på att de haft en lång ömsesidig relation som just syster-arter och att genetisk introgression pågått under den tiden. 

Det Med detta sagt låter det en smula paradoxalt att föräldragrupperna inte påverkas. Jag kan inte svara på vad det är som föranleder den slutsatsen, men måhända hybridiseringen och introgressionen varit någorlunda statisk över en längre tid och att föräldragruppernas morfologiska "kvalitet" hålls intakt trots viss inblandning av gener från systerarten.

E. c. erythrogenys är den av gulsparvsunderarterna som ägnar sig åt vänsterprasslet. Men nominatformen E. c. citrinella överlappar i sin tur med E. c. erythrogenys. Det finns med andra ord potential för genflödet att ständigt röra på sig i och mellan olika populationer. De genetiska haplotyperna förändras då sakteliga över tid. Det här är förstås en så pass långsam process ur ett mänskligt tidsperspektiv att vi inte kan notera någon skillnad när gulsparvarna besöker matningen. 

Dylika förhållanden där arter evolutionärt separerat från varandra men ändå tidvis sammanblandas geografiskt och parar sig med fertil avkomma har visat sig spela en viktig roll i evolutionen.

Populärt uppfattar vi ofta art-skillnad i enlighet med det sk. "biologiska artbegreppet" vilket i stort sett ska innebära att djurgrupper som kan få fertil avkomma borde bedömas vara samma art och att de som får infertil avkomma börjar vara så avlägset släkt att de inte längre är samma art.

Men artbegrepp och hybridisering är förstås inte så enkelt i praktiken. Genetiken har ställt till mycket oreda bland gamla föreställningar och idéer. Men vad är väl mer spännande än nya insikter och kunskap som stjälper både det morfologiska samt biologiska artbegreppet över ända?

Det är alltså dylika mentala taxonomiska, biologiska och därmed även geografiska resor som rörs ihop av synapserna medan man sitter och fotograferar högst alldagliga gulsparvar. De är lokala representanter för ett omfattande genetiskt nätverk i ständig omvandling. 

Det är nästan så att man känner en fläkt av interkontinentala DNA-nätverk runt en sketen fågelmatning mitt i Utgångspunktens vardagligaste vardag.


Referenser:

HBW and BirdLife International Illustrated Checklist of the Birds of the World.
Volume 2. 2016. Passerines. p 776-782


måndag 11 februari 2019

Chloris chloris chloris

I fredags (8.2) blev det lite dokumentation av vad som rör sig vid gårdsmatningen. Domherren fick ta plats i förra inlägget.

En ensam grönfinkhane dök upp och knaprade frön några minuter innan han försvann igen. Den här vintern har grönfinkarna hittills inte besökt matningen i någon större numerär.

Om jag ska dra samma innehåll i det här inlägget som i föregående domherre-dito blir det som följer.

De totalt fem arterna släktet Chloris är likt domherrarna (släktet Pyrrhula) begränsade till Europa och Asien. De ingick tidigare i släktet Carduelis men ansågs så småningom vara en monofyletisk grupp som förtjänar egen släktstatus.

Den europeiska grönfinken (Chloris chloris) är med några undantag begränsad till Europa. Nominatformen C. c. chloris (Linné 1758) har sin utbredning i norra Europa och österut sträcker den till Uralbergen. Nio andra underarter är erkända och de återfinns följaktligen utspridda på övriga håll i Europa och intilliggande områden som norra Afrika (Marocko & Algeriet) samt mellanöstern. 
I Kazakhstan, Kyrgyzstan, Tajikistan och Afganistan finns en underart (C. c. turkestanica) som är geografiskt åtskild från övriga.

Resterande arter i släktet återfinns i Östasien (tre st) och i Himalaya (C. spinoides)



Referenser:

HBW and BirdLife International Illustrated Checklist of the Birds of the World.
Volume 2. 2016. Passerines. p 762


söndag 10 februari 2019

Pyrrhula pyrrhula pyrrhula

Så här ser årets domherrar ut. Jag ser ingen skillnad jämfört med hur fjolårsmodellen såg ut.

Det här är alltså en av de domherrar som nu frekventerat gårdsmatningen ett antal dagar. Många är de inte. Det rör sig om en liten grupp på kanske 5-8 individer som stannar upp en kort stund innan de drar vidare. När jag i fredags tog dessa bilder var det bara den här hanen som kom i skottlinjen.

När man - eller åtminstone jag - tar del av en fågel och har möjlighet att sitta och glo på den, så kan hjärnan samtidigt inte låta bli att fundera över motivets roll och därmed även faktumet att fågeln är en liten pusselbit i klotets enormt komplexa biosfär. Dels är det en fråga om fågelns biologi och nisch, men det är också en frågor kring vad en fågel egentligen är för något - eller rättare sagt vad en art egentligen är. Nyfikenheten kring domherren handlar således om fler aspekter än enbart dess biologiska "roll" i habitatet.

Hos oss har vi ju endast en art i släktet Pyrrhula. Men släktet företräds av totalt åtta arter vilka är spridda från Azorerna i väst (P. murina) till Malaysia (P. waterstradti) och Filippinerna (P. leucogenis) i öst.

Vår domherre-art (P. pyrrhula) är den som har absolut störst utbredning av dem alla och återfinns från Irland genom hela tundrabältet till Kamtjatka. Just i detta nu är nio stycken underarter "godkända" men det råder förstås en del diskussion kring huruvida vissa av dem ska ha underarts-status eller inte. Två av underarterna anses av vissa dessutom ligga nära till för egen artstatus.

I Europa har vi fyra underarter. P. p. pyrrhula är den som beskrevs av Linné 1758 och som således blev nominatform. Den lever föga förvånande i norra Europa men har sin utbredning en bra bit österut in i Sibirien. P. p. pileata återfinns på brittiska öarna, P. p. europaea finns i västra och centrala Europa. På Iberiska halvön är det P. p. iberiae som huserar.



Referenser:

HBW and BirdLife International Illustrated Checklist of the Birds of the World.
Volume 2. 2016. Passerines. p 758