Passer montanus montanus

I inlägget där jag rapporterade om årets gårdskryss står det skrivet att pilfinkarna varit helt galet många. Jag vet inte exakt vad det betyder i ett större perspektiv, men med gårdsplansperspektivet är det en ganska adekvat beskrivning.

Lustigt nog har antalet minskat sedan dess. Under de dagar jag nu observerat fåglarna vid matningen har pilfinkarna nått en numerär i stil med siffran fem - eller något närliggande.

När jag växte upp i skuggan av 70-talets utsvängda byxben och 80-talets axelvaddar fanns pilfinkar enbart i de tre fågelböcker jag då hade i min ägo. I södra delen av landet förekom en del häckning och om jag ser rätt i mina källor ska det också ha varit någon enstaka häckning längs kusten mot Karleby-hållet. Men annars var det ren pilfinks-öken i landet på den tiden. "Min första" pilfink noterade jag när jag hade flyttat till Utgångspunkten. Trodde knappt mina ögon då. Men det var också efter ett antal år utan fågelskådning och uppföljning av tingens tillstånd från min sida. Mitt aktiva fågelspanande låg i stort sett helt nere under 90-talet och en bra bit in på 2000-talet.

Pilfink har ett giganormt utbredningsområde. De finns i hela Europa, Asien och Indonesien. Undantagen är allra längst i norr samt Indien som de av någon anledning inte koloniserat.

Elva underarter är identifierade. Nominatformen Passer montanus montanus (Linné 1758) gäller för hela Europa medan de tio övriga är fördelade i allehanda hörn av Asien och Indonesien. 

Pilfink (nominatformen) är också introducerad i USA (Missouri, Illinois, Iowa) och en annan underart har införts till Australien. Man räknar förstås inte in dessa platser i deras normala (naturliga) utbredningsområde.

Släktet Passer (sparvfinkar) inbegriper totalt 28 stycken arter. Förutom i nämnda världsdelar finns Passer-släktet även i Afrika med ett flertal arter. 27 av sparvfinkarna har status LC (Least Concern / livskrafitg) enligt IUCN:s lista. 

P. hemileucus (abdalkurisparv), som lever på den 35 x 5 kilometer lilla ön Abd al Kuri precis utanför spetsen av Afrikas horn, är klassad som VU (Vulnerable / sårbar). Det beror förstås på det starkt begränsade livsutrymmet. Arten är nära släkt med sokotrasparv (P. insularis) som föga förvånande häckar på den något större ön Sokotra ca 100 km längre österut.

Och därmed drog den mentala resan den här gången i väg till öar jag tidigare inte ägnat någon uppmärksamhet. Ska be att få tacka resebyrå pilfink för den utflykten.

Referenser:

HBW and BirdLife International Illustrated Checklist of the Birds of the World.
Volume 2. 2016. Passerines. p 730-733